Bokebackens
kultursida

Lästips

Europa fick sin hjälte mot ondskan

Den engelska eftergiftspolitiken gentemot Adolf Hitler visade sig vara helt misslyckad. Berömt är premiärminister Neville Chamberlains trosvissa uttalande om ”fred i vår tid”efter ett möte med den tyska diktatorn i München 1938. Chamberlain lät lura sig att Hitler skulle nöja sig med Österrike och sudettyska områden i Tjeckien. Men Nazityskland struntade blankt i överenskommelsen. Efter ockupationen av Polen gavs ingen återvändo, England var förpliktat att förklara krig. Den misslyckade operationen mot tyskarna i Norge, som ansågs bero på kabinettets ovilja att sätta in tillräckliga marina resurser drev frågan till sin spets. Nu behövdes ledare med järn i nyporna. Chamberlain fick avgå och efterträddes av marinministern Winston Churchill, som fick alla befogenheter att mobilisera England mot den tyska ondskan. Nu var det snabbhet och handling som gällde, inte diskussioner och sammanträden.

Växlingen mellan de båda toppolitikerna blev en dramatisk uppgörelse i underhuset ett par dagar i början av maj 1940. Ledamöterna röstade inte alltid efter partilinjen, i det konservativa regeringsunderlaget fanns åtskilliga som tog parti för Churchill, som dock fick sitt avgörande stöd från labour och liberaler. Efter en hård men ändå saklig debatt tvingades en blek och bitter Chamberlain tåga ut. Gå, i Guds namn gå, skrek labourledamöterna med Oliver Cromwells bevingade ord till ”det långa parlamentet”.

I konservativa kretsar på 1930-talet existerade ingen uttalad antipati för Hitler, som istället sågs som en garant mot utbredningen av den hatade sovjetkommunismen. Ett av de sällskap som trodde att England kunde samexistera med Hitler var den s k Clivedengruppen där några tiotal tongivande publicister och politiker, bland dem Chamberlain umgicks för att prata storpolitik. För det mesta oskyldigt – de var trots allt demokrater, bildade och allmänt förståndiga – men ändå öppna för tyska kontakter: ” ...emissarier från det nazistiska Tyskland fick träffa engelska politiker och vid portvinet tala om hur snäll Hitler var, att han älskade England”, skriver Herbert Tingsten i sin bok När Churchill grep makten. I centrum för sällskapet befann sig lady Astor. Enligt en anekdot, som Tingsten återger, anklagade hon Ribbentrop för att vara en förbaskat dålig ambassadör för att han saknade humor. Han blev inte svarslös:”Ni skulle höra mig då jag berättar roligheter för Hitler och vi båda vrålar av skratt”. Tingsten håller läsintresset vid liv genom att strö in dylika kvickheter här och var. Hans trivsamt resonerande stil och även en del personliga minnen från denna epok lättar upp den i övrigt akademiskt färgade framställningen.

Medan således aristokrater med flerhundraåriga släktrötter förde spirituella samtal framför brasan var Churchill redan 1933 klar över vad som väntade. Han varnade för tysk upprustning och att Hitler kunde ge sig in i ett militärt vågspel med katastrofal verkan för hela världen. ”Landet leds av en liten grupp triumferande desperados. Läget var detsamma som när England stred mot Spanien, Ludvig XIV, Napoleon och kejsar Wilhelm”, sa han inför en grupp av konservativa.

Utgången av debatten i underhuset var ingalunda given och Tingsten pekar ut inlägg av främst Leo Amery och Lloyd George som avgjorde omröstningen. Vid en lunch med lady Astor dagen före dolde inte den senare sitt förakt för Chamberlain. Å andra sidan var han själv omöjlig som landets ledare dels på grund av ålder, tvivelaktig försäljning av titlar och allmän sedeslöshet, dels på grund av hans kända sympatier för den tyska nationalismen.

Man märker Tingstens beundran för den vackra retoriken. Amerys tal varade 40 minuter och det var ett mästerverk av precision, lidelse och dömande storhet, heter det. Amery lyckades med konststycket att smidigt förbigå Churchills ansvar för Norgekrisen samtidigt som han var försiktigt med att direkt desavouera Chamberlain. Inte heller Churchill kunde i sina inlägg rikta någon kritik mot sin partiordförande, alltså Chamberlain, med risk för att klassas som en omöjlig efterträdare.

Hur kunde labour så tydligt stötta Churchills kandidatur? Denne hade när allt kommer omkring inom vänstern setts som en farlig politiker med enfaldiga och antikverade åsikter, som ”kunde väntas ställa till med krig mellan klasser och nationer”, skriver New Statemens dåvarande redaktör Kingsley Martins i sina memoarer. Men vad som behövdes var nu en ”rätlinjig nationalist”, fortsätter Martins, ”ingen annan kunde ha räddat oss från katastrof då vi hade kniven på strupen.”

Den tyska offensiven i väster påskyndade utnämningen av Churchill och Europa fick sin frihetshjälte. Någon krigshetsare var han förvisso inte, men knappast fredsvän heller. Kriget var ett äventyr och möjliggjorde ära och karriär. Som ung kavalleriofficer hade Churchill frivilligt deltagit i fyra fälttåg – Kuba, Indien, Sudan och Sydafrika – och var vid 70 års ålder ”svår att hindra från att närvara vid landstigningen i Normandie” skriver Tingsten.

ULF IVARSSON

27 november 2015

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.