Bokebackens
kultursida

Krönika av Torkel Ivarsson:

Om man startar från noll
ter sig allt märkvärdigt

Försvarsminister Hultqvist i tevenyheterna: Det här är den största satsningen på det militära försvaret på decennier. Hultqvist uttalar sig självrannsakande om nedrustningen som ett misstag. Ett antal miljarder ska pytsas in i systemet, fyra regementen skall återuppstå, fler värnpliktiga ska utbildas.

Den största satsningen på decennier. Det är ju faktiskt sant sett till utgångspunkten, om man startar från noll ter sig ju allt som märkvärdigt, men visst låter det betryggande. Den svenska tigern vässar sina klor. Den svenska beredskapen är kanske inte god men på väg att bli bättre. Allmänheten kan lugnad luta sig tillbaka.

Ja det är ju i alla fall en början, tänker jag. Det militära (och civila) försvaret är nere på en absolut bottennivå, nu kommer vändningen. Men det är ju lätt att inse att upprustningen kommer att ta mycket lång tid och kräva mycket stora resurser om vi hjälpligt ska kunna restaurera vår försvarsförmåga. Med kännedom om hur de senaste försvarsbesluten omsatts i praktiken betvivlar jag starkt att vi kommer att nå dit i rimlig tid.

Rapporteringen i media kretsar mycket runt de nya regementenas civila nytta. Nu ska artilleriet återuppstå i Kristinehamn, hurra säger kommunalrådet. Arvidsjaur får tillbaka sin jägarutbildning, hurra säger kommunalrådet. Sollefteå begåvas med ett infanteriregemente, hurra säger kommunalrådet, osv, osv.

Debatten rör sig ofta på ett ytligt plan och de flesta journalister har ingen kunskap om militära förhållanden och hur ett militärt försvar bör vara organiserat. De föll till exempel för klichéerna om det gamla otidsenliga förrådsställda försvaret, armén beskrevs föraktfullt som cykeltolkande repgubbar i gråa uniformer, osv. Nu skulle allt det där förlegade bort och ersättas med en yrkesarmé, smalare men vassare var stridsropet. Den strategiska pausen, det vill säga den skenbara avspänningen efter Sovjetväldets kollaps, fick motivera nedrustningen. Vi var några veteraner från den stora värnpliktsarméns tid, föraktfullt kallade brigadkramare, som hävdade att detta var fel väg att gå. Och vi fick ju rätt. Den pyttelilla yrkesarmén blev ett fiasko. En handfull bataljoner fick till uppgift att försvara hela riket, en omöjlighet. Så illa kommer det att vara under överskådlig tid, oavsett hur ofta försvarsministrarna pratar om stora satsningar.

Låt oss börja i rätt ände, lämpligtvis genom en titt på kartan och konstatera vårt operativt viktiga läge mellan stormakterna, i en given situation nödvändigt för basering av stridskrafter och uppmarsch. Ett stormaktskrig i närområdet skulle omedelbart beröra oss. Krigsmakten primära uppgift var enligt den dåvarande doktrinen att avskräcka, det skulle helt enkelt kosta för mycket att angripa Sverige. Detta krävde i sin tur en stor svensk värnpliktsarmé med många väl sammansatta krigsförband som kunde verka över hela ytan. Armé, marin, flyg var viktiga komponenter, men totalförsvaret – med civilförsvar, försörjningsberedskap, frivilligorganisationer, mm - engagerade en mycket stor del av svenskarna. Däri låg ytterst styrkan, försvaret var demokratiskt förankrat och en hela folkets angelägenhet. Allt detta kastades ut med badvattnet – ologiskt och obegripligt.

Nu tillbaka till ”det förrådsställda försvaret” och ett personligt minne:

”Vår gud är oss en väldig borg”… psalmsången ekade mäktigt i den lilla landsortskyrkan i Halland. Jag såg mig omkring och noterade att bänkarna var fyllda av män i gråa uniformer, de flesta i begynnande medelålder.

Vi var alla repgubbar tillhörande Varbergs bataljon, och även om få var troende kan jag försäkra att det rådde en förtätad stämning i kyrkan. Ingen var kommenderad utan alla kom frivilligt, kanske för ett välkommet avbrott i rutinerna men också för samhörigheten.

Bataljonen hade mobiliserat bara några dagar tidigare. Kompanierna utrustades vid sina förråd runtom Varberg och efter bara ett dygn gick vi till skarpa stridsskjutningar på Mästocka. Det gick alldeles utmärkt. De som föraktfullt kallar den gamla armén för ”förrådsställd” pratar i nattmössan. På den tiden kunde vi komma till skott med hundratusentals man på bara några få dagar. Ett väldigt, väloljat maskineri sattes i rörelse. Jag grundutbildades på plutonchefsskolan I 3 i mitten av 1960-talet, nu var det tjugo år senare och jag hade liksom mina soldater lämnat fältförbanden (infanteri- och pansarbrigader) för att ingå i lokalförsvaret. Min uppgift under första halvan av 1980-talet var att chefa för en granatgevärstropp, kompaniets eldkraftigaste enhet. Jag praktiserade efter bästa förmåga modernt ledarskap vilket fick till följd att intresset stegrades även hos det fåtal som inledningsvis hade en negativ inställning. Min egen förmåga hade jag slipat på den frivilliga befälsutbildningens kursgårdar.

Så vi cyklade med glatt mod omkring med våra granatgevär och kulsprutor och deltog med blixt och dunder i slutövningarna i Varberg. Specialist på strid i ort som termen lydde då, slog bataljonen en järnring kring staden, som sista utväg skulle hamnen sprängas, allt för att förhindra fientlig landstigning och styrketillväxt. Slutlig utpost för de av oss som överlevde var den gamla fästningen. Jag tyckte att denna historiska koppling var extra intressant.

Varbergs bataljon var förstärkt med artilleri, ingenjörssoldater och hemvärn och kallades egentligen stridsgrupp. Vi var sammanlagt över tusen man. Chef var den garvade överstelöjtnanten Conny Fritz som studerat den aktuella stridstekniken och taktiken på västtyska övningsområden. Som underrättelseadjutant hade vi en historiedocent från Uppsala som ägnade sina semestrar åt att skapa ett kontaktnät bland lokalbefolkningen. Soldaterna kom huvudsakligen från närområdet. De hade alla möjliga yrken och kunde allt, det fanns inga praktiska problem som de inte kunde lösa. Lät man dem hållas räckte det med ett minimum av order. Vi körde omkring grejerna på gamla traktorer, gick dessa sönder fanns det reservdelar och verkstad hos varenda bonde. Vår utrustning var inte särskilt sofistikerad, uniformerna av vadmal, men granaterna trängde igenom allt känt pansar.

Det var väl oftast outtalat men jag garanterar att det i bataljonen fanns en klar känsla för hembygden och nationens oberoende, om så nödvändigt något att försvara med vapen i hand. En känsla som fick ett rörande uttryck den där kvällen i den lilla halländska kyrkan. Sådana grundläggande värden betyder väl knappt något i dag. Det är den största förlusten.

TORKEL IVARSSON

23 oktober 2020

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.