Bokebackens
kultursida

Algots fabriker spottade ut
kläder och utslitna arbetare

En av sysalarna på Algots konfektionsfabrik. Här producerades mängder av kläder men också utslitna arbetare. Foto: Bernt Ragnarsson/Stadsarkivet Borås

Säg Algots - det räcker. En slogan som alla äldre svenskar kommer ihåg. Om Ingvar Kamprad möblerade Folkhemmet så var det det boråsknallen Algot Johansson som klädde det. I media framställdes denne store entreprenör som en filantrop, som en omtänksam far för sina anställda. Men verkligheten såg annorlunda ut.

Algots var en enastående framgångssaga. Algot Johansson, född och uppväxt i Roasjö började sin verksamhet som knalle, det vill säga att han gick runt i Sjuhäradsbygden och sålde hemsydda kläder på samma vis som knallar gjort i flera hundra år. Men i likhet med Ingvar Kamprad hade han större ambitioner och dessa ledde så småningom till Skandinaviens största konfektionsfabrik. Det var efter kriget som expansionen tog riktig fart. Sysalar i flera våningsplan såg till att vi som var med på 1950-och 1960-talen var klädda i jackor och byxor från Algots i Borås. Fabriken gav genom åren sysselsättning åt tusentals människor, många kom från andra länder: Finland, Jugoslavien, Grekland med flera. Den nyanställde steg av tåget, tog en kort promenad till Bryggargatan där det stora fabrikskomplexet låg, och sattes omedelbart in i arbetet, vars hårt standardiserade moment inte krävde mycket inskolning. Företaget ordnade med bostad, någon svenskundervisning behövdes inte, man smälte bara in i sin egen etniska grupp. Produktionen rullade på, fabriken spottade ut kläder, pengarna strömmade in.

Myntets baksida

Alltså, vi kläddes upp i prisvärda och slitstarka kläder från Algots; en massa människor fick jobb, om än inte särskilt välbetalda men man kunde leva på det, till och med skicka en slant hem till släkten i det gamla hemlandet; Algot Johansson blev förmögen och respekterad i stadens societet, omskriven och beundrad i pressen, men …

… myntet hade en baksida med ursprung i 1930-talets idéer om arbetsdelning. Den amerikanske tidsstudiespecialisten Frederick Taylor var den ledande i denna filosofi, ”Taylorismen”, som gick ut på att sönderdela arbetet i små moment som vart och ett inte krävde några särskilda yrkeskunskaper. Arbetarna kunde då lätt skolas in och lika enkelt bytas ut. Tempot drevs upp med ackordslöner. Kronan på verket var det löpande bandet. Taylorismen introducerades i den snabbt växande industristaden Borås av ingenjören vid Wäfveribolaget Alex Engblom, en man med hårda nypor, fruktad av de anställda men högt aktad i Borås industriella kretsar. Algots premiär för det löpande bandet , i folkmun kallat ”slavbandet”, skedde i början av 1930-talet med hjälp av en tysk ingenjör vid namn Albert Sonntag ,tillika aktiv nazist och ledare för ”Ortsgruppe Borås”. Under hans ledning stegrades produktionen i samma takt som arbetsmiljön försämrades. Det var trångt och varmt, de anställda kommenderades av skrikande och svärande förmän.

Ökänt för arbetsskador

De ständigt upprepade, ensidiga rörelserna slet ut kroppen, ”sömmerskenacken” blev ett begrepp i Borås. Algots var ökänt för sina arbetsskador. Den dåtida Yrkesinspektionen uppträdde tandlöst, ville inte stöta sig för mycket med industriägarna. Facket var svagt och fackligt aktiva trakasserades. Personalomsättningen var extremt hög, det var inte ovanligt att en anställning bara varade någon dag, men ständigt nya arbetare strömmade till. Invandrarna, märkta av krig och umbäranden, nu glada för arbete och trygghet höll igång företaget när den inhemska arbetskraften sökte sig till bättre villkor. Men många av migranterna tröttnade också på den dåliga arbetsmiljön och hierarkiska befälsordningen. De lojala – det vill säga de som kände sig tvungna att arbeta övertid på helgerna – belönades. Sonntag, senare fabrikschefen Ernst Hernqvist, höll företaget i ett järnhårt grepp, övervakade av den ständigt närvarande Algot Johansson, skarpögd som en hök och lynnig som en diktator. Ingen vågade sätta sig upp mot honom.

Den mediala berättelsen om textilentreprenören och filantropen Algot Johansson kontrasterar starkt mot den sanna bilden av verkligheten. Foto: Stadsarkivet Borås

Journalisterna servila

Den officiella berättelsen om Algot Johansson – spridd av tjänstvilliga journalister – såg helt annorlunda ut. I mängder av hyllningsartiklar är han den knipsluge knallen och gode patriarken som startade med två tomma händer och med berömvärd energi skapade Sveriges största konfektionsföretag, driven av omtanke och socialt ansvar. Ett citat ur Göteborgs Morgonpost från 1946 speglar den servila hållningen: ” (…) man hör aldrig några bittra tonfall då han talar om förhållandet till sina anställda, men väl sådana som vittna att något av det patriarkaliska förhållandet trots allt ännu finnes kvar i hans väldiga företag. Man ser det på hans kärleksfulla hand, med vilken personalens långa rad av välfärdsanordningar utformats (…) Man trivs hos Algots, och man kan nog säga att man där funnit den rätta melodin för en sund industriell demokrati”.

De lokala tidningarna utgjorde inte något undantag från detta oprofessionella förhållningssätt, för att nu uttrycka sig milt. Sällan eller aldrig skymtar Algots baksida fram i artiklarna. Det spelar ingen roll om journalisten skrev för borgerliga Borås Tidning eller socialdemokratiska Västgöta- Demokraten. Journalisterna passade sig för att granska stadens ekonomiska elit, det var väl bekvämast så.

Reklamen Säg Algots det räcker härrör från en träff mellan Algot Johansson och annonssäljaren från den kommunistiska tidningen Borås Folkblad, Gunnar Londré, sedermera hattfabrikant. Den något tillgjorda texten: Alla Arbetare Använder Algots Arbetskläder, byttes på Londrés förslag ut till den enklare och mer slagkraftiga varianten: Säg Algots det räcker. De båda herrarna fann varandra genom sina gemensamma kommersiella intressen, trots att tidningen på nyhetsplats skoningslöst gisslade företaget. Borås Folkblad var närmast sanningen men tidningens demagogiska stil liksom kopplingen till Sovjetdiktaturen sänkte trovärdigheten till bottennivå.

Algots, liksom övrig svensk textil- och konfektionsindustri, pressades från 1960-talet och framåt svårt av lågprisimporten. Som motdrag startade Algots nya fabriker i Norrland, Finland och Portugal. Statliga miljoner pumpades in i textiljätten. Inget hjälpte, grundaren Algot Johansson fick på sin ålders höst efter 70 år som företagare uppleva konkursen 1977.

TORKEL IVARSSON

19 december 2020

Så här klädde sig 40-talistgenerationens sportiga mammor – i mode från Algots.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.