Bokebackens
kultursida

Journalister rättar in sig i
det genusteoretiska ledet

Tecknarens bild av radikalfeminismen och genusteoretikerna. I den grekiska mytologin var gudinnan Echidna moder till alla vidunder inklusive Kerberus (trehövdad hund som vaktade ingången till dödsriket ). Echidna var till hälften vacker kvinna, till hälften orm. Argus, jätten med de hundra ögonen, dödade Echidna när hon sov. I Then swänska Argus (1732-1734) verkade redaktören Olof Dahlin för upplysning och vetenskap. Teckning: Anders Kämpe

Män slår kvinnor. Kvinnor har sämre chanser på arbetsmarknaden och lägre löner än män. Det finns inga biologiska skillnader mellan män och kvinnor, allt är en social konstruktion och styrs av den så kallade könsmaktordningen, det vill säga mäns överordning.

Psykologen, biologen och författaren David Eberhard vänder på dessa begrepp i sin bok Det stora könsexperimentet i vilken radikalfeminister och genusteoretiker får rejäla slängar av sleven. Hans faktaspäckade resonemang känns befriande för alla oss män som gått omkring och misstänkt att det är något som är fel med de moderna ideologierna, men inte vågat opponera oss.

Man kan se det som en obetydlighet, något att skratta åt och sedan vifta bort som oväsentligt. En journalist i min gamla tidning hade inlett sin artikel med pronomenet en i stället för man. Under hela min skrivande tid, ett halvt sekel , har jag liksom alla andra journalister utan diskussion använt det senare. Men nu är det nya tider, det handlar inte om språkets naturliga utveckling utan detta lilla en är symbol för en helt nya världsbild, den postmodernistiska, genusteoretiska, vars grundsats är att det inte finns några biologiska skillnader mellan män och kvinnor utan att könen är en social konstruktion och att allt dåligt styrs av den så kallade könsmaktordningen, det vill säga män. Ett synsätt som spridit sig från universitet och högskolor till alla vrår av samhället, i politik, förvaltning, företag och skolor ända ner på dagisnivån. Och bland annat börjar märkas i tidningsspråket, vilket det inledande exemplet visar.

Rättar in sig i ledet

När journalisten valde en i stället för man rättade han in sig i det genusteoretiska ledet. Ordet man får inte längre användas, nu är det en och hen som gäller. Dessa teorier känns för mig - som uppfattar att jag lever i ett demokratiskt och jämställt samhälle - främmande och skrattretande. Frågar man psykologen, biologen och författaren David Eberhard så ser han det utlovade genusparadiset som rent ovetenskapligt: ”Att skapa jämlikhet genom att låtsas som vi är likadana kommer aldrig att lyckas. Det är i grunden en strutsstrategi. Snarare bör vi tydligt identifiera de biologiska skillnaderna och att arbeta för att alla har samma förutsättningar, i stället för att alla ska bli likadana. De pågående experimenten där man på genusdagis och många förskolor konsekvent förnekar och motarbetar skillnaden mellan könen måste upphöra, ” skriver han i sin senaste, faktaspäckande bok Det stora könsexperimentet (jag upptäckte sedan att flera författare tar upp samma och liknande teman).

Jag läser med pennan i hand, beredd att komprimera hårt, men upptäcker att nästan allt är värt att stryka under, så intressant och välunderbyggd är framställningen. Den blir som en aha-upplevelse, en befrielse även för mig som visserligen praktiserat intuitivt motstånd mot de mest uppenbara stolligheterna , men på grund av grupptrycket inte helt kunnat lösgöra mig.

Religiös teori

På punkt för punkt visat Eberhard att genusteoretikerna har fel, de biologiska skillnaderna mellan könen finns och spelar roll, genusteorin med de radikalfeministiska idéerna om en biologiskt helt frikopplad människa är närmast religiös, det är som en sekt som fått breda ut sig och inte tål några motsägelser, eventuella sådana hänförs direkt till det patriarkala förtrycket: ” När en självutnämnt politiskt korrekt samling högljudda och fanatiska människor sätter agendan över vad de anser vara fint att tycka, är det lätt för vanliga människor att helt enkelt hålla tyst eller ännu värre spela med. Tills allt krackelerar och kejsaren visar sig naken”. Sämsta utgångsläget i debatten har äldre, vita, heterosexuella män, vilka inte tillhör de definierade offergrupperna: kvinnor, hbtq-personer, svarta och invandrare, skriver Eberhard. Jag instämmer och är hjärtligt trött på det konsensus som förväntas av mig i olika sammanhang. Varför ska det vara så förbaskat svårt att ge och ta i en saklig debatt? Här har vi en uppenbar brist i vår nationalkaraktär.

Till vanföreställningarna räknar David Eberhard mäns våld mot kvinnor, ett begrepp mer eller mindre gjutet i cement. Han pekar på att en alldeles överväldigande majoritet av män inte alls känner igen sig i den beskrivningen, vilket också bekräftas av forskningen. Referenserna är mycket tydliga, i västländerna finns ingen sådan kollektiv skuld, en marginell grupp män står för våldet. Generaliseringen mäns våld mot kvinnor är helt enkelt falsk ( min lokaltidning har i skrivande stund två hela uppslag med rubriken Mäns våld mot kvinnor!). Förhållandet ser annorlunda ut i många mindre utvecklade delar av världen med hedersförtryck och könsstympning. Här har radikalfeministerna visat en ovilja att ta avstånd: ” Ett klart bevis för att postmodernistiska, relativiserande ideologier inte bara är fel utan också tjänar till att upprätthålla förtryck och därmed agerar nyttiga idioter åt ondskan”, skriver Eberhard. Han underkänner inte helt metoorörelsens positiva effekter på samhällsklimatet men brännmärker dess utveckling till häxprocess, allt kom att karaktäriseras som sexuella kränkningar, även helt normalt flörtande: ”Vi har en rättstat som ska skydda medborgare från att bli angripna, våldtagna, misshandlade eller mördade. Att likställa en busvissling eller en komplimang med detta raserar ju hela fundamentet för en civiliserad stat”.

”Män i grupp är djur”

Eberhard exemplifierar med övergreppen under festivalen We are Stockholm utförda av en klart identifierbar grupp unga män från Mellanöstern, som ställde de så kallade intersektionalisterna (de som delar in människorna i över- eller underordnade) inför ett problem, här var det ju en utsatt grupp det vill säga flyktingar (migranter) som tagit med sig sin så kallade våldtäktslek (taharrush gamea). Lösningen blev att påstå att alla män i grupp är djur. Den gemensamma nämnaren är kön, inte etnicitet, som journalisten Hanna Fahl skrev i en krönika. När jag träffar mina manliga vänner är alltså alla potentiella våldtäktsmän. Hur kan man överhuvudtaget komma på en sådan hatisk idé? Det här är ju inte en dialog med respekt för meningsmotståndaren, utan en krigsförklaring. Lars Ohly, Lasse Kroner, Fredrik Virtanen, Urban Ahlin, Eskil Erlandsson och Benny Fredriksson (den senare kan inte vittna längre), friades alla från de subjektiva och obevisade påståendena om sexuellt förtryck men hängdes ändå ut i media enligt tesen att ”så många kvinnor har farit så illa i historien” (citat från en av David Eberhards motdebattörer i teveprogrammet Aktuellt i januari 2018). Detta strider mot grundbulten hellre fria än fälla och leder enligt Eberhard till klansamhället där man hämnas på vem som helst utan bevis. En samhällsstruktur som knappast har visat sig gynna kvinnorna, konstaterar han (läs gärna min essä om islamismen).

Nu ska vi röra oss på ett annat minfält, jobb och karriär. Som i fallet mäns våld mot kvinnor har jag alltid godtagit påståendet att kvinnor har sämre möjligheter på arbetsmarknaden och att de i snitt tjänar mindre än män, även om skillnaderna är på väg att utjämnas. Eberhard vänder på resonemanget och hävdar att kvinnor (i västvärlden) har samma chanser som män: ” Man får de förutsättningar man väljer själv, att se på kvinnor som helt befriade från eget ansvar, vilket många av de strukturradikala feministerna gör, är inget annat än sexism”. Löneskillnaderna beror i huvudsak på yrkesvalet och att kvinnorna vill vara hemma med sina barn. Flygvärdinnor har lägre lön än piloter, men vad hindrar flygvärdinnan från att bli pilot, skriver Eberhard med en snärtig formulering. Eftersom kvinnor är överrepresenterade på högre utbildningar kommer situationen i vilket fall som helst att vara den omvända om några år, anser han. Jag har för övrigt lagt märke till hur kvinnorna nu tycks dominera opinionsbildningen i media, vilket väl har sin betydelse för genusfrågorna. Till detta kan man koppla journalisternas partipolitiska sympatier. Miljöpartiet och Vänsterpartiet, båda fångade i de genusteoretiska föreställningarna, är helt dominerande. Journalister älskar att framställa sig som oberoende granskare, fria från sina egna politiska preferenser, men mig lurar de inte.

Solidarisk med kvinnornas kamp

För många år sedan intervjuade jag KDS-ledaren Alf Svensson. Jag minns att jag bland annat frågade honom om han var feminist, ett begrepp som började bli populärt då. Han svarade med ett leende: ”Du skulle höra vad de andra partiledarna säger när mikrofonerna är avstängda”. David Eberhard frågar sig, liksom jag, varför det inte räcker med att i tanke och handling vara solidarisk med kvinnornas kamp för lika rättigheter i stället för att i tid och otid posera med sin (innehållslösa) godhet: ”Varenda politiker står i strålkastarljuset i sina manliga insignier, kostym, vit skjorta och slips, och säger att de är feminister – är det inte lite patetiskt? Man kan ju inte låta bli att undra lite över grupptrycket som ligger bakom denna mangranna uppslutning bakom en floskelideologi” , skriver Eberhard. Till detta hyckleri tycker jag att vi kan räkna in den ”feministiska utrikespolitiken” som inte hindrar högt uppsatta svenska politiker att göra trevliga - och för Sverige lönsamma - affärsbesök i kvinnoförtryckets epicentrum Saudiarabien och liknande skurkstater. Det må vara viktiga handelsförbindelser, men det är nog ett hopplöst företag att plantera svensk feminism i patriarkala diktaturer.

I sammanhanget kommer jag osökt att tänka på partiledarna som stod på scenen och viftade med regnbågsflaggor under en prideparad i Stockholm. Var det ingen av dem som kände sig obekväm med diverse motbjudande vulgariteter i demonstrationståget (jag har sett förfärliga bilder)? Eberhard ifrågasätter också starkt det nya fenomenet omogna tonåringar som påverkade av genusideologin, med hjälp av kirurgiska ingrepp vill byta kön, trots att detta kan leda till livslångt lidande. Han anser detta vara lika allvarligt som könsstympning (vilket det ju de facto är). Ett annat modernt men lika verklighetsfrämmande påhitt är att det finns flera olika kön och att man själv kan bestämma vilket man vill tillhöra. Det snällaste man kan säga om detta hokus-pokus är väl att det komplicerar livet - alldeles i onödan.

Eberhard pekar på att cirka en sjättedel av alla svenska forskningspengar under 2010-talet gått till genusforskning, en hisnande stor andel. Utan genusperspektiv är det knappt möjligt att få några pengar överhuvudtaget. Bäst går det om projektet osar kritik av strukturellt maktmissbruk, det vill säga att de översittande, företrädesvis vita männen terroriserar alla andra stackare, skriver Eberhard och återkommer till relativismen: ”I stället för att driva frågan om patriarkala strukturer i förorten, där det existerar moralpoliser som kontrollerar hur kvinnor är klädda, väljer de genusteoretiska partiideologerna att stenhårt driva frågan kring feministisk snöröjning och mansspreading” (det vill säga att män ofta sitter med benen något isär och därmed upptar onödig plats). Genusteorin har blivit ett monster, en narrspegel med krav på absolut tolkningsföreträde, en statsreligion som saknar all vetenskaplig grund, anser David Eberhard.

TORKEL IVARSSON

28 december 2020

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.