Bokebackens
kultursida

Musik vi pådyvlas
har aldrig ägt rum

Sampling, insamling av ljud inplacerade i ett matematiskt bestämt tidsmönster och med pålagd trummaskin är grundläggande i mycken digital dansmusik. Här så kallad street dance. Foto: Eduemoni/Wikimedia

I varuhus, butiker och gallerior spelas underlig musik. Den är obehagligt plastaktig och går inte riktigt att känna igen. Det beror på att den framställts i datorer och bygger på afrikanska rytmer som isolerats från sitt ursprungliga sammanhang.

Är du utled på ”musiken” i butiker och gallerior, restauranger, TV-program, idrottsevenemang och väntrum? Tror du att det går att göra något åt det? Glöm det. Musiken är här för att stanna, vad vi än tycker. I det följande tar jag handeln som exempel, eftersom den miljön är svårast att undvika. Ekonomin styr. Branschen anser sig ha vetenskapligt stöd för att vi stannar längre och handlar mer. Äldre medborgare som inte gillar musiken vill man ändå inte ha in i affärerna. Sådana är ointressanta som konsumenter. Musiken är anpassad för att locka till sig köpstarka, yngre kunder. Med hjälp av en expert, professor emeritus Gunnar Valkare, ska jag strax försöka förklara varför bakgrundsmusiken i affärerna är så provocerande. Etiketter som varuhusmusik, hissmusik eller skräpmusik räcker inte för att förstå.

Var fjärde vill ha tyst

Först och främst är väl detta ändå en arbetsmiljöfråga? Vi kunder kan ju välja bort musiken genom att helt enkelt inte gå in i butiken eller vistas där så kort tid som möjligt. Min egen strategi är att i förväg bestämma vad jag vill ha, med beslutsamma steg gå direkt fram till rätt hylla och raskt betala utan att yttra ett ord till personalen. Blixtsnabbt skaffar jag den där vinterjackan utan att behöva exponeras för musikindustrins pinsamma produkter längre än nödvändigt. Men de stackars anställda måste ju stå hela dagen i skvalet! Omkring 25 procent av dem vill inte ha någon musik alls, enligt en utredning som Handelsanställdas förbund låtit göra. Å andra sidan är det hela 45 procent av de tillfrågade som gillar musiken. På var tredje arbetsplats spelas ingenting men där vill hela 70 procent av personalen ha musik. Åtminstone sådan som de själva tycker om. De tror att den ökar trivseln och höjer motivationen.

För dem som föredrar tysta miljöer när de går och handlar är risken alltså stor att det kommer att blir än värre. Ägarna bryr sig sällan om att personalen kan bli trötta och stressade av den torftiga, friköpta musik som är vanligast. Många av dem fattar inte ens att om medarbetarna får vara med om att välja musikstil ökar deras acceptans. ”Alla på vår arbetsplats är fruktansvärt trötta på den musik som spelats dag ut och dag in i över ett år”, heter det i en kommentar. ”Låtarna som spelas undrar man var de hittas, falsksjungande personer som framför låtar som man aldrig hade lyssnat på. Fruktansvärt.” Om istället personalens smak får avgöra kan musiken stå för något positivt. ”Vi spelar bara lugn musik på låg volym … så skönt ...”

Oförglömligt crescendo

Nu invänder kanske någon att musik är frågan om tycke och smak. Visst har vi större tolerans för musik vi gillar. Pröva till exempel tanken att handla på Hemköp till tonerna av Griegs hänförande mästerverk ”I bergakungens sal”. I brödavdelningen hör man först symfoniorkestern som en viskning, redan vid mejerivarorna skruvas tempot och volymen upp och lösgodiset passeras medan slagverkaren frenetiskt bearbetar sina cymbaler. Inköpen avslutas i kassan under ett oförglömligt crescendo. Eller, hur välgörande för själen vore det inte att köpa strumpor, invaggad i den överjordiska stämning som gregoriansk sång kan förmedla?

Nu är chansen mycket liten att få höra Grieg i något kommersiellt tempel. Musik av högre valör lyser där nästan helt med sin frånvaro. De som bestämmer har nog aldrig hört talas om Grieg. Däremot verkar de vara väl förtrogna med moderna syntetiska musikstilar – i grunden ingenting annat än digital dansmusik, befriad från alla element av mänsklig aktivitet (levande musiker). En annan förklaring är att man till butikskedjorna hellre köper in billig industritillverkad musik än betalar dyra avgifter för upphovsrätten.

Snorkigt svar

Ibland är volymen obegripligt hög. På en bensinmack i Jönköping utsattes jag en gång för kraftigt, monotont discodunk från högtalare ovanför pumparna. Inne i stationen var det lika illa. Då jag anmärkte på ljudet fick jag ett snorkigt svar – tror jag åtminstone, det var lite svårt att uppfatta. Det är många år sen, men jag tankar aldrig där mer. I Handels enkät uppger några av de som upplever problem med ljudnivån att de inte kan föra samtal med kunderna. ”Många kunder är missnöjda. Vi blir stressade och hör inte vad kunden behöver hjälp med”, säger en anställd.

Det är ju personalen som är experter på relationen med kunderna. Deras erfarenhet av den höga musiken borde alltså väga tungt. Så är det långtifrån alltid. ”Har fått höra att en tidigare chef ifrågasatt detta och att en av de högsta cheferna svarat att då har man inget på företaget att göra”, berättar en som arbetar i detaljhandeln. En ICA-butik i Uppsala spelade ovanligt hög musik. Det var mycket otrevligt att vistas där och jag frågade en anställd hur hon stod ut. Hon såg vettskrämd på mig och sa med dämpad röst att det var chefen som bestämde.

Varningssignal

Några av enkätsvaren borde absolut fungera som en varningssignal för ägarna. ”Har arbetat på flera stora butiker och kunderna i samtliga är eniga om att musik ökar stressen då de handlar och de handlar mindre eller inte alls på grund av irritationen musiken ger.” ”Jag tycker om musiken som vi har i butiken, men oftast är det klagomål från kunden.” ”De flesta kunderna tycker att det är för hög volym och det blir svårt för kunden att höra vad vi säger.” ”Även om kunden inte handlar fick jag höra att vi har fruktansvärt hög musik! Man väljer ju att gå till en annan butik.” ”Väldigt synd att förlora kunderna på grund av musiken.” Verkligheten är att de flesta butiksanställda inte har något inflytande alls över musiken, vare sig vad som spelas eller hur högt. För oss kunder tjänar det alltså inte mycket till att klaga. Det ökar bara personalens frustration. Precis det jag råkade ut för på bensinmacken.

Som kund i den så kallade sällanköpshandeln kan man någon gång utnyttja sitt övertag. Vi behövde en ny tvättmaskin och hade bestämt oss för en viss modell. I det stora vitvaruhuset lät det som vanligt, det vill säga långt över min irritationströskel. En försäljare närmade sig. Jag pekade på tvättmaskinen och sa: ”Vi köper den här på ett villkor – stäng av musiken.” Han lommade iväg och gjorde som jag sa och affären kunde genomföras.

En illusion av musik

Varför är den musik vi ofrivilligt utsätts för ofta så tröttsam? Jo, den slags musik vi talar om här har förlorat all kontakt med den levande musikens rötter. Tekniken har gjort det möjligt att spela upp en illusion av musik. Det musikaliska samspel som levereras ur högtalare eller hörsnäckor har aldrig ägt rum, skriver Gunnar Valkare obönhörligt i sin bok Varifrån kommer musiken? Musiken framställs på helt artificiell väg, i datorer. Ljudfragment från olika instrument samlas in, samplas, och kan användas om och om igen i olika kombinationer, ”låtar”. Inspelningen styrs av en konstgjord metronom, en digital klocka. Med trummaskinerna försvann de sista små, finstämda avvikelser som hör till genuin musik, som appellerar till våra djupaste känslor. Att den gregorianska mässången tilltalar mig så mycket kanske beror på att den har en oförutsägbar rytmik. Generellt har européer tillåtit musikens puls att variera från tämligen exakt metriskhet till stor variation och frihet. Valkare tar wienervalsen som exempel. Tänk vilken elegans och förväntan i de första takterna i An der schönen blauen Donau!

Från Afrika har den västerländska populärmusiken lånat rytmen, men utplånat den spontana mångtydighet, skickliga samspel mellan musikerna och improviserade förskjutningar av det rytmiska flödet, som utmärker den traditionella afrikanska musiken. Kvar blev en rytmisk precision som behövdes för tillverkningen av syntetisk musik. Det är alltså frågan om maskiner som placerar in ljudfragment i ett digitalt tidsmönster.

Ledningen för det stora vitvaruhuset inbillar sig således att man säljer fler tvättmaskiner med afrikanska rytmer som korrumperats med allehanda effekter i datorer och studior - eller som i hårdrock - ljudtekniska brister. Alltså en modernare och finare musik än sådan som spelas av levande människor i verkliga livet.

ULF IVARSSON

11 januari 2021

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.