Anders bilder blir som etttittskåp in i Scheeles värld
Nytagna fotografier eller inte? Min kloke redaktör på förlaget Ekström & Garay avrådde. Vid närmare eftertanke hade han ju rätt. Så en hel skörd av Anders Kämpes fina fotografier till min bok om Carl Wilhelm Scheele kom aldrig så långt som till tryckning. Nu visar vi några av dem här i stället, tillsammans med en del andra illustrationer som ger den rätta tidsfärgen.
”Vad gjorde du egentligen i Malmö”, frågar kollegan Hasselberg, sysselsatt med att stöta sönder torkade exemplar av den smaragdgröna skalbagge som kallas spanska flugan.
Scheele tjänstgör åren 1768-1770 på apoteket Korpen i Stockholm. I detta hus finns nu en italiensk restaurang. Arbetskamraten Christian Hasselberg är nyfiken på vad Scheele hade för sig under sin tid i Malmö. Den kemihistoriska forskningen ger inget definitivt svar på om han kanske redan då var syreupptäckten på spåren. Spanska flugan, eller Tinct Canthar, sades göra nytta för blodcirkulationen och snabba på sårläkningen.
”Vad är tanken med de där oxblåsorna som du gömt undan i recepturen? Scharenberg ville kasta bort vad han trodde var slaktavfall, men jag bönföll honom att låta bli eftersom du antagligen håller på med något nytt och spännande experiment”, säger Hasselberg.
Som naturforskare levde Scheele under mycket små omständigheter och fick tillverka sin laborativa utrustning själv. Oxblåsorna använde han för att samla in gaser. Apotekare Scharenberg gillade inte att Scheele laborerade på arbetstid. I Stockholm upptäckte han att luften består av två olika gaser.
Dagen lång står Carl Wilhelm i recepturen för att bereda droger, pulver, kapslar, piller och tinkturer. Ibland får han hoppa in i officinen för att betjäna Korpens förnäma kunder.
Denna bild togs av fotografen Stefan Lindberg 1986 i samband med 200-årsminnet av Scheeles bortgång. Vi klädde upp docenten i oorganisk kemi Robert Arnek, KTH, i tidstypiska kläder och placerade honom i Skansens apotek. Det blev flera fina bilder till Kemisk Tidskrift. En del av inventarierna från Scheeles apotek i Köping flyttades till Skansen.
”Var snäll och berätta hur det går med undersökningen av flusspat som bror håller på med.” Mycket riktigt har Carl Wilhelm av Retzius fått ett vackert prov, genomsågat och slipat så att lagren av färgskimrande kristaller, vilka lyser då de upphettas syns tydligt.
I Stockholm inledde Scheele studier av mineralet flusspat (den grönskimrande stenen till vänster) som han fullföljer i Uppsala. Anders Jahan Retzius var hans mentor och gode vän från Malmö, som lärde honom skriva journaler och hjälpte honom att publicera sin första artikel i Vetenskapsakademiens handlingar. Den som frågar är poeten, sedermera statsmannen Johan Gabriel Oxenstierna, som jag skrev in i handlingen för att kontrastera den torrt sakliga kemin mot det blomstrande kulturlivet under Gustaf III.
Man härmar överklassens sysslolöshetsideal – franska fraser, tillgjorda manér, spetsar och otroliga frisyrer – höga torn med namn som à la Sultanne, à la Militaire och queue en Flambeau.
De osannolika frisyrerna hittade jag i Erik Lindorms så kallade bokfilm. Verket i sju delar består av utvalda tidningsklipp genom tre sekler. I ett kapitel tvingar jag den känslomässigt hämmade Scheele att besöka familjen Wertmüller. Där umgicks i verkligheten några av kulturens stora namn. En av sönerna arbetade faktiskt på pappans apotek, så det fanns en tänkbar koppling till Scheele som jag inte var sen att utnyttja. En släktkrönika av Vivi Horn som jag fann av en slump gav en massa användbara upplysningar.
Scheeles egen teckning föreställande en apparat för framställning av brännbar luft (vätgas) ur järn och vatten. Försöket troligen utfört 1767 eller tidigare.
Den här teckningen gav mig idén till en speciell historia i romanen. Jag uppfann en lindrigt begåvad och ond människa som förföljer Scheele genom kapitlen. En människotyp helt utan social polityr som jag behövde för att belysa hur Scheele reagerar på översitteri och elakhet.
”På varje ställe syns Venus passera med något olika hastighet och i något olika banor. På dessa värden applicerar vi Halleys formler och Keplers tredje lag för att bestämma avståndet.”
Vetenskapsakademins sekreterare Pehr Wargentin förklarar för Scheele hur det går till att mäta avståndet till solen. Formlerna hittade jag i Nordisk familjebok årgång 1886. Jag räddade alla 20 banden då Sveriges lantbruksuniversitet skulle slänga dem. Mätning och vägning var inte Scheeles bästa gren och i min roman förstod han sig inte alls på matematik.
Carl Wilhelm sneglar på den 30 år äldre Bäck medan han värderar erbjudandet. En tendens till slapphet i hullet vittnar om ett gott liv. Ögonen är mörkblå, blicken och hållningen utstrålar självförtroende. På huvudet en lockig piskperuk. Ett långt spetskrås och violett sammetsrock fullbordar bilden av en man i hög ställning.
I en dialog mellan Scheele och den tidens kanske mest framstående svenska läkare, Abraham Bäck skildrar jag medicinens dåvarande ståndpunkt. En biografi om Bäck som författats av en sentida ättling, Stockholmsläkaren Thomas Ihre, gav många av de fakta som krävdes. Pastell av Gustaf Lundberg 1765.
Försiktigt bryter Carl Wilhelm en stjälk och när han sakta tuggar känns den som fin sand mellan tänderna. Det är alltså en kalk och en syra, men vilken återstår att ta reda på. Av krusbär framställer bröderna det härligaste vin, lika bra som moselvin. Smaken påminner lite om omogna astrakanäpplen från Bergius fruktträdgård. Släktskapet mellan olika svaga syror är uppenbart.
För att uppnå största möjliga autenticitet uppsökte fotograf Anders Kämpe och jag Bergianska trädgården i Frescati. Där fann vi ett par astrakanträd med dokumenterad proviniens (släktskap) med individer som bröderna Bergius planterade. Träden blev som ett tittskåp rakt in till 1769 och kapitlet om en fest i Bergius trädgård som jag anordnade för att Scheele skulle lära känna de ledande naturforskarna.
Celsius observatorium går knappt att använda längre på grund av skakningar från tunga vagnar på Svartbäcksgatan.
Samma år som Scheele kom till Uppsala (1770) utgavs Bussers Utkast till Beskrifning om Upsala med illustrationer av Fredrik Akrel. Bilderna är förstås förskönade i tidens smak, men säger en hel del om Scheeles värld. Observatoriet kan fortfarande beskådas där det ligger på tvären på Svartbäcksgatan i Uppsala centrum.
Laboratoriet är förbehållet Bergmans studenter och Carl Wilhelm vet inte om han är modig nog att knacka på. Han har inte glömt förödmjukelsen att bli refuserad ... Tack vare Gahns försäkringar om Scheeles förtjänster står han plötsligt i laboratoriet på Västra Ågatan och diskuterar aktuella kemiska problem med Torbern Bergman.
Torbern Bergmans kemiska laboratorium var enkelt för oss att fotografera. Det står kvar vid Fyrisån och ser ut ungefär som på Scheeles tid.
Modlös vandrar Carl Wilhelm hem genom staden. På Dombron möter han några adliga studenter som stirrar hånfullt på honom och vrålar ”degeneravit in civem braccatum”, ”han har blivit en riktig borgarbracka”, vilket är deras vanliga glåpord när de vill uttrycka ringaktning för plebejer.
Jag tog mig vissa friheter för att knyta ihop handlingen. En sådan är att Scheele blir avvisad av Carl Petter Thunberg när han anstränger sig att få kontakter vid Uppsala universitet. Thunbergs streberaktiga personlighet passade perfekt i sammanhanget. Professor emerita Ann-Mari Jönsson hjälpte mig med att hitta rätt nyans av den latinska frasen.
En vårkväll kommer Carl Wilhelm på besök hos bröderna Gahn i deras våning en trappa upp i vice pastorshuset mittemot akademikvarnen. Förtjust över att ha en trogen lyssnare drar Carl Wilhelm upp det ena försöket efter det andra från Stockholmstiden som han tänker fullfölja, nu utan risk för att bli avbruten av den krämaraktige Scharenberg.
Det var nog tur för kemins utveckling i Sverige att Scheele lärde känna Gahn, som hade det akademiska nätverk Scheele behövde få tillgång till. Men det var mycket nära att det inte blev av eftersom Gahn redan efter ett par månader försvann till Falun. Där skulle han ägna sin vetenskapliga gärning åt att effektivisera kopparutvinningen.
Men nu gäller det att sönderdela brunsten. Då Scheele upphettar det svarta pulvret med svavelsyra lägger han märke till att kolpartiklar som han blåser in i ångorna från den glödande brunstenen antänds med små ljusblixtar. ”Upphettad med vitriolsyra ger grovt riven brunsten vitriolluft. Kastar jag in lite kolpartiklar i luftströmmen från den öppna degeln tänds dessa nämligen genast i gasen med kraftiga ljusblixtar.”
Analysen av brunsten var Bergmans idé. Målet var att renframställa den metall man antog fanns i denna magnesia nigra. Föga anade han att den skicklige experimentatorn Scheele mera av en slump skulle upptäcka syret då han undersökte mineralet. Först kallar han gasen principum salinum, därefter vitriolluft, sedan Feuerluft, eldsluft. Försöksutrustningen tecknad av Scheele.
”Wertmüller hade rätt”, säger Lokk och harklar sig, ”ni kommer att skriva in mitt apotek i historien. För evigt förknippas apotekare Lokk och Uplands Wapen med epokgörande upptäckter inom kemin. Här vid Stora Torget i Uppsala händer det precis i detta nu. Vad håller ni på med för närvarande”, säger Lokk och gnuggar förtjust händerna.
Lokks apotek revs 1960. En tid satt en minnestavla på det så kallade Tempohuset men den förvaras numera i Upplandsmuseets förråd i Morgongåva. Uppsala kommun har verkligen inte gjort mycket för att erinra om att på denna plats gjordes stora vetenskapliga framsteg 1771-1773. Kemisamfundet har däremot självklart inkluderat Scheele i sin idéhistoriska rundvandring. Foto: Alfred Dahlgren/Upplandsmuseet.
Linné vänder ryggen till och haltar tillbaka mot sitt hem, i decennier forum för vittra samtal i former som utesluter autodidakter som Scheele.
Det är inte känt om Scheele någonsin träffade Linné, trots att de båda medarbetade i 1774 års farmakopé. I boken låter jag Scheele promenera den korta sträckan mellan sin arbetsplats vid Stora torget och akademiträdgården i Svartbäcken. Mötet med Linné blev emellertid en besvikelse. Linné hade inga höga tankar om apotekargesäller. Fotografiet visar Linnés dåvarande bostad, nu museum.
Vid jultiden 1775 är Carl Wilhelm färdig med sin avhandling. Den ska heta Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer. ”När mina rön äntligen trycks kommer jag att bli anklagad för plagiat. All denna oro har jag Swederus att tacka för”, säger Carl Wilhelm sorgset.
Avhandlingen om luft och eld är den enda längre text som Scheele skrev. Den översattes efter hans död till engelska och latin. Utgivningen försenades av att boktryckare Swederus i Uppsala sölade. Det gjorde att Joseph Priestley hann först med att publicera upptäckten av syret. Scheeles ilska över detta var tacksam att gestalta i romanformen.
Scheele lovar Gahn att inte ge upp. ”Du tror utan tvivel att nu måste han i första hand tänka på sin försörjning och att det alltså är godnatt till den experimentella kemin. Men nej”, skriver han den 10 oktober, ”denna ädla vetenskap är min ögonsten, du ska snart få nyheter”.
Vännen Gahn oroar sig för att Scheele ska sluta experimentera när han väl fått sitt apotek. Men Scheele lugnar honom. I detta brev fann jag den perfekta titeln på boken, ”Kemin var hans ädla ögonsten”. Först var jag mera förtjust i uttrycket ”Elden är en sträng domare”. Den frasen sparade jag istället till en diskussion mellan Scheele och Johan Gadolin om alkemisterna. I min roman låter jag Scheele betrakta dem som kemins pionjärer medan Gadolin avfärdar dem som ovetenskapliga. Bilden: Alkoholdestillation i enkla kolonner. Ur Coelum philosophorum seu de secretis naturae liber av Philippus Ulstadius, 1526.
”Vilket läkemedel skulle doktorn vilja rekommendera mot rödsoten förutom rabarberrot och mistel”, undrar Scheele. ”Här i Västmanland följer vi landshövding Carlskiölds kungörelse från 1773”, förklarar Esséen myndigt. ”Det är provinsialläkaren Hall i Västerås som skrivit den.”
Rödsot eller dysenteri (inflammation i tjocktarmen) var en mycket vanlig åkomma som berodde på smutsigt dricksvatten och dålig hygien. Provinsialläkare Halls ordinationer ter sig idag som ett famlande i mörker. Man hade ingen aning om infektionssjukdomarnas orsaker. Berodde epidemierna på miasma (oren luft) eller Contagium vivum (mikroskopiska organismer)?
Inför Bergs förväntansfulla blickar doppar Carl Wilhelm gåspennan i sitt egenhändigt tillverkade bläck och skriver: ”Jag har nog nästan inget att erinra mot era affinitetstabeller eftersom jag inte sysslat med så många av föreningarna men enligt min enkla mening kan ändå något sägas. Medan han strör fin sand på papperet för att suga upp överflödigt bläck förklarar Scheele att det bara är några få frändskaper han känner sig tillräckligt säker på för att våga ifrågasätta Bergmans korrektur.
I Uppsala arbetade Torbern Bergman på sina tabeller över frändskapen mellan ämnen. Det var ett ambitiöst försök att skapa en kemisk systematik. Men innan man upptäckt lagen om de bestämda proportionerna och etablerat atomteorin och atomvikterna var detta ett utsiktslöst företag. På bilden Geoffrys affinitetstabell från 1718. Notera de urgamla alkemiska symbolerna.
”Vi vill inte ha någon annan än Scheele”, säger borgmästare Kihlman medan han betraktar ståndkärlen med sina konstfullt målade kartuscher, ”jag ska lägga ett ord för er hos landshövdingen”.
Borgmästare Kihlman och landshövding Carlskiöld smider en plan för att hålla kvar Scheele i Köping. Den följer väl inte reglerna helt, men det gjorde inte heller utnämningen av Kihlman. Tvärtom var det en skandal som tidningarna skrev utförligt om och jag därför hittade i Lindorms bokfilm.
Andfådd av promenaden uppför den branta sluttningen betraktar Carl Wilhelm med oro Hårlemans vackra byggnad där han ska hålla sin första akademiska föreläsning. ”Det är en verklig högtid för oss att få råda om er person och av er själv få se och förnimma en del av de märkvärdige rön och experimenter”, säger Torbern Bergman välkomnande.
Jag lät Scheele tacka nej till en professur i Berlin för att han kände sig misslyckad som talare då han installerades i vetenskapsakademien. Föreläsningen ägde rum i Vetenskapsakademiens observatorium i Stockholm. För att trovärdigt kunna beskriva hans osäkerhet läste jag ett arbete från Studenthälsan i Uppsala om obehagliga upplevelser av att framträda inför publik.
Scheele tänker fruntimmersprat, men högt säger han: ”Jag har ju lovat dig ett dyrbart alrotsfanerat skrin från schatullmakare Sjölin” och anser därmed att Sara Margarethas längtan efter flärd och extravaganser är uppfylld. ”Men det blir ju aldrig färdigt?” ”Det beror på att Sjölin väntar på fernissa.” ”Snarare att han är osäker på om du kan betala.” ”Inte alls, jag ska skriva till Gahn och fråga hur man tillverka fernissa som passar för alrot.”
Uppgiften om alrotsmöbeln är historiskt riktig. Om det var just ett skrin är dock inte fullt klart. Skrinet på bilden står i alla fall i Köpings museum. Det finns också starka indicier på att Scheele ville ha uppgifter om lämplig fernissa. Det framgår indirekt av ett brev som Gahn skrev till Bergman och som publicerats av Jan Trofast.
Hon skulle vilja ha ett cucku-ur eller en Polhemsklocka – i ett hörn står nu ett enkelt golvur. Det är för all del ett ganska vackert arbete i gustaviansk stil av Köpingsurmakaren Mathias Åman.
Scheeles hushållerska i Köping, Sara Margareta Pohl, längtade efter att inreda hemmet med vackra föremål, ha ett vanligt familjeliv, klä sig som det anstod en rådmansdotter och gifta sig med apotekaren. Här tog jag fantasin till hjälp. Hon lämnar inga skriftliga spår efter sig utom ett par brev till vetenskapsakademiens sekreterare efter Scheeles död 1786.
”Vad är de här vackra äggformade kloten med smal hals till för”, undrar Sara Margaretha. ”De är en reminiscens från kemins barndom, vi kallar dem fioler. De används vid destillationer som inte kräver så hög temperatur.”
Sara Margareta visar inget större intresse för vad som tilldrar sig i laboratoriet. Vid ett tillfälle förevisar Scheele sina experiment och en sällsynt känsla av ömhet och samhörighet uppstår. Med detta ville jag visa att förhållandet inte enbart var affärsmässigt.
”Nej, det är klart att beställaren och konstnären har en tyst överenskommelse om att släta över de värsta rynkorna. Därför är det klokast att jag inte låter måla av mig, det skulle ändå bli en idealisering av mitt utseende. Här i Köping finns för övrigt ingen porträttör av rang och jag vägrar resa till Stockholm enkom för en sådan sak. Då jag förlorade lottdragningen om att vara president i akademien gick chansen upp i rök att hänga bredvid Polhem, Linné, Bergman, Bäck och de andra snillena.”
Om lotten fallit på Scheele skulle vi ha känt till hur han såg ut. Nu får vi nöja oss med den medaljong som präglades tre år efter hans död. Gravören hade ingen bild att gå efter. Det måste ha varit vara en svår uppgift för konstnären att föreställa sig anletsdragen enbart med hjälp av vittnesuppgifter. Medaljongen på bilden utgavs 1942 till 200-årsminnet av Scheeles födelse.
Breven fyller honom med hemlängtan, självförakt och melankoli. Han tittar ut genom fönstret och betraktar tankfull det myllrande folklivet. Köpings invånare skyndar fram och tillbaka mellan sina förrättningar. Han känner deras sjukdomar, deras djupaste hemligheter. Deras amoraliska leverne, svaghet för lyx och pengar.
Min bror Torkel (1946 – 2021) och jag gjorde en resa till Stralsund för att insupa miljön i Scheeles födelsestad. På Fährstrasse står huset kvar. Under sin tid i Sverige återvände Scheele till hemmet endast en gång. Han brevväxlade med två av sina bröder och fick på så vis nyheter om familjen. Breven fann jag i Sveriges apotekarhistoria av Alfred Levertin (1910). Foto: Torkel Ivarsson
Det är just vanan i konsten Scheele tillämpar utan att grubbla särskilt mycket på hur det går till. Hans styrka är inte förmågan att tänka abstrakt utan mera att utveckla problemlösningen som en följd av observationerna. Han väljer intuitivt rätt analysväg ur ett jättestort förråd av tidigare försök. ”Men utan teorier kan jag inte experimentera”, skyndar han sig att säga om någon skolad kemist ifrågasätter hans sätt att laborera.
Man uppskattar att Scheele hann göra 15 000 – 20 000 experiment. Han slarvade med journalerna men hade ett glasklart minne av många av sina försök. Citatet här ovan är ett av flera välkända ur Scheeles brev och som levt vidare i allt som skrivits om honom. Jag använde dem i dialogen för att försöka komma hans personlighet in på livet. Flera recensenter tyckte att denna stil passar bra för romanens form. Vågen i skåpet på bilden har använts av Scheele och finns nu i Scheelemuseet i Köping.
Text: Ulf Ivarsson
Foto där ej annat anges: Anders Kämpe