Bokebackens
kultursida

Ina Lange hemlig kurir till tsaren

Ina Lange (f. Forstén) gift med den svenske operasångaren Algot Lange som var engagerad vid ”Det Kongelige Teater” i Köpenhamn. Ina Lange verkade från och med 1885 som kammarpianist vid det danska hovet. Hon var också en del av en hemlig kanal till den ryske kejsaren.

Ont om tid? Läs artikeln i korthet här

Mellan åren 1891 och 1892 då Alexander III ännu var kejsare tar förryskningsprocessen fart i Finland. Panslavisterna som representerar Rysslands nationalister är den drivande kraften bakom rörelsen. Hetsjakten kulminerar 1899 i det så kallade ”Februarimanifestet”. År 1891 trodde många i Finland ännu att kejsaren inte stod bakom denna förryskning men att de nationalistiska partierna avskärmade honom från relevant information. För att råda bot på detta försökte en grupp erfarna politiker bygga upp en hemlig förbindelse till Kejsaren. En lämplig brygga lyckades man skapa via en hovpianist vid det danska hovet och därifrån till Danmarks kronprins som hade nära kontakt till sin syster Dagmar som var den ryska kejsarinnan, och som kunde förmedla informationen till kejsaren. Kanalen var i användning cirka två år varefter den övergavs då den inte verkade ge någon utdelning.

Enligt en skröna (som inte tas upp i boken) skulle hela förrysknings kampanjen av Storfurstendömet Finland ha startat i och med att kejsaren Alexander III tillsammans med sin danska fru Dagmar ville skicka vykort från Finland under sin semesterseglats i finländska skärgården. Han skickade en matros med vykorten till ett postkontor, men matrosen återkom med vykorten och förklarade att kostkontoret inte tog emot dem för de hade ryska frimärken vilka inte var giltiga i Finland. Lite senare lär kejsaren ha skickat en piga till närmaste bybutik för att köpa färska livsmedel, men också här hade pigan återkommit med oförrättat ärende med förklaringen att de ryska rubel som hon hade fåt med sig inte dög i Finland. Detta lär skall ha gjort kejsaren ursinnig och fått honom att utropa: ”Hur är det möjligt att den ryska kejsaren inte kan skicka postkort och köpa mjölk i sitt eget rike”. Enligt skrönan skulle de ryska panslavisterna ha utnyttjat detta tillfälle till att starta processen att avskaffa Storfurstendömets alla autonoma rättigheter.

Sant eller icke, men kejsarens vrede lät inte vänta på sig i och med att det utfärdade ”Postmanifestet” 1890 som delvis underställde det finska postväsendet ryska inrikesministeriet och som bland annat stipulerade att brev från Finland till Ryssland eller till utlandet skulle förses med ryska frimärken. Inrikes var det ännu tillåtet att använda finska frimärken. Men mera var på kommande i och med att man planerade att införliva det finska tullverket i Rysslands dito, något som skulle kraftigt försämra Finlands möjligheter till utrikeshandel. Det började klarna för envar i Finland att processen skulle fortsätta och att Storfurstendömets autonomi var i fara.

Panslavisternas ”programförklaring” byggde i mångt och mycket på historikern Kesar Filippovich Ordins bok ”Pokorenije Finljandii” (Erövringen av Finland) där han påvisade att det inte existerade någon juridisk grund för Storfurstendömets autonomi. Boken utkom 1889, det vill säga ett år före ”Postmanifestet”.

Naiv tro på kejsaren

Idén att bygga upp en hemlig informationskanal från Finland direkt till kejsaren kom från historikern och politikern Johan Richard Danielson-Kalmari (1853-1933). Behovet av en sådan kanal upplevdes i Finland som nödvändig för en allmänt utbredd (naiv) tro var att kejsaren i grund och botten var god och rättvis men att han vilseletts av en svärm av panslavister. Dessa skulle genom falsk ryktesspridning låta kejsaren förstå att Finland närde separatistiska strävanden och därför måste fråntas sin autonoma ställning. Möjligheterna för finländarna att rätta till bilden och framföra Storfurstendömets försäkran om sin lojalitet till kejsaren upplevdes som obefintliga på grund av panslavisternas strävan att avskärma kejsaren från all relevant information om de verkliga förhållandena. Danielson-Kalmari hade själv fått erfara detta då han sammanställt en hel bok ”Suomen yhdistäminen Venäjän valtakuntaan” (Finlands förening med det ryska riket) där han utförligt redovisade för de finska förhållandena och bad Finlands ministerstatssekreterare Casimir Ehrnrooth i S:t Petersburg att överräcka den åt kejsaren men denne hade avvisat begäran med motiveringen att frågan var politiskt för känslig.

Alexis Gripenberg, som var tjänsteman vid avdelningen för de finländska ärendena hade dock uppmanat Danielson-Kalmari att försöka skicka boken via Danmark per post emedan han hade märkt att post med danska frimärken vanligen öppnades av kejsarinnan och man kunde då hoppas att om hon fattade intresse för boken också förmedlade budskapet åt kejsaren. Det var då som Danielson-Kalmari kom att tänka på att hans kusin Ina Lange verkade som hovpianist i danska kungahovet och verkade också som musiklärare för kronprinsen Fredriks barn. Kronprins Fredrik (senare Fredrik VIII) var bror till kejsarinnan Dagmar så om bara kronprinsen skulle gå med på det skulle en perfekt förbindelsebrygga kunna byggas upp genom kedjan Danielson – Kalmari – Lange – kronprins Fredrik – Kejsarinnan Dagmar – Alexander III.

I det följande handlar boken om hur han kontaktar Ina Lange med sitt förslag och hur hon i sin tur tar upp frågan med kronprins Fredrik som efter viss tvekan går med på att verka som förmedlande länk för ”relevant information” från Storfurstendömet Finland till sin måg Alexander III. Det är kort och gott frågan om brevväxlingen mellan Ina Lange och Danielson, mera eller mindre direkt nedskriven, ömsom på danska, ömsom på svenska (med finsk översättning) där den fria brevtexten ofta förutsätter att man känner till en massa bakgrundsfaktorer som dock ej redovisas i boken. Resultatet blir en mycket svårforcerad text där det informativa värdet blir starkt lidande.

Ina allt mera en del av familjen

Av brevväxlingen framgår hur Ina verkar vinna allt större förtroende hos kronprinsen som mynnar ut i lång högläsning av Danielsons texter för prinsen om de verkliga förhållandena i Finland, där folkets trofasthet gentemot kejsaren om och om igen bedyras. Man får också lite en känsla av att kronprinsen visar ett visst intresse för fru pianisten. Bland annat visar kronprinsen Ida sin sängkammare dit man kommer via en hemlig gång från musikrummet (22.2.1891). Detta sker som avslutning på en musikafton. Av texten framgår också att kronprinsessan ogillar svenskarna och Sverige medan för kronprinsen gäller det omvända. Han lever så att säga lite kvar i den skandinavistiska rörelsen från mitten av 1800-talet. Familjens dotter Louise fyller sexton år och Ida får ta del i familjens val av ett lämpligt parti för flickan. Danmarks konung Kristian IX samt drottningen samt kejsarinnan Dagmar önskar att hon skickas till Ryssland men flickan stretar emot. Hon ryggar tillbaka inför tanken att övergå till den ortodoxa tron.

Danielson hävdar gång på gång att det råder ett avbrott i kommunikationen mellan finska Lantdagen och kejsaren genom att Casimir Ehrnrooth som ansvarar för de finländska ärendena inför kejsaren förhindrar att Lantdagens budskap når fram till kejsaren. Han lämnar därmed fältet fritt för panslavisterna att påverka kejsaren med sina oriktiga påståenden. Danielson vill först och främst att kejsaren klart uttalar sig i Finlandsfrågan efter att ha blivit korrekt informerad om de lojala förhållandena i Finland.

Hur som helst, böckerna (översatta till ryska) skickas iväg och når mottagaren och kejsaren sänder ett tacktelegram till kronprinsen varefter den politiska korrespondensen mellan kronprinsen och hans syster kejsarinnan Dagmar fortsätter. Lite oklart förblir det i vilken utsträckning denna informationskanal påverkar kejsar Alexander III och de politiska besluten i samband med förryskningskampanjen. Kronprinsen verkar ta sig an uppgiften att försvara Finland i och med att han informerar också den brittiske ministern McDonald om den orättfärdiga förryskningsprogrammet. Vidare förmedlas Leo Mechelins bok till det grekiska hovet.

Tavaststjernas tal upprör Ida

Ida besöker en föredragstillställning som arrangerats av studentkåren om förryskningsprogrammet i Finland. Efter att Ivar Berendsen givit ett föredrag om Mechelins och Danielsons böcker med information om den olagliga förryskningsprocessen och i allmänna ordalag hyllat det finska folket steg Karl August Tavaststjerna upp och framförde en tillrättavisande protest: ”Finnarna bryr sig inte om någonting, de är helt likgiltiga, glada och lata. Finnarna tycker om ryssarna och bryr sig inte om vad som händer dem. Det är bara en liten fraktion av svekomaner och fennomaner som härjar och domderar i pressen och ger sig ut för att tala för hela folket”. Enligt Ida ledde detta till en allmän bestörtning och hon krävde genast att Tavaststjerna skulle medge att han representerade bara sig själv och inte uttalat någon allmänt accepterad ”sanning”. Här kan det vara på sin plats, för att undvika missförstånd att lite reda ut de politiska förhållandena i Finland år 1891.

Då är det bra att gå tillbaka till år 1863 eller till förhållandena efter Krimkriget 1856 då finskhetsrörelsen tar sin början. Ryssarna var rädda för att den euforiska skandinavismen som brett ut sig bland de danska och svenska studentorganisationerna skulle sprida sig över till Storfurstendömet och på sikt utgöra ett hot mot Rysslands dominans i området som de ville definiera som en rysk provins.

Språkfrågan blev central

För att mota Olle i grind understödde de den spirande finskhetsrörelsen i landet för att skapa en motvikt mot den skandinaviska rörelsen. Detta ledde till att det uppstod en slags kulturell och politisk partibildning i Finland, man talade om svekomaner och fennomaner som delade särskilt studentvärlden i två läger som ibland häftigt bekämpade varandra. Svekomanerna hade i början lite nosat på skandinavisternas lösryckande av Finland från Ryssland men i den kommande kulturella striden blev det språkfrågan som var det centralaste tvistefröet; svekomanerna ville bevara svenskans centrala roll i förvaltningen och inom universitetsvärlden medan fennomanerna ville ersätta svenskan med finska. Båda partierna tänkte sig en framtid i Storfurstendömets regi. Men allt förändrades i och med att förryskningsprogrammet startade 1890.

Nu fick båda parterna en gemensam fiende i Ryssland som ville ersätta både finskan och svenskan med ryskan och avskaffa Storfurstendömets autonomi. Det är nu som finländarna på allvar börjar bygga upp sin identitet, i kampen mot förryskningen. En ny partibildning uppstår nu, de så kallade ”undfallenhetsmännen” eller ”gammalfinnarna” kontra ”ungfinnarna”. Den förra gruppen tyckte att man skall inte streta emot för då blir det bara värre. De höll till godo om de bara fick hålla sina gamla tjänster. Mot dessa stod ungfinnarna som krävde att Finlands autonomi och egna lagar skulle erkännas, detta vad man hade kommit överens om på Borgå Lantdag 1809 och det gällde än. Man kan säga att det är genom denna kamp mot faran att bli slukad av det ryska imperiet som den finska identiteten skapas. Ironiskt nog kan man också säga att ungfinnarnas kamp mot förryskningsprocessen gick ut på att kämpa för att bevara den svenska samhällsordningen i Finland. Lite tillspetsat kan man säga att finnarna gav landet språket, svenskarna kulturen och ryssarna identiteten.

Så får då kronprinsen ett klart svar av kejsarfamiljen där kejsarinnan meddelar att familjen inklusive Sacha (Alexander III) inte omfattar Kesar Filippovich Ordins åsikter och har ingenting med honom att göra. Om tullverkets kommande öde får de ännu ej veta någonting men då förbindelsekanalen nu är öppnad passar kronprinsen på att framhålla att det är ytterst viktigt att kanalen hålls hemlig för att undvika diplomatiska komplikationer. Endast Mechelin och Danielson får vara inblandade på finska sidan.

Ina får fullständig utbetalning

Den 12 april 1891 utfärdade Alexander III ett reskript i form av ett befallningsbrev åt Finlands generalguvernör som allmänt kom att betraktas som att fusionsplanerna för tullverket avstyrdes. För Ina betydde detta mycket, det visade att hennes ansträngningar att vidarebefordra Danielsons information med tillhjälp av kronprinsen och kejsarinnan hade påverkat kejsaren till den grad att han stoppat fusionsplanerna. På en hovbjudning hade till och med konungen kommit fram till henne och gratulerat Finland för den lyckliga utgången på postmanifestdramat. Officiellt visste konungen ingenting om informationsbryggan.

Danielson informerade Ina om situationen i Finland efter att reskriptet publicerats. Frågan blev genast vilken respons som ständerna i Lantdagen skulle ge kejsaren. I Sverige hade ståndsriksdagen avskaffats 1865 men i Finland hade man ännu 1891 en ståndslantdag och det visade sig att stånden förhöll sig mycket olika till kejsarens beslut. De finskspråkiga stånden som representerades av prästerskapet och bönderna ansåg att detta var ett ynnestbevis gentemot Storfurstendömet och ständerna borde visa sin djupaste tacksamhet eftersom det upplevdes som en bekräftelse på Storfurstendömets autonomi. Man levde ännu kvar i tron att bara man tydligt visade sin trohet mot kejsaren skulle Finland kunna fortleva som ett autonomt furstendöme med egna lagar och egna rättigheter.

De svenskspråkiga stånden, adelskapet och borgarståndet förhöll sig avvisande till reskriptet. Deras åsikt var att både post- och tullreskripten var helt olagliga från grunden och om man i nåder tar ett steg tillbaka i ett förryskningsprogram så var det inget man behövde tacka för. De yrkade på att man skulle möta det nya reskriptet med tystnad. Detta skulle ha inneburit en oerhörd förolämpning för kejsaren. Här bör ytterligare påpekas att prästerskapet tillsammans med bondeståndet representerade säkert mellan 80 och 90 procent av hela landets befolkning.

Följande dag, då reskriptet officiellt offentliggjordes tog dock både borgarna och adelskapet skeden i vacker hand och anslöt sig till hyllningsskaran. Det skedda visade att den finskspråkiga majoriteten ännu visade en tilltro till kejsaren och räknade med en trygg framtid för Finlands del som ett autonomt furstendöme under den ryska storfursten (kejsaren). De svenskspråkiga stånden, däremot närde redan en misstänksamhet mot alla ryska förehavanden och upplevde att man inte mera kunde lita på sin herre i öster.

Efter denna redogörelse uttalar sig Danielson mera allmänt nedlåtande om de svenskspråkiga stånden som han kallar svekomaner. Han framhåller att meningsskiljaktigheterna som vi nu såg inte var någon engångsföreteelse utan har visat sig otaliga gånger tidigare och därigenom vållat många svåra situationer. Danielson avser tydligen med sin kritik att svekomanerna varit orsaken till kejsarens vrede och påhoppen kommit som tillrättavisningar förorsakade av svekomanernas frispråkighet. Man får här en känsla av att Danielson tillsammans med de finskspråkiga stånden ännu 1891 representerar en undfallenhetspolitik eller skall vi säga en tilltro till att Storfurstendömet var en bestående och pålitlig stomme kring vilken framtiden kunde och skulle byggas.

Byte av ministerstatssekreterare

Ministerstatssekreterarens uppgift var att föredra alla de finska ärendena inför kejsaren som ägde makt att godkänna, förkasta eller ändra på de framlagda ärendena. Ur finländsk synvinkel var det av avgörande betydelse vem som utnämndes till detta ämbete, för det var Storfurstendömets enda direkta kontakt till kejsaren. 1891 innehades posten av Casimir Ehrnrooth som man på finländskt håll var mycket missnöjd med på grund av hans sölande och överdrivna försiktighet. Han ville till inget pris framföra till kejsaren någonting som kunde uppröra eller irritera honom. Detta ledde till att stora mängder relevant information aldrig nådde fram till kejsaren vilket spelade panslavisterna i händerna, då det därigenom blev fritt fram för dem att framföra sin version av ”sanningen”. Ett byte av ministerstatssekreterare stod därför högt på önskelistan. Ehrnrooth hade också av olika skäl råkat i onåd inför kejsaren så man visste att ett byte var på kommande. Man visste vidare att Ehrnrooths assistent Woldemar Carl von Daehn skulle bli efterträdaren. Danielson framförde nu som följande förmedlingsuppgift åt Ina att försöka få kejsaren att utnämna friherre Johannes Gripenberg till Daehns assistent. Gripenberg hade man det största förtroendet för och man hoppades att via honom kunna få de finska synpunkterna förmedlade till kejsaren.

Kodifiering av Storfurstendömets grundlag

Finlands grundlag från 1772 och 1789, som Storfurstendömets autonomi byggde på var hopplöst föråldrad och i starkt behov av en revidering. Samtidigt yrkade panslavisterna på en kodifiering av av denna grundlag, för att vara samstämmig med den ryska lagstiftningen. 1885 tillsattes en kommitté för att utarbeta ett revideringsförslag. Kommittén fick sitt arbete klart 1887 och förslaget skickades till ryska justitiedepartementet för att ”samstämmas”. När finländarna fick se resultatet kände de inte igen sin gamla lag, all beslutanderätt var överförd på kejsaren och de ryska myndigheterna. Den ryska ”stöpningen” av grundlagen skulle ha inneburit att Storfurstendömets autonomi skulle ha gått förlorad. Här kom den andra uppgiften som Danielson ville att Ina skulle sköta om via sin kanal till kejsaren. Den gällde att förmedla Finlands reviderade version via kronprinsen och Dagmar direkt till kejsaren och därigenom få den finska versionen godkänd och skickad tillbaka till Finlands Lantdag för slutgiltigt godkännande. Det var inte små uppgifter som man väntade sig att Ina skulle ta sig an.

Ina börjar ifrågasätta

I början på april 1891 visar brevväxlingen att det jäktades mycket med att få lämpligt material skickat till S:t Petersburg, en del måste översättas till franska för kejsarinnan klagade på att hon inte förstod svenska så bra. Yrjö-Koskinen och Danielson var i flitigt arbete och man får intrycket att dessa fennomaner lyckas styra utvecklingen i Finland genom sin hemliga informationkanal. Men så framgår det av breven att trots de första positiva tecknen dyker det upp ett språkreskript i Finland om ryska språket, ett reskript som gick stick i stäv mot det tidigare välvilliga reskriptet om tullverket. Danielson rasade. Ömsom beskyllde han panslavisterna för mullvardsarbete bakom kejsarens rygg, ömsom svekomanerna eller ”vikingarna” som han kallade dem för att de hade irriterat makthavarna i S:t Petersburg som i sin tur kvitterat påhoppen med nya förryskningsåtgärder. Men mera var på kommande, en strid ström av små bestämmelser som alla pekade mot samma håll; en gradvis förskjutning av de samhälleliga förhållandena för att allt mera passa in i det ryska systemet. Danielson och Yrjö-Koskinen framför första gången påståendet att dessa ryska tilltag kan skada finländarnas förtroende för det ryska kejsardömet. Ina, igen började ifrågasätta det vettiga i hela verksamheten om de ändå blev ständigt överkörda. Hon hade fått uppfattningen att kejsaren i själva verket inte hade någon makt utan lät sig styras av de panslavistiska ”rådgivarna”.

Kronprinsen besöker Oscar II

Kronprins Fredrik gjorde en kort resa till Sverige för att besöka det svenska hovet och kung Oscar II. Efter resan kallade han till sig Ina för att redogöra för svenskarnas inställning till finlandsfrågan. Att kronprinsen på detta sätt besvärade sig med att berätta för Ina om vad han erfarit i Sverige visar hur starkt engagerad han hade blivit i sin förmedlaruppgift, men kanske också hur starkt han upplevde en gemenskap med Ina. Hur som helst, kronprinsen hade tagit upp saken med Oscar II och deklarerat sitt stöd för det finländska motståndet och för finskhetsrörelsen. Utsagan hade nästan lett till ett gräl. Oscar II var helt emot tanken och sade att det hela skulle bara leda till stor olycka och uppmanade kronprinsen att upphöra med sin förmedlarroll. Oscar II:s hållning kan delvis förklaras med att han snart skulle få problem med Norge som ännu 1891 var i personalunion med Sverige men som redan visade tecken på att planera sin sorti.

Den finska fronten splittras

Ganska fort börjar den gemensamma fronten spricka upp inom fennomanpartiet. De återkommande nya bestämmelserna som hela tiden drev Storfurstendömet mot en förryskning gjorde att partiet delade upp sig i en undfallenhetsfalang (gammalfinnarna) och en laglighetsfalang (ungfinnarna). Den förra gruppen, dit Yrjö-Koskinen och Danielson hörde ansåg att man måste böja sig för de ryska kraven men samtidigt försöka behålla så mycket som möjligt av den gamla autonomin. Ungfinnarna, igen ansåg att man borde ställa sig avvisande till de nya bestämmelserna och med lagliga medel bygga upp ett försvar för att bevara autonomin i sin ursprungliga omfattning. Partistriderna färgade av sig i det material som förmedlades åt kronprinsen i Danmark vilket storligen irriterade honom och hans bedömning var att de enda som vann någonting på grund av partistriderna var panslavisterna. Han verkade besviken på att hans ansträngningar och engagemang inte haft någon verkan.

Partistriderna ökar

I brevväxlingen under maj och juni 1891 framgår en allt djupare partisplittring mellan ung- och gammalfinnarna. Danielson och Yrjö-Koskinen, som skapat kommunikationsbryggan, hör båda till det gammalfinska partiet, vilket ledde till att deras brev till Ina tangerade i stor utsträckning de interna partistriderna med å ena sidan ungfinnarna och å andra sidan svekomanerna. Den relevanta informationen började spela en underordnad roll. Partistriderna blev så omfattande att de kom också till kejsarens kännedom och då stridsfrågorna tangerade Storfurstendömets förhållande till Moderryssland kom detta att irritera kejsaren. Han drog sig därför allt mera undan från hela diskussionen vilket i sin tur gav än större spelrum åt de panslavistiska kretsarna. Ina som började handla allt mera självständigt i denna fråga yrkade på att Danielson skickar någon person från Finland till det danska hovet för att på ort och ställe informera kronprinsen om partistriderna och huruvida det lönade sig att upprätthålla informationskanalen. Danielson lovade skicka Otto Donner.

Kejsarparet besöker Finland i juli 1891

Donner besöker kronprinsen och får rådet att göra kejsaren till lags. Man får uppfattningen att den allmänna åsikten bland finländarna är att kejsaren inte mycket gör för att bromsa panslavisternas framfart i Finland men om finländarna visar honom sin tillgivenhet på ett översvallande sätt kan de vänta sig ett större engagemang i finlandsfrågan. I juli kom kejsaren men fick överallt ett avmätt bemötande. Muntra Musikanterkören vägrade att sjunga för honom. Ytterligare mera blev befolkningen upprörd då de fick veta att guvernören för Viborgs län försökt muta studentkåren att ordna en hyllningskör i samband med kejsarens besök i Viborg med påföljden att just ingen ställde upp. Kejsaren blev av detta så bestört att han beslöt betala tillbaka med samma mynt och vägrade ta emot ekonomidepartementets viceordförande, baron von Troil. Viceordföranden motsvarade i praktiken Storfurstendömets statsminister. Genom denna förolämpande handling kom kejsaren åt att förödmjuka hela Finland.

Ina till Finland och tillbaka

Efter detta upphör brevväxlingen för Ina reser hem till Finland och återvänder till Danmark först i oktober. Då hon återupptar korrespondensen med Danielson framgår det att ryssarna på nytt lyft fram planerna på att förena de finska och ryska tullverken. Knappast någon överraskning med tanke på hur kejsaren blev behandlad under sitt Finlandsbesök. I detta brev låter Ina alla fördämningar brista och häver ur sig vad hon innerst inne tänker: ”Varför skall man göra finnar till ryssar som aldrig bryr sig om några lagar, försöker hela tiden lura godtrogna människor och är bottenlöst ohederliga. Tar man tullverket ifrån oss kommer det att dra undan mattan för hela Finlands ekonomi och vi faller tillbaka på samma nivå som de lata ryssarna”.

Det ovan sagda ger i ett nötskal bilden av hur Finland genom Storfurstendömet hade fått en klar möjlighet att skapa en nationell identitet och göra det med stolthet. Förryskningsprocessen hade hela tiden karaktären av att panslavisterna var avundsjuka på Finland som genom sin autonomi hade mycket bättre förhållanden jämfört med standarden i Moderryssland. Ingenting stärkte finländarnas strävan att identifiera sig och stärka sin självkänsla mera än förryskningsprocessen, och ryssarnas avund.

I en normal stormakts planer ingår alltid en strävan efter enhetliga förhållanden för att underlätta administrationen och för att skapa en gynnsammare ekonomisk utveckling. Där ingår standardisering av alla måttenheter, införandet av gemensam valuta, enhetliga postavgifter och avskaffande av inre gränser. Ur denna synvinkel kan förryskningsprocessen i Finland ses som en naturlig del av stormaktens strävan att förenhetliga riket och finländarnas obstruktion som normal ”friktion” vid införandet av nya system. Ofta betonas inte denna synvinkel.

En mer spekulativ förklaring till förryskningsprocessen kan ha varit en rädsla bland de makthavande i Ryssland att deras egna undersåtar skulle börja kräva samma politiska rättigheter som finländarna hade, det vill säga en grundlag som delade lagstiftningsrätten mellan parlament och monark. Problemet i Ryssland att införa demokrati var att ingen jordreform hade genomförts i samband med livegenskapens upphävande vilket gjorde att äganderättsförhållandena i Ryssland var starkt snedvridna vilket skulle bli svårt att sammanjämka med parlamentariska förhållanden.

Korrespondensen haltar vidare

Danielson hör av sig. Han yrkar på att Ina och kronprinsen absolut måste fortsätta sin verksamhet, finska tullverket är igen i fara. Ina är redan skeptisk och försöker förklara för Danielson att man ej längre når fram till kejsaren som omringats av en svärm av panslavister som förhindrar all icke önskad information att nå fram. Slavofilerna styr landet genom sin viljesvaga kejsare. Den fjärde januari 1892 skriver Ina att hon blivit inbjuden till Fredensborg där konungen (Kristian IX) hade förhört sig om förhållandena i Finland. Hon hade sagt som saken var att förryskningsprocessen rullade vidare med oförminskad styrka. Det gällde dels den ryska pressens monstruösa hatkampanj mot Finland, där de spred rykten att hela Finlands folk yrkade på att autonomin skulle avskaffas. Vidare att kommittén för de finska ärendens i S:t Petersburg hade lagts ned, att undervisningen i ryska språket blev obligatoriskt och att finska tullverket åter var i fara att bli slukat av Rysslands tullverk. Konungen hade lovat att försöka göra någonting för att stävja den ryska pressen samt se om man kunde ännu påverka tullfrågan.

Gav korgen och räddade sitt liv

Ina blir kallad till danska utrikesministeriets chef Wedelin. Han var mycket älskvärd och förhörde sig om informationsbryggan som gick från Finland via kronprinsen och Dagmar till kejsaren. Han förhöll sig mycket positiv till initiativet i allmänna ordalag och att det var bra att upprätthålla en dylik inofficiell kommunikationskanal. Genom besöket stod det indirekt klart att att kronprinsen kontaktat utrikesministern och att kontaktbryggan inte längre var hemlig. Ina blev lite konfunderad. Det visade sig att det fanns ett speciellt motiv för samtalet. Danska kungen (Kristian IX och drottningen samt kronprinsen hade erbjudit sin dotter Louise (16 år) till gemål åt den ryska tronföljaren. Kejsaren Alexander III hade gått med på förslaget och allt verkade klappat och klart, Louise skulle bli Rysslands följande kejsarinna. Det enda kruxet var att Louise vägrade och gav pojken korgen. Vad Louise inte visste var att hon därigenom också räddade sitt liv.

Finland i januari 1892

Ina söker upp Johannes Gripenberg, han som skulle bli ministerstatssekreterare i S:t Petersburg, något som inte mera var aktuellt då hela avdelningen upphört att existera. Hon hör sig för om det finns behov av att organisera en insamling i Danmark för att hjälpa Finland som råkat ut för en allvarlig missväxt sommaren 1891, men Gripenberg manar till lugn, situationen är under kontroll. Hon får vidare höra att Danielson publicerat sig i ungfinnarnas tidning ”Päivälehti” (nuvarande Helsingin Sanomat, grundat 1889).

Ina hör sig för hos Danielson som säger att han inte vill låsa sig politiskt och bara publicera sig i gammalfinnarnas ärkekonservativa ”Uusi Suometar” som dominerades av Jonas Castrén och Agathon Meurman. Vad som var mera alarmerande var att man hade tillsatt en kommitté för att kodifiera (samstämma) den finska lagstiftningen med den ryska. Fjodor Heiden, som var generalguvernör i Finland och som tidigare varit finlandsvänlig hade nu helt gått över på den ryska sidan och aktivt organiserat kodifieringskommittén som skulle ledas av N.H. Bunge och bestå av representanter för både Finland och Ryssland. På den ryska sidan fanns deras bästa jurister, på den finska sidan bara generaler. Opartiskheten var starkt ifrågasatt. Ett preliminärt utkast som gjorts av Heiden användes som bas för kodifieringen. Det förslag som tagits fram av Finlands senat förkastades. I Heidens förslag hade all beslutanderätt flyttats över på kejsaren och hans ämbetsmän. Nu om någonsin behövdes den hemliga påverkanskanalen, frågan var bara om det mera gick att påverka Alexander III.

Slut på korrespondensen

I mars 1892 tar korrespondensen slut. Danielson, Yrjö-Koskinen, Meurman och Gripenberg hade antagligen kommit till slutsatsen att det inte lönade sig att använda en inofficiell informationsbrygga till kejsaren, då förryskningskampanjen pågick. Man slutade informera Ina om läget i Finland vilket gjorde att de danska kontaktpersonerna tappade intresset för henne då hon ingenting hade att berätta. Det enda som blev kvar efter henne var den bevarade korrespondensen som stod att finna i Danielson, Yrjö-Koskinen, Meurman och Gripenbergs arkiv.

Boken som är sammanställd på basen av korrespondensen mellan Finland och Danmark är ställvis tungläst och delger mera eller mindre brevens innehåll utan någon som helst redigering. Då man har svårt att avgöra vem som framför vad i breven och när de därtill ofta citerar vad någon annan sagt blir det svårt att hänga med i texten. Innehållsmässigt är boken däremot ytterst lärorik när det gäller att beskriva de politiska förhållandena i Storfurstendömet Finland under ifrågavarande tidsperiod.

THOMAS GAROFF

2 februari 2023

Taimi Torvinen: Suomen puolustusta Kööpenhaminassa, Ina Langen salainen toiminta Danielson-Kalmarin asiamiehenä 1890-luvun alussa (Werner Söderström AB, Porvoo – Helsinki, 1967)

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.