Sveriges historia är dess adels historia
Den indelta armén var ursprungligen uppbyggd för försvar men Karl XII utvecklade den genom att införa en offensiv stridstaktik, det så kallade svenska maneret. Kavalleristerna red an i full fart mot fienden med dragna sablar. Bild ur Alf Åbergs och Göte Göranssons ”Karolinerna” (Med tillstånd av Thomas Göransson).
År 2005 gav Jan von Konow ut boken ”Sveriges adels historia” med benäget bistånd av olika kungliga, adliga och privata stiftelser. Författaren konstaterar att adeln som stånd spelat en mycket viktig roll i Sveriges historia. Otaliga adelsmän återfanns i landets ledning, inom militären, inom konsten och vetenskapen. Detta har beskrivits i en uppsjö av artiklar och böcker men bara i begränsad utsträckning i ett sammanhang. Bokebackens Thomas Garoff har läst boken.
I denna recension kommer fokus att ligga på de finska förhållandena, emedan man också kan säga att svenska tidens historia i Finland sammanfaller med svenska adelns historia. En enkel räkneoperation visar detta. Om man utgår ifrån att svenska tiden i Finland inleds med Erik den heliges korståg till Åbo 1156 och upphör i och med riksklyvningen 1809 utgör detta en tidsperiod på 653 år. Om vi vidare utgår ifrån att adelskapet började med Alsnö stadga år 1280 och för Finlands del avslutas år 1809 omspänner detta en tidsperiod på 529 år. Då får vi en överlappning på 81 procent. Om man ännu vill tillägga att det svenska adelskapet fortsatte att existera i Storfurstendömet Finland längre än i Sverige som ett finskt adelsstånd ända till 1906 får man en överlappning på 90 procent. Man kan således säga att Finlands svenska tid sammanfaller med svenska adelns tid.
I Alsnö stadga gavs skattefrihet åt den som ställde upp en beriden riddare åt konungen. Det var upprinnelsen till det världsliga frälset, adelsståndet. Teckning av Roy Bäckbom i Olle Cederlöfs ”Vapnens historia”.(Återges med Roy Bäckboms tillstånd)
Det feodala adelsväldet utbredde sig i Europa under medeltiden och balanserade upp kungamakten som gav sina förläningar mot solidaritetslöften. Feodaladeln kom att axla alla högre samhällsfunktioner så som befälhavare i lokala krig, domare inom (det ofullkomliga) rättsväsendet och som högre tjänstemän. Till feodalväldets tid brukar man räkna tiden efter folkvandringsperioden från år 700 till cirka 1500 varefter den starka kungamaktens tid inleds. I Sverige kom makten att pendla mellan adel och konung ännu efter år 1500.
Sköldebrev till Åland
Redan från början rådde en klar klassindelning i högadel (riddare) och lågadel (svenner). Högadeln, som var fåtalig, representerade de mäktigaste familjerna med stora jordegendomar. Dessa familjer var ofta representerade i riksrådet, som genom sitt stora politiska inflytande utgjorde en motvikt till kungamakten. Vem som hörde till högadeln kan man i vissa fall sluta sig till från bevarade så kallade sköldebrev som utfärdades av konungen där ättens vapensköld definierades. Att de finska områdena var med i utformandet av den svenska adeln redan i ett tidigt skede framgår av att det äldsta kända sköldebrevet utfärdades 1420 av Erik av Pommern till den åländske frälsemannen Björn Påvelsson.
Sköldemärke för den adliga ätten von Schoultz, Helsingfors 1850. Foto: Mats Landin/Nordiska museet.
Viborg grundas 1293
Torgil Knutsson Trolle, hörde till Magnus Ladulås innersta krets och blev utnämnd till marsk efter kungens död för att leda förmyndarregeringen 1290-1298. Han fick stor betydelse för Finland i och med att han ledde tre ”korståg” till Karelska näset för att säkra rikets östgräns mot Novgorod. Grannen i öster hade 1292 trängt in i Östra rikshalvan och plundrat och ödelagt stora områden ända in i Tavastland. Det första korståget 1293 syftade till att tvinga Novgorod att acceptera den svenska närvaron på Karelska näset. I samband med detta grundade Torgil Knutsson Viborg, som kom att bli en viktig länk i försvaret av Finlands östgräns. Otack är värdens lön. Kung Birger, som inte litade på Torgil Knutsson lät halshugga honom 1306.
Biskop Henrik tvångsdöper finska hedningar som med våld föses fram till vattenösningen. De svenska korstågen österut ägde rum både i missionssyfte och som regelrätta fälttåg. Relief i silver på Henriks gravvård i Nousis kyrka.
Nöteborgsfreden 1323
Precis som i Torgil Knutssons fall fick Mats Kettilmundsson sin största betydelse som ledare för förmyndarregeringen för den omyndige Magnus Eriksson. Han engagerade sig för försvaret i öster och kom att få stor betydelse för freden i östra rikshalvan. Under hans tid som riksföreståndare lyckades man 1323 komma överens med Novgorod om en gränsdragning i den så kallade Nöteborgsfreden. Trots sin oklarhet kom den att bestå i hela 272 år. Mats Kettilmundsson klarade sig bättre i maktkampen och behöll sin position till sin död 1326.
Magnus Erikssons landslag på 1350-talet
Magnus Eriksson är mest känd för att ha infört Sveriges första allmänna landslag som gällde för hela riket. Landslagen byggde på en sammanställning av alla landskapslagar. I boken berörs inte om man också insamlade lagar eller upptecknade sedvänjor om rättskipning i den östra rikshalvan – eller om det överhuvudtaget fanns några.
Magnus Eriksson förvärvade Skåne 1332 och verkade aktivt för att befästa Sveriges ställning kring Finska viken.
Bengt Algotsson blir hertig av Finland 1353
Förhållandet mellan Magnus Eriksson och högadeln försämrades efter hand och nådde en bottennivå 1353 då konungen utnämnde sin gunstling Bengt Algotsson till hertig över Finland och Halland. Högadeln rasade, aldrig hade någon utanför konungafamiljen upphöjts till hertig. Tyvärr framgår inte om utnämningen bidrog till att östra rikshalvan 1362 fick status som likvärdigt landskap i det svenska riket med rätt att delta i de svenska kungavalen.
Bo Jonsson Grip tar över Finland
Drotsen Bo Jonsson Grip (1330-1386) var under mitten av 1300-talet den ledande gestalten bland högadeln. Missnöjet med konungen var stort och med hjälp av konungens son Erik lyckades man avsätta Magnus Eriksson och ersätta honom med Albrekt av Mecklenburg. Bo Jonsson Grip stödde kungabytet. Han hörde inte till högadeln men lyckades genom förläningar, arv och köp tillskansa sig stora delar av nuvarande Sverige och i praktiken hela Finland eller östra rikshalvan.
Den svaga kungamakten under Albrekt av Mecklenburg parat med rikets dåliga finanser gjorde att han kunde genom lån till kronan komma över stora landområden som pant. En annan bidragande orsak var digerdöden som lett till att det uppstått många ödegårdar som han kunde komma över för en ringa penning.
Bo Jonsson Grip tillhörde de kretsar som upphöjde den mecklenburgske furstesonen på Sveriges tron. En medeltida miniatyr som visar hertig Albrekt av Mecklenburg och hans son konung Albrekt av Sverige.
Här hade man önskat att boken skulle ha kastat mera ljus över Bo Jonsson Grips verksamhet i Finland då tiden sammanfaller med tidpunkten då Finland fick rätt att deltaga i de svenska kungavalen 1362. Kom han över områdena genom förläningar eller genom pant för lån, eller genom uppköp av ödegårdar. Det sista alternativet skulle vara av stort intresse att få närmare belyst då det finns mycket lite uppgifter om digerdödens framfart i Finland.
Det skulle också vara av intresse att få veta om hans verksamhet i Finland var förknippad med den svenska kolonisationen av den nyländska kusten. Man vet att han lät uppföra Raseborg för att förbättra adminstrationen samt skapa en konkurrerande handelsplats till Reval som då dominerade den lukrativa rysslandshandeln. Det skulle vidare vara värdefullt att få veta om han bidrog till initiativet att kolonisera Savolaxområdet i det innersta av Finland som han nu var formell ägare av.
Arvet går till drottning Margareta
Bo Jonsson Grip dog 1386 och lämnade efter sig ett enormt arv. Från början var det oklart vem arvet tillhörde men det kom efter ett antal förvecklingar att tillfalla drottning Margareta. Detta torde ha fått stora konsekvenser för Finland. Om det var så att den svenska aristokratin inte ville att Bo Jonssons enorma jordinnehav skulle tillfalla Albrekt av Mecklenburg och i stället lät egendomen gå till Margareta, så kan man fråga sig om detta i själva verket var den faktor som finansierade eller möjliggjorde bildandet av Kalmarunionen.
Tvåhundra adliga i Finland år 1400
Man har beräknat att i början av Kalmarunionens tid Sverige hade en befolkning på 600 000 och att av dem hörde 1000 till den besuttna adeln varav 200 i Finland. Under Albrekts tid hade en del tyska hövitsmän och fogdar blivit utplacerade medan danskar erhöll motsvarande befattningar under Margaretas tid. Adeln konkurrerade sinsemellan å det kraftigaste. Man lierade sig än med unionen än med nationen. Den katolska kyrkan utgjorde en tredje maktfaktor i detta maktspel. Det förekom också en ståndscirkulation i båda riktningarna då kravet för skattefrihet var att ställa upp en ryttare som skulle stå till konungens förfogande, något som var ekonomiskt mycket betungande och som alla inte hade råd till i längden.
Birger Jarls sigill ger en uppfattning om riddarens utrustning, hjälm, sköld och lans.
Uppgifterna ovan föder nya frågor: Finland tillsammans med Island och Grönland måste ha utgjort de mest perifera delarna av Kalmarunionen under hela 1400-talet. Den enda som tangerar Finland under denna period är Karl Knutson Bonde som gömmer sig antingen i Raseborg eller i Viborg i varven mellan perioderna som Sveriges kung. Uppstod det då ett maktvakuum i regionen som utnyttjades av katolska kyrkan? De typiska stenkyrkorna som uppförs under 1400-talet talar för det.
Karl Knutsson Bonde får hela Finland
Efter att Erik av Pommern blivit avsatt 1439 var Danmark och Unionen utan konung i två år då man tvistade vem som skulle bli nästa monarken. Kar Knutsson Bonde låg bra till vad beträffar börd och inflytande och han skulle med säkerhet ha blivit en kraftfull regent som skulle ha stärkt och fört Unionen vidare men det var troligen just detta som fällde honom som kandidat. Resten av den svenska aristokratin fruktade honom och ville ha en svag monark för att bättre kunna ta tillvara sina egna intressen. I Danmark var Karl Knutsson mindre känd. Den unge och svage Kristofer av Bayern blev vald 1441. Som plåster på såret gav den nye unionskonungen hela Finland som förläning åt Karl Knutsson Bonde på livstid. Man kan här fråga sig två saker; förlorade Unionen här sin framtid och för det andra, var det en bit av Bo Jonsson Grips arv som man här gav vidare åt Karl Knutsson Bonde?
Finland får rytteri 1565
Under 1300- och 1400-talet förändrades stridstekniken då armborst, långbågar och långskaftade pikar och hakor togs i bruk. Infanteriet blev åter av central betydelse på stridsskådeplatsen. Beridna riddare med tung rustning klarade sig inte mera på slagfältet, särskilt inte sedan eldvapen började användas. Kanonerna gjorde också att de medeltida riddarborgarna förlorade sin betydelse. Ökad penningekonomi möjliggjorde för furstarna att skapa större arméer av ofrälse.
De gamla bestämmelserna om adelns förpliktelser att ställa upp en ryttare till konungens förfogande var nu helt förlegade. År 1565 beslöts att frälsets rusttjänst skall ordnas som ett reguljärt ryttarförband benämnt Adelsfanan. Styrkan fastställdes till 650 man, fördelade på sex kompanier, av vilka två i Finland. I och med uppgörelsen mellan konung och frälse 1569 upphör den enskilda frälsemannens rustningsplikt.
Meningen med Adelsfanan var att ha en elitenhet som alltid skulle vara stridsberedd. Denna styrka skulle understöda reguljära förband. Befälskadern i kompaniet utgjordes av en ryttmästare, en löjtnant, en kornett och två korpraler. Truppstyrkan omfattade cirka 80 gemena ryttare. I samband med Karl XI:s indelningsverk omorganiserades Adelsfanan, Finlands kompani (N:r 2) skulle vid behov kunna sättas in varsomhelst i Finland eller utanför landets gränser och då ingå i den kungliga armén.
Eldvapnen gjorde att de medeltida riddarborgarna förlorade sin strategiska betydelse.
Tronstriderna efter Gustav Vasa
Gustav Vasa tiden samt de påföljande Sturemorden och tronstriderna mellan först hertig Johan och sedan mellan hertig Karl och Sigismund skildras förtjänstfullt i boken. Författaren ger en god bild av det invecklade maktspelet där spänningar uppstod mellan unionsanhängare och unionsmotståndare, där kungamakten tävlade med adeln och där den katolska kyrkan ingick som en tredje rivaliserande part i maktspelet. För Finlands del kan man dock konstatera att hertig Johans finlandsvistelse på Åbo slott samt hans renässanshov tillsammans med Katarina Jagellonica inte alls nämns, inte heller den finska adelns stöd till Sigismund med det påföljande ”Klubbekriget” och den därpå följande hertig Karls hämndexkursion till Finland.
Kungssalen på Åbo slott. Här bodde Gustav Vasa under sina vistelser i Finland.
Finland annoteras i riddarhusordningen
Universalgeniet Axel Oxenstierna dominerade händelseloppet i Sverige under hela första hälften av 1600-talet, den tid då Sverige blev en stormakt. Han var oerhört handlingskraftig och ytterst målinriktad och kom därför att verka som den drivande kraften bredvid den unge konungen Gustav II Adolf. Oxenstierna lyckades genast i samband med installationen av den nye konungen genomdriva en kungaförsäkran 1611 där förhållandet mellan konungen och adelsståndet reglerades. I 1617 års adelsprivilegier fick han fastslaget och definierat vika adelns exklusiva rättigheter var och slutligen genom att utarbeta 1626 års riddarhusordning skapade han ordning och reda i adelsståndet.
I definitionen om vem som är adlig förekommer en sentens som är av intresse. Där står att: ”Rätt adelsman är den som, är född av svensk eller finsk adlig fader….”. Att finländsk far nämns sida vid sida som en svensk far tyder på att Finland annoterades som en separat del av Sverige men med samma rättigheter som moderlandet. Finland hade ju fått rätten att sända sina representanter till svenska kungaval redan år 1362 vilket har tolkats som att de finska områdena ansågs som likvärdiga delar av svenska riket så som alla andra.
Två finländska adelssläkter
Som exempel på finländska adelssläkter nämner författaren släkten Tandefelt och släkten Ögnelood. Ryttmästaren vid Nylands-Tavastehus rytteri Arvid Henriksson blev adlad 1650 med namnet Tandefelt, erinrande om att han i slaget vid Breitenfeld 1631 hade fått ett pistolskott i munnen, som berövade honom tre tänder. Ett år senare vid Lützen drabbades han på nytt av ett skott i munnen. Kulan kom att sitta kvar i halsen på honom, ”som vållat stora obehag”. I vapenskölden avbildades de tre bortskjutna tänderna. Ätten fortlever efter att ha blivit återintroducerad 1982 i Sverige.
Löjtnanten vid finska rytteriet Jakob Tomasson fick i en drabbning under 30-åriga kriget ett muskötskott i huvudet, vilket berövade honom ena ögat. Vid adlandet 1653 gavs han namnet Ögnelood och en vapenbild med det bortskjutna ögat. Ätten utgick 1876.
Gustaf Mauritz Armfelt (1757 – 1814) var född i Marttila i Finland. Han blev en nära medarbetare till Gustaf III och räknades senare till en av de ”tre gustavianerna”. Efter konungens död råkade han i onåd och sökte sig senare till rysk tjänst där han storligen bidrog till att ”Gamla Finland” återförenades med Storfurstendömet Finland. Foto: Staffan Garoff/Bokebacken
Robert Henrik Rehbinder (1777 – 1841), ansvarade för alla finländska ärenden inför den ryska kejsaren efter Gustaf Mauritz Armfelts död 1814. Han blev utnämnd till ministerstatssekreterare 1834. Foto: Staffan Garoff/Bokebacken
Från Oxenstierna till drottning Kristina och därefter till Karl X Gustaf
I det följande tar författaren upp högadelns roll i riksrådet och särskilt Axel Oxenstiernas ledning av förmyndarregeringen efter Gustav II Adolfs död 1632 fram till att Kristina blev myndig 1644 och hans roll i lanserandet av 1634 års regeringsform. Vidare behandlas frälseköpen som vidgade klyftan mellan framförallt högadeln och resten av befolkningen som endast i liten utsträckning utjämnades av nyadlande.
Under drottning Kristinas tid ökade nyadlandet kraftigt och då det därtill förknippades med förläningar och donationer försämrades rikets finanser vilket utsatte det fria bondeståndet för fara. Ett bra exempel var drottningens gunstling Magnus Gabriel De la Gardie som förutom ett stort antal gårdar i Sverige erhöll 151 gårdar i Finland. Man försökte få bukt med slöseriet men det hela mynnade ut i drottning Kristinas abdikation och utnämningen av Karl X Gustaf.
Genom fjärdepartsräfsten försökte man få tillbaka en del av förläningarna men processen avancerade mycket trögt. Av högadelns förläningsinnehav i Finland kan nämnas Axel Oxenstiernas friherreskapet Kimito i Åbo skärgård och Karl Gustaf Wrangels grevskap Salmis intill Ladoga. Största jordinnehaven i Finland hade riksdrotsen Per Brahe (d.y.) där han hade varit generalguvernör 1637-1641 och 1648-1654 innan han blev utnämnd till riksdrots. Han hade hela Kajana socken som förläning, samt förfogade över skatteuppbörden från ett halvdussin finska städer. Men här måste man dock framhålla att man i Finland enbart kan tala gott om Per Brahe. Han uträttade här stordåd i och med att han ryckte upp hela rikshalvan från sitt törnroseslummer och organiserade rättsväsendet och undervisningen genom att grunda Åbo Akademi samt stimulerade landets ekonomi genom att grunda flera handelsstäder så som Brahestad, Kajana, Jakobstad, Kristinestad, Nystad och Villmanstrand. Per Brahe utgör en lysande (ensam) stjärna i Finland när det gäller att ta sitt ansvar för utvecklingen av det område som man har blivit tilldelad som förläning.
Drottningens gunstling Magnus Gabriel De la Gardie förlänades ett stort antal gårdar i Sverige och 151 i Finland. Han lät inreda sitt slott på Läckö i tidens smak. Här en takängel av skulptören och målaren Johan Werner/ Nationalmuseums samlingar
Karl XI, enväldet och reduktionen
1680 års riksdag som ledde till att kungligt envälde infördes och beslut om en alltomfattande reduktion av högadelns länsinnehav fattades skildras förtjänstfullt i boken. Författaren visar hur det svenska adelskapet de facto var starkt tudelat i extrem högadel och lågadel, en uppdelning som påbörjats redan i samband med Alsnö stadga 1280 och som pågått och bara accentuerats under 400 år fram till 1680. Jan von Konow visar i sin analys att det var just lågadelns bitterhet mot högadeln som möjliggjorde för Karl XI att tvinga fram beslutet om först en förmyndarräfst med en påföljande reduktion av framförallt högadelns landinnehav.
Genom reduktionen halverades adelns landinnehav från 72 procent till 35 procent, en åtgärd som kom att rädda det fria bondeståndet i Sverige från att glida ner i feodala förhållanden. Reduktionen återförde inte bara landområden utan tillförde kronan också likvida medel vilket möjliggjorde det för staten att minska sin skuldbörda från 44 miljoner daler till 11 miljoner daler. Viktigast av allt – staten kunde införa indelningsverket. Detta innebar en helt ny, utbildad stående armé som finansierade sig själv. I samband med den dramatiska riksdagen 1680 infördes också kungligt envälde.
Karl XI införde kungligt envälde, vilket knäckte högadelns makt och returnerade hälften av adelns jordinnehav till kronan, något som var räddningen för det fria bondeståndet. Skånsk bondstuga. Målning av Govert Camphuysen 1652.
Kommentar: Knäckandet av högadelns makt 1680, reduktionen, arméns omorganisering genom indelningsverket och införandet av det kungliga enväldet räddade kanske Sverige från konkurs och sönderfall men sådde samtidigt ett farligt ogräsfrö: Kungligt envälde kan vara för landet en god tjänare men en dålig herre.
Finland tangeras ganska lite i samband med denna analys. Undantaget utgörs av ledarbytet av reduktionskollegiet. Klas Fleming avled 1685 och efter träddes av friherre Fabian Wrede af Elimä (1641-1712), landshövding i Viborg, som representerade en släkt med anknytning till Finland och Baltikum. Han förde vidare reduktionen med samma nit som sin föregångare också om hans rykte besudlades av att han vid sidan om sin verksamhet missbrukade sin ställning genom att lösa in bötfällda och skuldsatta adelsmäns gods för egen räkning. Det påstås att han dess värre inte var den enda som gjorde sig skyldig till slikt.
Indelningsverket
Författaren ger ett mycket högt betyg åt Karl XI för att han införde indelningsverket. Han framhåller vidare att det var i samband med den indelta armén som adelsklassen, och då uttryckligen lågadeln fick sin naturliga roll i samhället i och med att de axlade ansvaret för officerskåren i den nybildade arméstrukturen. Lågadeln var lokalt förankrad precis som indelningsverket där alla kände alla. Enligt författaren innebar detta att det uppstod en samhörighetskänsla inom arméförbanden som gav både en större slagkraft åt förbanden men också en större omsorg om nästan i trupperna. Detta skall jämföras med de tidstypiska legosoldatarméerna som var mycket dyra i drift och därtill opålitliga. Den indelta armén var uttryckligen en försvarsarmé.
År 1700 räknade den indelta armén med 34 reguljära regementen, därav 22 infanteriregementen och 12 kavalleriregementen. Av infanteriregementena sattes sju upp i Finland (Åbos-, Björneborgs-, Tavastehus-, Viborgs-, Savolax-Nyslotts-, Nylands- och Österbottens regementen) och av kavalleriregementena tre (Åbo och Björneborgs läns, Nylands och Tavastehus läns samt Karelens kavalleriregemente). Regementena var jämnt fördelade över hela landet. Till en början fyllde adeln officersvakanserna men då systemet byggdes ut räckte adeln inte mera till varför ofrälse involverades. Ofta ledde det till att de adlades, något som kom lågadeln att växa numerärt å det kraftigaste. En mera demokratisk och jordnära adel kom härigenom att uppstå i Sverige.
Av de indelta infanteriregementena sattes sju upp i Finland. Bild ur Alf Åbergs och Göte Göranssons ”Karolinerna” (med tillstånd av Thomas Göransson).
Karl XII:s försvarskrig
Efter Karl XI:s förtidiga bortfall utropades hans son Karl XII till konung trots att han bara var femton år gammal. Trots sin ringa ålder visade sig Karl XII vara mycket handlingskraftig och helt inriktad på det krigets värv. Sitt militära kunnande fick han nästan genast användning för emedan grannstaterna Danmark, Sachsen och Ryssland alla trodde att Sverige skulle utgöra ett lätt offer på grund av sin unga och oerfarna konung. Karl XII har ofta utmålats som en krigshetsare men faktum var att Sverige anfölls av sina grannar och det var frågan om ett försvarskrig.
Indelningsverket var alltså ursprungligen uppbyggt för försvar men på grund av att Karl XII införde en offensiv stridstaktik fick fientligheterna karaktär av anfallskrig. Sverige klarade sig också bra till en början men på grund av det utdragna kriget krävdes nya trupper varigenom indelningsverket ställdes inför svåra påfrestningar. Finland belastades av utskrivningar lika mycket som de övriga delarna av det svenska riket.
Efter Karl XII:s död infördes ständerväldet. Detta var möjligt i och med att kungamakten momentant kraftigt försvagades genom att Ulrika Eleonora (d.y.) utsågs till regent. Samtidigt avskaffades klassindelningen i Riddarhuset varigenom högadeln förlorade de sista resterna av sin särställning i förhållande till lågadeln som nu uppgick till närmare 2000. Nyadlandet hade varit en målmedveten politik ända sedan Karl XI:s tid med syfte att urvattna högadelns inflytande. Nu, efter 1720 när klassindelningen i adelsståndet avskaffats uppstod det istället en ny tudelning i form av en konservativ falang i opposition till en demokratisk fraktion, hattar och mössor.
Arvid Horn (1664 – 1742) var född i Halikko i Finland. Han verkade som kanslipresident under frihetstiden ända fram till 1736 då hattpartiet kom till makten. Han medverkade aktiv till stiftandet av 1734 års lag. Foto: Staffan Garoff/Bokebacken
Total schism med adeln
Krigshandlingarna i Gustaf III:s krig mot Ryssland tas upp men förhållandena i Finland tangeras bara i samband med krigsutbrottet och revoltförsöket i officerskåren, det så kallade Anjalaförbundet. Upphovsmannen till revolten var Göran Magnus Sprengtporten, som var en av Gustaf III:s medhjälpare i statskuppen 1772 men senare hade övergått i rysk tjänst. Gustaf III lyckades dock använda revolten till sin fördel då han genomdrev den så kallade ”Förenings- och säkerhetsakten” vid 1789 års riksdag.
Genom akten minskades riksdagens inflytande samtidigt som regentens makt stärktes. Han kunde nu på egen hand, i en trängd situation fatta beslut i frågor rörande rikets yttre säkerhet. Adelns ensamrätt till höga ämbeten avskaffades. Detta ledde till en total schism mellan honom och adeln, något som senare skulle kosta honom livet.
Skottet på operamaskeraden 16 mars 1792 satte punkt för en regeringstid med många förnuftiga reformer men också ödesdigra konflikter mellan samhällsklasserna. Samtida engelsk bild.
Konungen finansierade år 1280 sina beridna och bepansrade ryttare genom att bevilja skattefrihet åt dem som hade råd att ställa upp dem. Ur denna grupp växte adeln fram och blev samhällets första stånd. År 1682 införde Karl XI indelningsverket som med sitt rotesystem skapade en stående försvarsarmé. Invånarna i soldattorpen kom att utgöra rikets lägsta samhällsklass. En sak har dessa båda organisationer dock gemensamt: båda gav upphov till släktnamn; adelsnamn och soldatnamn.
THOMAS GAROFF
30 november 2022