Bokebackens
kultursida

Lästips

En kvarts timme från var och en

Många minns med förtjusning och lite vemod filmen om Zorba, den sorglöse, asociale och livsbejakande kretensaren, vars gruvprojekt bokstavligen rasar ihop med ett brak. Han bryr sig inte alls om fiaskot utan öppnar obesvärat en vintunna och dansar på stranden under höga rop. Filmen fick premiär 1964 och då hade författaren till boken om Zorba, Nikos Kazantsakis, avlidit, men han skulle utan tvekan ha godkänt Anthony Quinns rolltolkning. Den känslan infinner sig snart vid läsningen av Kazantsakis självbiografi Rapport till Greco.

Zorba är nämligen den naturliga och befriande antitesen till Kazantsakis ständiga grubblande över Gud och djävulen, gott och ont, livet och döden, som präglar hans författarskap. Zorba blir en metafor för det jordiska, trygga och grekiska hemmet, där föräldrarna, herdarna och munkarna på ett självklart sätt nått fram till svaren på de existentiella gåtorna utan att vara i minsta behov av intellektualism eller religionsfilosofiska spekulationer.

Turkarna plågade Kreta ända till 1898 och den unge Nikos blev ögonvittne till blodiga attacker från ockupanterna, som satte outplånliga spår i hans medvetande. Han ville vara som sin far, kapten Michaelis. ”Mitt späda bröst fylldes av längtan och hat och jag knöt min lilla näve, jag ville också vara med och kriga.” Men Nikos kroppskrafter räcker inte till och hans öde blir istället studier och författande under ett kringflackande liv.

Som en sökande pilgrim gästar han olika kloster på Kreta och möter uppriktigt fromma, såväl som välgödda hycklare, asketer och mystiker om vartannat. Han njuter av landskapet: ”Ju mer Grekland trängde in i mig desto djupare kände jag att den grekiska jordens och det grekiska havets hemlighetsfulla väsen är musik”, utbrister ynglingen där han vandrar ensam med en väska över axeln och en stav av olivträ.

Överallt för han på tal frågan om Guds sanna natur och svaren färgas av allt från djup praktisk lärdom till cyniska bitterheter. Hans odyssé utsträcks till Jerusalem, Italien, Paris, Berlin och Moskva och hela tiden brottas Kazantsakis med sitt förhållande till Gud och försöker sig i sin nöd till och med på eremitlivet. I drömmar och syner vacklar han mellan tron på frälsningen och världsliga frestelser. I hans inre ekar det stränga credot från barndomen: Jag duger inte som krigare. Inom varje släkt föds en mes. Han får bli skollärare.

Sökandet efter en mening med livet går över buddhismen, som Kazantsakis attraheras av en tid och slutligen hamnar han överraskande i famnen på Lenin. Han kategoriserar Buddha som en fullkomligt ren ande, som full av medlidande och med ett varmt leende sträcker ut handen och öppnar frälsningens väg. Men på vägen till Moskva träffar han i Berlin en judinna som anser att Lenin är Messias. Han börjar genast visa förståelse för de revolutionära parollerna. Människorna behöver en ny myt för att kunna omskapa samhället. ”Mitt hjärta började klappa för de människor som hungrade och förfördelades, som inte stod ut längre, som stormade an.” Under paraden på Röda torget befinner sig Kazantsakis i ett gudomligt rus. Han svär att hörsamma ”Rysslands röst” ända till döds. Löftet håller emellertid inte. Återkomsten till Kreta förändrar allt. Fadern undrar vredgad vad som händer när pratet blir verklighet.”Detta är domedagen, den jordiska, den enda som rannsakar dina hjärta och njurar medan du ännu lever. Du hör den stränga rättfärdighetens röst stiga ur fädernas jord och du ryser. Vad ska du svara?”

Förlösningen kommer i form av mötet med en gammal gruvarbetare, Zorba. Denne är en andlig kraft av väldiga dimensioner, allt vad en pennfäktare behöver för sin räddning. Kreativ naivitet, mod att håna den egna själen och ett bubblande skratt ”som kunde riva ner alla gränser – moral, religion, fosterland – som den stackars räddhågade människan satt upp omkring sig till stöd när hon linkar fram i livet.” Ett arv från en rik onkel förslösar de båda kumpanerna på en omöjlig brunkolsgruva. De skrattar och leker. Alltihop var bara en förevändning för att ”ta reda på vilka demoner som bor i oss.” Styrkt återvänder Kazantsakis till sitt skrivande. Som konstnär vill han nu överskrida gränser och bryta med harmonier. Målet är inte skönhet utan frälsning, alltså kontakt med de stora själarna i det förflutna. Förfädernas kamp sätts före en vacker text. ”Denna kamp var mitt livs outtömliga tema.” Kristus, Buddha och Lenin bleknar bort. Kazantsakis hänförs av Kretas jord, dess ädla historia.

Rapport till Greco skrevs snabbt, författaren var medveten om att tiden var kort. Hans hustru Eleni vittnar om sin makes ångest inför fullbordandet av verket. ”Jag får lust att göra som Bergson säger, att ställa mig vid vägskälet och sträcka fram handen för att tigga av dem som går förbi. En allmosa bröder. En kvarts timme från var och en.” På gravstenen i Heraklion står: Jag hoppas intet; jag fruktar intet; jag är fri. Kazantsakis hade vunnit sin strid mot turken, obildningen, falska idéer och avgudar.

ULF IVARSSON

22 november 2014

Not: Boken tillägnades El Greco, den berömde konstnären från Kreta, som Kazantsakis kallade sin farfar.

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.