Bokebackens
kultursida

Det räcker att läsa Bergtagen en gång

Ett sanatorium för TBC-sjuka i Schweiz är platsen för Thomas Manns egenartade roman som är sprängfylld av svårsmälta filosofiska resonemang: Foto: Kai Ingman

Boken räknas inte för inte till världslitteraturens tungviktare som ynglat av sig ett stort antal doktorsavhandlingar, avhandlingar som lyckats hitta nya dimensioner i texten som författaren inte själv har varit medveten om att han skapat.

I korthet handlar boken om den unga ingenjören Hans Castorp som skall besöka sin kusin Joachim Ziemssen som är intagen på ett tuberkulossanatorium ”Berghof” i bergstrakterna i Davos i Schweiz på 1600 meters höjd och som domineras av hotell och pensionat. Kusinerna, som står varandra nära är hemma från Hamburg. Kusinen Joachim Ziemssen har varit där i fem månader, Castorp har planerat att hålla honom sällskap i tre veckor.

Genast då Castorp anländer känner han på sig att någonting inte stämmer. Ziemssen förklarar situationen för honom; när man har fått tuberkulos faller man ut ur tiden och hamnar på en tvärgående dimension som dikteras av sjukdomen; axeln tillfriskna - balansera sjukdomen genom vistelsen i bergen – inbromsa förloppet – bli sämre – dö. Resten av samhället, ”de där nere” går vidare längs den normala tidsaxeln medan tuberkulospatienterna, ”vi här uppe” dinglar av och ann på sin ödesaxel.

I bästa fall, om man tillfrisknar kommer man tillbaka till den normala tidsaxeln ungefär på den punkt man var då man insjuknade. Mycket få tillfrisknar, de flesta hamnar i den tidlösa mittzonen, de kan inte lämna bergen som blir till en slags Shangri La-tillvaro för dem. Castorps visit blir här som Odysseus besök i skuggornas rike.

Exakta tidsangivelser

Boken publicerades 1924, det vill säga under Weimarrepublikens tid i Tyskland, strax efter myntreformen men före den ekonomiska kollapsen. Tidsmässigt placerar författaren in händelserna under den så kallade La Belle Epoque, det vill säga 1890 – 1914. En datering som slunkit med i texten är en episod där kusinerna besöker en biograf som visar nyhetsfilmer (stumfilm eller ljusbilder?) och i en av inslagen visas den tyska kronprinsen på en kaserngård i Potsdam. Det kan antingen vara frågan om den blivande kejsaren Wilhelm II som blev kejsare 1888 vilket indikerar att författaren har förlagt händelserna i boken till mitten av 1880-talet, eller hans son Fredrik Wilhelm som föddes 1882 vilket skulle indikera en tidsperiod mellan 1900 – 1910 för händelserna i boken.

Det senare alternativet verkar troligare, och stöds också av en beskrivning av en fest då man beställer in en fin flaska vin från år 06. Alldeles i slutet av boken kommer två exakta tidsangivelser. Den ena genom att en medpatient på sanatoriet framför sin oro över att ”Balkanförbundet” hade grundats och det ökade krigshot detta medförde. Detta skedde år 1912. Den andra tidsangivelsen kommer från att oceanångaren Titanics förlisning förs på tal i en diskussion. Detta skedde också år 1912 och kom senare att symbolisera hela denna glamorösa periods undergång.

La Belle Epoque- perioden karakteriserades av en tilltagande industrialisering och urbanisering samt ett framväxande borgerskap och deras växande rikedom, men också av folksjukdomarna; tuberkulos och polio. Tuberkulosen var så utbredd att den började synas i hela samhällsstrukturen med ett nätverk av tuberkulossjukhus samt nödvändigheten av en systematisk kontroll av befolkningens hälsotillstånd. Hans Castorps vistelse på tuberkulossanatoriet kan således dateras till åren omkring 1912.

Eleganta formuleringar

Det var inte utan anledning Thomas Mann tilldelades Nobelpriset i litteratur 1929. Den högklassiga texten vimlar av ytterst träffsäkra uttryck, som i beskrivningen av bokens huvudperson; Castorp var född och uppvuxen i Hamburgs köpmannakretsar och var en fullvärdig planta av denna jordmån där han njöt som ett dibarn vid modersbröstet. Eleganta formuleringar dyker upp här och var, så som den italienska författaren Settembrinis definition av en elak kommentar: Elakheten är förnuftets mest glänsande vapen mot mörkrets och fulhetens makter och kritikens ande som i sin tur är ursprunget till alla framsteg och all upplysning. Castorp upplevde italienarens svada som ”egenartat behaglig i sin absoluta renhet och riktighet. Orden kommer elastiskt, rena och liksom nyskapade från Settembrinis rörliga läppar.” Eller tidsangivelser som ”påsken kom drivande på tidens vågor, som rullande fram i evigt entonig rytm”.

Thomas Mann använder sig av bokens intrig för att lyfta fram många filosofiska spörsmål. Han låter till exempel kusinerna under sin vistelse på Berghof diskutera vad tiden är för något, ett högaktuellt ämne med tanke på problematiken om tidsaxeln kontra sjukdomsaxeln där de konstaterar att människan inte är utrustad med något organ som direkt kan mäta tiden, man har bara en känsla av att tiden går likformigt framåt. Som exempel beskriver de hur det känns när man dåsar en timme i liggstol; det är en vanlig timme, inte lång, inte kort. Däremot går tiden ibland fort, ibland långsamt, eller tvärt om, om det händer mycket ger det många minnesbilder och man har en längre minnesräcka relativt sett, medan en händelselös period sammanfaller till en kort minnesupplevelse.

Tiden kan enligt kusinerna uppfattas i relation till sin omgivning, i öppna landskap finns mycket tid, i hopträngda urbana miljöer är tiden liksom koncentrerad och därför en bristvara. Eller tidsdefinitionen som Castorp kommer fram till när han väntar; Att vänta är att skynda i förväg, det är att uppfatta tid, inte som en gåva utan som ett hinder. Det är vidare att förneka och förinta tidens egenvärde och i tankarna ta ett språng över tiden. Efter moget övervägande kommer Castorp fram till att tiden är det samma som en febertermometer utan skala, det vill säga ett tillstånd utan referens.

Intellektuellt motstånd

Castorps grubblar också över ärans kontra skammens betydelse och kommer fram till att ifall man är ”slutgiltigt fri från hederns tryck kan man för alltid njuta av skammens bottenlösa fördelar” eller doktor Krokowskis teori att all sjukdom härstammar från obesvarad eller förträngd kärlek, eller Castorps grubbel över om man kan eller får vara kär i en sjuk kvinna, eller om en lungsjuk läkare kan bota en lungsjuk patient. Alla diskussioner går inte särskilt på djupet men några av dem erbjuder ett intellektuellt motstånd som ställer en normal läsare inför stora prövningar.

Alla som kommer upp till sanatoriet som ligger på 1600 m höjd hamnar att gå igenom en acklimatiseringsprocess på grund av den tunnare atmosfären på denna höjd. Symptomen är individuella, men ofta ingår där huvudvärk, ätstörningar och sömnproblem. Castorp får blossande kinder, frossbrytningar, näsblod och hjärtklappning. Han känner att ansiktet bränner som eld samtidigt som han nästan förlorar talförmågan och blir mycket trött. Därtill finner han ingen njutning i att röka utan blir tvungen att kasta bort sin halvrökta cigarr. Den smakar som läder.

Författaren beskriver de dagliga rutinerna på sanatoriet ingående. Dagen fylls av en enda räcka av måltider där ingenting fattas från serveringsborden. Man skulle tycka att patienterna skulle äta ihjäl sig med denna mängd föda.

Mellan måltiderna tar man antingen promenader eller ligger i särskilda liggstolar på sin balkong. Livet blir med tiden mycket enformigt, en del av patienterna tvingas vistas på sanatoriet i flera år, andra för resten av livet. De allt överskuggande härskarna på hotellet är överläkaren Behrens samt hans assistent, doktor Krokowski. Vanligen utdömer de, efter att ha undersökt en patient ytterligare ett halvårs fortsatt vistelse på sanatoriet. Avlidna transporteras försynt ut ur huset.

Förvånande nog tas ingenting om risken för smittspridning upp. Patienter, hotell- och kökspersonal, gästande besökare samt läkar- och sjuksköterskekåren verkar vara totalt blandade i matsalarna. Överläkaren Behrens verkar själv ha gått detta öde till mötes.

Heltäckande kartläggning

I boken ger författaren en långtgående beskrivning av hur ett tuberkulossanatorium är uppbyggt, man kan tala om en heltäckande kartläggning. Den börjar med entréhallen, hissen med sin hissförare, korridoren till Castors rum, rummet med sin balkong i minsta detalj, matsalen med sina bord och stolar och hur patienterna var grupperade, sällskapsrummet och föreläsningssalen och kontoret eller intendenturen där betalningen för veckans vistelse kvitterades, den så kallade källarvåningen med undersökningsrummet, laboratoriet, röntgenavdelningen, överläkarens privata bostad etc.

När man läst hälften av första delen av Bergtagen (en fjärdedel av hela verket) kan man göra följande delbokslut. Hans Castorp har vistats tre veckor på sanatoriet och skall resa hem. Hans kusin Joachim Ziemssen måste stanna kvar i åtminstone fem månader men det är oklart om han kommer att tillfriskna från tuberkulosen. Å andra sidan har Castorp dragit på sig en allvarlig förkylning. Båda kusinerna verkar ha någon typ av platoniskt kärleksäventyr bakom sig, Castorp till ryskan Claudia Chauchat och Joachim Ziemssen till Marusja, men detaljerna i det senare fallet har ännu inte kommit i dager. Den vältalige Lodovico Settembrini utgör kusinernas starkaste intellektuella utmaning.

Plötsligt förändras allt. Hans Castorp får diagnosen tuberkulos. Alla hans så kallade acklimatiseringssymptom har bara varit typiska tecken på att han redan sedan länge burit på tuberkulos och som nu på grund av miljöbytesstressen givit sig till känna. Nyheten sprider sig som en löpeld och Castorp utsätts för skadeglada gliringar från bordskamraterna. Man önskar honom varmt välkommen till hotellets gemenskap. Terapin inleds med tre veckors sängläge. Till och med diskussionerna med Settembrini får ett annat innehåll, nu utgår spörsmålen från frisk – sjuk axeln. Ett exempel: Blir en sjuk människa automatiskt empatisk medan bara de friska kan tänka destruktivt eller; döden är vördnadsvärd för den är en del av livets vagga emedan den möjliggör förnyelsen. Castorp lär sig från och med nu att värdesätta samtalen med Settembrini.

Så börjar då Castorps ordinära vistelse på sanatoriet. Vad som mycket fort kommer in i bilden är romantiken internerna emellan. Var helst man har en större grupp män och kvinnor som av en eller annan orsak är regelbundet hopkopplade uppstår biologiska bryggor dem mellan. Det må sedan vara frågan om arbetsplatsen, kyrkokören, golfklubben eller segelbåtsföreningen. Så ock på sanatoriet där klienterna dag ut och dag in kan studera varann. Castorp attraheras av den vackra ryskan Claudia Chauchat och blir svartsjuk då han får höra att överläkaren Behrens under sin fritid målar ett porträtt av Claudia i sin privatvåning. Det är något outvecklat och pubertetsaktigt över Castorps tafatta försök att få kontakt med Claudia trots att Castorp redan fyllt 24 år. Han har till och med svårigheter att uttala hennes förnamn, samtidigt som man får en bild av Claudia som en betydligt mera världsvan kvinna. Det vill bara inte bli något av det.

Friska räknades ej

En annan mera märkvärdig observation som författaren förmedlar via sin berättelse är den omvända statusskalan som var rådande inom ett sanatorium. Normalt skulle man tro att en frisk person skulle åtnjuta större aktning än en sjuk, men på sanatoriet var det tvärtom. De gravt sjuka åtnjöt den högsta aktningen medan lindrigare sjuka tillmättes en lägre status. Helt friska räknades inte alls, skiljelinjen var som mellan adel och pöbel.

Man märker här att författaren skickligt har byggt upp boken med tillhjälp av en pulserande rytm där korta filosofiska spörsmål behandlas om vartannat med miljöskildringar och vardagliga berättelser. Det sker genom att huvudpersonen ömsom bekantar sig med olika delar av sanatoriet och dess omgivning och ömsom stöter antingen på sina medpatienter eller någon av personalen och involveras därmed i korta diskussioner om allt mellan himmel och jord. Intressant är skildringen av Castorps besök hemma hos överläkaren där diskussionen först kretsar kring konsten som läkaren producerat, han är nämligen en aktiv amatörkonstnär. Diskussionen glider dock över från konsten som sådan till medicinen och biologin. Genom denna diskussion lyckas Castorp överskrida den skarpa gränsen mellan patient och läkare som normalt förekommer och uppnå en känsla av jämlikhet.

Ny värld öppnar sig

Under samtalet med överläkaren väcks Castorps intresse för kunskap, en lust som han tidigare aldrig känt. Då han studerade till ingenjör anammade han all teknisk och matematisk kunskap på ett passivt sätt, som innebar att han stökade undan alla kurser och laboratoriearbeten efter gängse krav och föreskrifter utan att närmare reflektera eller fördjupa sig över kunskapsinnehållet. Nu blir han fängslad, han vill veta och förstå. Istället för att konsumera klichéromanerna på sanatoriets bibliotek som alla andra skaffar han sig egna böcker i biologi, kemi och medicin. En helt ny värld öppnar sig för honom, och han börjar inte bara förstå allt mera av kroppens uppbyggnad men också storligen förundra sig över och beundra detta naturens konstverk. Han märker att kroppen i mångt och mycket har använt sig av samma tekniska lösningar i sin mekaniska uppbyggnad och kraftöverföring som han lärt sig i studierna i klassisk mekanik på högskolan. Mest av allt förundrar han sig över alla de komplicerade kemiska styrsystem som utgör grunden för alla livsformer. Mycket av hans tänkande kretsar kring de olösta frågorna i biologin som gränsen mellan den oorganiska kemin och den organiska levande världen. Han förvånar sig över att utforskningen av materien och världsrymden verkade avancera mycket snabbare än förståelsen för livets uppkomst. I bakhuvudet, lite i det undermedvetna vilar hela tiden hans grubbleri över hur detta komplicerade livsmaskineri kan leda till att han kan känna en romantisk dragning till Claudia.

Bild från schweiziska alperna. Foto: Kai Ingman/Bokebacken, maj 2018

Döden berörs inte

Under vistelsens gång växer Hans Castorp till sig allt mera som person. Han dominerar nu helt sin kusin Joachim som lydigt följer honom på alla hans små utflykter. Kusinen tar själv inga initiativ. Castorp börjar besöka de svårt sjuka för att lätta upp deras svåra kamp. Ryktet om hans verksamhet sprider sig snabbt och han röner en viss uppskattning men märker också att det har varit kutym i huset att inte beröra frågan om döden. Patienterna har traditionellt upplevt att de vistas på sanatoriet för att tillfriskna inte för att invänta döden. Castorps självsäkerhet ökar men samtidigt har man också en känsla av att där finns en bakomliggande drivkraft som har satt igång hans mognadsprocess; hans trängtan att växa själsligt ikapp Claudia Chauchat. Under de första sju månaderna av sin vistelse på hotellet kan han inte låta bli att iaktta Claudia, se med vem hon pratar och registrera vid vilket bord hon sitter. Claudia, å sin sida känner kampens alla knep och vet hur man genom att nobba få aspiranten utom sig av obesvarad uppmärksamhet.

Till slut, efter de sju månaderna, i samband med karnevalsfirandet på fastlagstisdagen lyckas han komma till tals med Claudia Chauchat bara för att få veta att hon tänker resa bort nästa dag trots att hon är långt ifrån frisk. Här slutar första delen av Bergtagen.

I del II fortsätter Castorps sitt grubblande om tiden samtidigt som han verkar ha tappat fotfästet i tillvaron då hans förtjusning begett sig iväg. Hans obalans utökas ytterligare i och med att den intellektuelle Settembrini meddelar att han lämnar hotellet efter att ha fått en dödsdom av överläkaren. Joachim igen, vill inget annat än att bli frisk, komma ner på slättlandet och bli militär, men hans uppföljningsindex, det så kallade Gaffynumret indikerar sjukdom och läkarna beordrar fortsatt vistelse på sanatoriet. Joachim blir allt mera fåordig. Därtill ger sig hans hemliga förälskelse Marusja iväg, också hon långt ifrån frisk. Kusinerna befinner sig åter på punkten noll.

Dialog på franska

Texten i boken är ställvis mycket krävande. Författaren utgår från att läsaren sitter inne med en bred allmänbildning och rätt digra språkkunskaper för man stöter mycket ofta på franska, italienska, engelska, grekiska och latinska citat och ordspråk och till och med ryska citat skrivna med kyrilliska bokstäver. I del I ingår till exempel en över tio sidor lång dialog på franska och i början på del II får man följa med en hätsk diskussion mellan Settembrini och hans granne professor Naphta där de försöker överträffa varann med kunskaper i europeisk mytologi, religion, politik och historia. Uppgiften att följa logiken i dessa ordmassor blir för läsaren lätt övermäktig. Men briljanta formuleringar rådde det ingen brist på i boken.

Inför följande vinter gör Joachim uppror och meddelar sin avsikt att resa bort för att ansluta sig till armén. Överläkaren blir ursinnig och för att bli av med båda kusinerna friskförklarar han omgående Castorp. Castorp vet varken ut eller in men efter moget övervägande beslutar han sig för att stanna kvar på sanatoriet, han tror inte på den brådstörtade friskförklaringen. Ryktet om Joachims avresa sprider sig dock snabbt bland anförvanterna i hemstaden och James Tienappel skickas som släktens representant till sanatoriet för att hämta hem också Castorp. Man tycker att han vistats tillräckligt länge där och att det är tid att han sätts in i nyttigt arbete i familjeföretaget. James är en man i karriären och tänker sig att han bara behöver tala överläkaren tillrätta och sedan fara hem med pojken. Men precis som i Castors fall stöter han på en helt ny värld där andra regler gäller och blir närapå själv sjukförklarad och uppmanad att stanna på sanatoriet. Det hela mynnar ut i att James flyr hotellet i nattens mörker utan att ta farväl av någon. Castorp konstaterar torrt: ”James tog till harvärjan”.

Invecklad filosofi

Livet i alpbyn fortsätter i sin monotona takt i form av en lite omstrukturerad gruppering då två nyanlända klienter; herrarna Ferge och Wehsal ansluter sig till den intellektuella trojkan Castorp, Settembrini och Naphta. Särskilt de två sistnämnda blir ofta involverade i invecklade filosofiska diskussioner under de gemensamma promenaderna, ofta så att Castorp går i mitten med Naphta och Settembrini på var sida så att debattörerna riktar sina utsagor gentemot Castorp samtidigt som de pekar finger mot sin motpart. Ferge och Wehsal hamnar att cirkulera runt denna kärntrupp. Naphta, som är katolsk fundamentalist och hör till jesuitorden talar för Gudsstaten och är därför emot nationalism: ”fosterlandskärlek är en pest och den kristna kärlekens säkraste död”. Naphta utesluter inte blodsutgjutelse om det är nödvändigt för att uppnå Gudsriket, nyckelorden för honom är tre ”anfall, anfall, anfall”. Settembrini är Naphtas opponent och gör allt för att hindra Naphta att dominera diskussionen.

Settembrinis vapen är sarkasm, ironi och cynisk logik. Naphta gör sig lustig över kroppen, Settembrini över själen. Enligt Settembrini står sanningen att söka i fakta, medan Naphta anser att sanningen är den som stöder hans dogmatiska religiösa helhetsbild (jämför Donald Trump). De tre övriga i gruppen, Castorp, Ferge och Wehsal har i praktiken inga möjligheter att följa kontrahenternas tankegångar i dessa promenaddebatter. För egen del ansluter jag mig som den fjärde medlemmen i Castorps, Ferges och Wehsals grupp.

Central upptäckt

Castorp skaffar sig nya hobbyer. På sommaren samlar han växter som han examinerar med förstoringsglas och pressar för att klistra upp dem i ett herbarium. På vintern börjar han skida i smyg, för det är nämligen strängt förbjudet enligt sanatoriets regler, lungpatienter får inte anstränga sig med kroppsaktiviteter. I och med att han måste skida utom synhåll från hotellet börjar han systematiskt utforska området runtomkring sanatoriet. I sin törst efter kunskap betraktar han till och med snöflingor med sitt förstoringsglas och konstaterar deras mångfaldiga men symmetriska uppbyggnad. Han gör härvid en central upptäckt; den döda naturen (oorganiska kemin) är långt mera regelbunden och strukturerad än den levande materien (organiska kemin). Men kort därefter råkar vår huvudperson in i en fruktansvärd snöstorm och därigenom i livsfara. Detta utgör återigen ett fint exempel på hur författaren kan pendla mellan djupgående akademiska tankar och fängslande berättelser som fungerar som ett kitt mellan filosofiska betraktelser och vardagsverklighet.

Hans Castorps kusin återvänder till sanatoriet efter trekvarts år som löjtnant, men lungsjuk och tas emot av överläkaren Behrens med en öppen fadersfamn och slaktad gödkalv. Officiellt tas nyheten emot med bedrövelse av alla men inofficiellt upplevs också andra känslor. Hans vistelse på kurorten blir dock kortvarig.

Superkulturell debatt

Författaren beskriver återigen en lång häftig debatt mellan Naphta och Settembrini som försiggår under en promenad där Castorp försöker medla, Joachim blir allt tystlåtnare. Denna gång gäller frågan frimurarorden. Det visar sig nämligen att Settembrini är medlem i denna hemliga orden och en häftig tvist bryter ut om organisationens berättigade eller icke berättigade. Jesuiten mot frimuraren, båda lungsiktiga och bundna till Shangri La. Att Settembrini helighållit sitt medlemskap vägs mot att Naphta underlåtit i tiderna att genast uppge att han representerar jesuitorden. Återigen en superkulturell debatt som det inte är huvud eller fötter på och som det skulle kräva en enorm allmänbildning för att man skulle kunna hänga med i.

Den som plötsligt bryter sig ur diskussionen och sällskapet är Joachim. Han mår inte bra, han har fått ont i halsen. Castorp följer honom tillbaka till hotellet. Det visar sig att han har något fel i halsen som gör det allt svårare för honom att svälja, allt som oftast går födan i vrångstrupe med våldsamma hostattacker som följd. Överläkaren ger honom inte många dagar. Hans dödskamp utgör en av bokens starkaste inslag.

Men mera var på kommande. Mycket mera. Manns berättarkonst är som vågorna på en ocean, texten kommer till en i en mäktig pulserande rytm. Knappt hade allt lagt sig till ro på hotellet så kommer den av Castor åtrådda societetsskönheten Claudia Chauchat tillbaka. Castorp har väntat på henne utan uppehåll men till hans förvåning kommer hon inte ensam, hon reser tillsammans med en holländare vid namn Peeperkorn som är omåttligt rik. Castorp blir förödmjukad. Den storvuxna holländaren är oerhört världsvan och dominerar genast hela sällskapet på hotellet. Han har en underlig förmåga att trollbinda alla i sin omgivning, genom att hela tiden fånga deras uppmärksamhet men sedan ändå inte säga någonting. Folk dras till honom som järn spån till en magnet, eller som flugor till träck. Han är inte ett dugg intellektuell men bländar alla genom sin tillvändhet och frikostighet. Castorp har blivit omkörd med flera hästlängder. Här är det frestande att jämföra denne Peeperkorn i ”Bergtagen”med trollkarlen i novellen ”Mario och trollkarlen” som Thomas Mann gav ut 1929. Enligt Harald Gustafsson (Svenska Dagbladet 28.3.2019) försöker Thomas Mann här karakterisera den nya typ av populistiska folkledare som under 1920- och 1930-talet började dyka upp i flera europeiska länder.

Gått i fällan

Det visar sig dock att denne Peeperkorn har alkoholproblem och under en våldsam fest på hotellet blir han kraftigt berusad. Castorp hamnar att hjälpa honom till hans rum tillsammans med Claudia Chauchat, men under färden blir holländaren vänskapligt stämd gentemot Castorp. Detta passar Castorp som hand i handske, genom att i tid och otid besöka holländaren kan han nu komma i närheten av Claudia Chauchat som är bunden till sin reskamrat genom deras gemensamma reskassa. Claudia Chauchat har lite gått i sin egen fälla. Gemensamma promenader följer nu tillsammans med det gamla gänget där Peeperkorn lyssnar till Naphtas och Settembrinis svada med faderligt tålamod.

Peeperkorn har malaria, det är orsaken varför han har dykt upp på Berghof, och det på Claudia Chauchats inrådan. Han får frossbrytningar var fjärde dag.

En dag då han åter igen har sina feberanfall och därför inte kan följa med Claudia ner till by centrumet håller Castorp honom sällskap. En förfinad och kultiverad diskussion följer baserad på temat man och kvinna var sirliga och artiga formuleringar följer på varandra. Då mycket lämnas outtalat blir det svårt för läsaren att få ett fast grepp om sakinnehållet i deras diskussion….. och då återigen en för Mann typisk svallvåg i texten som nu förvandlas från abstrakt och ytlig till superkonkret; Peeperkorn har genomskådat Castorp att han är Claudias tidigare älskare och vill avtvinga honom ett erkännande vilket han efter viss påtryckning får. Allt mynnar dock ut i att de dricker duskålen. Avslöjandet får ett dramatiskt efterspel då Peeperkorn kort därefter tar gift och hittas avliden i sin säng. Claudia Chauchat har på sätt och vis förlorat spelet, hon packar sina saker och försvinner från hotellet.

Långt och lärt

Hans Castorp söker nu sin tröst i musiken. Han lyssnar om och om igen på Georges Bizets opera Carmen. Återigen för författaren in läsaren i en allmänbildningssektor där man förutsätts känna till de viktigaste begreppen inom musikens värld. Det blir långt och lärt om musik. Vid det här laget undrar man om den här boken någonsin skall ta slut. Men hur som helst, Castorp jämför sig med sergeanten som Carmen lurar att desertera för att sedan överge honom för en beryktad matador som dock därefter förolyckas i sin kamp med tjuren. Castorp börjar igen grubbla över tidsbegreppet, ett återkommande tema i boken.

Men mera är på kommande. Ett medium dyker upp bland patienterna, en söt ung dansk fröken som visar sig ha något slags övernaturlig förmåga att få kontakt med de döda. Hennes spiritism upptäcks i samband med någon oskyldig sällskapslek som anordnas för att förströ internerna på hotellet. I all hemlighet ordnar en liten grupp patienter en ”glasdans” där ett tiotal personer sitter kring bordet och håller ett finger mot ett upp och nervänt glas. Man ställer sedan en fråga till någon i dödsriket. Frågan får då på grund av mediets närvaro, glaset att börjar att dansa runt bordet och allt emellanåt stanna vid en av alfabetets bokstäver som lagts ut i en ring runt bordskanten. Genom att lägga bokstäverna efter varandra får man korta svar av den döde. Underläkaren Krokowski får nys om seanserna och tar över gruppen trots att det troligen är mot sanatoriets regler att syssla med ockultism. Det hela slutar med att Hans Castorp får se i samband med en välorganiserad seans sin kusin Joachim sittande på en stol i hörnet av rummet med en kastrull på huvudet. Castorp upplever återseendet som mycket obehagligt.

Skyhög kvalitet

När bara tjugo sidor av boken återstår har Hans Castorp ännu inte blivit friskförklarad. Författaren bjuder ännu på två stora överraskningar på dessa sista sidor, något som en kommande läsare av detta epos kan se fram emot. Jag konstaterar konstatera att detta är ett av världslitteraturens mästerverk. Språket är oerhört rikt, fyllt med träffsäkra uttryck och eleganta formuleringar. Här måste man ge ett stort erkännande åt översättaren Karin Boye, som verkligen i hög grad har lyckats stöpa den tyska originaltextens skyhöga kvalitet i svensk språkdräkt.

Berättelsen går i vågor, lite som dyningar på en ocean. Allt emellanåt skildras en akademisk debatt där otaliga hänvisningar görs till antikens historia och där det vimlar av latinska sentenser som läsaren förväntas känna till. Tvisterna övergår sedan i någon mera vardaglig berättelse som varje gång är baserad på ett nytt tema. Författaren utgår från att läsaren besitter en diger allmänbildning som möjliggör ett otvunget umgänge i högakademiska kretsar. Man kan dock fråga sig om dagens unga generation alls mera behärskar denna typ av kunskapsstoff som ofta står fjärran från dagens datavärld där en helt ny vokabulär och helt annan begreppsuppfattning har rotat sig med digitalteknikens kvantkemiska krafter.

THOMAS GAROFF

19 april 2021

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.