Bokebackens
kultursida

Krönika av Ulf Ivarsson:

Björn Gillberg medias kelgris
fredad från normal granskning

Medierna har mycket att stå till svars för när det gäller bevakningen av ”miljöforskaren” Björn Gillberg. Han fick tidigt ett slags immunitet och en normal granskning uteblev därför att journalisterna sympatiserade med budskapet.

Björn Gillbergs mediala genombrott kom blixtsnabbt med ett TV-program 1971 i vilket han tvättar en skjorta i syntetiskt gräddpulver. Under tiden upprepar han hur rent det blir, fast mätningar som gjordes vid MoDo Kemis tvättforskningslaboratorium senare visade att medlet inte hade någon rengörande effekt att tala om. Man kunde lika gärna tvätta i enbart vatten Om detta rapporterade pressen intet eftersom det inte passade in i berättelsen om den den modiga miljöforskaren som ifrågasätter livsmedelsindustrins hälsofarliga produkter. För att skapa debatt kring kemikaliesamhället var det förstås inget dåligt pedagogiskt grepp.

En landsomfattande insamling startade nu för att ge Gillberg en oberoende plattform. I broschyrer om detta så kallade Miljöcentrum påstods att man bedrev ”all kinds of significant research”, alltså allt slags viktig forskning. Inte alls, i lokalerna fanns endast en bråkdel av den utrustning som används för undervisning på gymnasienivå. Någon nämnvärd laborativ forskning kunde alltså inte utföras. Det mesta kretsade kring marknadsföring av miljökändisen Gillberg och upprop om bidrag. ”Ditt stöd till Miljöcentrum behövs för att trygga framtida generationers miljö.” Verksamheten påstods i reklamen drivas av konsumenterna själva, fast det var lätt att se att allt kontrollerades av familjen Gillberg och några nära vänner.

Till villan i Uppsala sökte sig en ström av pressfolk som sett programmet och blivit nyfikna på den uppkäftige forskaren. Då journalisterna sympatiserade med budskapet hoppade de över källkritiken. Ett enda telefonsamtal till länsstyrelsen hade annars räckt för att avslöja forskningsfalsariet. I de verksamhetsberättelser som lämnades in erkändes att ”resurserna på forskningssidan varit starkt begränsade”. Man hade blott utfört ”vissa rutinmässiga analyser … för hjälpsökandes räkning på Miljöcentrums bekostnad vid andra laboratorier”, hette det.

Men någon sådan uppföljning var aldrig aktuell. I stället fylldes klipparkiven på med nya hyllningsartiklar, fulla av faktafel och överdrifter. Källan till de flesta var Gillberg själv.

”De som arbetar aktivt i miljörörelsen är i allmänhet rätt anonyma personer som ställer upp utan krav på materiell kompensation”, skrev författaren och lektorn vid KTH Ronny Svensson. ”Detta sätt att arbeta passar massmedier dåligt. Tidningar och radio-TV vill ha portalfigurer som de kan identifiera miljörörelsen med. Det är bekvämt att ha några få personer att kontakta och visa upp”, fortsatte Ronny Svensson. ”Björn Gillberg har blivit en ledargestalt som utnyttjats på detta sätt … massmedierna har gjort honom till en viktigare person än vad en människa är och borde vara.”

När det gäller forskningen under Miljöcentrums första år, som finansierades med insamlingar bland allmänheten, gjorde Torkel Ivarsson och jag tio år senare en granskning vars resultat publicerades i Kemisk Tidskrift. Vi valde att följa upp fem av de projekt Gillberg utlovat i pressen. Bland dessa märktes speciellt ett par om livsmedelstillsatsers och andra kemikaliers långsiktiga effekter. Det var omöjligt att hitta några spår av resultaten. De förekom till exempel inte i Miljöcentrums verksamhetsberättelser där de absolut hörde hemma. I en tröttsamt mångordig replik nämner Gillberg ingenting om fyra av de projekt som ingick i vår undersökning. Vår slutsats är att de inte genomfördes. I stället utbreder han sig om miljöprocesser och annat som vi överhuvudtaget inte berörde i vår ursprungliga artikel. I det femte fallet hänvisar Gillberg till forskning som skulle ha ägt rum vid Oslo universitet. ”När det gäller genetiska effekter av miljögifter så avlönade Miljöcentrum bl a under några år en pakistansk genetiker vid Oslo universitet för mutagenicitetsstudier ... Pakistaniern sände oss en utförlig slutrapport om sina resultat.” Kemisk Tidskrift som var noga med korrekta uppgifter ger Gillberg ännu en chans att ändra i sin text. Nu har han förstått att han är utsatt för grävande journalistik. Därför byter han ut den kritiska formuleringen till: ”... gav bl a under ett år … ett mindre stipendium ...” (mina kursiveringar). Om mutagenicitetsstudierna gett något av värde kunde ju Gillberg lätt ha övertygat oss genom att skicka en kopia till KT:s redaktion. Nu fick vi i stället vända oss till genetiska avdelningen vid universitetet i Oslo för att be dem om rapporten, men i institutionens arkiv fanns inget. ”Det är ju möjligt att han har den själv. Den måste väl vara publicerad någonstans”, förmodar vår kontakt och lämnar en adress till Islamabad. Vi skickar då ett telex till pakistaniern, dr B A Siddiqi, men utan att få något svar. Vintern 2012-2013 begärde jag för säkerhets skull samtliga titlar av Siddiqi från den vetenskapliga tidskriften Hereditas. Det blev sju stycken, varav fyra med koppling till Oslo universitet, men ingen till Miljöcentrum eller det uppgivna projektet. Där upphör tyvärr spåren och bidragsgivarna fick alltså aldrig veta vilka kemikalier som undersökts och ifall de var hälsofarliga.

I sitt genmäle försöker dessutom Gillberg bättra på sitt anseende på ett försåtligt vis genom att ta äran för att ha hittat ett samband mellan cancerfall bland banarbetare och kemikalier som SJ använde för att bespruta banvallarna. Det lät inte riktigt bekant så jag fick ägna tid åt en ny kontroll innan vi publicerade vår slutreplik. Upprinnelsen till det hela visade sig vara larm från några av SJ:s skyddsombud. Lokaltidningarna skrev om fallen och Arbetarskyddsstyrelsen beställde då en utredning hos yrkesmedicinska kliniken i Örebro. Drivande kraft var huvudskyddsombudet Bengt Nordberg. ”Skriv för all del inte om Björn Gillberg”, sa Nordberg, ”han hörde aldrig av sig, var överhuvudtaget inte inblandad”. Den enda beröring med banvallsbesprutningen Gillberg tycks ha haft var att han hösten 1971 blev uppringd av banarbetarnas organisation. Av honom fick de rådet att låta läkarundersöka all personal och det var ju ingen vetenskaplig bragd precis.

Något särskilt betungande journalistiskt arbete krävdes alltså inte för att sticka hål på myten om den oberoende miljöforskningen. Men någon uppföljning av Gillbergs utsagor i likhet med den vi gjorde i Kemisk Tidskrift tycks mina journalistkollegor aldrig ha besvärat sig med genom åren. Detta är ett generellt problem för massmedierna. ”Brist på sakkunskap hos journalisterna är … en orsak till felaktigheterna, liksom att man återger experters och andras synpunkter utan att kontrollera sanningshalten i olika uttalanden”, säger medieforskaren Michael Nydén. Han anser att det vore bättre om journalisterna styrdes lite mindre av vad de tror att läsarna vill ha och lite mer av ”lojalitet mot verkligheten”. I ett debattinlägg om affärsjournalistiken i samband med Fermenta-affären skriver professor Lars Werkö att ”svenska journalister är inte vana vid att konfronteras med halvsanningar, önskedrömmar eller rena luftslott som om de vore fakta.” Han syftade på att Refaat El-Sayed blåst upp kursen på Fermentaaktierna och nästan lyckats lura Pehr Gyllenhammar att ge sig in i en affär mellan Volvo och El-Sayeds nedslitna penicillinfabrik i Strängnäs. Här framträder Björn Gillberg som den som utlöste skandalen genom att blåsa doktorshatten av El-Sayed. Allt som krävdes var ett telefonsamtal till ett universitet i Kalifornien. Jag har fått lära journalisterna hur man ringer utrikes, raljerade Gillberg. Att egyptiern inte hade disputerat visste Gillberg mycket väl långt innan. På Sveriges lantbruksuniversitet (dåvarande Lantbrukshögskolan), där Gillberg varit anställd, var El-Sayed känd av alla som studenten som aldrig klarat en enda tenta. Detta var inget hinder för Gillberg att anlita honom som ”forskare” vid sitt Miljöcentrum.

I skuggan av kändisjournalistiken men föga uppmärksammat av media har Gillberg vid några tillfällen utsatts för förödande kritik av experter. En panel hos yrkesmedicinska kliniken i Örebro hittade till exempel allvarliga fel i hans och biofysikern Arthur Tamplins bok Mord med statligt tillstånd. ”Det är de långsamma vetenskapliga metoderna som ska användas för att få styrka i resultaten. Gillberg bara rusar på …”, säger en av forskarna, Lennart Bodin, efter att ha pekat på författarnas okritiska användning av statistik och deras cirkelresonemang. Även Kungliga vetenskapsakademien sågar boken av liknande skäl – felaktiga analysmetoder, åsidosatt vetenskaplig praxis, underlåtenhet att pröva alternativa förklaringar. ”Författarna … har förlorat den trovärdighet de kan ha som seriösa informatörer i dessa frågor”, skriver de fyra professorerna Marianne Rasmuson, Jan Erik Kihlström, Åke Svensson och Lars Ehrenberg.

I sammanhanget fångar civilingenjör Carl-Eric Holmquist in en intressant aspekt av miljölarmen: ”… av rent kunskapsteoretiska skäl har vi inte en chans att experimentellt klarlägga om mycket låga doser har någon reell skadeeffekt på människan. Den experimentella, biologiska brusnivån blir för hög. Orsakssambandet mellan dos och effekt kan varken bevisas eller motbevisas vid så låg nivå. Det är denna oåtkomliga kunskapslucka Björn Gillberg, miljökampens Robin Hood, använder sig av då han skrämmer slag på fåkunniga domare och politiker landet runt. För Gillberg är sambandet med matematisk exakthet klart mellan ett 'miljögift' i punkten a och cancerfallen i punkten b. Vem kan motbevisa?”

På Miljöcentrum fanns alltså inga kemiska analysinstrument utan man chansade i stället på ett billigt snabbtest. Det innebar att jästsvampar utsattes för stickprover av rakvatten, deodoranter, tandkräm, syntetiska safter med flera produkter. Om arvsmassan i jästen förändrades bildades vita kolonier i provet och om dessa översteg en viss procent av odlingen tydde det på genetiska störningar, var teorin. Men den höll inte och Gillbergs assistent Karin Isaksson hade slutat med metoden därför att den var för osäker. Gillberg envisades dock med sina jästsvampar. Det var som att leta efter en nål i en höstack. Det gick ut på att skapa sensation om en ny cancerframkallande substans, ansåg de två medarbetare som höll på med försöken..

Av detta förstår man att Gillberg tidigt insåg vilka möjligheter som låg i att skapa pseudohändelser. ”Till kategorin [pseudohändelser] hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger pr-byråer bakom dessa 'syntetiska' nyheter ... ”, skriver författaren Karl-Erik Tallmo i ett kritiskt inlägg om journalistik.

Enbart att cancertesta ett enda ämne kan kosta mångmiljonbelopp och ta flera år, dessutom måste man ta hänsyn till så kallade synergieffekter av olika substanser. Både branschen och myndigheterna var för övrigt väl medvetna om problemet med otillräcklig dokumentation för massor av produkter alldeles oavsett Miljöcentrums aktiviteter. Inom OECD:s ram startade senare ett seriöst arbete för att kartlägga problemkemikalierna. I Sverige inleddes en systematisk inspektion av de företag som tillverkar eller handlar med kemikalier. Därmed inte sagt att opinionsbildning var onödig.

I arkiven ligger säkert hundratals rena hyllningsartiklar om Gillberg, som inte har mycket med journalistik att göra. Uppgifterna kommer från en enda källa, alltså Gillberg själv. Jag kan själv inte svära mig fri. En gång gjorde jag en lång intervju med honom utan att för ett ögonblick fundera över om man kunde lita på svaren. Han har ett slags immunitet i media som gör att han kan säga vad som helst utan att bli synad. Undantagen är mycket få och det krävs mod för att våga konfrontera honom. Svenska Dagbladets Kerstin Hallert snuddade vid sanningen när hon skrev om hur Gillberg favoriseras: ”Nu på andra veckan är nye mediehjälten Björn Gillberg fortfarande oemotsagd i allt han gör ... I veckan har både Rapport och Magasinet låtit Gillberg framträda på egna villkor.” Inslagen handlade om hur han dömer ut Refaat El Sayeds penicillinfabrik, Fermenta.

Mycket snabbt lärde sig Gillberg att metodisk opinionsbildning av folkrörelsemodell inte lönade sig eftersom utspel i media gav så mycket snabbare utdelning i form av en uppåtgående spiral av publicitet och pengar – för honom själv. Med ett förenklat budskap och inställningen att det gäller att agera snabbt även på bristfälliga underlag krävs inte heller demokratiska arbetsformer eller analyser av samhällseffekterna. ”En satsning på inhemsk grön energi kan göra oss kvitt oljeberoendet på tio år”, försäkrar Gillberg i ett brev till miljögrupperna 1980. ”Det behövs inga utredningar. All kunskap finns redan”, utbrister han. ”Det är bara att sätta igång!”

År 2001 utlovar han att bygga en metanolfabrik för fordonsbränsle i Hagfors med driftstart 2011. Idag nästan 20 år senare är allt som syns av anläggningen ett kalhygge, som håller på att växa igen. Pressen har nästan skrattretande underdånigt skrivit spaltkilometer om planerna. Enstaka kritiker har varnat för att projektet är riskabelt. Gillberg har för bråttom att skala upp tekniken. Jag skulle aldrig våga, säger en professor i kemiteknik. Han tillrättavisas genast av Gillberg som vet exakt hur man misstänkliggör en debattmotståndare. Professorn är jävig, har intressen i en konkurrerande etanolproduktion, heter det. Hans invändningar är därför inget att bry sig om. Journalisterna antecknar lydigt vad Gillberg säger. Fabriken ska ju ge trehundra jobb i det av arbetslöshet hårt drabbade brukssamhället.

”Det här kommer att bli det största industriprojektet i Sverige sedan kärnkraften och kommer att innebära ett enormt uppsving för hela Sverige. Det är den vitamininjektion som den svenska ekonomin behöver”, sa Björn Gillberg i november 2011 till Placera.nu, som är ett forum för privatsparare. Inom 20 år kan hela bensinförbrukningen i Sverige ersättas, intygar han.

Du behöver inte köpa ny miljöbil! Kom och köp aktier! Satsa på ett pionjärprojekt – för miljön och våra barns framtid!

Företaget, VärmlandsMetanol AB, har naturligt nog hittills inte haft några inkomster utan bara stora minusposter i redovisningen. Dessa täcks med upprepade nyemissioner för att hålla aktieägarna på gott humör. På detta sätt har 56 miljoner kronor hämtats in, men investerats i vad? De omkring 1600 privata aktieägarna tycks besitta ett oändligt tålamod. Ingen avkastning, men Gillberg skyller på skattereglerna och lugnar årsstämmorna med nya luftiga visioner. Fabrik i Kanada, rederibranschen. Det senaste är att han överger fordonsmarknaden och satsar på bränsle till isbrytare.

Någon ordentlig genomlysning av VärmlandsMetanol och trovärdigheten i Gillbergs alla förklaringar till förseningen har media aldrig gjort. Värmlands Folkblad har ändå hederligt nog några gånger ställt närgångna frågor. I redovisningen för 2013 upptäckte tidningen att en månatlig pension om 60.000 kronor skulle utbetalas livsvarigt för verkställande direktören, alltså Gillberg. Hans lön uppgick till över en miljon kronor. ”Ja och det är jag väl värd, så mycket jobb som jag har slitit för att få till det här”, säger han arrogant till VF. ”Styrelsen har beslutat detta ... jag har satsat mycket egna pengar ... vad andra tycker är irrelevant.”

Efter två decennier av snälla texter om metanolfabriken skickar Nya Wermlands-Tidningen först i början av 2020 en reporter till Hagfors på ett mera förutsättningslöst uppdrag. Hon förvånas över de tomma kontorsrummen men får höra att här ska sitta 70 tyska ingenjörer och sammanfattar sina intryck med att VärmlandsMetanol ”är ett luftslott”. En aktieägare som intervjuas berättar att han inte lyckats bli av med sina andelar. Banken ville inte hjälpa till. Kommunalrådet är inte övertygad om att det blir någon fabrik. Om han haft ansvaret då det begav sig skulle kommunen knappast ha stöttat projektet

Sånt tål inte Gillberg. Han är inte van att hängas ut i medierna och framtiden för fabriken står på spel. Vem vill vara delägare i i ett luftslott? En video spelas in. Gillbergs breda karlskogadialekt blir riktigt plump. NWT är varken mer eller mindre än ”journalistikens horor”. En H. Svensson skriver ett genmäle: ”... förtalskampanjer från lokalpressen ... hur är det möjligt att en skribent inte blir granskad av sin redaktionschef och ansvarige utgivare ... avsikten är tydligen att skada Björn Gillberg … monumental okunnighet ... alla aktieägare har fått information och glatts åt hur allt skötts … detta borde vara straffbart … de små inkomster doktor Gillberg haft från bolaget borde inte göra någon avundsjuk … kommunchefen i Hagfors borde skämmas för sitt negativa, sura uttalande. Kommunen borde tvärtom göra allt som står i deras makt för att supporta ett projekt som kan bli kommunens räddning”.

Pinsamheterna i videon påminner mig om en reflexion kring Gillbergs agerande på 1970-talet. Under rubriken ”Björn Gillbergs hat startade en häxprocess” observerade GT:s Lars Åhrén: ”Björn Gillberg jagar gifter och utsläpp. Han gör det med den förgiftade mannens hela hat. Bitterheten hänger i mungiporna och talet luktar galla. Han är en belastning för miljörörelsen.”

ULF IVARSSON

8 november 2020

Denna text är ett något omarbetat kapitel i Ulf Ivarssons yrkesmemoarer ”En djävul men en fan. Ett liv som journalist” som utgavs på Bokebackens förlag 2013. Till kapitlet hör också noter och källhänvisningar till faktauppgifterna. Vill du ha en bok, använd beställningsformuläret. Pris 140 kronor inkl porto.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.