Lästips
Diderots stora verk lever
Den franska upplysningen uppstod som en reaktion på adelns, kyrkans och kungamaktens hämmande roll för samhällsutvecklingen. Censuren kunde gripa in för minsta småsak, kritiker kastas i fängelse eller tvingas gå i landsflykt. I det totalitära Frankrike hängdes mellan 1745 och 1770 åtta pastorer för religiös avvikelse. England, med förgrundsgestalter som Bacon, Hobbes, Locke och Newton, framstod som en liberal inspirationskälla, ett Utopia. De nya idéerna om förnuft, tolerans, yttrandefrihet och fri- och rättigheter passade alltså inte makthavarna.
I denna farliga miljö framträder en grupp författare, filosofer, vetenskapsmän, boktryckare och magnater kring Denis Diderots heltäckande verk om konst, vetenskap, teknik och hantverk - Encyklopedin. Det var faderns förhoppning att sonen skulle bli präst, men Denis vägrar även om han aldrig helt tar avstånd från kyrkan. Istället skulle han ägna sitt liv åt författarskap inklusive dramer, romaner och konstkritik och allt handlar om vetenskap och förnuft som vägvisare för framtiden. Diderot är en radikal, ständigt verksam världsförbättrare. ”Han är representativ för en historisk känslobas som nu håller på att gå förlorad: framstegstron”, skriver Arne Helldén i sin fascinerande studie av filosofen: Diderot - en biografi.
Encyklopedins kärna är den rationella kunskapsvägen, alltså att man genom empiriska studier prövar olika hypoteser och förkastar dem allteftersom de kan ersättas av bättre. Verket tog ett tjugotal år att färdigställa Allt var inte av högsta klass och mycket hann bli inaktuellt redan till utgivningen men dess stora betydelse ligger i att man här förespråkar ett annorlunda sätt att se på hur vetandet utvidgas. Nya oväntade kombinationer av kunskaper och observationer är det som skapar den framtida lärdomen. Ur detta härleder Diderot sanningen och idealen och placerar dem revolutionärt nog i människans värld, inte i någon platonsk idévärld. Diderots humanism var ateistisk och materialistisk.
För att inte bli censurerad måste Diderot och hans medförfattare tillgripa list. ”För egen del har jag räddat mig genom att använda den mest subtila ironiska ton som jag kunnat finna, genom att vara generaliserande, lakonisk och dunkel.” Ett känsligt uppslagsord döljs genom hänvisningar från ett kapitel till ett annat för att lura censorerna. Rätt begagnade kommer dessa hänvisningar att ändra det vanliga sättet att tänka, skriver Diderot. Encyklopedins författare och prenumeranter klarar sig länge från myndigheternas ingripanden, delvis tack vare att projektet hade beundrare ända upp i den statliga censuren och hovet. Ett svårt bakslag inträffar ändå 1757. Parlamentet beslutar att verket ska förstöras och den ene efter den andra av medarbetarna hoppar då av. Mellan Diderot och Rosseau uppstår en tvist som aldrig löstes. De stod helt enkelt på var sin sida om linjen mellan förnuft och känsla. Diderot, skriver Helldén, ”lämnar inte för ett ögonblick sin övertygelse om erfarenheten som mänsklighetens vägledare.” Parlamentets beslut verkställdes aldrig, men under en period vågar encyklopedisterna bara trycka planscher, texterna läggs på hög.
Vilken betydelse fick då Diderot och de andra upplysningsfilosoferna för demokrati och framsteg? Arne Hellden väger och värderar mycket elegant de olika uppfattningar som funnits bland idéhistorikerna . Ett talande exempel: USA är upplysningsfilosofin översatt i praktisk handling. Thomas Jefferson, landets tredje president, var en demokratisk aristokrat som trodde på tekniska landvinningar och seriös forskning, eller med andra ord människans egen förmåga att förbättra sina villkor. ”Vetenskapen, tekniken, arbetet och folket – det är de nya värden som upplysningsfilosofin önskar tillföra kulturen”, skriver Helldén. Men Diderot, Voltaire, d'Alembert, Holbach, Helvetius och de andra var knappast medvetna om vilken sprängkraft som låg i deras idéer. Själva kan de betraktas som högborgerliga och vågade inte sträcka sig så mycket längre än till mer personlig frihet, ett starkare parlament och en begränsning av kungamakten. När franska revolutionen bröt ut var de alla döda.
ULF IVARSSON
1 april 2014