Bokebackens
kultursida

Gillbergs tidiga karriär
var en smutsig historia

Den unge Björn Gillberg var en skicklig talare med ett grovt förenklat budskap. Det är alltid bråttom och människorna måste väckas snabbt. Någon tid för reflexion och tålamod att bygga upp en demokratisk folkrörelse finns inte. Han hade ingen långsiktig strategi förutom att själv ta kontrollen. Foto: Arbetarbladet Tierp/Upplandsmuseet.

De anställda på Björn Gillbergs Miljöcentrum i Uppsala lärde sig snabbt att alla måste dansa efter hans pipa. ”Man kan inte underordna sig beslut som andra fattar”, sa han på Migris, Miljövårdsgruppernas riksförbund, årsmöte 1975 som förklaring till att han drivit igenom att Migri skulle bryta med Aktion stoppa kärnkraften i Stockholm. Stockholmarnas misstag var att de försökte skapa ett nätverk med liknande grupper över hela landet. När beslutet ifrågasätts av Aktionsgruppen Stoppa Atomkraften i Göteborg tar Gillberg fram pekpinnen: ”Det förefaller som om ni inte alls satt er in i frågan utan mest hemfallit åt att lyssna på sladder.” ... ”Det förhåller sig faktiskt så”, skriver Gillberg mästrande, ”att ifrågavarande grupp i Stockholm, som är nystartad och inte åstadkommit i stort sett något än, i själva verket visade odemokratiska tendenser till att försöka topprida miljögrupperna och Miljöcentrum.” I stället ville Gillberg kanalisera allt till ”Kampanjen mot atomkraften”, KMA, men det var ingen organisation utan bara ett postgirokonto, som han kontrollerade själv.

Ett hatobjekt

Folkkampanjen mot kärnkraft, som enbart i Uppsala hade hundratals medlemmar, blev ett hatobjekt för Gillberg. Han ansåg att politikerna var fega som lämnade över ansvaret för beslutet om kärnkraft till medborgarna i en folkomröstning. Men hans vägran att delta berodde framförallt på hans tvångsmässiga behov av att själv stå i centrum och ilska över att inte få några pengar till sin egen kampanj. ”Genom att sätta 18 miljoner i händerna på Folkkampanjen som domineras av Vpk och miljövänstern har centern också bidragit till att sätta stämpeln kommunistdominerad på rörelsen mot atomkraft” fräser Gillberg och fortsätter ”Riksstyrelsen är … inget annat än en kuliss utan makt där icke-kommunister fungerar som nyttiga narrar”. Där satt före detta statsrådet Ulla Lindström (S) och om henne hade nog ingen yttrat något så grovt tidigare.

Gillberg byggde mycket medvetet upp sitt varumärke. En promemoria med titeln ”Vem är Björn O. Gillberg”, som skrevs av honom själv men undertecknades av medarbetaren Elisabeth Palmqvist avslutas på följande sätt: ”Han menar att vi mördar framtiden om vi inte genomför en omfattande kursändring. Huruvida så kommer att ske beror på i vilken utsträckning världens folk lyssnar till människor av Gillbergs typ.” Hans anhängare bländades av glansen kring miljökändisen:

”Vi som respekterar och beundrar Björn Gillberg … Jag har känt Björn Gillberg i drygt 15 år och jag har aldrig märkt att han försöker framställa sig bättre än han är. … inom miljörörelsen finns idealism och människor som utan egen vinning arbetar för en bättre miljö.” (Rune Lanestrand i Miljö o Framtid 3/86)

” ... jag känner Gillberg som den mest sympatiske, okorrumperade, sanningssökande och rakryggade jag mött, därtill en mycket ömsint människa.” (Jan Sällström i UNT 15 maj 1986)

Myten om Björn Gillberg uppstod på grund av att journalisterna var bekväma och inte orkade ställa några kritiska följdfrågor som skulle ha avslöjat vad som fanns bakom kulisserna. Han passade perfekt in i deras förenklade dramaturgi.

”De som arbetar aktivt i miljörörelsen är i allmänhet rätt anonyma personer som ställer upp utan krav på materiell kompensation”, observerar författaren och lektorn vid KTH Ronny Svensson. ”Detta sätt att arbeta passar massmedier dåligt. Tidningar och radio-TV vill ha portalfigurer som de kan identifiera miljörörelsen med. Det är bekvämt att ha några få personer att kontakta och visa upp”, fortsätter Ronny Svensson. ”Björn Gillberg har blivit en ledargestalt som utnyttjats på detta sätt … massmedierna har gjort honom till en viktigare person än vad en människa är och borde vara.”

Tröttnat på despotin

I mitten av 1970-talet splittrades Migri när medlemmarna tröttnat på Gillbergs despoti. Hans egen version är att extremvänstern infiltrerade för ta över. Migris årsmöte 1975 blev en ren parodi. Detaljerna är av stor betydelse när man ska försöka förstå hur Björn Gillberg ser på föreningsdemokratin. Geofysikern och vetenskapsjournalisten Benny Kullinger, Uppsala, noterar:

”1. BG gav rösträtt åt flera organisationer, som betalade årsavgift på mötet. Ett klart stadgebrott.

2. Björn Eriksson begärde vid ett tidigt skede ajournering av mötet på en timme för att deltagarna skulle kunna diskutera vissa ideologiska frågor. BG vägrade att ställa detta förslag, som varje förslagsberättigad deltagare har rätt att ställa, mot avslag, utan pratade hela tiden om att förslaget var ett stadgebrott. 3. BG vägrade att följa talarlistan. 4. Han lämnade inte frivilligt ordet fritt för att diskutera t ex verksamhetsberättelsen utan argumenterade för att man skulle rösta om den utan diskussion. 5. BG tillät att talare stördes av kommentarer och andra åsiktsyttringar utan att ingripa. Han anklagade som mötesordförande vissa personer för filibustertaktik, dvs för att prata för att tiden skulle gå. 6. Han ville inte lämna ifrån sig klubban i jävssituationer, utan försökte samtidigt försvara sig och sköta ordförandeskapet, vilket tidvis utmynnade i nära nog kaos.”

”I en förening som upplever inre stridigheter är det av största vikt att de hävdvunna och formella rättigheterna upprätthålls minutiöst”, skriver Kullinger och påpekar att ”en majoritet inte får bevaka sina intressen genom att vägra följa vedertagen föreningspraxis”.

Medlemmen Jan Bojö sammanfattar sina intryck av årsmötet: ”[Gillbergs] sätt att förvränga förslag och ställa felaktiga propositioner, misstolka klara acklamationsbeslut, göra våld på talarlistan, nonchalera ordningsfrågor, ignorera mångas begäran om ordet och t.o.m. lämna lokalen (!) under en talares inlägg tyder inte bara på okunnighet utan på något långt värre – en maktfullkomlighet av oerhörda proportioner. Detta agerande driver fram en polarisering av Migri.”

Uteslöts i förväg

Nu visste Gillberg att han kunde strunta i föreningsdemokratin och årsmötet 1976 blev ännu värre. Kritiska medlemmar och även hela miljögrupper hade uteslutits redan före årsmötet vid ett styrelsemöte. Gillberg negligerade den av årsmötet tillsatta valberedningen och utsåg en egen. Ombud som fanns på hans svarta lista stoppades vid ingången. Anita Löfgren från Tyresö miljövårdsförening fick hota med polis för att komma in. Gillbergs nära vän advokaten Gunnar Michelsson vägrade som ordförande att verkställa en votering om justering av röstlängden. Om så skett hade det nämligen avslöjats att en del grupper som stödde Gillberg bara var luft, eller till och med i något fall bildats omedelbart före årsmötet enkom för att han skulle försäkra sig om majoritet. I förväg skickade han ut ett papper till sina trogna anhängare med instruktioner om hur de skulle bete sig på mötet. Jag refererar de viktigaste punkterna här:

”Årsmötet får inte utvecklas till en polsk riksdag”, skriver Gillberg. ”Mot den bakgrunden har jag på många begäran bett advokaten Gunnar Michelsson att kandidera till mötesordförande”. Han vill ha ”en stabil sekreterare” och ber grupperna att sluta upp bakom hans kandidat, som ”varit vår plikttrogne kassör i många år”.

”Viktigt är också att vi får två pålitliga rösträknare och justeringsmän” fortsätter Gillberg och föreslår ett par namn som ”torde vara så välkända att ytterligare presentation är överflödig”.

Han vill att årsmötet ska säga nej till att utöka styrelsen utöver de nio namn han låtit den nära vännen Sven Dalnäs nominera ”så vi slipper få in våra fiender”.

De flesta av motionerna sägs vara ”rena provokationer”.

Någon fri diskussion anser han inte vara nödvändig. ”Vi vet redan var alla står i den här striden. Det är bara att gå till beslut och få det hela raskt överstökat.”

Han räknar med demonstrationer: ”Man hoppas därigenom kunna skrämma bort en del grupper från årsmötet. En metod som på sin tid användes med stor framgång av fascisterna i Tyskland. Låt er inte skrämmas. Vi har mötesfrihet i det här landet och vi får bara inte ge efter för rena ligistfasoner.”

Neutral dokumentation

”Ligisterna” var uteslutna medlemmar som fredligt väntade utanför lokalen med en grön banderoll med texten ”För demokrati i Migri”. Ett misstag från Gillbergs sida – han tillät journalister att närvara under förhandlingarna – gör att det finns en neutral dokumentation av vad som faktiskt hände vid årsmötet. Det blev ett utdraget möte, men den ”polska riksdagen” berodde på att Gunnar Michelsson vägrade ge ordet, vägrade voteringar, vägrade behandla ordningsfrågor och vägrade följa årsmötesbeslut om att ta upp uteslutningarna. Gunnar Rörs, jurist och avdelningsdirektör på Statens avtalsverk och en av pionjärerna i Migri, var upprörd: ”Jag har varit ordförande i 20 föreningar och arbetat i 15 år som löneförhandlare. Aldrig någonsin har jag sett något liknande.” Dagens Nyheters Cecilia Steen-Johnsson konstaterar: ” Det var en sorglig tillställning där alla vedertagna demokratiska mötesregler sopades undan med osympatisk jesuitmoral.” ”Hellre ett annat Migri än ett som styrs av en diktatur”, sa Torkel Hedenvind från Aktionsgruppen rädda Ljusnan och lämnade mötet. Utmarschen markerade början till slutet för Migri och startpunkten för en ny samlande organisation, Miljöförbundet.

Den förklaring till uteslutningarna som fick störst spridning i pressen var att vissa medlemmar ”försökt styra över förbundet i extremt vänsterpolitiska banor”. Ett veritabelt fläskben för somliga journalister som inte brydde sig om att kontrollera påståendet. Roland von Malmborg skildrar händelsen så här: ”Ingen av de uteslutna blev vidtalade innan styrelsemötet. De övriga i styrelsen var dock insatta i förslaget i förväg. När dagordningen fastställdes nämndes ingenting om förslaget till uteslutningar. Frågan kom upp i slutet av mötet fullkomligt överraskande för Sonntag och Malmborg. Samtidigt delades en sexsidig motivering till uteslutningarna ut. Direkt efter styrelsemötet kablades ett pressmeddelande iväg till massmedia. Dessa kuppmetoder är ovärdigt en styrelse i Migri.” Även här sköttes klubban av advokaten Gunnar Michelsson.

Underdånigt TT

TT förmedlade underdånigt pressmeddelandet inklusive den kränkande formuleringen. De uteslutna tillbakavisade anklagelserna: ”Vi anser att förklaringarna till uteslutningarna är en annan. Björn Gillberg är rädd för den kommande uppgörelsen på Migris årsmöte i april. Fler och fler i förbundet opponerar sig mot bristen på demokrati och medlemsinflytande och den alltför ringa miljöverksamheten, mot styrelsemajoritetens avvisande hållning till samarbete med andra miljöaktiva organisationer och dess ovilja att göra Migri administrativt och ekonomiskt oberoende av Gillbergs privata stiftelser.”

Som den ledande infiltratören utpekades SKP, Sveriges kommunistiska parti. ”Det är SKP, som försöker ta över miljörörelsen”, hävdade Gillberg. I själva verket var vänstern tämligen ljumt intresserad av miljögrupperna.

Journalisten, författaren och ledarskribenten i Falu-Kuriren Hans Lindquist som deltog i årsmötet och lämnade en utförlig rapport konstaterar att inga bevis för vänsterextremism presenterats. Däremot, skriver Lindquist, har Gillberg i vaga och obestämda ordalag beskyllt icke namngivna för att tillhöra KFML(r), någon trotskistisk rörelse, CIA eller vara fascister. ”Faktum är”, fortsätter Lindquist, ”att bland de uteslutna 'yrkesrevolutionärerna' återfinns centerpartister, folkpartister och moderater.” ”Själv är jag inte vpk-are, skp-are eller något ditåt”, skriver Kristina Elmén i ett brev till Migris styrelse, ”men jag har läst historia”. Det går inte att ta miste på hennes undertryckta vrede: ”... hur omoraliska måtte ni inte vara som utnyttjar 'kommunisternas' fredlöshet. Att misstänkliggöra och sätta munkavle på någon under förevändning av att han är 'kommunist' är att avsvära sig själv både politisk och moralisk medvetenhet.”

Förbryllande ledtråd

Var Gillberg själv hörde hemma politiskt var oklart. Det var känt att han ljög om sin trohet mot socialdemokratin. Kan han rentav i hemlighet ha varit kommunist av det hårda slaget? Var det för att slippa en diskussion om hans egna sympatier på yttersta vänsterkanten han började anklaga alla som var emot honom för att vara kommunister?

Av en slump fick jag tag i en förbryllande ledtråd. Medarbetaren Markku Rämö uppdrogs att skriva ett brev till den sovjetiska nyhetsbyrån Tass för att protestera mot uppgifter i rysk press om att atomkraftskritikerna i väst tillhör högerkrafterna. ”Helt logiskt hör de västerländska antiatomkraftgrupperna till det stora globala sammanhang, dit också de socialistiska länderna hör som motsätter sig monopolkapitalismen”, påstod Rämö och kom med ett fint erbjudande: Björn Gillberg och han själv är villiga att när som helst och var som helst diskutera saken med ”sovjetiska vetenskapsmän och ideologer”. Syftet med detta knäfall för Kreml framgår också av brevet: ”Vi hoppas att genom en konstruktiv debatt kunna åstadkomma ett uppbyggande samarbete och uppnå samförstånd”. Rämö författade inte sitt brev utan att få klartecken från sin chef: ”Vi blev tvungna att skriva det här pressmeddelandet efter att jag anklagats i sovjetisk press för att komma med mina kapitalistiska vänner och propagera mot kärnkraften och störa de vänskapliga förbindelserna mellan Finland och Sovjet”, förklarade Gillberg då den komprometterande skrivelsen diskuterades på ett extra årsmöte med Uppsala miljövårdsgrupp.

Markku Rämö hotade med att stämma den som citerade ur brevet, som han ansåg var ett internt dokument. Han tycktes inte förstå att om man vill hålla något hemligt är nog det sämsta alternativet att skicka promemorian till en nyhetsbyrå.

Tvärpolitisk

Det är klart att det fanns vänstersympatisörer av olika schatteringar i miljögrupperna, men de försökte inte dölja sina politiska åsikter och respekterade föreningsdemokratin. En och annan tyckte att miljöväckelsen var småborgerlig, ändå accepterade de att rörelsen var tvärpolitisk och insåg vilken fördel det var att hålla höger-vänsterfrågorna borta. Tord Björk i Arbetsgruppen Stoppa Kärnkraften träffar huvudet på spiken: ”Vi har inom vår förening stora politiska skillnader, som vi alla vet om men inte alltid diskuterar. Samarbetet fungerar ändå.”

”Miljörörelsen har en heterogen sammansättning”, skriver Björn Eriksson, Per Kågeson, Jill Lindgren och Ralph Monö, ”men för dessa grupper är det positivt att olika intressen kan samverka kring konkreta frågor … att man delvis har olika uppfattning och företräder olika ideologier har bara gynnsam effekt på en öppen och nödvändig diskussion” poängterar de fyra, som var aktiva i Aktion Stoppa Kärnkraften, Alternativt Samhälle, Centerns ungdomsförbund respektive Jordens Vänner. ”Utan en sådan fri debatt blir det svårt att skapa ett eller flera trovärdiga alternativ till dagens resursslöseri och miljöförstöring.” I en analys kommer Björn Eriksson, som också tillhörde sällskapet Riksdagsmän och forskare och Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, fram till att miljörörelsen kort och gott borde vägledas av följande mål: ”Mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra politiken.” ”Med den principen som grund kan man mycket väl driva ett samarbete mellan olika grupperingar inom miljörörelsen, vare sig de kallas revolutionära, borgerliga, reformistiska eller opolitiska.”

Inbjuden av Svenske män

Sånt imponerar inte ett dugg på Gillberg. Han varnar frenetiskt för vänstern, inte bara som en följetong i hans tidning Miljö o Framtid och i mängder av tidningsuttalanden utan också mera i det fördolda. Inbjuden av Samfundet Svenske män höll han den 31 mars 1978 i ett ”bordssamtal” på temat ”Kommunistisk infiltration i den svenska miljörörelsen”. Bland övriga gäster hos Svenske män märks advokaten Gunnar Michelsson och den kände nazisten Per Engdahl.

Här är det nödvändigt att tala klartext. Denna ryktesspridning måste betecknas som varken mer eller mindre än ett förräderi mot de många tusen miljöaktivister som drevs av oro för skövlingen av natur och livsmiljö och inte av några speciella politiska preferenser.

”Björn Gillberg – i vems intresse verkar du när du på detta sätt misstänkliggör oss”, frågar Vivica Grantén, journalist och medlem i Karlstads miljövårdsgrupp.” ”… jag trodde en gång på dig, på vad du stod för och på vad du gjorde. ...” Nu kan hon inte tiga längre: ”Vem har, Björn Gillberg, nytta och glädje av att i ett så pass trögrörligt samhälle som det värmländska få oss stämplade som vänsterextremister?”

Gillbergs tarvliga språkbruk frapperar mig. Den försiktigaste kritik bemöts med fraser som ”systematiska lögner”, ”skriker sig hesa om demokrati”, ”förakt för demokratiskt fattade beslut” och ”organiserad förtalskampanj”. Han verkar helt blockerad av förbittring och smädar sina motståndare med ringaktande ord som hets, strunt, tjat, bludder, käbbel, hysteri, skitsnack, intriger, smörja och ältande. Raseriet saknar helt proportioner eftersom målet för hans kritiker uteslutande var att få igång Migri. De hade däremot inga som helst avsikter att ta över Gillbergs stiftelser, vilket var lika ointressant som omöjligt. Vid omläsningen av de nu så gott som okända dokumenten förvånar det mig att debattörerna orkade vara så sakliga i den skur av förolämpningar som Gillberg utsatte dem för.

Moralisk bankrutt

Som justeringsman för Migris årsmöte 1975 visar till exempel Björn Eriksson ett oändligt tålamod med fusket från kretsen kring Gillberg. Han avstår helt från personliga värderingar fast ilskan måste ha kokat i honom och koncentrerar sig på att med strikt saklighet få protokollet i hamn. Han tar till och med upp en miss han själv gjorde som rösträknare. Det är en oförglömlig lektion i föreningsdemokrati, som borde ingå i doktorandkursen i associationsrätt. Men Björn Erikssons anmärkningar är inte bara juridik. De kastar ett obönhörligt ljus över Björn Gillbergs moraliska bankrutt.

I ett långt resonemang om motsättningarna förklarar Stig Broqvist från Helsingborgs miljögrupp att han visserligen tillhör kritikerna men inte gillar alla argument mot Gillberg. Han tycker att båda sidor lägger ut dimridåer och hoppas att ”vi ska kunna diskutera utan prestige och hårda personliga bindningar”. Sen gör han något som han själv finner motbjudande, nämligen redovisar i detalj sin politiska uppfattning. ”Jag kallar mig ofta 'socialist' men det är en ganska intetsägande klyscha då Palme, en av storkapitalets och miljöförstörarnas främste försvarare, också kallar sig 'socialist' ibland”. Det är modigt men gör inget intryck på falangen kring Gillberg, som för upp honom på listan över pestsmittade. Där hamnar också läroverksläraren Bo Sandqvist från Karlstad. Han kvalificerar sig med en betraktelse som avslutas på följande sätt:

”Vi har att välja mellan två olika miljörörelser: den ena där miljögrupperna förväntas springa ut med plakat och affischer när ledarna så bestämmer, den andra där miljörörelsens engagemang och metoder långsamt diskuteras fram i grupperna och via konferenser leder fram till praktiska arbetsinsatser och där vårt ekologiska, globala perspektiv alltid framgår. I denna senare, av de flesta säkert önskade form av miljörörelse, är yttrandefrihet ... en nödvändighet.

Stoppade inlägg

Bo Sandqvist syftade på att styrelsen stoppade inlägg i den interna tidningen Miljönytt. Redaktören Cecilia Bruce skämdes inför skribenterna men vågade inte agera på egen hand: ”Tack för presentationen”, skriver hon till Lasse Herneklint i Kalmar, ”men eftersom den senare delen innehöll en del polemik, måste jag underställa den Migris styrelse, som på sitt styrelsemöte den 17 januari beslöt att den delen inte skulle publiceras i Miljönytt”. Kanske var det självcensur. Jag letar i alla fall förgäves efter detta beslut i protokollet. Journalisten Lasse Herneklint som kan sin pressetik genmäler: ”Tydligen förstår varken du eller styrelsemajoriteten inom Migri att era censureranden av inlägg i Miljönytt måste leda till att nya organ uppstår ...”.

Under denna sorgliga period får Cecilia Bruce skriva refuseringsbrev på löpande band. Om sitt insända bidrag informeras Peter Larsson att: ”Det har tagits bort vid häftningen utan min vetskap. Jag är väldigt ledsen, det är inte mitt fel, hoppas du förstår.” En artikel jag själv skrivit med rubriken Lägg inte lock på debatten stoppas först, får sen komma med, men försvinner ändå på något mystiskt sätt i tryckningen. ”Jag hoppas du förstår att det inte är jag som är vimsig”, ursäktar sig Bruce. Den av årsmötet utsedda valberedningens förslag publiceras inte heller i Miljönytt, utan stencilen kommer uppseendeväckande nog tillbaka oanvänd. Bruce befinner sig nu i en ohållbar situation och slutar som redaktör.

Politisk mittfåra

Vad berodde då konflikten på? Stig Broqvist menar att den också hade en politisk dimension och att det vore hyckleri att förneka det. Han har rätt såtillvida att det fanns personer långt ut i högermarginalen på den ena sidan och personer med kopplingar till vänstergrupper på den andra, men i båda fallen drunknar de i den stora massan av medlemmar som mera hörde hemma i den politiska mittfåran. Så ser det faktiskt ut när jag erinrar mig vad jag vet om de namn som flimrar förbi i alla papper. En handfull vänsterteoretiker fick aldrig något gehör för sin revolutionsromantik i Miljöförbundet, även om Gillberg gjorde en stor affär av de debattartiklar och manifest han letat upp i olika tidningar. Ett förslag om att ge ut en tidning med det så kallade socialistiska miljönätet som en av ägarna avvisades. ”Genom en demokratisk debatt inom Miljöförbundet har dessa idéer efterhand helt isolerats”, skrev folkhögskoleläraren och miljöaktivisten Roland Rittman redan innan vi gav ut första numret. Intressant nog kunde inte våra läsare i en statistiskt riktigt gjord enkät avgöra om vi var höger- eller vänstervridna. I årgångarna finns inte heller spår av någon ”socialism”. Redaktören för den marxistiska tidskriften Natur och Samhälle, Christer Persson, blev så besviken att han utnämnde Miljötidningen till Europas sämsta på sin nivå. ”Redaktionen bör avgå”, skrev han i Arbetaren.

Vi led emellertid inte av någon beröringsskräck. Det är inte så farligt som Gillberg tror att räcka varandra handen över ideologiska gränser. Med K.G. Ossiannilssons skönt klingande ord om sammanhållningen under första världskrigets krigshot skulle jag vilja påminna om att man inte behöver vara rädd för att samverka i avgränsade frågor trots skilda politiska utgångspunkter: ”Vi bortser från allt som skiljer, och fasthålla endast vid det, som förenar – vilket är så överväldigande mycket, att det andra bör synas försvinnande litet.”

Rädd för konkurrens

Splittringen orsakades av Björn Gillbergs samarbetssvårigheter, rädsla för konkurrens och avsky för intelligentian i miljörörelsen. Han kvävde initiativ nerifrån, föraktade stormöten och ”långpratning” och betonade istället beslutsamhet och handling. Metodisk opinionsbildning av folkrörelsemodell intresserade honom helt enkelt inte eftersom utspel i media gav så mycket snabbare utdelning i form av en uppåtgående spiral av publicitet och pengar – för honom själv. Med ett förenklat budskap och inställningen att det gäller att agera snabbt även på bristfälliga underlag krävs inte heller demokratiska arbetsformer eller analyser av samhällseffekterna.

”Vi som följt miljöväckelsen från början kunde kanske mer aktivt gått i opposition mot Gillberg”, skriver psykiatern, författaren och miljödebattören Nils-Erik Landell. ”Personligen kände jag att det var meningslöst. Det fanns inget alternativ. Den aktiva miljörörelsen hade helt enkelt slutit upp kring Björn Gillberg. Man kunde bara hoppas på att rörelsen på ett eller annat sätt skulle sanera sig själv. Det har den gjort nu genom att bilda en ny, demokratiskt fungerande organisation – Miljöförbundet.”

Krampaktig personcentrering

När personkulten och Gillbergs egen självöverskattning nått en nivå där rörelsen började krackelera tog han till allt hänsynslösare metoder för att få sitta kvar vid makten. ”Det är framförallt en alltmer krampaktig personcentrering som vållat krisen inom Migri – inte de principiella frågorna”, framhåller Hans Lindquist. ”Med en mer smidig och samarbetsvillig ordförande skulle förmodligen krisen inom Migri gått att kanalisera i konstruktiv riktning.” Men Gillberg ville inte höra talas om några kompromisser och fortsatte på den inslagna vägen tills ingen återvändo var möjlig. Jargongen attraherade utan tvivel en del miljövänner på yttersta högerkanten och andra fanatiska sympatisörer, som mer än gärna satte sig över föreningsdemokratin för att bli av med sina ”fiender”. Råheterna haglar och de avtrubbade fansen reagerar inte när Gillberg förklarar att han ska ”bekämpa” styrelseledamöterna Roland von Malmborg och Helge Sonntag. Efter ”storstädningen” svarar Gillberg på Aftonbladets fråga Hur känns det idag då? ”Jo tack, ungefär som när man har badat bastu, man känner sig ren efteråt … Vi har blivit av med bråkmakarna och det var som att sticka hål på en varböld.” Efter detta uttalande vräks all anständighet åt sidan och den mångårige medarbetaren till Gillberg, konservator Hjalmar Fleischer, tror nu att det är comme il faut att jämföra medlemmar i Uppsala miljövårdsgrupp med smittspridande insekter: ”Jag vill slå larm mot ... sjukligt maktbegär hos en klick människor som bär fröet till något mycket ont. De sprider bölder där de verkar, liksom löss under västen.” Han tycker att man ska omarbeta stadgarna så att det är lätt att ”ta våra bråkmakare vid vingbenet och slänga ut dem där de hör hemma”.

Samma ansikten

Stadgarna för Migri skrivs nu om i Fleischers anda så att styrelsen kan slänga ut vem de vill när som helst utan bråk om juridiken. I efterhand godkänner arbetsutskottet de beslut som Gillberg själv tagit. När de aktiva lämnat återstår för Migri bara en ökenvandring. På bilderna från årsmötena återkommer ständigt samma ansikten. Motioner eller styrelseförslag är sällsynta, de kortfattade referaten handlar mest om middagar, studiebesök och tack till arrangörerna. I Miljönytt vädjar redaktören Bertil Spångberg om rapporter från medlemsgrupperna: ”Vi i styrelsen kan rimligen inte lastas för att grupperna inte sänder in material”, heter det. ”Vad stort sker, sker i tysthet”, ”KMA-dagen passerade tämligen oförmärkt. Några större aktiviteter ute i landet förmärktes inte …”. Någon budget behövs inte ”eftersom det är en liten summa”. För att det inte ska se alltför illa ut lånar Migri ut sitt namn till Miljöcentrums aktiviteter. Solveig Olsson i Karlskoga tycker att det är lika bra att låta Migri uppgå i Miljöcentrum ”om det är juridiskt möjligt.” (En ideell förening skulle alltså fusioneras med ett aktiebolag?) Hon väljs till ordförande. Även Gillberg tvingas erkänna att luften gått ur: ”Migri är en relativt betydelselös organisation”, skriver han efter att ha sett miljöaktivisterna tåga bort.

Ett tag slåss han för att få statliga bidrag men när han får klart för sig att Migri blir lottlöst på grund av oblyga överdrifter i medlemsstatistiken ändrar han genast uppfattning i principfrågan: ”Vi vill speciellt uppmärksamma kommundepartementet på att statsanslag kan leda till att medlemmarna i folkrörelser passiviseras och förväntar sig att storebror staten ska lösa alla problem inklusive finansiera kritiken mot sig själv”, skriver han i ett yttrande.

Tar gärna emot pengar

Efter påtryckningar hos energiminister Olof Johansson tar han trots det gärna emot pengar för att utreda risken för terrorism mot kärnkraftverk. Han griper girigt denna möjlighet att hämnas: ”... det finns ledande personligheter inom en viss del av miljörörelsen som sympatiserar med och är villiga att ta till våldsaktioner mot t ex kärnkraftverk”. Som källor anger han förutom amerikanska rapporter ”en genomgång av tidningsartiklar” samt att ”ledande politiker” betecknat västtyska demonstranter som terrorister. Uttalanden av det här slaget blev till sist för mycket även för hans mest pålitliga stödtrupper. Med bestörtning upptäcker han att Miljövärnet för Västkusten gått över till ärkefienden Miljöförbundet. ”Så som varande medlem när ni fattade ert beslut i denna fråga anhåller jag att snarast få reda på hur detta beslut fattades”, skriver han uppfordrande till Miljövärnet och begär sitt utträde, men ingen lyssnar längre på honom. ”[Han] har idag en ganska perifer roll och är inte en del av miljörörelsen som folkrörelse”, konstaterade Fältbiologernas ordförande Torvald Jacobsson.

Marginella frågor

Efter att ha tillbringat en dag på Uppsala universitetsbibliotek med att bläddra igenom tio årgångar av Miljö o Framtid från 1976 och framåt är det bara att instämma. Förutom en centrering kring Gillbergs person domineras tidningen av marginella frågor som biodynamisk odling, fluoridering av dricksvatten, propaganda för naturläkemedel och hälsokostannonser. Några artiklar av den amerikanske biofysikern Arthur Tamplin tilldrar sig lite större intresse. En yrkeskunnig redaktör skulle dock ha gjort texterna mer lättillgängliga, i varje fall översatt alla till svenska. Läsaren får veta mycket om de processer Gillberg driver kring punktvisa föroreningskällor. Här får man beväpna sig med stort tålamod för texterna består av oredigerade inlagor till domstolarna. Amatörmässigheten kan man stå ut med. Men det är svårare att förstå att tidningen ger upp opinionsbildningen kring många allvarliga miljöproblem. Flera sidor i varje nummer fylls istället med okommenterade pressmeddelanden från Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och andra myndigheter som Gillberg tidigare skarpt attackerat. ”Tidningen för dig som tänker” (text på inbetalningskort) blev med åren alltmer slätstruken. Migri ändrar namn till Miljöväktarna och somnar stilla in 1992. I det längsta hävdar Gillberg att man organiserar flertalet miljöaktiva och har 47.000 medlemmar. Om det var sant undrar man ju hur han vågade ta risken att bjuda in deltagarna i årsmötet 1981 till kedjehuset på Rotyxvägen i Uppsala: ”Alla Migri-medlemmar är välkomna till årsmötet … På lördag kväll samlas vi hos familjen Gillberg för en stunds samvaro.”

Insynen lika med noll

Mer än 35 år senare bläddrar jag igenom pärmar med gulnade protokoll, skrivelser och pressklipp om konflikten. Jag slås av vilken imponerande bredd av kunskaper och erfarenheter som ackumulerats i det miljöpolitiska arbetet men som hölls tillbaka av Gillberg. Han talar ständigt om demokrati, men hans agerande är genomgående manipulativt. Miljöcentrum, som skulle ”drivas av konsumenterna själva”, ombildades till ett aktiebolag där han var verkställande direktör. Insynen blev därmed lika med noll. Miljö o Framtid var från början ägd av en förening, men Gillberg tog över utgivningsbeviset genom en ovanligt fräck manöver. Om denna skendemokratiska fars, stadgevidriga övergrepp och smutskastning av kritiker har journalistkåren med få undantag intet berättat. Tvärtom är mediebilden av Gillberg fortfarande en närmast helgonförklarad folkets man som slungar sin bannstråle mot miljöförstörarna.

ULF IVARSSON

1974-75 journalist i Miljö & Framtid, 1977-1981 redaktionssekreterare i Miljötidningen

2 februari 2022

Texten är en omarbetad version av ett kapitel i Ulf Ivarsson yrkesbiografi ”En djävul men en fan” som utgavs på Bokebackens förlag 2013.

Brytningen med Gillberg tog mycket kraft från miljörörelsen, men när den reste sig ur spillrorna frigjordes en enorm potential. Ett exempel är Malte, miljörörelsen alternativa energiplan. På bara några månader kunde en allsidigt sammansatt expertgrupp presentera ett seriöst alternativ till Sveriges energiförsörjning – utan kärnkraft.

Läs mer om Gillbergs så kallade forskning här.
Gillberg som politisk kameleont utreds här.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.