Bokebackens
kultursida

Krönika av Torkel Ivarsson:

En illojal murvels bekännelse

För tolv år sedan blev jag pensionär efter 40 år i dagspressen, varav större delen på Borås Tidning. Ni får frilansa för tidningen så mycket ni vill, försäkrade den jovialiske redaktionschefen Bengt Carlsson mig och två av mina arbetskamrater som gick samtidigt. Så blev det inte. Kulturen publicerade ett par av mina essäer ( i ett fall efter ett års väntan!), det var allt. Nyhetsredaktionen kallt avvisande, tips och artiklar refuserades direkt. Jag hade enligt chefredaktören Stefan Eklund varit ”en av de bästa stilisterna och vassaste reportrarna”. Men plötsligt upptäckte jag att ingen frågade efter mig längre. Det var lite omtumlande, man blir ju lätt yrkesskadad när man stått på scenen så länge och jag trodde ju i min enfald att jag hade mer att ge. Jag hade periodvis varit obekväm för tidningen eftersom jag hävdat journalistens skyldighet att även beskriva samhället underifrån, vilket särskilt de första åren var en nymodighet, men jag bemöttes med respekt och min gamle chefredaktör Rune Larsson brukade när jag talade med honom långt senare alltid säga att han var stolt över mig, att jag hade varit en pionjär.

Men nu hade jag lämnat redaktionen. Jag var inte osams med tidningen, men tidningen uppträdde som om den vore osams med mig. Det var en intressant erfarenhet att vara ute i kylan. Nu fick jag en praktisk inblick i hur en tidning på ett arrogant vis kan behandla läsare, tipsare och insändarskribenter. Den danske pressforskaren Jörgen Paulsson kallar detta för att redaktionerna lever i sitt eget nyhetsuniversum, alltså att de har tolkningsföreträdet. Den som kritiserar journalister får snart lära sig var makten över ordet ligger.

När jag anställdes på den gamla högertidningen var den genompolitiserad på så vis att reportrarna visste vad som var lämpligt att skriva om och inte lämpligt att skriva om. Det satt i väggarna. Då var det de konservativa idéerna som skulle skyddas. I dag är det på samma vis fast tvärtom, i de riktigt brännande samhällsfrågorna framför allt i migrations- och integrationspolitiken styrs tidningen av en politiskt korrekt agenda, från chefredaktören via ledarsidan och hela vägen neråt i hierarkin. Den politiske redaktören Mikael Hermansson försöker upprepa Torgny Segerstedts femhundra artiklar mot Hitler, fast det nu handlar om Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Får han rätt i sin jämförelse, fast det tror jag inte, så får jag gratulera till en plats i historieböckerna. Också nyhetsarbetet präglas av de korrekta åsikterna på så vis att redaktionen helst undviker ämnen som upplevs som obehagliga. När jag förra sommaren försökte intressera nyhetschefen Eric Klefberg för invandringens effekter på välfärdssystemen i de små kommuner som tagit extra stort ansvar, fick jag veta att det var något galet med min människosyn. En vecka senare kom Uppdrag granskning med sitt omtalade reportage från Filipstad som gick på knäna på grund av invandring. Revansch! Jag försökte också få Klefberg att via lokal journalistik spegla den komplexa historien om de tusentals afghanska män utan asylskäl som med hjälp av en högröstad lobbygrupp hållit sig kvar i landet och kostat skattebetalarna tiotals miljarder kronor (OBS miljarder, inte miljoner). Svaret blev fler ytliga intervjuer där afghanerna framställs som offer, vilket jag måste medge delvis är sant. Sverige har på ett vis lurat hit dem med sin generösa migrationspolitik, men bedrägeriet är från två håll, de flesta av dem ljuger om sin identitet, ålder och flyktingskäl. Jag anser inte att de är dåliga människor för det, de gör vad vem som helst skulle göra för att skaffa sig själva och sina familjer ett bättre liv, men för det första måste ju svensk lagstiftning gälla lika för alla och för det andra är hela hanteringen djupt orättvis och enormt resursslukande ställt mot flyktingar med verkligt skyddsbehov som saknar denna massiva uppbackning. Att detta ska vara så svårt att skriva om? Är det inte journalistikens uppgift?

Denna genompolitiserade hållning fick ett fullkomligt vulkanutbrott i Borås Tidning för ett par år sedan när BT:s kulturavdelning fick nys om att den lokale musikern Klas Qvist yttrat sig kritiskt om just de asylsökande afghanerna, dessutom på en förgriplig nättidning (Ingrid & Maria) Heureka! Ett underbart tillfälle att komma åt ondskan genom den gamla pålitliga metoden guilt by association. Qvist hade bara någon vecka tidigare höjts till skyarna av samma kulturavdelning för sin nya skiva vilken producerats i samarbete med Mikael Ramel. Men nu satte tidningens kulturredaktör Lena Kvist och skribenten Niclas Sennerteg boråsmusikern i skamstocken. Det räckte inte bara med avslöjandet att han fraterniserat med en ”högerextrem” nättidning, efter kontakt med Ramel och det konflikträdda skivbolaget Paraply record bestämdes att intäkterna för inspelningen skulle gå till tidningen Expo, som tagit till uppgift att spåra upp och brännmärka allt som man själv definierar som rasism och extremism. Halleluja! Vilket scoop! Man kan tänka sig ryggdunkningarna på redaktionen.

Ingen tog Klas Qvist och yttrandefriheten i försvar, ingen vågade, inte jag heller, även om jag reagerade starkt mot lynchjustisen. Min och andras passivitet säger något om det giftmoln som förlamat samhällsdebatten. Men här Klas, kommer sent omsider min ursäkt.

Redaktionens politiska aktivism illustrerades i somras på ett likartat sätt efter Ola Wongs sommarprogram. Wong, med erfarenhet från diktaturens Kina, hade fräckheten att angripa den svenska journalistkåren för svek i migrationsfrågan, bättre genomlysta hade problemen kanske inte varit lika ohanterliga i dag, är Wongs slutsats. Jonathan Eklunds dräpande recension var för säkerhets skull kryddad med svordomar för att läsaren riktigt skulle förstå vilken ful fisk Ola Wong är. Precis som i fallet Klas Qvist hade Wong högaktningsfullt intervjuats i tidningen dagarna innan. Men nu hade han gjort sig skyldig till det värsta brottet av alla- att angripa den ömhudade journalistkåren och måste därför straffas. Wong kom ändå lindrigare undan än Qvist, men så är ju den förre mer känd med en stark publicistisk plattform bland annat i nättidningen Kvartal där han är kulturchef. Den erkänt begåvade men lokale musikern Klas Qvist kunde utan risk smutskastas, den lovande karriären avbrytas.

Om ni nu efter den här drapan tycker att jag är en gammal och bitter murvel så är det en alldeles korrekt iakttagelse.

TORKEL IVARSSON

19 oktober 2020

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.