Bokebackens
kultursida

En renässansmänniska
i västgötska Tranemo

På väg till Kina uppsökte Anders Elgqvist den 27 juni 1849 herr Julius Böhms fotoatelje på Poststrasse N:o 5 i Hamburg. Böhm porträtterar den unge svenske missionären med sin daguerreotypikamera. Fotot som finns på Kungliga biblioteket är en av de ytterst få bevarade daguerreotypierna i Sverige.

Man skulle kunna kalla Anders Elgqvist för en renässansmänniska i 1800-talets mitt. Kinaresan 1849- 1851 var det mest spektakulära och uppmärksammade i hans liv, men han var också i övrigt en ovanligt god representant för sitt dynamiska århundrade där de politiska, sociala, medicinska och tekniska framstegen lade grunden till det moderna Sverige. Inkörsporten till den akademiska världen för studiebegåvade ynglingar i början av 1800-talet var oftast teologin och så blev det också för bondpojken och drängen Anders Olofsson i Drängsered i norra Halland. Efter prästvigningen i Lund i april 1849 begav sig den 28-årige Anders, som då kallade sig Elgqvist, genast av på sin missionsresa till Kina. Han och kollegan Josef Fast, uppfyllda av religiöst nit, var de allra första som sändes dit av ett svenskt missionssällskap, nämligen det i Lund. Men uppgiften skulle visa sig omöjlig. Kina hade öppnats för utländska affärsmän och missionärer med hjälp av brittiska kanonbåtar och de västerländska erövrarna sågs alla som ”vita djävlar” oavsett vad de hade för skäl att vistas i landet. Kineserna hade ju också sina egna religioner, lika mycket värda som kristendomen, och hade inget intresse av utländsk mission.

Det dröjde inte länge förrän Anders Elgqvist upptäckte vilket bryderi han hamnat i. Till råga på allt mördades kollegan Fast av flodpirater, vilket bidrog till den svenske missionärens frustration. I skarpa brev hem till missionssällskapet i Lund klargör han sin nya hållning: ”Opiumhandeln, missionärernas bosättande här samt främmande nationers tilltagande inträngande i Kina av politiskt intresse, sökande vinna Kinas pengar och land, allt det nu nämnda genomkorsar och genomtränger vartannat och bildar ett kaos, en blandning av ljus och mörker, så att missionens ställning synes mig af flera skäl högst oevangelisk och okristlig (…) De kristna folken äro ännu i dag i många stycken icke särdeles frommare än hedningarne, som de dock så mycket klandra”.

I den kristna retoriken hade urbefolkningarna beskrivits som primitiva barbarer, nu stötte Anders Elgqvist på en flertusenårig kultur som på många vis kunde mäta sig med den västerländska, konfrontationen blev total, liksom med det naiva Lunds missionssällskap som lagt nidbilderna som grund för uppdraget; vilden skulle tämjas och inordnas i den kristna förkunnelsens idévärld. När Elgqvist avbröt sitt uppdrag efter tre år och kom hem igen skedde det därför inte obemärkt. Han sätter ordentlig fart på debatten kring kristen mission, tas i upptuktelse av missionssällskapet, funderar på att ta avsked men stannar trots allt i tjänsten. Han försvinner nu från polemik och offentlighet men lämnar ordentliga spår i arkiven och med hjälp av dessa förstärks bilden av en modernismens förespråkare, ständigt nyfiken och driven av vetenskapliga ideal. Tiden i Kina använde han till mycket mer än den misslyckade missionen, han tog med öppet sinne in kulturen, studerade folklivet, lärde sig både tal och skriftspråk, intresserar sig för flora och fauna och anlägger samma nyttoaspekt som Linné och hans apostlar, sannolikt starkt påverkad av dessa. Han är rastlös, outtröttlig. Här ersätter han med praktik den akademiska karriär som han egentligen längtade efter.

Dokument med kinesisk ljudskrift och pressad passionsblomma från Kina. Foto: Kungliga biblioteket.

Efter en sejour som fängelsepräst på Elfsborgs fästning, där fångarna levde i upprörande misär - och som den alla förste sjukhusprästen på Sahlgrenska i Göteborg, verkade han som kyrkoherde i Tranemo från 1866 till sin död 1895. Han frigjorde sig från den stränga schartauanismen och blev en folklig, omtyckt präst, att döma av hushållets tidningar politiskt konservativ, men bland annat med en för tiden mycket radikal kvinnosyn. När det gäller kvinnosaken och schartauanerna anser Anders Elgqvist att ”dessa är värre än hedningarna, att de på det grymmaste, förslafva hennes kropp och drifva henne som ett oskäligt lastdjur. Om en hustru utan mannens uttryckliga tillåtan bortgifva ett äpple så är det stöld. Men en man ska inte ha kvinnan efter sitt godtycke till instrumentum cuipiditatum suarum, det vill säga blott som redskap för sina sexuella lustar”. Elgqvist anmärker vidare att i förhållandet till kvinnan inga krav ställs på mannens moraliska beskaffenhet, ”borgerliga heder och duglighet”.

Anders Elgqvist predikar, viger, begraver, för sina kyrkböcker och allt sådant som hör yrkesrollen till. Han har, som präster på den tiden, stort inflytande i det lokala beslutsfattandet framför allt när det gäller skolan och fattigvården. Han intresserar sig för botanik, zoologi, astronomi, matematik, musik och språk.

Med sig från Kina hade han egenhändigt författade lexikon och annan litteratur. Under ett par år brevväxlar han med August Strindberg, då ansvarig för Kungliga Bibliotekets kinesiska samling. Brevväxlingen upphör när Strindberg hösten 1879 slår igenom med romanen Röda rummet, då har den hastigt berömde författaren inte längre tid med sinologi.

Anders Elgqvists energi räcker också mer än väl till familjens och tjänstefolkets försörjning. Han utvecklar sin prästgård i Tranemo till en blomstrande jordbruksrörelse, uppför nya ekonomibyggnader och ett sågverk som förädlar den egna skogen. Han handlar med säd och kreatur. Pengarna flyter in. Uppmuntrad av traktens förmögna fabrikörer investerar han sitt överskott i ett nybyggt flerfamiljshus i Jönköping, under några år i slutet av 1800-talet en stad som kokade av tillväxt och framtidstro, men som strax drabbades av en lågkonjunktur. Samtidigt kulminerar kyrkoherdens teknikintresse.

Den teknikfrälste kyrkoherden Anders Elgqvist u-båt, byggd i trä och till belåtenhet utprovad i Fryeredssjön utanför Gislaved i maj 1887. Teckning: Madelene Lindgren

Höjdpunkten är en egenhändigt ritad undervattensbåt, byggd i trä och i form av en jättelik tunna. Den sjösätts i maj 1887 i Fryeredssjön utanför Gislaved och man gör en lyckad nedstigning till 15 famnars djup. Elgqvist själv följer inte med- luckan är trång och han skyller på sin fetma - men en av de tre besättningsmännen är hans dräng Carl Palm, senare indelt knekt, som berättar om äventyret på sin 95-årsdag 1963. Hans berättelse tas upp på bandspelare. Det är verkligen en fantasieggande inspelning, den känns som om man får direktkontakt med 1800-talet. Palm beskriver abborrar som simmar utanför det lilla fönstret, och maskineriet som med en handdriven ”skruv” kunde förflytta u-båten vertikalt, dock icke sidledes, varför den tillfrågade marinförvaltningen visade sig kallsinnig. Man kan lätt föreställa sig att Anders Elgqvist hade vädrat en god affär här, men den gick alltså om intet. I vågskålen låg att u-båtar inte var en absolut nyhet 1887. Den första svenska hade ett par år tidigare byggts av uppfinnaren Thorsten Nordenfeldt. Den var mycket mer avancerad med skrov av plåt och ångmaskin men vi kan roat konstatera att den andra fungerande ubåten i landet konstruerades av en teknikfrälst kyrkoherde i Tranemo.

Anders Elgqvist var gift två gånger, hans andra hustru Hulda överlevde honom med 43 år. Han hade faktiskt konfirmerat henne, möjligen till och med döpt henne. Han dog i mars 1895 i sviterna av en svår influensa. Nästan bankrutt. Husaffärerna i Jönköping hade tagit knäcken på ekonomin. Men den handlingskraftiga Hulda redde upp situationen och lyckades ge de sex barnen en god start i livet.

TORKEL IVARSSON

2020-11-18

Den fullständiga berättelsen om Anders Elgqvist finns i boken Solen blodröd, historien om en rastlös man, utgiven av Tranemo hembygdsförening. Boken kan beställas på Bokebackens kultursida under fliken böcker.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.