Bokebackens
kultursida

Tärningen var kastad
Adlersparre marscherar

Gustav den IX Adolf grips på slottet och sätts i husarrest.

Mordet på Gustaf den III följdes av en framgångsrik attack mot enväldet, den 13 mars 1809 sattes hans son och efterträdare Gustaf den IX Adolf ur spel. En nyckelperson i denna revolution var överstelöjtnanten Georg Adlersparre som marscherade med tretusen man från Värmland till Stockholm för att garantera upprorets lyckliga utgång. En episod i vår historia som kanske borde uppmärksammas mer.

Finland var förlorat och hatet växte mot monarken Gustaf den IX Adolf som gärna klädde sig i karolineruniform men saknade föregångarnas karaktärsegenskaper. Det jäste bland officerarna och civila oppositionsmän. Andra faktorer som spädde på missnöjet var att kungen okänsligt krävde in nya skatter av den redan plågade allmogen, och att han degraderat gardesregementena och deras officerare som straff för det havererade fälttåget mot ryssarna, ett ansvar som han huvudsakligen själv bar. Oron stärktes av misstanken att Danmark och Ryssland ville dela på Sverige. Här var det hög tid för ett resolut ingripande.

Ett par betydelsefulla personer i sammansvärjningen var gardeslöjtnanten Jakob Cederström och Hans Järta, liberal politiker och skriftställare . Men ingen av dem kände sig kallade att bli ledaren utan budet gick till krigshjälten, överstelöjtnanten Georg Adlersparre, för tillfället chef för Västra armens högra flygel och stationerad i Eda skans. Han tvekade länge men satte sina trupper i rörelse den 9 mars 1809. Tärningen var kastad, nu fanns ingen återvändo, ett misslyckande hade med visshet kostat honom och övriga sammansvurna livet.

Duglig officer

Vem var då denne upprorsman? Fadern var adlad officer och barndomshemmet låg i Jämtland. Efter en kortare vistelse i Uppsala valde den unge Georg Adlersparre den militära banan. Här visade han sig som en duktig teoretiker men snart också som en duglig officer i fält. I Gustaf den III:s krig mot Ryssland utmärkte han sig i träffningen vid Niveri mot en mångdubbelt överlägsen fiende, men fick tillbringa en tid som krigsfånge i Ryssland. Väl hemma tog han avsked ur militärtjänsten för att i stället ägna sig åt sitt litterära intresse, ”tranquiliteten”, som han själv kallade det. Adlersparre, påverkad av upplysningens idéer, blev en av centralgestalterna i det liberala Sverige som nu växte fram i opposition mot enväldet.

Efter en misslyckad utflykt i poesin fann han snart sin form. År 1795 inledde han utgivningen av tidskriften Läsning för landtmän (senare Läsning i blandade ämnen) vilken, det oförargliga namnet till trots, innehöll en del politiskt sprängstoff som utvidgad representation i riksdagen av dittills uteslutna samhällsklasser, kritik mor privilegier och skråväsen, med mera. Det var modigt, tryckfriheten var rejält kringskuren, kung och regering livrädda för oppositionen. Genom sitt medlemskap i Riddarhuset deltog Adlersparre även i riksdagens arbete där han bland annat hävdade principen om offentlighet i statsförvaltningen.

Denna uppstudsighet förpassade honom ut i kylan, Georg Adlersparre förbjöds att utgiva sina skrifter och föredrog därför, som det skulle visa sig tillfälligt, att avsluta sitt politiska arbete. Efter några år i overksamhet blev han genom förmedling av hertig Karl våren 1808 återtagen i militär tjänst samt kommenderad till Västra armén. Där lämnar vi honom en kort stund för att i stället kasta ljuset på händelserna i Stockholm.

Handlingsförlamning

Oenighet och därmed handlingsförlamning präglade de ledande i sammansvärjningen mot kungen. Spelet bakom kulisserna dikterades inte bara av omsorg om riket utan i hög grad också om makt och personliga karriärer. Översten Skjöldebrand ansåg att de unga revolutionärerna pratade för mycket men saknade förmåga att planlägga en revolution. Hans avsikt var att med en ny kraftfull ledning rädda riket från Ryssland. Den främste opponenten var Hans Järta som i första rummet satte en ny, modern författning. Skjöldebrand blev ursinnig, rädd för att det utdragna förloppet skulle varna konungen och sätta hela företaget på spel. Signalerna nådde Värmland där Adlersparre , starkt uppbackad av överadjutanten major Karl Henrik Anckarsvärd, den 7 mars ryckte till sig initiativet och samlade sina trupper i Karlstad.

Adlersparre var mycket populär bland sina soldater vilka hälsade hans proklamation med hänförelse. Den beskriver ett land som ligger för fäfot: ”Sveriges bergverk och handel ligga öde. Sveriges ungdom är ryckt från jordbruket för att naken och vanvårdad bliva ett rov för sjukdomar och död. Jordbrukarens bördor och besvär äro sådana att han med allt sitt tålamod ej längre förmår bära dem. Utsugande skatter äro utan skonsamhet utfordrade. Vanmakten, eländet, förstörelsen gripa omkring sig på ett förfärande sätt med varje dag: vi hava räckt varandra handen uppå, att landets fäder och vise skola äga frihet att återföra sällhet, välmåga och laglighet i fosterbygden.”

Bilda skyddsmur

Proklamationen innehåller inget konkret om att störta kungen eller om revolutionens politiska program, bara det något kryptiska löftet att ”oförfärade krigsmäns sammanhållna svärd skola sedan omkring svenska lagstiftarnes överläggningsrum bilda en skyddsmur, som ingen våldsmakt förmår bryta”. Man får läsa mellan raderna för att tolka det omstörtande budskapet. ” Soldaterna kastade ej allenast hattarna utan äfven gevären i luften under beständiga hurrarop”, skriver Adlersparre i sin redogörelse för hur upproret inleddes i Karlstad. Soldaternas entusiasm kan åtminstone delvis förklaras med extra tilldelning av brännvin och bättre betalning. Förråd och kassa tvångsrekvirerades, men mot kvitto. Gick allt väl skulle skulderna regleras senare.

Kärnan bestod av Närke/ Värmlands regemente men efter hand ansluter sig fler truppavdelningar till marschen som till slut omfattar cirka tretusen man. Den 14 mars när trupperna nått Örebro får Adlersparre nyheten att kungen satts i husarrest. Den utlösande faktorn var att kungen hade stärkt den militära beredskapen i Stockholm och förberedde en resa till Skåne där han räknade med lojala trupper i den Södra armén. Ett inbördeskrig var hotande nära. I det läget hade alltså en grupp ur högadeln under generalen Carl Johan Adlercreutz ingripit. Saken verkar klar men Adlersparre är tveksam. Vilka är kuppmännens fortsatta avsikter? Han beordrades att bara ta med sig halva armén, de pålitligaste. Sin vana trogen rådslår han med sina officerare vilka enhälligt säger nej, likt musketörernas en för alla, alla för en. Adlersparre tackar för stödet med en skål och fullföljer sin plan, han vill kontrollera den fortsatta händelseutvecklingen med stöd av en så stor militär styrka som möjligt. Det handlar ju inte bara om att byta ut en oduglig kung mot en bättre, utan också att reformera rikets styrelse.

Hälsas som befriare

Samtidigt hotar ryssarna med en invasion, en kosackavdelning hade redan nått Grisslehamn, men ett stilleståndsavtal räddade plötsligt situationen. Hade ryssarna fullföljt sina planer hade Adelsparres soldater kastats in i en hopplös försvarsstrid och Sverige blivit ockuperat av främmande makter. Nu kan han i stället i lugn och ro marschera in i Stockholm vars invånare hälsade honom som en befriare. Inte ett enda skott avlossas när Västra armén besätter huvudstaden den 22 mars. Adlersparre behöll för säkerhets skulle kontrollen över de egna trupperna, i praktiken utövar han en sorts militärdiktatur, om än kortvarig. Han valdes genast in i den provisoriska regeringen. Hans konstitutionella förslag var nu att regeringskonseljen, rensad från de kungatrogna skulle utökas med två präster, två borgare och två bönder, och att hertigen skulle utropas till konung. Detta väckte ingen anklang. Adlersparres svek till och med sina egna radikala tankar kring författningsfrågan och hans politiska inflytande minskade. De tvära kasten ska ses mot bakgrunden av hans karaktärsegenskaper: brist på förutseende, samarbetssvårigheter och en oberäknelig nyckfullhet, allt enligt krönikören i Svenskt biografiskt lexikon:” Med allt detta får dock icke förbises att Adlersparre i ett ögonblick av största vånda, då alla tvekade, i klart medvetande om det ansvar han påtog sig och det oerhörda vågspel han inlät sig i, beslutsamt påbörjade det företag som medförde fäderneslandets räddning”.

Adlersparre kom trots allt att spela en viktig roll under 1809 års riksdag. Han tvingade bondeståndet att uppge sitt envisa motstånd i privilegiestriden och att godkänna den nya regeringsformen. Han spelade också en väsentlig roll när den norske prinsen Karl August valdes till svensk kronprins. Georg Adlersparre var en stor vän av den kommande unionen. Uttröttad av det ständiga intrigspelet i maktens korridorer, hatad av de konservativa gustavianerna, accepterade han utnämningen till landshövding i Skaraborgs län och efter detta mellanspel drog han sig tillbaka till sin herrgård Gustafsvik i Värmland där han levde ett lyckligt familjeliv och ostörd kunde ägna sig åt sina litterära intressen fram till sin död den 23 september 1835.

TORKEL IVARSSON

16 december 2020

Källor:
Svensk biografiskt lexikon
Grimberg, Carl. Svenska folkets underbara öden. Del VII.
Anders Isaksson. Kärlek och krig. Revolutionen 1809.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.