Bokebackens
kultursida

Lästips

Gles befolkning kunde inte försvenskas

Tammerforsförlaget Vastapaino har givit ut en bok redigerad av Pertti Haapala om strukturomvandlingar i Finland som kan skönjas på basen av statistiskt material. Denna typ av historieforskning har tidigare gått under benämningen ”marxistisk” samhällsanalys, som utgår ifrån att allt som händer i stor skala är resultat av materiella och ekonomiska förhållanden som så att säga tvingat fram det historiska skeendet.

Flera historiker har bidragit med avsnitt där landet analyseras från olika synpunkter.

Haapala inleder med att redogöra för hur man definierar strukturhistorik och historiska strukturer.

Marko Lamberg visar hur gränsöverskridande de flesta politiska och kulturella företeelser är (perioden 1300-2000).

Marko Nenonen klargör hur avgränsbara en del kulturella områden kan vara (perioden 1500-2000). Ilkka Nummela kartlägger utbredningen av befolkningen före den industriella revolutionen (perioden 1500-1900).

Antti Häkkinen rekonstruerar en bild av levnadsförhållandena under senare delen av samma tidsperiod (1700-1900).

Jari Eloranta analyserar Finlands roll i förhållande till den internationella ekonomin.

Jarmo Peltola beskriver näringslivet under den tid som pålitliga och heltäckande data har insamlats i Finland (1750-2000).

Jussi Koivuniemi har studerat industrins tillbakagång under perioden 1900-2000.

Matti Hannikainen slutligen skriver om ”Folkhemmet”. Jag ska ge tre exempel på större helheter som tas upp i boken.

Gränsen mellan finnar och karelare

Det är självklart att vid studien av förhållandena under förhistorisk tid inga säkra statistiska data står till buds förutom vad arkeologerna har lyckats gräva fram. Författarna ger sig dock i kast med att utreda om man kan tala om att en kulturgräns i tiderna skulle ha delat Finland i en västlig och en östlig del. De hänvisar här till Max Webergs (1864-1920) teori om att hela Europa skulle vara indelat i ett västlig och ett östligt kulturområde där det västliga området skulle karakteriseras av individualism, initiativförmåga, företagsamhet, jämlikhet och demokrati medan dessa egenskaper skulle gradvis förbytas i de motsatta när man rör sig mot öster över Europa.

Författarna kommer fram till att man nog kan urskilja en tydlig kulturell gräns på basen av det arkeologiska materialet som går diagonalt igenom Finland från Pyhäjoki vid den Österbottniska kusten till Kymmene älvs mynning vid Finska viken. Den sydvästra delen av landet har varit befolkat av egentliga finnar och av tavaster medan karelarna har dominerat i trakterna runt sjön Ladoga samt på Karelska näset och i sydöstra Finland.

Karelarna antas vidare ha hört hemma i Savolaxtrakten och utsträckt sina jakt- och fiske resor ända till Bottniska viken. Den kulturella skillnaden syns i en högre grad av fast bosättning, högre grad av permanent åkerbruk, mindre förekomst av kaskbruk och lägre grad av nomadisering på den sydvästra sidan av den kulturella gränsen.

Författarna visar dock att det här inte är frågan om någon skillnad i folkkaraktären som skulle ha förorsakat uppkomsten av denna kulturella gräns utan att den är geografiskt betingad och bygger inte på den Webergska teorin om olika folkkaraktärer. Orsaken till skillnaderna i samhällsstruktur är enligt författarna att sydvästra Finlands kustområden med sina lerjordar lämpar sig bättre för jordbruk medan de inre delarna av landet och längre österut ger mindre möjligheter till motsvarande etablering. Redan utbredningsområdet för ”båtyxkulturen” som bevisligen utövade jordbruk tyder på att sydvästra Finland lämpade sig bättre för en fast bosättning som idkade jordbruk medan folk som bodde öster om ”kulturgränsen” idkade ett rörligare samhällsliv med ett starkare inslag av kaskbruk. Denna geografiskt betingade ”kulturgräns” skulle sedan ha givit upphov till riktlinjerna för hur Sveriges första definierade östgräns kom att dras i samband med Nöteborgsfredens överenskommelser (år 1323) under Magnus Erikssons tid.


Båtyxkulturens utbredning i Finland (2000-1300 f.Kr.) och den ”kulturella gränsen” som arkeologiskt delar Finland från Pyhäjoki vid Österbottens kust till Kymmene älvs utlopp i Finska viken som uppstod efter bronsåldern men blev tydligt skönjbar cirka 200 e.Kr. samt Nöteborgsfredens gräns 1323.

Utebliven försvenskning

Mycket som författarna tar upp i boken ger en statistisk bekräftelse på vad som tidigare förts fram i de allmänna beskrivningarna av Finlands historia. Som läsare fäster man sig dock vid några intressanta frågeställningar som lyfts fram, som till exempel orsakerna till att Finland inte försvenskades trots att området var under svensk förvaltning i 650 år. Svaret tror de sig finna i två faktorer, för det första i en mycket utspridd och gles befolkning i hela östra rikshalvan och för det andra, avsaknaden av städer i nästan hela inlandet under hela medeltiden och långt in på nya tiden.

Också Magnus Erikssons beslut att införa stapeltvång genom sin stadslag år 1350 så att endast Stockholm fick föra utrikes handel bidrog till den klena stadsbildningen längs de finska kusterna. Bristen på befolkningscentra (städer) tillsammans med den utspridda allmogen gjorde att försvenskningen aldrig kom igång i Finland.

De enda som aktivt försvenskades var de som gjorde karriär antingen genom utbildning eller som officerare men denna grupp var mycket liten, enligt uppgifterna i boken bara 2-3 procent av den finska befolkningen. Man är frestad att göra en jämförelse med antagonistparet England-Irland. Englands dominans över Irland sammanfaller tidsmässigt nästan exakt med den svenska dominansen i Finland. Den engelska överhögheten i Irland ledde till en närapå total språklig inkorporering av den irländska befolkningen. Kan här en större befolkningstäthet utgöra förklaringen?

Statistiska beräkningar

Författarna lyckas i många fall beskriva samhällsstrukturens förändringar genom att sammanställa data från olika typer av källor där de också har använt sig av ”indirekt” datainsamling som baserar sig på uträknade eller uppskattade värden. De lyckas härigenom visa hur landet gradvis ändras från en statisk samhällsstruktur till en allt mera rörlig dito. En av de centralaste faktorerna i undersökningen är uppskattningen av befolkningsmängden i landet, något som blir allt svårare då man går till tider innan folkbokföringen infördes. I sina beräkningar har de kunnat gå tillbaka till år 1350. Den uppskattade befolknings mängden skulle då ha varit omkring 100 000. I en annan beräkning kommer de fram till att denna mängd uppnåddes först år 1400 för att sedan stiga till 250 000 år 1500 och till 400 000 år 1600.

På grund av det stora nordiska kriget skulle befolkningen ha stagnerat vid 400 000 i början av 1700-talet, sedan stadigt ha stigit till 1 miljon år 1800 och till 3 miljoner år 1920. Författarna ger också en bra bild hur medellivslängden har utvecklats på basen av försörjningsmöjligheterna i landet. Överraskande nog finner man att den kortaste beräknade livsländen infaller så sent som till nödåren 1858-1859 och 1864-1868.

Vidare visar de hur klassbundet samhället var tidigare då utkomstmöjligheter var direkt förknippade med de landegendomar som en jordbrukare innehade. Ännu år 1700 ingicks över 85 procent av äktenskapen mellan parter som härstammade från samma sociala samhällsklass. Samma förhållande gällde faderns yrke som ännu år 1700 till 85 procent gick i arv till sonen.

Klassmotsättningarna förskjuts

Landsortsbefolkningens strukturella sammansättning förändrades gradvis från slutet av 1600-talet fram till början av 1900-talet. Vad som överraskar mest i denna gradvisa förskjutning är hur adelskapets roll decimeras samtidigt som det sker en enorm proletarisering av landsortsbefolkningen. Författarna framhåller här att de reella klassmotsättningarna under denna period gled över till att vara motsättningar mellan en egendomslös landsortsbefolkning och ett jordägande bondestånd. Mellan dessa grupper befann sig ett brett mellanskikt av torpare. Utvecklingen var fortskridande under hela den undersökta perioden så att när man kom till år 1900 så var dessa tre kategorier i stort sett lika stora.

Den bakomliggande orsaken till denna utveckling var enligt författarna det mångomtalade storskiftet som inleddes i början av 1700-talet och som hade som syfte att effektivera jordbruket genom att splittra bysamhällena och sprida ut jordbrukarna i enskilda gårdar, dels för att höja produktiviteten men också för att få flera skattehemman och därigenom öka på kronans inkomster. Samtidigt genomfördes en klar uppdelning av både odlingsmarken och skogsområdena mellan gårdarna. Det var frågan om en bolagisering av jordbruket.

Efter delningsoperationen kunde varje gård köpas och säljas som en reell fastighet. Följderna av bolagiseringen blev en enorm förmögenhetsöverföring till de personer som vid delningen råkade vara ägare av en gård och som genom skiftet fick delar av de mellanliggande skogsområdena. De som inte var registrerade som ägare fick ingenting. Genom att skogsområdena nu blev ”privat mark” kunde den obesuttna befolkningen inte mera bryta ny mark och skapa sig egna gårdar utan markägarens lov.

Härigenom uppkom å ena sidan torparståndet som röjde nya gårdar på bondens mark men fick ej ägande rätten till gården, å andra sidan en allt större mängd egendomslösa lantarbetare. Denna proletarisering av landsortsbefolkningen utgjorde reellt sett den allt överskuggande polariseringen mellan folkgrupperna i Finland när man kommer till 1900-talet och var en av de bakomliggande krafterna som ledde till urladdningen i form av ett inbördeskrig under våren 1918. Jag undrar bara varför man inte stötte på samma fenomen i Sverige som ju utgjorde ursprungsområdet för storskiftet och där motsvarande polarisering mellan jordägande bönder och lottlösa borde ha uppstått. En kommentar av författarna skulle här ha varit på sin plats.


Schematiskt diagram över förskjutningen i befolkningsstrukturen hos landsortsbefolkningen mellan 1700 och 1900 då landsortsbefolkningen proletariserades till följd av storskiftet.

Från primärproduktion till servicesamhälle

Den andra jättelika statistiska förskjutning som lyfts fram i boken är strukturomvandlingen inom sysselsättningen under de två senaste århundradena. Utvecklingstrenderna visas schematiskt i diagrammet nedan som på sätt och vis är en fortsättning på det föregående. Här kan man se hur finska folket tagit sitt nästa steg i samhällsutvecklingen. Föregående diagram slutar ungefär vid mitten av nedanstående diagram, och man kan då se att cirka 65 procent av befolkningen ännu levde på landsorten fördelade enligt principen ovan. Vid samma tid hade en begynnande arbetarskara sökt sig till städerna eller andra tätorter och engagerat sig i den begynnande industrin, alltså inom förädlingsprocessen. Parallellt har servicesektorn börjat växa fram för att sedan under hela 1900-talet öka nästan exponentiellt så att den helt dominerar när vi kommer till år 2010. Samtidigt har antalet arbetare inom industrin minskat och bara 2-3 procent är sysselsatta inom jord- och skogsbruket. Dessa två exempel utgör de kanske största kulturella strukturomvandlingar som klart kan statistiskt påvisas.


Schematiskt diagram av hur yrkesstrukturen förändrats bland befolkningen i Finland under de två senaste århundradena.

THOMAS GAROFF

9 mars 2019

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.