Bokebackens
kultursida

Lästips

Därför sprängdes inte
Murmanskbanan

Vad var det som gjorde att allt gick snett? Waldemar Erfurth undersöker varför Tyskland misslyckades att skära av den livsviktiga Murmanskbanan som möjliggjorde för ryssarna att transportera krigsmateriel från Ishavskusten ner till fronten mot tyskarna. Den tyska arméledningen hade låtit förlägga en hel armékår upp i norr som i praktiken hade besatt hela norra Finland och norska Ishavskusten. En armékår som hade som sin främsta uppgift att skära av Murmanskbanan. Längre söderut hade man tänkt sig att de finländska trupperna skulle hjälpa till. Allt skulle ske redan före årsskiftet 1941/1942. Men så gick det inte.

Författaren verkade själv som förbindelseofficer mellan den högsta ledningen som i Finlands fall representerades av marskalk Mannerheim med sitt högkvarter i S:t Michel och för tyskarnas del av general von Falkenhorst med sitt högkvarter i Rovaniemi. Detta tudelade ledarskap var enligt Erfurth det första stora misstaget. Genom detta arrangemang var Finland inte bundet av några löften gentemot Tyskland och det ledde rätt snart till att finländarna lät politiken påverka sina ageranden. Exempel på detta var enligt författaren att finländarna inte var villiga att försöka hjälpa tyskarna att inta Leningrad för då kunde ryssarna i senare fredsförhandlingar hänvisa till att de alltid befarat att finska gränsen var för nära staden och därför utgjorde en säkerhetsrisk. Om finländarna nu deltog i ockupationen skulle ryssarna senare få ett förhandlingstrumf på handen som skulle vara svår att förklara bort för finländarna. Finländarna garderade sig redan på ett tidigt stadium mot att Ryssland skulle segra och att man då måste ha möjligast goda förhandlingspositioner för att ta sig helskinnad ur kriget.

Hur hänger detta ihop med operationen mot Murmanskbanan? Jo den finska framryckningen till den gamla gränsen mot Leningrad och den andra fronten i Fjärrkarelen band två tredjedelar av de finska trupperna. Meningen var att tyskarna skulle erövra staden från söder och också områdena öster om staden så att de skulle nå fram till de finska ställningarna varvid en stor del av de finska trupperna skulle frigöras för att hjälpa till att skära av Murmanskbanan. Och varje gång som den tyska krigsledningen tog initiativ till att organisera en större samfälld stöt mot banan framhöll Mannerheim att han i princip stödde initiativet men kunde delta först när tyskarna intagit Leningrad. Och det klarade tyskarna inte av. Genom att Leningrads försvar höll ut räddades Murmanskbanan från att falla i Tyskarnas händer.

Varför var då Mannerheim så ovillig att hjälpa till att skära av banan? Här hävdar författaren var det andra momentet där politiken körde över de militärstrategiska intressena. Enligt Erfurth byggde oviljan på att USA hade meddelat att om Finland deltar i avskärandet av banan så förklarar USA krig mot Finland. Redan här insåg för övrigt finländarna att Tyskland mycket väl skulle kunna förlora kriget.

Och varför kapade tyskarna då inte själva Murmanskbanan. Enligt författaren var detta enklare sagt än gjort. Orsaken var själva banan. Det visade sig att tyskarna hade oöverkomliga svårigheter att få fram sina trupper i de väglösa ödemarkstrakterna som skilde de finska landsvägarna och järnvägen åt, samtidigt som ryssarna hade utmärkta möjligheter med tillhjälp av banan att snabbt bygga upp truppkoncentrationer där ett tyskt anfall stod att vänta. För att undvika detta betydde det att tyskarna måste skära av banan på tre ställen samtidigt för att förhindra ryssarna att flytta trupper från en del av banan till en annan. Att skära av banan på tre ställen samtidigt var otänkbart, till något sådant räckte inte tyskarnas resurser till, allra minst utan finsk hjälp. Detta ledde till att planerna sköts upp flera gånger tills det var definitivt försent.

Dessa och många andra saker kommer fram i Waldemar Erfurths bok som på ett fängslande sätt beskriver samarbetet eller snarare samarbetssvårigheterna mellan Tyskland och Finland. Det faktum att författaren själv verkade som förbindelseofficer mellan den tyska och den finska arméledningen gör att man får ta del av ett autentiskt ursprungsmaterial och att boken därigenom kan användas som källa för översiktsartiklar om krigshändelserna på östfronten åren 1941-1944.

THOMAS GAROFF

7 oktober 2018

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.