Helags var deras andra hem
Makarna de Ron tillbringade 26 år som stugvärdar i Helags. Fotograf okänd
Signe Nilsson, född 1919, var dotter till Nils Jonsson, mannen som i egenskap av byggmästare byggde upp STF i Jämtland under 28 år, med början av Östan vid Helags 1916 och avslutade med Västan på samma plats 1944. Det innebar mycket fjällvistelse för Signe, bland annat hjälpte hon som 12-åring till i köket vid Sylarna tillsammans med sin syster Märta Nilsson efter den vådliga stormen 1932 som gjorde nybygget till ett plockepinn gömt under snömassorna.
Henry, å sin sida, var en stockholmskille, född 1922 i Engelbrekts församling som bodde de första 30 åren i Solna och Sundbyberg. Här arbetade han som växlare på Centralen och i depån ute vid Hagalund. Fjällvandring började han med redan på 40-talet, så det var ingen främmande miljö.
Som för många andra ungdomar drog Stockholm, där fanns det gott om jobb. Den vägen tog även Signe för att tjäna sitt levebröd, och det bar sig inte bättre än att de båda träffades en danskväll och kärlek uppstod, måhända sa det som för vår kung bara ”klick”.
De gifte sig och gjorde besök i Signes hembygd och Henry blev allt mer fjällbiten, så 1951 gick flyttlasset tillbaka till Ljungdalen. För Henry, som var järnvägare, var det att arbeta vid Åsarnas station eller i värsta fall vid SJ i Östersund. Resorna blev för långa, så han hjälpte till i svärföräldrarnas lilla fjälljordbruk under några år och arbetade på byggen och i skogen. 1960 tog man över arrendet av Helags Fjällstation. Det blev på något sätt dubbel kärlek, i första hand till varandra och i andra hand till fjällen.
Något om byggnaderna
Helags fjällstation ligger 13 kilometers vandring från Kläppen där leden först går genom den frodiga Kesudalen. Precis innan man lämnar björkskogen kan man på andra sidan Kesusjön se det sedan länge ur drift tagna ”Kesudalens Högfjällshotell”. Hotellet startade på 40/50-talet och drevs under cirka 20 år. Det liknar mer ett väldigt stort fritidshus. Ägs idag av samma familj som startade verksamheten och påminner med sitt läge om ödemarksgården i Boris Pasternaks ”Doktor Zjivago”.
Efter björkskogen börjar något som Sixten Jernberg skulle ha kallat för ”slakmota”, en sju kilometer svag stigning innan man når stationen. Leden följer telefonstolparna, som restes redan 1937 som ett led i det fjälltelefonsystem som byggdes ut i Jämtlandsfjällen. Detta kom till stor användning då Helags under en period under andra världskriget fungerade som luftbevakningsstation
Den första stugan vid Helags uppfördes 1897 i samband med att man byggde Sylhyddan, och kom till för att underlätta bestigning av Helags. Stugan hade två rum med vardera två britsar, men det fanns plats för tre personer i varje och kostade 1065 kronor och 23 öre att uppföra. Det ena rummet var för turister, forskare och annat fint folk, och det andra för samer och fjällförare. 1916 byggdes Östan, en stuga om två rum med tio sängplatser och den gamla stugan användes för tillsynsman, förare och bärare och som proviantförråd.
Stugan flyttades i samband med att en ny anläggning byggdes 1983 och finns kvar än idag under namnet Gamla Östan. År 1944 kom Västan till, en större stuga med förarrum och åtta bäddar, stall för tre hästar, vedbod och avträde vilket innebar att stationen nu hade 35 bäddar. Slutligen tillkom Sunnan 1968, en stuga med ytterligare 20 bäddar, alla husen placerade i väderstreck så att det bildades ett gårdstun mellan dem, en byggnadsstil som var vanlig förr i Härjedalen.
På 70-talet fanns diskussionen om att riva hela anläggningen på grund av det dåliga låga läget som gjort den otjänlig, ofta med översvämningar vid vårflod, och inte ersätta med något nytt. Den gamla anläggningen låg 200 meter väster om nuvarande station. Att inte det skedde kan vi tacka Henry de Ron för, han lobbade för en återuppbyggnad på högre höjd och på grund av att man skulle återuppbygga Sylarnas fjällstation efter branden 1980 kunde man samköra de två projekten, vilket var en förutsättning för att få loss AMS-pengar. Anslaget till Helags var tio miljoner och för det fick man inte bara en ny anläggning, det var först nu som man fick vatten, dusch och el indraget.
Det heliga fjället
Helags, eller Majolkie på samiska, lär betyda ”det heliga fjället” och har sitt ursprung från medeltiden då den nordiska folkstammen trönder bodde här. Deras rättssystem benämndes tröndelagen, men i fjället Helags med sin karakteristiska form tyckte man sig se symbolen för ett annat lagdöme, något som man kom att kalla ”Herrlagen”. Ordet har sedan genom språkbrukets förändring omvandlats till Helags. Här gick pilgrimerna förbi på sin vandring till och från Nidarosdomen i Trondheim, och idag kan vi se det på några namn i området som Predikstolen, Sakristian och Biskopsstugan. Beskådar man Helagsmassivet från öster eller väster har man en fördjupning mellan Helags och Predikstolen och då kan förstå namnet Predikstolen, den toppen skjuter liksom ut från själva Helagsfjället, precis som predikstolen i kyrkan från väggen, dessutom är Helags dryga 300 meter högre.
Spåren av pilgrimer finns också inne på anläggningen där en sal benämns pilgrimssalen. Dessutom finns en finns polykrom, en flerfärgad ristning på en lång soffrygg som skildrar dessa människor med natur, vardagsmödor och bön av den jämtländske konstnären Paul Sahlin (1905 – 1988). Vi hittar också den samiske konstnärens Lars Piraks (1932 – 2008) trärelief ”Den bedjande kvinna” där konstverket hänger så att hennes ansikte och hennes höjda, knäppta händer vända mot Helagsfjället, det heliga fjället.
Förutom dessa religiösa saker ståtar också fjället med Sveriges sydligaste glaciär och den sydligaste växtplatsen för isranunkel.
Slit och släp
Det var helt andra förutsättningar att arbeta i fjällen förr i tiden, förutom att det var primitivare så var det också tyngre och med annan utrustning, vilket vi bör tänka på när vi värderar de som tog hand om turisterna. Samtidigt var nog tempot lugnare jämfört med dagens ekorrhjul, det som inte blev gjort under dagen gjorde man dagen efter.
Det var lite av de förutsättningarna som Signe och Henry hade då de började arrendera Helags 1960, en epok som skulle vara ända till 1986 med avbrott 1980 – 82 då de arbetade på Storulvåns Fjällstation. De sista åren på nya stationen erbjöds det inte längre någon matservering (återupptaget idag), stationen hade övergått till självhushåll, men det fanns att göra ändå när man bara var två personer som skötte om allt.
I över 20 år var man värdar på den gamla stugplatsen, ett ställe som saknade både vatten och el. All matlagning och uppvärmning skedde med vedeldning och maten fick lov att göras helt och hållet på råvaror. De tog man upp från Ljungdalen, på vintern med amfibietanks, sedan vessla och skoter. På sommaren användes häst och gummihjulstrilla samt att Henry två till tre gånger i veckan gick ner till Ljungdalen med gästpost och på returvandringen tog post och färskvaror med sig, oftast med en ryggsäck som vägde omkring 20 kilo.
- Han berättade också att han vid behov gick upp till glaciären och hämtade isblock för att kyla matvarorna förklarar Birgitta.
Vattnet hämtades med hinkar från Handölan ända tills de installerade en provisorisk plastledning från vattnet till stugorna. Men för att den inte skulle frysa till under kalla vinternätter fick de turas om att sitta och dra i handpumpen fram och tillbaka timme efter timme. Latrintunnorna lastade han på en skottkärra och körde iväg till en myr en bit från stationen. För att inte tala om all disk som ju fick göras utan rinnande vatten, efter att först ha hettats upp. Matsalen hade plats för 24 personer, men ibland kunde man ha upp emot 80 gäster så det var mycket mat att laga, det var trångt i matsalen och efteråt en massa disk. Ofta var stationen fullbelagd och det hände ofta att man fick ligga skaföttes två och två i sängarna. Precis som idag avvisades ingen gäst utan alla måste få komma in efter en dags vandring på fjället.
Dråpliga och sorgliga händelser
Är man så länge på en och samma plats som de var så hinner man träffa på alla sorters människor, och det inträffar givetvis olyckor under så lång tid och med de risker som ändå kan sägas finnas i fjällvärlden, allt från olyckor till rena sjukdomsfall. Av Birgitta får jag några saker återberättade.
- I början på 1960-talet, en varm sommardag, kom två herrar dit iklädda spatserkäpp, plommonstop, kostym, vitt skjortbröst, svart fluga och lågskor säger hon med ett leende.
Försök att se den bilden framför er, inte riktigt vad man förväntat sig ens på 1960-talet, men det här var två fina herrar, eller som åtminstone försökte vara det. I början av 1970-talet kom en Örnsköldsviksbo dit och hade idéer om lift och toppstuga på Helags. Den tanken punkterades av ett gäng damer från Sveg som under kvällen turades om att dansa med honom så att svetten dröp och han nådde utmattningens gräns. Till följd av detta lämnade han stugan dagen efter med svansen mellan bena.
- Enligt vad Henry berättat så var en av de mest korkade frågor de fått däruppe när en storstadsbo som var en av de första gästerna på den nya stationen 1983 frågade om det fanns hårtork på rummet berättar Birgitta.
- Vid ett annat tillfälle sa Signe att de fått besök av en dam som kom i lågskor och med paraplyet uppslaget. Då sprang Signe efter och gav henne en mössa som hon vördsamt tackade för säger Birgitta.
Det inträffade även olyckor och sjukdomsfall, inget konstigt med det, dessbättre inget dödsfall. Vid ett tillfälle fick man forsla en kvinna med brutet ben på hästryggen ner till Ljungdalen över ojämn fjällhed. Man kan bara tänka sig den smärta som kvinnan måste utstå, ett benbrott skall ju förutom att fixeras, vara i så mycket stillhet som möjligt för att undvika smärta, och någon bedövning vare sig kunde eller fick de ge. Vid ett annat tillfälle fördes en hastigt insjuknad kvinna på en tung, otymplig och ålderdomlig bår ner till Kesusjön där den inte helt obekante Gunnar ”Spökis” Andersson väntade med sitt plan. För att bära kvinnan på båren krävdes fyra man plus att man hade två avlösare med sig. När ”Spökis” fick se detta ansåg han att de kunde gå tillbaka utan bår, den kunde dom sänka i sjön.
Jag längtar hem
Jag träffade makarna de Ron när jag, som 20-åring 1976, gick med pappa på en tälttur till Helags med målet att bestiga toppen. Redan året därpå var vi tillbaka under en långvandring i Jämtlandsfjällen med tält, sedan dröjde det nio år och då var det som färdledare för STF på ”Stugtur Jämtland”, så Helags har funnits med länge i mitt medvetande. Den där sommaren, 1986, var också deras sista på stationen innan det var dags att pensionera sig.
Några år tidigare, i samband med invigningen av den nya anläggningen 21 april 1983, tilldelas makarna de Ron Svenska Turistföreningens medalj i silver direkt ur handen av dåvarande ordföranden Stig Synnergren för sina arbeten åt föreningen.
Under de 26 år som de basade på Helags blev det som ett andra hem där de tillbringade närmare åtta månader av årets tolv.
- Jag minns att moster berättade för mig att hon alltid längtade till Helags när hon inte var där, säger Birgitta Persson. När hon väl var där så tyckte hon att hon var ett stycke närmare himlen.
Att bli kär i Helags är inte svårt, det finns till och med en kärleksförklaring från Gösta Linderholm, som för övrigt hade ett ställe i Skärkdalen, dryga halvmilen från Ljungdalen. På lp:n ”Med handen på din höft” har han med en låt som heter ”Äntligen (Helags rendezvous)”.
Paret avtackades i augusti 1986 i Ljungdalens bygdegård. Aldrig, vare sig förr eller senare, har det varit så mycket folk på plats samtidigt. Där fanns Bergs kommun, bybor, olika myndigheter, STF-kretsar och enskilda personer samt Helagsgäster från när och fjärran. Ett värdigt och välförtjänt avslut på en enastående insats i fjällvärlden.
De sista åren bodde paret i Ljungdalen vid Ljungans strand och när de blickade västerut visste de att bakom Torkilstötens bulliga form fanns det som de älskade allra mest, platsen som låg närmare himlen, det heliga fjället Helags.
”Jag längtar hem” som Verner von Heidenstam skrev.
Signe lämnade oss 2002, 82 år gammal, och Henry 2006, 83 år gammal.
Tack till Birgitta Persson vars moster var Signe de Ron. Tack även till Synnöve de Ron Nordström, dotter till Signe och Henry.
Vykort från gamla stugplatsen. Fotograf okänd.
Henry skottar. Ur STFS årsskrift 1977. Foto: Ove Andersson
Grytan för fruktsoppan. Ur STFS årsskrift 1977. Foto: Ove Andersson
Mellan stugorna ledstolpar för vintern. Foto: PG Eklöf
Skyltstolpe utanför stationen. Foto: PG Eklöf
Tackkortet 1986. Fotograf okänd.
”Äntligen Helags Rendez-vous” av Gösta Linderholm.
PG EKLÖF
19 maj 2022