Bokebackens
kultursida

Frilansaren

Frilansskribenten M trodde nog själv att han hade ett vinnande sätt. Istället väckte han olust. Slarvigt klädd i en gammal trenchcoat kunde han plötsligt stå framför en och ta upp dyrbar tid med sin aldrig sinande svada. I långa telefonsamtal redogjorde han för pikant information han fått från sina källor och i gengäld ville han färskt skvaller om personer som fanns i min närhet. När han till slut märkte att intresset i andra änden av linjen svalnade avslutade han abrupt konversationen med ett ”skit i det”, varpå han lade på. Hans artikelidéer var det ytligt sett inget fel på. Det var frestande att tacka ja. Hans kontaktnät imponerade. I detta ingick myndighetschefer och höga politiker som ofta var svåra att få tag i. För M var det inga problem. Han kände ju alla. Vid första påseende var det svårt att avgöra hur seriös han var. Upptagna redaktionschefer tänkte väl som jag, att varför inte ge honom ett uppdrag på prov?

Vårt första möte ägde rum i presskvarteret under ett stort internationellt symposium. För att komma in där måste alla vara ackrediterade, det vill säga anmälda i förväg. M stod inte på någon lista men tog sig in ändå. Tillfrågad om vem som var hans uppdragsgivare nämnde han en välkänd facktidskrift. För säkerhets skull hörde jag mig för. Där ställde sig redaktören helt frågande. Nej, vi har inte anlitat honom. M ansåg att detta var ett missförstånd och för övrigt hade han många andra köpare. Vi skulle vara glada för att han ville skriva om symposiet. Han ville dock inte ha hjälp att boka intervjuer med våra experter som de andra journalisterna utan sig stoppade på sig av pressmaterialet och försvann.

Flera år senare ansvarade jag för en fristående tidning inom försvaret. Då jag som ny redaktör bläddrade i gamla lägg för att bekanta mig med ämnesområdet hittade jag några bidrag från M. De var långa och okommenterade referat av skrivelser som upprättats av olika myndigheter. Ett säkert kort för M var tydligen säkerhetspolisens årsredovisning. Varje år lyckades han sälja samma detaljerade artikel, mer eller mindre kalkerad på Säpos egen sammanfattning. Han gjorde i varje fall inget allvarligare försök att skriva journalistiskt. Kanslisvenskan lyste igenom. Årsredovisningen var visserligen tillgänglig för var och en direkt från myndigheten och godbitarna snappades upp av dagspressen, men man kanske bör ha förståelse för att en liten redaktion ibland fick tillgripa nödlösningar för att fylla sidorna.

Nu hade vi fått en ny försvarsminister, B. Det socialdemokratiska partiet ville inte ha någon kompetent person på posten utan valde hellre röda kommunalråd, vapenvägrare eller andra i sammanhanget helt oprövade krafter. Tanken var väl att en militärt kunnig och målmedveten försvarsminister skulle kunna ställa till besvär i budgetprocessen. Eftersom Sverige aldrig mer skulle råka i krig var det ju ändå riskfritt att fortsätta avveckla det lilla som fanns kvar utan krångel från en självständig person på taburetten. Vår nya departementschef var första kvinnan på jobbet, vilket ansågs vara en merit i sig. Hon hade studerat teologi och varit aktiv inom sjukvårdspolitiken. Alla undrade därför vad hon kunde bidra med. Nyfikenheten var stor, inte minst efter hennes debattartikel i en stor tidning på västkusten där hon skrev:

Ska man förnya och förändra och minska på ett föråldrat och för stort försvar så kan man inte samtidigt bevara. Ibland måste man konstatera, med ett visst vemod, att goda militära resurser inte längre har samma viktiga roll som tidigare och därför måste skatta åt förgängelsen.
Den tröst man kan känna är dock att försvaret alltid varit utvecklingsinriktat och att det är den positiva hotbilden som gör att vi nu inte behöver hålla kvar den stora volymen som tidigare krävdes för vår trygghet och säkerhet.

I hårt prövade försvarskretsar var denna deklaration som ett rött skynke. Hon borde åtminstone få förklara vad hon menade med visst vemod, tänkte jag. Tyvärr räckte tiden inte till för att intervjua henne själv och frilansaren M kom nu som en räddande ängel. Han fick uppdraget och sen tänkte jag inte vidare på det. Ett par veckor gick innan jag hörde av honom. Han infann sig personligen, slog sig ner på min besöksstol och räckte fram ett papper. Jag hade väntat mig en färdig artikel men detta var något helt annat. Nämligen en omfattande promemoria om hur texten skulle komma till. Här fanns en lång lista på åtgärder – vilka kontakter som skulle tas, var och när intervjun skulle göras, vilka frågor som skulle ställas, hur dessa skulle presenteras för ministern i förväg, vilka som skulle närvara vid intervjun, var och när bilden skulle tas, hur artikeln skulle kontrolläsas av B, i vilken form den skulle levereras, när jag skulle godkänna de olika stegen i hans invecklade process och andra petitesser som jag inte längre minns.

Minst sagt skeptisk till M:s underliga beteende gav jag ändå klartecken. Något måste han väl trots denna egendomliga ritual få ut av sina förberedelser? På papperet såg allt bra ut tröstade jag mig.

Ny väntan. Pressläggningen närmade sig. Allt som fattades var intervjun med den nya försvarsministern. Den skulle få en framträdande placering i numret. M, som föredrog att lämna sina artiklar på papper, satt äntligen i mitt rum. Han överlämnade sitt verk med en förväntansfull min och nämnde sitt pris. Jag såg genast att det var något konstigt med bilden. Den var suddig, men man kunde möjligen ana att det var B som skyndade fram genom en halvdunkel korridor. En snabb genomläsning av alstret avslöjade ett förfärande faktum. Istället för att pressa ministern på hennes svaga punkter hade han klippt ihop sina frågor med text från regeringens hemsida. Alltså medvetet tillrättalagd information, eller om man så vill ren reklam för socialdemokraternas katastrofala försvarspolitik. Intervjun var helt enkelt påhittad. M hade aldrig träffat någon minister. Bilden hade han tagit då han av en slump mötte henne i riksdagens så kallade sammanbindningbana. Det hela var över på ett par sekunder. Hon tittade inte ens åt M:s håll.

Jag betalade men publicerade aldrig artikeln.

ULF IVARSSON

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.