Fältjägarstugans dramatiska tillkomst
Fältjägarstugan har, på grund av bakgrunden, lagts på en ovanligt hög plats, den skulle synas på långt håll. Foto: PG Eklöf
Det började som en vanlig vinterfältövning under beredskapsåren för Norrlands Fältjägarregemente, I 5 i Östersund, där syftet var att rekognosera möjliga tyska fram-ryckningsvägar in i Sverige från det ockuperade Norge. Förbandet möttes ute på fjället av ett riktigt oväder som stegrades efter hand. När stormen bedarrat och man lyckats samla styrkorna i Ramundberget saknades några stycken och man började leta. Några återfann man levande, men tre soldater hade mött en alltför tidig död ute på fjället.
Sedan 9 april 1940 var Norge ett av nazisterna ockuperat land, och Finland var pressat av Ryssland efter vinterkriget där man bland annat fått avstå delar av Karelska näset. Mellan dessa länder låg Sverige som ett neutralt område. Hitler oroade sig våren 1943 för en allierad landstigning i Norge och ville gardera ryggen genom att gå in i Sverige, åtminstone dela det på mitten. En av de planerade framryckningsvägarna var via Stuguvollen på norska sidan en bit väster om Sylsjön, fortsätta längs den gamla pilgrimsleden söder om Helags fram mot Ljungdalen och Åsarna. Denna väg tillsammans med ett par andra skulle innebära att Sverige skulle klippas av på mitten.
Huruvida detta var känt då vet vi inte, men kanske var det detta faktum som låg till grund för att man inom militärområdet beslutade att vinterfälttjänstövningen 1944 för fältjägar-regementet i Östersund skulle genomföras mot ett tänkt anfall västerifrån mot Funäsdalen och Ljungdalen.
Planen var att ett antal stridsvagnar skulle gå från Åsarna för att stoppa den fientliga framryckningen, en huvudstyrka om cirka 400 personer skulle gå från Undersåker över Vålådalen till Ljungdalen och Funäsdalen. För att skydda operationen hade man längst västerut ett så kallat flankskydd bestående av cirka 100 jägarsoldater som skulle utgå från Handöl, gå söderut över Storulvåstugan och via Gåsen och Helags till Bruksvallarna.
Mot Gåsen från Handöl
Redan i Östersund satte man på sig skidorna och åkte över Storsjön till Vålådalen, dock inte i en etapp, utan med övernattningar. Från Vålådalen gick ”jägarna” på kvällen den 26 februari till Undersåker varifrån man transporterades i rimfrostiga godsfinkor till Enafors. Dagen efter skidade man till Handöl där man ägnade två dagar åt översyn av materielen. Man hade delvis ny utrustning, bland annat ett rödspritskök utexperimenterat av Olle Rimfors, kapten vid regementet. Och ja, det är samme man som skapade Rimforspulkan.
På morgonen 1 mars bröt man upp i mulet väder från Handöl och följde vattnet söderut till Storulvåstugan, och tog sig till området i närheten av Gåsenstugan där man i sluttningen mot Handölan grävde snöbivack. Väderprognosen skvallrade inget om ett väntande oväder, en liten försämring var dock på väg in västerifrån, men inget som man tyckte behövde oroa sig för. Men man stötte ändå på problem, man hade inte övat att ligga i snöbivack och flera drabbades därför av kolosförgiftning på grund av för små ventilationshål. Den 2 mars bröt man upp för att gå de knappa två milen till Helags Fjällstation, i lugnt och klart väder med cirka tio minusgrader. Och vid Helags fick man dessutom bo inomhus, vilket förstås uppskattades, även om det blev trångt med så många personer.
Målet var Bruksvallarna
På morgonen 3 mars bröt man upp från Helags, slutmålet var Bruksvallarna cirka tre och en halv mil bort, och vägen dit skulle följa den rösade leden mot Girtibaunastugan (cirka 2 kilomter nordnordväst om den 1994 nedbrunna Klinkenstugan) via punkt 1008, varifrån man skulle ta vinterleden till Ramundberget förbi Öradtjärns västra strand. Man planerade för risken av dåligt väder och bestämde att området sydost om Mittåhammaren var lämplig för snöbivack.
Även om vädret på morgonen var mulet och minus fem grader med måttlig till stark västlig vind med snödrev, så kunde det bli värre. Och det skulle det bli, mycket värre!
Blåser upp till storm
Som alltid när ett militärt förband förflyttar sig går trossen, underhållet, sist, i det här fallet draget av hundar. Vid Östra Helagssjöarna rastade man, eftersom hundarna blivit efter nerför. Här bestämde man också att en mindre styrka om fjorton soldater, en så kallad förpluton, skulle gå i förväg för att rekognosera vägen.
När huvudstyrkan bröt upp och fortsatte så fick hundarna gå i mitten för att på så sätt hålla ihop förbandet, och det behövdes, nu hade det blåst upp på allvar och det var stormstyrka i vinden. Att nu ta sig till området sydsost om Mittåhammaren var uteslutet i det väder som var, efter fyra timmar hade man bara kommit ungefär en halvmil längre söderut. Man bestämde sig istället för att gå i snöbivack vid Öradtjärn, cirka två kilometer söder om nuvarande Fältjägarstugan. Med tanke på kolosförgiftningen vid Gåsen vågade man inte tända spritköken, istället använde man stearinljus vilket resulterade i att värmen från ljusen tillsammans med kroppsvärmen gjorde att de nedisade snödräkterna tinade, man blev blöt och man frös.
Truppen var sliten och trött, vädret var dåligt, så man fick en lång vila på hela femton timmar innan man purrades vid sjutiden på morgonen den 4 mars. Det tog nästan fem timmar att få styrkan på fötter, man fick gräva fram snögrottorna, ingångarna hade drevat igen och drivor på upp till tre meter låg över. Så småningom fortsatte förbandet mot området söder Mittåhammaren med målet att komma i lä i björkskogen, om möjligt ta sig till närmaste bebyggelse sydost om Lilla Axhögen och fäboden Lill-Långsvallen. Hit kom man också vid halvnio på kvällen och kom under tak i de fyra stugor som fanns på platsen då. Man var i dåligt skick, men man var i säkerhet och under tak, och viktigast av allt, man hade överlevt de tuffa timmarna på fjället.
Var är förplutonen?
Som jag nämnt tidigare var det en styrka som gick före de andra, den så kallade förplutonen, och ungefär vid platsen där Fältjägarstugan ligger idag, punkt 1008, fick huvudstyrkan besked från två av plutonens sambandskarlar, varav den ene var tvillingbror till en av de senare omkomna, i vilken kompassriktning plutonen gått vidare, vilket skett knappa timmen innan.
När dagen gryr den 5 mars blåser det fortfarande hårt och termometern visar på minus tre grader, och förplutonen är fortfarande borta. Efteråt har det visat sig att plutonen vid lunchtid den 3 mars befunnit sig vid Öradtjärn, det rådde full storm och sikten var knappt hundra meter. Här övervägdes olika alternativ att ta sig vidare och det man fastnade för var att gå västerut till rösningen mot Girtibaunastugan, vilken man nådde vid tretiden på eftermiddagen. I backen upp mot det vindskydd som står idag vid Svaatetjakke lämnade man sina två pulkor, orken räckte inte till. Det blir allt svårare att se rösena, alla är genomsura och medtagna, därför bestämmer man sig för att gå i bivack ett par timmar senare.
Precis som vid Anarisolyckan 1978 hade man otur med platsen, grottor gick inte att gräva utan man fick ligga i öppna gropar. Sent på kvällen klarnade det upp, stormen bedarrade och det var månsken, man beslöt att fortsätta. Men lyckan skulle visa sig bli kortvarig, redan efter en kvart var ovädret igång igen, och nu än värre. Plötsligt upptäcks att fyra stycken saknas, trots att man gick till fots för att inte komma ifrån varandra. Därför valde man att gå i bivack igen vid midnatt 3.mars. Man ropade men fick inget svar, och övervägde att leta, men bestämde sig för att inte göra det, med risk att förlora ytterligare soldater.
När det börjar ljusna den mars fortsätter man, fyra man kort, men utan att veta exakt var man var och för att slippa gå i motvind övergav man Girtibaunastugan som mål. Istället valde man att gå mot söder, med sidvind, och låta sig fångas upp av Ljusnans dalgång och bebyggelsen mellan Klinken och Ramundberget. Från bivackplatsen hade man ungefär sju kilometer till att gå.
Den här korta sträckan skulle visa sig ta åtta timmar, sluttningen och krånglande bindningar försvårade att hålla ihop, trots att man stannade ofta. Plötsligt ropas det att ytterligare en man är borta, och som tidigare stannar man cirka en kvart på platsen och ropar, men får inget svar. Man väljer att fortsätta och på sen eftermiddag når man fäboden Jon Ersbygget och kommer in under tak, men nu saknas fem soldater sedan man lämnade Helags, så glädjen dämpas rejält. Har de överlevt eller inte?
Var är dom?
Två av dem fem förlusterna påträffas längs leden av turister, på väg från Girtibaunastugan till Vålådalen, på kvällen den 5 mars, levande. De två hade på kvällen den 3 mars kastats ut i en kraftig driva där var och en trodde sig vara ensam om att ha tappat kontakten med plutonen. De hade grävt ner sig och somnat. På morgonen den 4 mars när den ene vaknat och gör sig redo att leta rätt på leden finner han sin kamrat tio meter bort i sin sovsäck. Tillsammans gick de tillbaka till leden, lade sig sida vid sida, och inväntade bättre väder. Där låg de i nästan två dygn innan ett par turister kom åkande, av dem fick de lite varm choklad i sig innan en skidade tillbaka till Girtibaunastugan och larmade. Genast skickades en patrull ut med pulkor för att hämta hem dem, de hade överlevt helvetet.
Fortfarande saknas tre soldater, men när de två turisterna, två herrar från Östergötland, fortsatte sin färd norrut mot Helags fann de ytterligare en. Cirka sex kilometer söder om Helags, vid leden, satt soldaten Helge Skog ihjälfrusen med en brödbit i handen. Man utgår från att han vänt tillbaka för att få kontakt med sin tvillingbror, som ju var en av plutonens sambandskarlar vid punkt 1008.
Eftersom ovädret bedarrat och det fortfarande saknas två soldater är man nu igång med sökarbete, både från marken och luften. En av dem, Hans Östergren, hittas på kvällen den 7.mars, liggande på rygg, översnöad och med armarna utsträckta mindre än hundra meter från platsen där turisterna hittat de två i sovsäck, och som överlevt. Östergren bedömdes inte ha varit död i många timmar, så hade han haft turen på sin sida och också hittats av turisterna, hade han med all sannolikhet överlevt. Men det återstår fortfarande en soldat, Bertil Ström, det var han som man tappade bort efter sista bivackplatsen. Han återfinns tyvärr död av en patrull, också det den 7 mars, cirka två kilometer ostnordost om Girtibaunastugan, utan skidor och utrustning.
Vi vet alla hur snabbt det kan slå om på fjället från fint till det hemskaste väder man upplevt, och det blev en bitter eftersmak på den här vinterfältövningen, med tre soldater omkomna återvände förbandet till Östersund.
Från hydda till stuga
Redan samma sommar, 1944, började man en insamling på regementet i Östersund för att kunna föra upp en stuga i området söder om Helags, ungefär halvvägs till Ramundberget, på en högt belägen strategisk plats så att stugan skulle synas på långt håll. Allt för att minimera risken att något liknande skulle inträffa i framtiden, det saknades skydd på hela sträckan Helags – Ramundberget. På den gamla generalstabskartan uttrycktes det som cirka en kilomter söder om punkt 1008.
Det som uppfördes var en Agell-hydda, en enkel barack i masonit liknande ett tunneltält med kamin och sex sovplatser. Namnet Agell kommer från upphovsmannen, översten Carl Oscar Agell som vid tidpunkten var chef för Norrlands Fältjägarregemente. Den här hyddan var bara en i raden, det var ett billigt sätt att skapa förläggningsmöjligheter i Norrland kopplat till ett ökat behov i och med truppförflyttningar från söder under beredskapstiden.
Insamlingen gav 4000 kronor enligt STF:s årsskrift 1946 där STF bidrog med nästan lika mycket, alltså totalt nästan 8000 kronor vilket i dagens penningvärde skulle motsvara cirka 182 000 kronor. Att STF var med på ett hörn berodde på att det saknades en stuga mellan Helags och den 1926 förvärvade Girtibaunastugan, vilket man var intresserad av.
I samband med invigningen den 22 juli 1945 överlämnades hyddan till STF med ett villkor, namnet på stugplatsen skulle för alltid vara Fältjägarstugan. Hyddan ersattes 1965 av ”Abrahamssonstugan”, eller 65:an som vi brukar säga, och den står kvar än idag. Hyddan skänkte STF till Mittådalens sameby, som flyttade den cirka 7 kilometer söderut till rengärdet vid Svaatetjakke där den användes som renvaktarstuga fram till mitten på 80-talet. Den står fortfarande kvar, men är i mycket dåligt skick.
För mig som gammal officer är det möjligt att en vistelse på Fältjägarstugan är mer känslosam än för andra, det tragiska inträffade i nutid och känns väldigt nära. Att plikta med sitt liv när man tjänar landet är väl det sista man önskar sig.
För alltid Fältjägarstugan.
Basker av!
PG EKLÖF
13 augusti 2023
Inne i farstun sitter denna stenplatta, i vad jag tror täljsten från Handöl, som kom på plats i samband med invigningen av hyddan 1945. Dessutom information från STF om att man nu befinner sig i en annan stuga. Foto: PG Eklöf
Bild säger mer än ord. Foto: PG Eklöf
I samband med 50-årsminnet 1994 sattes denna mässingstavla upp, och placerades på stugans yttervägg, under STF-skylten med stugnamnet. Foto: PG Eklöf
I samband med 50-årsminnet 1994 uppfördes också en separat stugvärdsstuga, idag ersatt av en ny 2018. Foto: PG Eklöf
De tre förolyckade soldaterna har var sin minnestavla från sina respektive hemvister. Finns uppsatta i farstun. Foto: PG Eklöf
Så här såg den första stugan ut, den så kallade Agell-hyddan, uppkallad efter regementschefen på Fältjägarregementet, överste Carl Oscar Agell. Okänd fotograf och årtal.
Runt bordet framför Fältjägarstugan kan man skönja konturen av något rektangulärt, främst rester av betong. Hör stod den hamla hyddan med gavlarna riktade mot norr och söder. Foto: PG Eklöf
Så här ser stugan ut idag, helt förfallen där taket rasat in och stugan är fylld med snö. En same berättade för mig att han nog var den siste som använde den som boende, och det i mitten på 80-talet.Foto: Privat (gäster som passerat där)
Fältjägarregementets märke som kom till 1954, föreställer skog och fjäll som ju karakteriserar Jämtland. Fågeln kan vara en hökuggla som ju är landskapets art. Foto: PG Eklöf
