Bokebackens
kultursida

Lästips

Wictorins plan bakom försvarets fall

Försvarsmaktens struktur slogs sönder, Det gjordes ingen analys av balansen mellan krav och resurser. Försvarsmakten fick fria händer inom ramarna. Kvar blev en expeditionskår utan värde för Sveriges säkerhet. Plus en flummig kuliss som kallas gemensamt försvar - ett närmande till EU och Nato.

Pensionerade generallöjtnanten Carl Björeman går rakt på sak i sin nya bok ”Försvarets förfall- konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig”.
Från försvarsbeslutet 1996 till försvarsbeslutet 2009 har kompassen svängt 180 grader, menar Carl Björeman. Det nationella försvaret offrades slutligen 2004. Utbildningen av värnpliktiga och krigsplaceringar upphörde. Vi gick från 13 till 0 brigader, från 42 till 11 stridsfartyg och från 204 till 100 stridsflygplan.

Under kriget rustade Sverige upp så mycket som nationen orkade, men det skedde försvarsgrensvis. Parollen var ”ett försvar utan luckor”, alltså att behålla så mycket som möjligt av allt. Denna idé levde sen vidare och har påverkat försvarsbesluten ända in på 2000-talet.
Med denna tunga kappsäck blev det fokus på ekonomi och inrikespolitik.. Både inhemsk flygindustri och värnplikt rymdes inte i längden och de beryktade svarta hålen avlöste varandra.

Värnplikten urholkades successivt. 1991/92 skapades utbildningsreserven. ”Hänsyn togs inte till att värnplikten är en försvarsprincip och inte bara en rekryteringsmetod”.
Det som emellertid främst kom att styra försvarsplaneringen under den period Björeman avhandlar var ÖB Owe Wictorins plan som han meddelade centerpartiets ledning den 8 december 1994:

”Lägg ned territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna.”.

För det nationella försvaret hade en parlamentarisk uppgörelse mellan centern och socialdemokraterna med stöd av folkpartiet varit bäst. Men sedan Thage G Pettersson slutade som försvarsminister svek centern folkförsvaret.
Owe Wictorin utpekas som huvudansvarig för försvarets förfall. Han är intelligent och är känd för bra argumentationsteknik. Men hans tro på flygvapnet och fascination för högteknologi gjorde att han ansåg sig kunna avskaffa existensförsvaret och därmed bevara JAS-projektet.

Som obrottsligt lojala mot Wictorin framställs generalerna Michael Moore och Johan Kihl. Dessa ringaktade dem som verkat i invasionsförsvaret, inte sällan i arrogant ton, skriver Björeman. Ingen av dem gjorde ens ett försök till strategisk analys av Sveriges behov av och resurser för militärt försvar. Kihl och Moore var ”spindoktorer” som dolde att ominriktningen ledde till enorm förstöring av försvarsförmåga, kapital och folkförankring, skriver Björeman.

Avspänningen efter Sovjetunionens upplösning har överintecknats, menar Björeman. Ett balanserat försvar behövs även i perioder av fred.
Den säkerhetspolitiska pausen formulerades först av statssekreterare Lars Danielsson som i en rapport 1995 skrev att Ryssland inte kan invadera Sverige under de närmaste tio åren. Kihl gick ännu längre och meddelade krigsvetenskapsakademin att ”något hot som kan motivera tillväxt i svenska försvaret kan inte väntas förrän om 50 år”. Han ansåg 1997 att det inte längre behövdes någon krigsplanläggning.
Fristående debattörer som Bo Pellnäs och Stefan Hedlund varnade 1999 för att den ryska krigsmakten underskattades och såg tecken på en rysk upprustning.

På politisk nivå började man nu istället för nationellt försvar tala om ”gemensamt försvar” med andra länder. Startsignalen var den svenska bataljonen till Bosnien.
ÖB, skriver Björeman, traskade patrullo men insåg att han inte kunde avskeda halva officerskåren. Lösningen blev att ”internationalisera” försvaret, det vill säga att avveckla invasionsförsvaret och enbart behålla ett kärnförsvar som skulle kunna växa om krig hotade.
”Några säkerhetspolitiska analyser som stöd för detta förslag har veterligen inte presenterats, skriver Björeman och fortsätter: ”Regeringen ville ha en inträdesbiljett till EU”.

Men det blev inte ens ett kärnförsvar utan i försvarsbeslutet 1999 slaktades så många enheter i grundorganisationen att tillväxt blev omöjlig. Det hjälpte inte att en general – Paul Degerlund - 54 överstar och åtta försvarsområdesbefälhavare varnade offentligt.
I det internationaliserade försvaret finns inte plats för värnplikten av både juridiska och ekonomiska skäl. Så sent som 1999 sa försvarsminister Björn von Sydow att ”vi kommer aldrig att offra folkförsvaret. Med endast tre rösters övervikt utplånade riksdagen ändå värnplikten.
”Värnpliktsanhängarna förlorade därför att de inte angrep roten till fiendens framgång, nämligen den smygvägen gjorda anpassningen till fredsframtvingande insatser”.

Centerpartiet blev något överraskande försvarets stora dödgrävare på den politiska sidan. Man fick loss 12 miljarder till vården men kostnaden blev nedläggning av 20 förband. I försvarsbeslutet år 2000 upphörde också krigsplanläggningen, krigsförbanden upplöstes, modern materiel slumpades bort. I senaste försvarsbeslutet ströks även anpassningsförmågan.
”Det bekymrade uppenbarligen inte varken politisk eller militär försvarsledning att man riskerade att stå planlös om det säkerhetspolitiska läget blir mer hotfullt”.

Från vetenskapligt håll underkändes avvecklingen. Johan Tunberger på FOI, Försvarets forskningsinstitut lade fram sex åtgärder för att bättre kunna hantera plötsligt farliga situationer, bland annat ett kärnförsvar. Men ÖB och försvarsmakten struntade i anpassningsfilosofin.

I ett kapitel porträtteras de ledande aktörerna.
Leni Björklund blev enligt Björeman snabbt ett lydigt verktyg för Wictorins omvärdering. Håkan Juholt ville skapa ett samhällsförsvar där det militära försvaret spelade en underordnad roll. Johan Hederstedt deklarerade redan första dagen som ÖB att han trodde på riksdagens hårdbantade försvarsmakt. ”Han begrep förmodligen inte projektets svagheter och konsekvenser”, ”en lydig ÖB som inte krånglade” kommenterar Björeman.

Sven Tolgfors inledde sin bana med att överösa pressen med artiklar om hur bra försvaret är. Björeman karaktäriserar honom som en äventyrlig försvarsminister som inte förstår att det krävs strategiska bedömanden för att se hur vi ska kunna återskapa försvarsförmågan.

Håkan Syrén hade som nytillträdd ÖB att välja mellan två alternativ. Antingen att fullfölja orminriktningen eller verka för en försvarsmakt mera anpassad till småstatens förmåga. Det är begripligt att han valde det förra, skriver Björeman. Alternativ två skulle ha lett till en hård strid med de särintressen som stod bakom Wictorins ominriktning och kanske tvingat bort Syrén från ÖB-stolen.

Till förutsättningarna för Owe Wictorins mantra hör enligt Björeman järntriangeln Göran Persson – Owe Wictorin – flygindustrin. Vidare godtrogna försvarsministrar och en ovetande riksdag, politiker som bara intresserar sig för grundorganisationen samt att media inte skriver om principiella försvarsfrågor.
”Det behövdes bara politiskt stöd för att riva ner försvarsförmågan....det kommer att krävas parlamentariskt stöd för att bygga upp den igen”.

Problemet är bara att intresset för försvaret bland väljarna är på kraftig nedgång

ULF IVARSSON
Chefredaktör Tidskiften Hemvärnet 1999-2009

Försvarets förfall.
Konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig.
306 sidor
Carl Björeman
Santérus förlag 2011

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.