Bokebackens
kultursida

Inga konstigheter

En måndagsmorgon samlades avdelningen som vanligt till så kallad stabsrapport. Den leddes av överste W. Vi skulle nu orienteras om pågående ärenden och berätta för varandra om vad vi höll på med.

Först en översikt av det säkerhetspolitiska läget. Den innehöll inget nytt utöver vad vi redan läst i tidningen. Sen var det information om besparingar. Marinens fartyg fick ligga kvar vid kaj och flygvapnet höll sig på marken. Armén övade inte. Pengarna måste ju först täcka fasta kostnader som löner, pensioner, ny materiel och hyror. Hela försvaret såg ut som ett mumintroll. Små fötter, rund mage och jättestort huvud. I den så kallade humorkuben på Valhallavägen administrerade man ruinerna av vad som en gång i tiden varit en krigsmakt.

Nästa punkt på dagordningen blev genast lite intressantare, särskilt för mig som anställts för att förse hemvärnssoldaterna med nyheter. Överste W. gick nu igenom skrivelser till och från avdelningen. Tyvärr läste han bara upp den så kallade ärendemeningen. Författad på kanslisvenska och med militära förkortningar sa den inte ett dugg om innehållet. Det kunde till exempel heta: ”Utv inriktningsbeslut produktgrupp 6”. Fritt fram för gissningar. Utv var i alla fall en avdelning i högkvarteret som befolkades av hemvärnsfientliga officerare. Produktgrupp 6 var en löjeväckande benämning på hemvärnet. Så långt stod allt klart. Inriktningsbeslut kunde betyda vad som helst, i värsta fall nedläggning. I den ständiga ekonomiska kris försvarsmakten befann sig i var ingenting heligt. Till och med fredagarnas fruktkorgar hade dragits in.

Inte med en stavelse förrådde överste W. vad de sura överstelöjtnanterna hittat på. Med en misstänksam blick mot mig lade han bara skrivelsen åt sidan med orden ”Inga konstigheter med det”. Nu visste jag med säkerhet att något var i görningen. Frågan var bara hur jag skulle få tag i ”inriktningsbeslutet”. Efter varje stabsrapport fick jag nämligen ägna dyrbar tid åt att luska fram den åtråvärda informationen. En del handläggare var medgörliga. Andra vägrade samarbeta och ville demonstrativt vara ifred med sina ärenden. Det hände till och med att jag fick ett ”nej, det finns inget sådant dokument”, trots att det låg väl synligt på skrivbordet.

En gång hängde rentav smockan i luften. Jag hade spårat upp en prima nyhet och publicerat den innan beslutet var underskrivet. Den hetlevrade överstelöjtnanten E. rev då röd i ansiktet sönder ett exemplar av det nya numret och kastade bitarna på golvet. Jag sträckte fram handen och begärde tre kronor av honom. Det var marginalkostnaden för ett exemplar. ”Herre jösses”, sa stabschefen J. som just passerade oss sin första dag på jobbet. ”Får jag installera mig på tjänsterummet först?”

Min arbetsgivare var rikshemvärnsrådet, en samling distingerade befäl med lägst kaptens grad. Som sekreterare fungerade överste W. Så snart han insåg att han fått en riktig tidningsman på halsen hemligstämplades protokollen. Ett hinder som kringgicks genom att jag efter mötena ringde upp ett par av rådsmedlemmarna som var modiga nog att utnyttja sin meddelarfrihet.

Ett nytt försök att begränsa insynen gick ut på att verkställande utskottet ”skulle inrikta tidningens huvudsakliga innehåll och långsiktiga inriktning”. Några glada amatörer skulle alltså tala om vad jag fick skriva. Idén var ju skrattretande och så naiv att alltsammans rann ut i sanden av sig självt.

Det skulle däremot ha varit ett hårt slag mot kvalitén i tidningen att skilja redaktionen från staben och flytta ner oss i källaren. Vilket faktiskt var på tal i samband med en av flera ommöbleringar inom högkvarteret. Att avdelningschefen lovade faxa alla viktiga handlingar till vårt fönsterlösa lilla kyffe var ju omtänksamt men skulle inte ha hjälpt. Han hade hamnat i en hopplös lojalitetskonflikt och efter ett tag förmodligen glömt bort alltihop. Lyckligtvis lyssnade man på mina invändningar och förnuftet segrade.

Kort sagt, jag levde i en ständig konflikt mellan den fria journalistiken och den militära lydnadskulturen. Det var en kurragömmalek som jag var tvungen att vinna gång på gång för att hålla tidningen aktuell. En sommar lovade jag vattna krukväxterna när hela avdelningen var på semester. Jag räknade med att värdefulla papper skulle ligga kvar på skrivborden.

När det just denna måndagsmorgon blev min tur att rapportera tog jag trotsigt upp en litet leksakslok av plåt ur fickan, drog upp fjädern och lät det rulla över sammanträdesbordet. En smått surrealistisk protest mot mötesordningen och ett sätt att markera min självständighet. Ingen sa något. Produktgrupp 6 fick leva vidare.

ULF IVARSSON

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.