Bokebackens
kultursida

Krönika av Torkel Ivarsson:

En humanitär katastrof
I skuggan av baltutlämningen

Få känner idag till den tragedi som drabbade ingermanländarna. Många föll offer för de sovjetiska utrensningarna på 1930-talet och därefter kom tysk ockupation och evakuering till Finland. Stalin krävde efter kriget att de skulle återvända. Många flydde då till Sverige och det var nära att Sverige lämnade ut dem.

Det är en eftermiddag i slutet av maj månad år 2006. Jag och min vän den pensionerade prästen i Svenska kyrkan Jussi Jänis sitter tillsammans med en rysk familj och spisar middag. Maten kommer huvudsakligen från deras trädgårdsland, de är med rätta stolta över sina fina grönsaker. Med kännedom om de lokala dryckesvanorna tänkte jag först presentera mig som nykter alkoholist men min artighet mot värdparet tvingar mig att skåla i vodka, ganska mycket vodka, glaset fylls på hela tiden. Nå kvällen blev mycket gemytlig fast jag undvek finkänsligt vissa ämnen som till exempel krigsförbrytelserna i Tjetjenien och Putins manövrer i demokratins utmarker. Han skapar ändå en sorts stabilitet i landet, vilket en stor del av ryssarna uppskattar, däribland familjens överhuvud den kraftfulle Alexander som särskilt betonade hur Putin oskadliggjorde oligarkerna och menade att man måste ge presidenten en chans.

Vi gör ett avbrott i middagen till förmån för ett olidligt varmt bastubad med ris att slå sig med och avkylning i en närbelägen göl. Vad gjorde vi där, i en liten förfallen by på den ryska landsbygden några mil söder om S:t Petersburg? Jo det hängde ihop med att detta en gång var svenskbygd under namnet Ingermanland. Till området runt S:t Petersburg tvångskommenderades svenska bönder och det skedde också en inflyttning från Finland vilket förvandlade området från genuint ryskt till en etnisk homogen enklav med finska som modersmål, egen kultur och en lutheransk kyrka. Denna nationella särart skulle bibehållas ända fram till början av 1930-talet då bolsjevikerna såg till att slå sönder allt ingermanländskt, ett öde som för övrigt drabbade alla nationella minoriteter i Sovjetunionen. Barnen förbjöds att tala finska i skolorna, jordbruket tvångskollektiviserades, de som satte sig till motvärn deporterades till arbetsläger i det inre av Sibirien och andra platser. Kyrkorna bommades igen.

Många ingermanländare föll offer för de stora utrensningarna i slutet av 1930-talet, därefter kom kriget då Ingermanland ockuperades av tyskarna, vilka först hälsades välkomna som befriare från det kommunistiska förtrycket, men snart visade sitt rätta ansikte. Ingermanländarna for mycket illa under kriget, hundratals av dem deltog i striderna på finsk sida, tusentals i Röda armén. Befolkningen svalt under de svåra krigsvintrarna. Räddningen för de kvarvarande 63.000 ingermanländarna var ett avtal mellan Tyskland och Finland om en evakuering till Finland. Tyskarna var nöjda med att slippa försörjningsbördan, Finland behövde arbetskraften nu när en stor del av den manliga befolkningen låg vid fronten.

Evakueringen skedde i maj 1944 med fartyg som gick över Finska viken. Ingermanländarna blev väl mottagna i sitt nya land, bostäder och försörjning väntade. Den unge Jussi Jänis och hans föräldrar fick arbete i en ammunitionsfabrik, men efter krigsslutet började marken att brännas för flyktingarna. Ryssarna krävde alla tillbaka och garanterade dem att de skulle få komma hem till sina byar. Men i själva verket hade de enligt den sovjetiska strafflagen med sin flykt gjort sig skyldiga till ”kontrarevolutionära förbrytelser” och kunde dömas till arkebusering eller tio år i ofrihet jämte konfiskation av alla tillgångar. Familjerna splittrades, tågen stannade inte i Ingermanland utan fortsatte österut, till arbetslägren och ett ovisst öde.

Ca 5.000 av dem som uppehöll sig i Finland valde därför att under dramatiska omständigheter fly till Sverige, däribland familjen Jänis. Men det skulle snabbt visa sig att tryggheten här inte var självklar, svenska myndigheter tillät ryska agenter att besöka de tillfälliga läger där ingermanländarna bodde för att där agitera för återresan. En del föll för locktonerna och för återstoden hotade en utlämning liknande den som en grupp balter som varit i tysk krigstjänst men nu internerade i Sverige tvingades till efter sovjetiska påtryckningar. Skulle samma öde nu drabba ingermanländarna? De vittnesmål som trängt ut berättade om en hänsynslös behandling av de återvändande, skräcken växte i förläggningarna och inte utan orsak, regeringen hade ju visat sig samarbetsvillig med Sovjet.

Den viktigaste insatsen gjorde kaptenen vid I 20 i Umeå Uno Hammarström som när han blev varse den fara som de ingermanländska flyktingarna svävade i, till viss del lyckades förhindra en ny tragedi i klass med baltutlämningen ett år tidigare. I oktober 1945 hade en grupp om 28 ingermanländare, vilka hade kommit med motorbåt över Östersjön, avvisats och regeringen med utrikesminister Östen Undén i spetsen planerade att kasta ut ytterligare 500 av de då cirka 1.500 asylsökande ingermanländarna. Hammarström uppvaktade Undén som var kallsinnig och yttrade att ”man måste väl tro ryssarna på deras ord”, det vill säga att ingermanländarna skulle behandlas humant efter hemkomsten. I 20-kaptenen och hans medhjälpare gav emellertid inte upp utan fick fram trovärdiga vittnesmål som visade vad som hänt de återvändande.

Med dessa gripande dokument i portföljen uppvaktade Hammarströms medarbetare, advokaten Gerhard Hafström, justitieminister Herman Zetterberg. ”Undén fick ge sig gentemot Zetterberg”, skriver Hammarström i ett PM sedan regeringen beslutat att de utvisningshotade ingermanländarna skulle få stanna. Men nära en tredjedel av dem hade då redan avrest från Sverige. De svenska myndigheterna hade lämnat ut deras namn och de kände sig hotade av de ryska tjänstemän som besökte lägren. Det var en politisk, humanitär katastrof som aldrig blev något stort debattämne i Sverige. Men slutligen svängde alltså regeringen. Man var pressad av ryssarna men ville helst inte ha en ny skandal på halsen. Stor betydelse hade även Hammarströms samarbete med den svenska kyrkan. Flera präster och biskopar fanns med i opinionsbildningen. Det mesta skedde bakom kulisserna. Man bedömde det som en risk om ryssarna blev alltför medvetna om räddningsaktionen.

Det var naturligtvis i första hand en humanitär insats. Men en annan viktig faktor var behovet av arbetskraft bland annat inom skogs- och textilindustrin. Där var ingen dans på rosor men ingermanländarna var vana att hugga i – och nu i frihet. Hammarström spelar därför med nyttoaspekten i sin iver att övertyga beslutsfattarna. I ett PM författat i september 1945 skriver han: ”Självfallet kan och får flyktingfrågan icke lösas enbart enligt humanitära principer och än mindre på välgörenhetens väg. Ur svensk synpunkt måste naturligtvis de fördelar av olika slag som kunna utvinnas, ägnas noggrant beaktande”. Han lovordade ingermanländarnas pålitlighet: ” De är antikommunister, de är religiöst sinnade, de är kulturellt intresserade och de är förnöjsamma”, och det visade sig stämma. Ingermanländarna fanns sig väl tillrätta i Sverige och lyckades länge bevara sin kultur och sedvänjor i ett aktivt föreningsarbete, men av detta återstår i dag bara en rännil, de ingermanländska flyktingarnas barn och barnbarn är helt försvenskade. På liknande vis är Ingermanland i dag bara ett historiskt begrepp. När Jussi och jag deltog i den där gemytliga middagen i maj 2006 fanns inget kvar av ingermanländsk tradition i S:t Petersburg med omland, bortsett från ett visst lutheranskt gudstjänstliv är allt förryskat. Vad står Ingermanland för i dag? Alexander, själv med ingermanländska rötter, ryckte på axlarna. Ingenting, eller nästan ingenting.

TORKEL IVARSSON

31 oktober 2020

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.