Bokebackens
kultursida

Lästips

Ledde fyra krig
blev nationalhelgon

I Januari 1917 återvänder Gustaf Mannerheim från sin årliga permission som han avnjutit i sin hembyggd i Finland. Han har gjort en 30- årig lysande karriär i den kejserliga ryska armén och uppnått generals rang. På väg tillbaka till fronten anmäler han sig hos tsaren, Nikolaj II i Mogiljev som ligger nära de tyska linjerna. Man håller på att glida in i det fjärde året av första världskriget. Ingenting tyder på ett nära avgörande militärt men samhället lider av en fullständig krigströtthet. Kejsaren själv verkar helt frånvarande som om han redan tappat kontrollen över sitt rike. Efter att halvhjärtat ha lyssnat på Mannerheims redogörelse byter han samtalsämne så fort som möjlig för att till slut helt övergå till betydelselösa artighetsfraser. Den här ögonblicksbilden kan uppfattas som den punkt vid vilken inte bara Gustaf Mannerheims liv utan också kejsarens och hela ryska kejsardömets existens glider in i ett avgörande skede. Skildringen av denna lilla episod samt året 1917 i sin helhet kan man på samma sätt peka ut som naveln kring vilken Dag Sebastian Ahlanders briljanta biografi över Gustaf Mannerheim kretsar.

Två månader senare, i början av mars 1917, bryter en revolution ut i Petrograd, tsaren tvingas abdikera och Kerenskis nya regering försöker fyller maktvakuumet. Den nya republikanska regeringen gör dock från början ett fatalt misstag då de beslutar att fortsätta kriget mot Tyskland på Englands och Frankrikes sida som leder till myteri vid fronten. Kavalleri och artilleri ställer ännu upp men infanteriet, som representerar den numerärt största delen av armén har fått nog.

Socialisterna i Petrograds Stadssovjet beslutar att soldatråd skall finnas i alla truppenheter vilket leder till oklarheter vid fronten vem man skall lyda. Många officerare dödas varigenom armén blir funktionsoduglig vilket bringar hela krigsmakten i upplösningstillstånd. Ett rykte breder ut sig att revolutionärerna lovar dela jorden vilket leder till att många soldater lämnar sina förband och far till sina hemtrakter för att bevaka sina intressen vid den utlovade jorddelningen.

För Mannerheims del fortsätter kriget och karriären som om ingenting hänt. 8. maj befordras han till generallöjtnant och från att ha varit kommendant för 12. kavalleridivisionen blir han 25. juni kommendant för hela VI kavallerikåren. Men armén fortsätter att lösa upp sig vilket får hans adjutant, löjtnant Martin Franck att lakoniskt konstatera:” Hela vår gamla 12. kavalleridivision måste användas enbart till att upprätthålla ordningen i våra egna led”. Bland annat måste de slå söder hela champagne- och vinförrådet i Odessa för att undvika fylleri bland soldaterna.

Situationen blir allt mera frustrerande så att då Mannerheim den fjärde september får en liten skada så begär han genast tjänstledigt och vistas därefter i Odessa som konvalescent. Åt sin officerskollega Martin Wetzer avslöjar han sin sammanfattning av situationen: ”Här kan vi inget göra för att rädda kejsardömet men däremot kan vi försöka hjälpa till att förhindra att revolutionen sprids till Finland”.

Den 21 september 1917 blir Mannerheim tvungen att överge sina befälsuppgifter. Han överförs i reserven (3.10) i Odessas militärdistrikt emedan han inte längre betraktas som pålitlig. Det får honom att fatta beslutet att lämna den ryska armén och söka sig hem till Finland. Lojaliteten mot kejsaren saknar nu betydelse emedan kejsaren abdikerat och han är löst från trohetslöftet.

Problem på problem dyker dock upp och hans avresa fördröjs med flera veckor. Bland annat visar det sig omöjligt att få civila kläder emedan skräddarna i Odessa gått i strejk vilket gör att han måste resa i generalsuniform vilket dessa tider är livsfarligt. Mycket riktigt råkar han illa ut i Vitebsk. Endast tack vare en insats av hans snabbtänkta adjutant Martin Franck klarar de sig ur äventyret med livet i behåll.

I december 1917 når Mannerheim med sitt resesällskap efter 2000 kilometers tågresa äntligen Petrograd. Lenins bolsjeviker har tagit makten en månad tidigare genom en statskupp. Mannerheim begär avsked från den ryska militären med motiveringen att han sedan den 6 december 1917 är finsk medborgare. Avskedet beviljas men någon pension kan han inte räkna med.

Under tiden har en gryende frigörelseprocess tagit sin början i det forna Storfurstendömet Finland, men problemen har hopat sig även här. Efter septembervalet har Pehr Evind Svinhufvuds i oktober 1917 bildat en hel konservativ senat. Den visar sig dock vara mycket svag emedan ingen poliskår och ingen militär står till dess förfogande som kunde upprätthålla ordningen. Allmän laglöshet breder ut sig även i Finland. Väpnade soldathopar gör titt och tätt sig påminda och skottlossning hörs med jämna mellanrum i huvudstaden. Alla partier, också socialdemokraterna är dock ännu med om att utropa självständighet.

Bolsjevikernas statskupp i Petrograd i början av november 1917 förändrar dock situationen radikalt. Den ger en impuls åt socialdemokraterna i Finland att följa bolsjevikernas exempel att ta en genväg till ett socialistiskt samhälle via en revolution. Som en följd av detta stöder de ej mera Svinhufvuds självständighetssträvan. Samtidigt kollapsar den ryska handeln inklusive ett bortfall av den ryska sädesimporten som leder till hungersnöd vilket i sin tur leder till upplopp, butiksplundring och rena mord. 30 000 män och kvinnor ansluter sig till ”röda garden”. Därtill kommer 65 000 ryska soldater som i viss utsträckning sympatiserar med de röda. Allmän laglöshet breder ut sig. Främst självägande bönder bildar väpnade skyddskårer som uppgår till 25 000 man i slutet av december 1917. En klar politisk polarisering har uppstått.

För att få bukt med problemen kräver de borgerliga partierna en självständighetsförklaring vilket gör att Svinhufvud överlåter åt lantdagen en sådan som sedan godkänns 6 december 1917 av majoriteten av ledamöterna. Socialdemokraterna röstar emot vilket kan betraktas som ett mycket illavarslande omen.

Det är nu den 18 december 1917 som Mannerheim anländer till Helsingfors. Besvikelsen blir stor när han märker att ingen noterar honom, den lysande karriär som han gjort har i de nuvarande förhållandena i Finland ingen betydelse. Han har inget att göra och inga pengar så att han kan inte ens bo på hotell vilket gör att han måste bo ömsom hos sin stora syster Sophie Mannerheim eller hos sin halvsystern Marguerite Gripenberg och dennes man Michael Gripenberg. Mannerheims kusin, Jacob von Julin, gör ett halvhjärtat försök att finna ett jobb åt honom så han skulle kunna försörja sig själv, mera på grund av fruktan för att familjen Julin igen skall tvingas försörja honom som under hans studietid.

Det är här som Ahlanders berättelse verkligen skjuter fart. Som läsare får man följa med hur Mannerheim slukas av den alltomfattande självständighetskampen som Finland går igenom. En skildring av hur han hamnar att leda fyra krig efter varandra och hur han till slut lyckas nästla ut landet ur andra världskriget. Detta krävde en nästan virtuosmässig fingerkänsla vis-á-vis den politiska och militära balansen för att bevara Finlands självständighet. Samtidigt blir han mer och mer föremål för en personkult som nästan upphöjer honom till nationalhelgon.

THOMAS GAROFF

9 juli 2018

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.