Bokebackens
kultursida

Exercis bäst
under fredstid

Exercisen är ett grundmurat begrepp för min och äldre generationer. Exercis i betydelsen militärtjänst men också mer konkret som hur man går i takt, gör vändningar, för sitt vapen och så vidare. I civila sammanhang för exercis tanken till släktingen massgymnastik . Alltså - från kaserngården till Idlaflickorna!

I remmen gevär! Illustration ur Soldatinstruktion för infanteriet 1939 års upplaga.

Låt oss börja med den militära exercisen. Här finns en inbyggd motsättning. Den ena polen representeras av dem som ogillade ”lumpen”, här får exercisen eller ”harvandet” på kaserngården representera det som uppfattas som dåligt med militärtjänsten. Den andra polen – till vilken jag tillhör – tyckte att det var roligt att marschera i takt, särskilt när regementsmusiken spelade. Fina minnen från Kungliga Livregementets Grenadjärer på 1960-talet.

Som nybakad furir tillhörde det mina uppgifter att öva plutonen i Exercis 1, Ex 1, som vi kallade den: Marschanträde, halt, hälsning, enskild ställning, vändningar med mera. Med några snärtiga kommandon kunde jag förflytta plutonen hit och dit, reglera avstånd och luckor, få soldaterna att gå eller springa.

Exercisen motiverades av kravet på uppmärksamhet, lydnad och förmåga till omedelbar, gemensam handling, tillämpbart inte bara på kaserngården utan framför allt i fält när rädslan annars kan förlama den modigaste. Denna motivering har hängt med i reglementena, i det senaste Reglemente Parad 3: Formellt uppträdande talas om den förbandsanda och stridsvärde som paradexercisen bidrar till.

Trogen traditionerna

Bläddrar man i reglementen från 1910-talet och framåt är skillnaderna inte särskilt stora, armén är trogen sina traditioner. Min farfar och min far vände klack ungefär på samma vis som jag gjorde. Någon utpräglad entusiasm för det militära hade de kanske inte men båda hade plikttroget gjort grundutbildning och beredskapstjänst, i farfars fall under två världskrig! När jag och min bror Ulf en dag i början av 1960-talet blivit hemvärnspojkar och kom hem med uniformer och mausergevär greppade far genast ett av dessa och visade oss hur gevärsexercis gick till: För fot gevär, i remmen gevär, skyldra gevär! Det blev fula märken i parketten men vi förstod ju hur han i tanken var tillbaka på Livregementet och verkade inte alltför olycklig över det.

Ändå har jag funderat en del på de yttre formernas betydelse. Jag har till exempel för mig att den högeffektiva israeliska armén inte bryr sig så mycket om exercis och att alla knappar är knäppta utan satsar hela utbildningen på att vara bäst på slagfältet. Å andra sidan lever de under ett existentiellt hot som i sig motiverar soldaterna. Samma sak tycks gälla den finska armén, särskilt om man ser tillbaka i historien. När kulsprutekompaniet exercerar i inledningen av Väinö Linnas klassiska roman Okänd soldat är soldaterna slöa av middagsrast och varmt väder och maskar därför mer än vanligt. Om någon av cheferna visar sig överdrivet nitisk bemöts det med ett mummel i ledet: ”skrik lagom din krigstokiga satan.”

Linna fortsätter:

- Makligt föll kommandoorden, och ännu makligare ljöd slamret av vapnen som mannarna lyfte och sänkte vid vändningarna.

- Håhåjaja. Gäller ti kunna vända sig i kriget. Har en rätta vinkeln mellan klövarna så går allt bra. Då vinner en kriget.

- Vad är det Rahikainen mumlar. Håll mun i ledet.

- Sköt dig själv du.

Linna citerar den fosterländska sången : Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar…osv. Den var för herrarna. Exercisen var för herrarna. Viktigare var berättelserna om ”karlar som hoppade upp på pansarvagnar och bultade kulsprutornas pipor krokiga med järnspett”. Med sådana hjältedåd ville soldaterna identifiera sig, skriver Linna. Frågan uppstår naturligt om begreppen exercis och disciplin hänger samman? Exemplen Israel och Finland visar snarare att det är det rättfärdiga i kampen som har betydelse för soldaternas motivation, i farans stund kamraterna och gott ledarskap. Ex1 fyller nog sin funktion bäst i fredstid, om det kan höja känslan för det egna förbandet så är det ju vällovligt.

Kaninerna gråter

I Vägen ut skriver Harry Martinsson om den värsta sortens exercis, kaninexercis, eller som det ibland kallas: kamratuppfostran. I det här fallet handlar det om Skeppsgossekåren där de äldre eleverna plågade de yngre, kaninerna: ”Pennalismens cirkus hade tusen sätt att roa sig. Dolly var uppfinningsrik och Senap inte sämre. Förutom den vanliga kårritualen med sjömansbröst, infall och örontvättning övades nya attraktioner. Fler och fler av kaninerna började gråta (…) En ohygglig stämning av ungdomlig förnedring rådde i rummet. Alla kände den. Den måste skrattas bort och nu skrattade alla som hade lov att skratta, skrattade våldsamt, ohejdat”.

Historiskt hade exercisen en djupare betydelse än enskild ställning och höger om. För den grekiska falangen och den romerska legionen var ett standardiserat rörelsemönster med väl sammahållen trupp – sluten ordning -nödvändigt. Efter medeltidens bristfälligt övade soldater togs denna slagfältets exercis upp under renässansen, ofta med yrkessoldater i leden. Eldvapnen under 1600-talet ställdesedan nya krav på samtidighet och rättning i leden. Avgörande var att soldaten snabbt reagerade på befälets order.

Fredligt tecken

Lite kuriosa: ”Armbågs lucka” , fortfarande ett kommando på svenska kaserngårdar, kommer från denna tid och var då till för att ge soldaten tillräckligt utrymme att ladda sin musköt. När soldaten skyldrade gevär var det för att visa fredliga avsikter, fienden kunde med egna ögon se att luntan inte brann. Honnören har ett liknande ursprung, att öppna visiret eller ta av hjälmen var ett fredligt tecken som senare ersattes med högra handen till pannan. Tilltalet ”Gud bevare konungen” som fortfarande används härrör också från gamla svenska exercisreglementen.

Under karolinertiden utvecklades stridstekniken och slagfältets exercis ytterligare. Karl den XI förfinade den franska kavallerichocken genom att slopa eldförberedelserna och i stället låta ryttarna ”i fullt rännande” gå till anfall, knä mot knä och med den eleganta ryttarvärjan höjd till stöt och hugg. Kungen själv skissade i detalj hur skvadronen skulle ställa upp och genomföra striden och hans exercis fortlevde under sonen Karl den XII. Infanteriet tränade på motsvarande vis in gemensamma förflyttningar som kontramarsch och triptering, i dag bortglömda begrepp. Vid Narva sköt infanterisoldaterna en enda salva på tio meters avstånd, det hade de lärt sig under exercisen på övningshedarna: ”Vilken Gud vare ära gjorde god effekt, emedan de (ryssarna) föllo som gräs”. Därefter gick de till anfall med värjan i hand såsom exercisreglementet föreskrev. Grenadjärerna sköt först en salva, kastade därefter sina handgranater och fullföljde med blanka vapen, allt noga intränat.

Noggrant reglerat

Paradexercisen nådde sin höjdpunkt runt förra sekelskiftet. Från denna tid har vi begrepp som brittiska slow marsch, tyska paradeschritt och på svenska noggrann marsch. Den senare genomförs med 76-80 steg per minut ( vanlig marsch 112 steg per minut) och foten nära marken. Sorgmarsch går ännu långsammare – 64-65 steg per minut, allt detta och mycket mer förbluffande noga reglerat i det gällande svenska reglementet.

Vid samma tid, alltså runt förra sekelskiftet , uppträder på scenen en civil variant av den militära exercisen – massgymnastiken – det vill säga hundratals gymnaster som med stor precision rör sig likadant. Under olympiaderna 1908 och 1912 tog de svenska trupperna guldmedaljer i denna gren. Sådanas massuppvisningar ingick i programmet för Berlinolympiaden 1936. Nationalsocialisterna med sin rasideologi gillade kombinationen kroppskultur och likformighet. Långt från dessa ideal men på ett vis ändå i samma genre är de svenska Idlaflickorna, grundade av Ernst Idla, flykting undan sovjetisk ockupation 1944. Men hos honom låg tonvikten på musik, dans och lek i vackra mönster till skillnad från den gamla Linggymnastikens stela rörelser. Med sin speciella estetik kanske man ändå kan säga att Idlaflickorna utövar en sorts exercis.

TORKEL IVARSSON

9 december 2020

Honnören har gammalt ursprung, när soldaten öppnade visiret eller tog av sig hjälmen visade han fredliga avsikter. Nu är bara handens rörelse kvar. Illustration ur Soldatinstruktion för infanteriet 1939 års upplaga.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.