Bokebackens
kultursida

Arbetarrörelsen deras stora
hopp om en dräglig tillvaro

Anna och Ivar fotograferade på Kyrkberget en sensommardag 1914. Strax skulle kriget bryta ut i Europa och de kommande åren bli svåra även i Sverige med arbetslöshet och brist på livsmedel. Den fruktade spanska sjukan skördade tusentals människoliv. Fotograf okänd.

Det var den elfte september 1921, för hundra år sedan. Den 28-åriga socialdemokraten Anna Andersson lade högtidligt sin röstsedel i valurnan. Hon var min farmor och den första kvinnan i den lilla bergslagsstaden Lindesberg som röstade i ett andrakammarval. Anna fick vara med om demokratins genombrott, och skulle själv i hög grad medverka till det goda hem som Per-Albin Hansson talade om.

För Anna var det ingen formalitet att promenera till vallokalen utan en alldeles omvälvande händelse. Den markerade det lyckosamma slutet på rösträttsstriden och början till ett nytt, bättre liv för familjen Andersson och för folkflertalet. Men för Anna och hennes socialdemokratiska partikamrater räckte det inte med att rösta, politik för dem var också ett strävsamt, oegennyttigt, vardagligt arbete i skuggan av det stora reformarbetet. Anna var en av de många i de stora sammanhangen anonyma pionjärerna, men i Lindesberg skulle hon snart bli mycket känd och uppskattad – även av sina politiska motståndare. Hon hade omvittnat goda karaktärsegenskaper: stark , klok, hederlig, godhjärtad, med stor arbetskapacitet och organisationsförmåga. Det ledde henne till flera viktiga poster framför allt i det kommunala livet.

På bordet sill och potatis

Men man kan inte berätta om Anna och utelämna min farfar Ivar. De blev ett par sommaren 1914, just när det första världskriget började kasta sin skugga över Europa. Anna hade blivit kvar i Lindesberg när hennes övriga familj flyttat från staden. Ivar, son till en hemmansägare och smed hade just börjat ett lågavlönat arbete som tryckarlärling. De hyrde en liten lägenhet på Kullgatan alldeles nedanför kyrkogården där de nu vilar. Året därpå föddes sonen Lennart, min far. Familjen levde under mycket små omständigheter, kriget kom med avspärrningar och svår brist på livsmedel. Situationen förvärrades dramatiskt när Ivar hösten 1918 kallades in till beredskapstjänst på infanteriregementet i Västerås och var mycket nära att dö i spanska sjukan. Anna och Lennart hade praktiskt taget ingenting att leva på. På bordet stod i bästa fall sill och potatis.

Med dessa hårda erfarenheter som grund var det inte konstigt att Anna och Ivar satte in alla sina krafter i arbetarrörelsen, det stora hoppet i deras kamp för en dräglig tillvaro. De kom att leva ett arbetsamt men oerhört rikt, kärleksfullt och jämställt liv tillsammans, långt ifrån dagens politiskt korrekta låtsasvärld med könsmaktsordning, genuspedagogik, intersektionalitet, identitetspolitik med mera som den moderna vänstern älskar att vältra sig i. Arbetarrörelsens pionjärer hade ju verkliga och inte konstruerade problem att ta itu med.

Ivar inledde med fackligt arbete, han blev sekreterare i typografernas lokala avdelning. Sedan följde engagemangen rad på rad: Arbetarekommunen, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, Folkets hus, ABF, konsumentkooperationen, Örebro-Kuriren, idrottsföreningen. Därtill kom hans stora kulturintresse med sång och musik och hans insatser för brandkåren i Lindesberg, för att nu nämna de viktigaste områdena.

Första kvinnan i fullmäktige

Anna blev medlem av Lindesbergs arbetarekommun 1922. Fem år senare kandiderade hon till stadsfullmäktige för att ersätta socialdemokratins nestor i Lindesberg, Benjamin Larsson, som hastigt avlidit. Hon valdes in med något som liknade acklamation, flera manliga partikamrater fick se sig rejält slagna. Anna blev därmed den första socialdemokratiska kvinnan i Lindesbergs stadsfullmäktige och när hon tillträdde den 14 juni 1927 var hon ensam kvinna bland tjugo herrar i församlingen. Anna satt i två perioder, 1927-1934 och 1942-1946. Knutet till detta arbete var uppdrag i några nämnder, främst skolstyrelsen, barnavårdsnämnden och fattigvårdstyrelsen (sedermera socialnämnden) där hon gjorde betydande insatser.

Jag minns som barn på 1950-talet hur hjälpsökande kom till farfars och farmors villa på Bondskogsvägen för att få mat- och klädkuponger. En intressant uppgift är att en betydande del av de medel som fattigvårdsstyrelsen rörde sig med långt in på 1950-talet var donationer från privatpersoner. Dessutom drev man ett jordbruk som bidrog till försörjningen av de gamla på ålderdomshemmet Lindshyttegården. Som jag uppfattade det hela skötte Anna hela den administrativa verksamheten själv. Oavlönad. Parets politiska, fackliga och kulturella insatser skedde helt på ideell bas, liksom för de flesta andra under denna tid.

Räckte med förmaning

Anna kom att engagera sig mycket för det uppväxande släktet genom sitt mångåriga arbete i barnavårdsnämnden, i flera år som ordförande. Protokollen berättar om en tid, visserligen materiellt fattig för många, men ändå harmonisk jämfört med den terror som utövas av dagens våldsamma, kriminella ungdomsgäng. Den förste juli 1930 till exempel tillrättavisade barnavårdsnämnden ett par pojkar som hade knyckt ett cykelhjul från en vedbod och sedan slängt det i skogen. De vanartiga gossarna var själva närvarande och nämnden beslöt enhälligt att det räckte med en allvarlig förmaning, vilken omedelbart verkställdes. Men för den unge man som skolkat och gjort inbrott hjälpte inga böner, det blev uppfostringsanstalt. Min bror brukar erinra sig en man som besökte Anna på kontoret i villan någon gång på 1950-talet. Han kom för att tacka Anna för att hon en gång lotsat in honom på den rätta vägen; trots sina felsteg hade han till och med fått anställning inom poliskåren.

När Anna avtackades efter 32 år i barnavårdsnämnden sa hon i en tidningsintervju att hon inte ville klanka på ungdomen utan såg positivt på vad som kan göras för dem som hamnat vid sidan av. Anna gladdes åt de sociala reformerna och åt det goda samarbetet inom nämnden. De politiska motsättningarna hade slipats av efter år av diskussioner och beslut i praktiska frågor; i själva verket var Anna och Ivar bästa vänner med några av sina politiska motståndare på högerkanten, med vilka de hade flera beröringsytor, bland annat inom kulturen. Anna och Ivar hade liksom partiet en pragmatisk inställning till näringslivet och industrin som motor i framåtskridandet, men så var de ju personligen bekanta med stadens fabrikörer.

Kontantstöd bättre

Man kan säga att känslan för de svaga i samhället löper som en röd tråd i Annas politiska arbete. Den 10 april 1928 slogs hon framgångsrikt i stadsfullmäktige för att en fattig lindesbergsbo skulle få sänkt kommunalskatt. På novembermötet året därpå ville hon sänka terminsavgifterna i den kommunala mellanskolan: ”Sänkningen skulle säkerligen vara till stor hjälp för de som voro sämre lottade. Den skulle hjälpa många barn till undervisning, som de annars ej skulle komma i åtnjutande av.”

Under ett möte med arbetarkommunen 1929 drev hon frågan om fri skoltandvård och under de svåra åren i början av 1930-talet pläderade Anna i stadsfullmäktige för kontantunderstöd till de arbetslösas barn. Bergslagsposten refererade: ”Fru Andersson framhöll att nöden bland de arbetslösa var stor samt påpekade att det var den som drev de arbetslösa i kommunen till städerna (…) Fru Andersson ansåg det vara bättre för barnen att erhålla kontantunderstöd än att föräldrarna skulle vända sig till fattigvården.”

Yrkandet avslogs, liksom Annas motion om fria läroböcker. Men i skolstyrelsen såg Anna till att man köpte in skidor så att även barn från mindre bemedlade hem skulle kunna vara med när klasserna for på skidutflykt. Att både skolan och många familjer hade det knappt visar de bärplockningslov som arrangerades ännu under 1950-talet. Så rapporterade exempelvis överläraren i september 1952 att skolbarnen dittills hade plockat 40 liter lingon ”av vilka fru Björk i skolbespisningen kokat sylt”.

Återkommande var Sparsamhetens dag. Sparbanken ställde upp med lämplig lokal och barnen fick se en uppbygglig film, dricka saft och äta bullar.

Vardaglig politik

Anna var också pionjär i den socialdemokratiska kvinnoklubben. Redan 1926 hade förbundet skrivit till henne och frågat om hon ville starta en kvinnosektion, men det dröjde av olika orsaker till 1931 innan den blev verklighet. I förbundets tidning Morgonbris skildras i dessa årgångar ett land som ännu präglas av svåra ekonomiska och sociala motsättningar. Skribenterna eldar under den gamla socialistiska glöden. Men nu vet vi ju redan att det politiska arbetet i Lindesberg låg på ett helt annat och mer vardagligt plan.

Ett av många exempel på detta är när Anna i Bergslagsposten i oktober 1943 uttalar sig i egenskap av ordförande i kvinnoklubben. Frågan gällde den enda hemsysterns hårda arbetsbelastning och Anna efterlyser en kollega: ”Hemsystern går till två, tre familjer per dag. Det borde inte få förekomma, ty dels blir det ett jäkt och en hets som gör att hon blir alldeles utarbetad, och för övrigt kan de familjer som hon besöker ej få all den hjälp de behöver. Många familjer som behöver hemhjälp vågar ej ringa för de vet att det är omöjligt att få henne”, säger Anna till tidningen. Hon vänder sig också mot det faktum att det är kvinnoföreningarna (!) i Lindesberg som betalar lönen, det borde vara en uppgift för staten, anser hon.

Anna deltog rent praktiskt i Föreningen frivillig hemvård, om denna hittar jag kortare anteckningar i hennes dagböcker från 1940-talet. Enligt stadgarna skulle de aktiva medlemmarna mot en viss ersättning från staden rycka in vid sjukdomsfall och stå för det dagliga hushållsarbetet i behövande familjer. Ett foto i familjearkivet med Anna och ett antal kvinnor är taget under det avslutande mötet någon gång i skiftet mellan 1960-och 1970-talen. Ansvaret hade nu tagits över av det offentliga.

Annas politiska liv kom att präglas av de små men outtröttliga stegens framåtskridande. ”En revolution utan blod, en värld utan tårar”, för att citera författaren Fredrik Ström.

TORKEL IVARSSON

23 januari 2021

På 50-årsdagen uppvaktade vännerna i orkesterföreningen Ivar med denna flotta adress. Konstnären Lennart Wahllöf var själv medlem.

Som ensam kvinna i stadsfullmäktige och på förtroendeposter i flera olika nämnder gjorde Anna sitt bästa för att hjälpa fattiga familjer.

Annas barndomshem Lunda låg alldeles intill platsen för nuvarande lasarettet.

Ett långt strävsamt arbetsliv och därefter några år som pensionärer. Eftermiddagskaffe på altanen.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.