Krönika av Ulf Ivarsson:
När svenska folketsvek Björn Gillberg
”Miljökämpen” Björn Gillberg är det väl allt färre som har minnen av men här måste jag av omtanke om den politiska nutidshistorien i Sverige förmedla lite av spelet bakom kulisserna som aldrig kommer att bli känt annars. Alla inblandade utom jag har nämligen ett intresse av att dölja det inträffade, inte minst förre finansmarknadsministern Mats Odell.
Bakgrunden är följande: I frågan om rätt metod för att vinna slaget om miljön vacklade Björn Gillberg under 1970- och 1980-talet mellan att samla in pengar till forskning som han påstod sig hålla på med (mer om detta i nästa krönika) eller ge sig in i politiken. Han var socialdemokrat, men umgicks tidigt med planer på ett eget parti. Ett utkast till partiprogram hade paroller i stil med: ”Hur allmänheten i praktiken ska få ökad makt kan bara avgöras genom praktiska samhällsexperiment. Partiet har därför inga patentlösningar, utan kommer att arbeta på att presentera sådana” och ”Mera lagstiftning och planering inom ramen för en decentraliserad centralisering” samt ”Tillväxten är ett hot mot demokratin”. Redaktionssekreteraren Pelle Risberg hotade med att sluta på Gillbergs tidning Miljö o Framtid om Gillberg insisterade på att låta trycka detta snömos.
Ännu sommaren 1980 lekte Gillberg med tanken på att bilda ett ”Miljö- och rättsparti”. ”Det är dags att sluta prata om Sverige som en rättsstat”, skriver han i sin tidning. ”Det har Sverige egentligen aldrig varit.” Det är oklart vad han syftar på. Som skådeplats för Gillbergs miljöprocesser tycks åtminstone domstolarna ha fungerat tillfredsställande trots den påstådda rättsrötan. ”Vi har varit framgångsrika och banbrytande.”
Inför valet 1976 uppmanade Gillberg sina anhängare att rösta på centerpartiet som en protest mot den socialdemokratiska kärnkraftspolitiken. Den s-förening i Uppsala han tillhörde ville då utesluta honom för brott mot stadgarna, men hans popularitet var för stor. I ett svavelosande försvarsbrev anklagar han Arbetarbladet (s) för att ha provocerat honom att avslöja vad han tänkte rösta på. Journalistens fullt naturliga fråga efter att ha läst ledaren i Miljö o Framtid beskrivs med Gillbergs halsbrytande logik som en olaglig handling som kan straffas enligt brottsbalken.
Fastän han utsatts för ”organiserade förföljelser från ledande socialdemokrater” och trots att den gamla s-regeringen var en ”totalitär storebrorsapparat” tänker han stanna kvar, meddelar han. ”Det måste finnas plats för icke socialistiska/marxistiska gammelsossar som jag inom partiet.” Han låtsas inte veta om att socialdemokraterna sedan ett halvsekel lämnat marxismen och de politiska utopierna bakom sig.
”Nu är hela frågan utagerad. Björn Gillberg är fullvärdig medlem. Nu jobbar vi vidare för en socialdemokratisk politik i alla demokratiska organ”, skrev Arbetarbladet så aningslöst efter att Gillberg vunnit omröstningen i arbetarekommunen. Vilken praktfull blåsning han utsatte sina partikamrater för. I det fördolda hade han redan haft kontakter med centern. Fick han bara en plats i riksdagen skulle han bli medlem, lovade han. Jordbruksminister Anders Dahlgren (c) upplyste då honom om att det inte går till så att få förtroendeuppdrag i centerpartiet.
Besviken över att ha ratats sneglar Gillberg nu på småpartier som han hoppas ska bli en språngbräda för honom. Kristen demokratisk samling, KDS, väljer han bort eftersom partiet ”saknar erfarenhet av det politiska livet och är kanske en aning lättledda”. Uttalandet får en extra ironisk innebörd om man tänker på vad som snart skulle hända. I stället anser han att tiden är mogen för att slå ihop de helt obetydliga och idag bortglömda Hälso- och miljöpartiet och Nya partiet för att på så vis komma över fyraprocentsspärren och erövra riksdagsmandat. Han vill förstås själv spela huvudrollen och att han väljer just Hälso- och miljöpartiet är ingen tillfällighet. Mellan Gillberg och denna lilla gruppering kring hälsokost och naturläkekonst fanns en väl etablerad kontakt genom professor Olov Lindahl i Linköping. Denne fungerade nämligen som partiets medicinske expert och var samtidigt flitig medarbetare i Miljö o Framtid. Enligt Gillberg själv hade de haft ”ett intensivt samarbete” alltsedan Gillbergs stiftelse Miljöcentrum startade. Partiet ville bland annat ”Ge frihet i utövandet av en sund livsåskådning och uppmuntra till andlig utveckling under mottot en sund själ i en sund kropp”. Hela programmet publicerades i Miljö o Framtid, vilket en läsare ifrågasatte eftersom tidningen formellt var partipolitiskt oberoende. Men Gillberg som energiskt letade efter en politisk plattform tog inga sådana hänsyn.
Till sist övergav han även officiellt socialdemokraterna. Lite förvånande kanske för dem som precis läst om honom i Nerikes Allehanda, där han i en tårdrypande intervju intygar sin solidaritet med rörelsen, ett ”hedersbegrepp” som han lärt av sin farfar. ”Han kommer aldrig att rucka på denna sin politiska övertygelse”, heter det. Solidariteten räckte tydligen inte så långt för helt oväntat dök han upp som riksdagskandidat för det ”lättledda” partiet KDS, nuvarande kristdemokraterna. ”Lönefonderna kommer att förvandla Sverige till ett totalitärt samhälle av sovjetisk typ”, motiverade han sitt utträde ur socialdemokraterna. Med KDS är det tvärtom så att partiet ”bygger på förnuft och medmänsklighet. Därför ställer jag upp”, deklarerade han.
Nu var det plötsligt inte lika rumsrent att förknippas med missnöjespartierna och under valturnén vrider han sig som en mask när han påminns om sina mellanhavanden med dem. Det skulle strax visa sig varför. Eva Åsbrink i Nya partiet säger till Borås Tidning: ”I själva verket förekom Gillberg i diskussionerna redan vid 1979 års val och då var det aktuellt med Hälso- och miljöpartiet som vi nu samverkar med … Då begärde han en miljon kronor. I år gick han ner till 300.000 kronor men vi har ju inga pengar, så saken föll.” Ombedd att kommentera Åsbrinks uppgifter förnekar Gillberg kategoriskt sina krav på ersättning och i ett brev till redaktionen hävdar han märkligt nog att det är ett angrepp på rättssamhället att inte publicera hans kommentar med rubriken ”Åsbrink ljuger” med ”fet stil på första sidan”.
Nu till min egen upplevelse av spelet bakom kulisserna. På avstånd följde jag hans slingriga väg i politiken och skrev mera på skämt ett meddelande till KDS partiledning där jag erbjöd gratis rådgivning den dag samarbetet brakade ihop. Vi var flera som förstod hur det skulle sluta. ”Björn Gillberg har genom åren visat att han inte gör något oöverlagt … Vi som sett hans tidigare agerande anade naturligtvis vad som skulle hända så småningom”, skrev ett par ledande centerpartister, Sven Bergström och Håkan Larsson. Valrörelsen 1984-1985 präglades av Gillbergs omyndigförklarande av KDS partiledning. I media framställde han konflikten som en uppgörelse mellan pingstvänner och miljövänner och att de senare skulle stå för en nödvändig breddning av partiet. Så värst många kan de inte ha varit. Enligt vad partisekreterare Mats Odell uppgav i konfliktens slutskede rörde det sig om ”högt räknat cirka 50 personer som slaviskt följer Gillberg vad han än gör”.
En kväll ringde en uppriven Alf Svensson. Han ångrade att de inte hade konsulterat mig tidigare. Nu behövde han hjälp och bad mig träffa partisekreterare Mats Odell. Vi sågs på dåvarande KDS-högkvarteret på en bakgata i Stockholm. Odell verkade mycket pressad och drog mig hastigt in i sitt rum och stängde dörren ordentligt efter sig. I receptionen satt, förklarade Odell viskande, en sekreterare som anställts för Gillbergs räkning. Allt ofördelaktigt om honom som yttrades i partilokalerna rapporterade hon omedelbart till sin uppdragsgivare i Uppsala, berättade Odell för mig. Det var därför nödvändigt att tala med dämpade röster. Odell, som senare skulle bli både transportminister och finansmarknadsminister, uppträdde som en skräckslagen regimkritiker i en diktatur.
Vad var det nu som tryckte honom? Jo, för att hjälpa partiet att vinna valet hade Gillberg två krav. Det ena var att han själv skulle utses till partiledare, det andra att hans fru, Marianne, skulle sättas in i partistyrelsen. Naturligtvis omöjligt att tillmötesgå utan normala valprocedurer och absolut inget som Svensson och Odell hade tänkt sig. De hade redan sträckt sig långt när han placerades som toppnamn på valsedlarna och insåg väl plötsligt att det skulle vara livsfarligt att ha en makthungrig demagog i ledningen. Nu ville de bli av med honom så fort som möjligt.
I deras ögon måste också hans idé om hur man garanterar medborgarnas fri- och rättigheter tett sig minst sagt politiskt äventyrlig: ”Om vi som individer inte reagerar och börjar fråga oss om det inte är dags för en ny grundlag snart – en grundlag som begränsar politikernas rätt att styra över våra liv – är risken stor att Sverige förvandlas till en diktaturstat.” Trodde han verkligen att att han skulle få med sig riksdagen på något sådant? Uttalandet påminner om konspirationsteorierna i Sune Lyxells tidning Operation Sverige. Mycket riktigt hittar man Gillberg även i detta forum för religiös fundamentalism, kvinnoprästfiender, extremhöger, abortmotstånd och primitivt Palmehat. Här hamnar man i ett sällskap som förnekar evolutionen, tycker att den svenska ungdomen är en generation långhåriga, flinande bydårar, anser att en riksdagsman som röstar för fri abort en annan gång kan rösta för demokratins avskaffande, efter Pinochets militärkupp uttrycker lättnad över att kristna nu har full frihet att verka i Chile och har för sig att en marxistisk revolution hotar Sverige. Sågverksägaren Gottfrid Carlsson i Tutaryd finner det angeläget med ”en genomgripande reformation av radio-TV och avlägsnandet av smutslitteratur från skyltfönster och diskar”. I sin artikel i Operation Sverige nöjer sig dock Gillberg med att påstå att ”de socialdemokratiska toppfigurerna … ser folket som en obildad fårskock”.
Utan kritisk granskning av journalistkåren har Gillberg obesvärat kunnat pendla i hela det politiska fältet. Vid ett tillfälle undertecknar han ett brev till ryska nyhetsbyrån Tass i vilket han utber sig samtal om kärnkraften med sovjetiska vetenskapsmän och ideologer för att ”åstadkomma ett uppbyggande samarbete och uppnå samförstånd”. Senare kan han utan att behöva oroa sig för dålig publicitet delta i ett rundabordssamtal hos Samfundet Svenske Män, inbjuden av den kände nynazisten Per Engdahl. Ämnet för dagen var ”kommunistisk infiltration i den svenska miljörörelsen”.
En hel svärm av Gillbergs mest lojala anhängare skulle ha kommit in i riksdagen redan 1982 om KDS haft valvinden i ryggen. De placerades alla högt på valsedlarna. Först på 14:e plats kom Mats Odell. Bland de udda figurer som inte blev riksdagsmän fanns en viss Jan Sällström. Denne propagerade för en omvandling av Sverige till en ”biokrati”. Idén utvecklar han i en skrivelse till den sovjetiske ledaren Gorbatjov: ”Som jag skrivit i brev till Gorbatjov … är tiden inne för ett superideologiskt system. Där alla beslut utgår från miljöns krav, inte bara samhällets eller människoindividernas.”
Men vem skulle vilja leva i Sällströms ”biokrati”? Den handlar knappast om någon Sörgårdsidyll. Utan politiska avvägningar mellan mänskliga behov och ekologiska ramar skulle ”biokratin” sannolikt minska produktiviteten i jord- och skogsbruket, slå ut väsentliga delar av industri och samfärdsel och strypa den fria forskningen. Omställningen vore bara möjlig i en stenhård global planekonomi och risken är överhängande att den skulle leda till svält, epidemier och ekonomisk kollaps.
Av mig fick Odell en kartong med mina sista exemplar av boken ”Kris i miljörörelsen – undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar” som Prisma gav ut 1975. Denna kritiska granskning av Björn Gillberg skickades ut till ombudsmännen. Mer kunde jag inte göra för de olyckliga kristdemokraterna. Så långt mitt personliga minne av striderna inom KDS. Resten är välkänt genom media, men jag rekapitulerar för sammanhangets skull:
Det hjälpte inte med Gillberg i slips och brun kostym på affischerna. Valet 1982 blev alltså inte den framgång KDS hoppats på och man gick därför i valet 1985 in på ett valtekniskt samarbete med centerpartiet. Uppgörelsen var ofördelaktig och gav bara en enda riksdagsplats. I försöken att konkurrera ut Alf Svensson kastade Gillberg sin fromma mask och visade upp sig från sin absolut sämsta sida. Han krävde att man skulle trixa med nomineringarna. ”Gillberg vill att partistyrelsen ska lämna direktiv till distrikten men det är inte så det går till vare sig i centerpartiet eller KDS”, sa Alf Svensson. Vår miljöhjälte hoppade därför av valrörelsen och angav som skäl att han inte ville bli kanonmat åt centern. Det visade sig att han bakom ryggen på KDS sökt pengar hos presstödsnämnden. Han begärde 2,25 miljoner kronor för att starta veckotidningen ”Dagens Tidning”. Publikationen skulle vara ”en neutral allmänpolitisk nyhetstidning med grund i miljörörelsen”. Nämnden trodde inte på idén och avslog hans ansökan.
Irritationen mot Gillberg ökade inom KDS. Partistyrelsen krävde en lojalitetsförklaring av Gillberg och när han vägrade bad de honom avgå. ”Jag har ingen avsikt att lämna styrelsen”, sa Gillberg och hotade att mobilisera medlemmarna för att visa att han hade en majoritet bakom sig. På en direkt fråga kunde han inte ens lova att rösta på KDS. Nu föll fjällen från ögonen på KDS:arna. Vid det här laget hade den tålmodige Alf Svensson fått nog: ”Ingen partimedlem har pysslats om som Gillberg, ingen har behandlats med sådana silkesvantar, ingen har fått härja så friskt”, säger han till Aftonbladet. ”Nu är gränsen nådd även för min snällhet. Jag kan inte tolerera det här spektaklet längre.”
Stämningen mot Gillberg är nu så infekterad att han väljer att lämna partiet och lägger skulden på Alf Svensson: ”... vi trodde att ett parti på kristen grund skulle vara fritt från mygel”. Natten till den 1 april fantiserar Gillberg och hans vänner om att ta över partiet på rikstinget men väljer att inte fullfölja planerna. Avhoppen tillkännages under en presskonferens på hotell Anglais i Stockholm. Annette Kullenberg från Aftonbladet var där. Hon gör några intressanta iakttagelser: ”Gillberg står upp länge och pratar med hög röst. Många ser ut som de blivit bedövade. En del reser sig och går ut”, skriver Kullenberg i sin krönika. ”Gillberg ger ordet till Erik Svanqvist. 'Erik, du hade något …' Erik är gammal boktryckare från Årjäng. Han säger några ord och bredvid står Gillberg och hoppar av otålighet”, noterar Kullenberg. ”Det är den känslan man får. Han måste ju låta andra tala. Men förmodligen är det en ren pina för honom. Han verkar lugn bara när han hör sin egen röst.” Gillbergs långa plädering övertygar inte journalisterna. ”Bakom mig hör jag ett vänligt skratt. Det är Lennart Svensson från Centerpressen som kluckar lite när Gillberg påstår att 100.000 småbönder just stod i begrepp att rösta med KDS. Nu blev det inget av.”
Att Gillberg lämnade KDS visade sig inte alls vara någon förlust för partiet, som senare kom att spela en icke oväsentlig roll i svensk politik. Samtidigt förlorade han sitt sista förtroendekapital i miljörörelsen. ”Björn Gillbergs politiska agerande stärker inte människors respekt för miljöfrågorna”, konstaterade Lennart Daléus, ledare för linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft och senare partiledare för centern. ”I en tid när försurningen, kemikalierna och kärnkraften alltmer tornar upp sig som hot mot framtiden så är Gillbergs största problem att han anser sig snuvad på en plats i riksdagen. Det bär ett löjets skimmer över sig när Gillberg gör anspråk på att kunna flytta miljövännerna som viljelösa schackpjäser mellan de politiska ideologierna.”
Efter en resultatlös vända in på moderaternas partikansli och ett halvhjärtat nej tack till en invit från miljöpartiet gav den politiska kameleonten Gillberg slutligen upp försöken att skaffa sig en tribun i riksdagen. ”Jag är trött på partipolitik”, förklarade han för Aftonbladet, ”jag har fått nog av människors intriger och maktbegär”. Hans dom över hoppjerkor i politiken är hård men drabbar mest honom själv. Den som byter uppfattning av opportunistiska skäl, till exempel för att inte förlora politisk makt eller marknader ”är inte värd någon respekt alls”, skriver han. Bitterheten svämmar över. Svenska folket, som svikit honom, karaktäriserar han med Sven Stolpes ord som ”darrande gelégrodor”.
ULF IVARSSON
1 november 2020
Denna text är ett något omarbetat kapitel i Ulf Ivarssons yrkesmemoarer ”En djävul men en fan. Ett liv som journalist” som utgavs på Bokebackens förlag 2013. Till kapitlet hör också noter och källhänvisningar till faktauppgifterna. Vill du ha en bok, använd beställningsformuläret. Pris 140 kronor inkl porto.