Bokebackens
kultursida

Islamismens mål:
världen som ett kalifat

Hur den religiösa fanatismen i islams namn kan te sig i Saudiarabien, denna religions vagga med vallfartsorten Mecka, berättar författaren Per Sjöswärd i sin bok Saudiarabien inifrån. Det är en initierad och deprimerande läsning om ett land där de mänskliga rättigheterna sitter trångt och särskilt svårt är det för kvinnorna. En uppdatering via UD visar att inte mycket positivt har hänt sedan boken skrevs 1996. Man säger om den kungliga klanen al-Saud ”att den rider på en tiger” när den tillåter den religiösa polisen Muttawa att terrorisera allmänheten och de utländska gästarbetarna med sin hårdföra tolkning av islam. Men Muttawa är en nödvändig komponent för att trycka ner eventuell opposition som skulle kunna hota diktaturen.

Saudiarabien är en polisstat med sharialagstiftning, ett finmaskigt angiverisystem, media statskontrolleras, posten censureras och impulser utifrån tränger knappast in alls. Saudiarabien är kulturellt fattigt. Där tillåts inga teatrar, konsertlokaler eller operahus. Nöjena består av fotboll, hästkapplöpningar och shopping. Inga turister släpps in. Befolkningen förtrycks samtidigt som kungafamiljen lever i lyx och korruption. Många av de talrika prinsarna sitter på skamlöst välbetalda jobb utan att lyfta ett finger. De illa behandlade gästarbetarna utför de arbetsuppgifter som saudierna själva inte vill befatta sig med.

Privata fester övervakas

Per Sjöswärd följde med sin hustru Kerstin som under en längre tid arbetade som narkosläkare på ett sjukhus ett par mil från huvudstaden Riyadhs centrum och de fick en god inblick i hur landet fungerar eller rättare sagt hur illa det fungerar. De hade förväntat sig ett hastigt utvecklat, högteknologiskt, fridsamt samhälle, men fann något helt annat. ”Koranens tolerans mot oliktänkande, samt att män och kvinnor ska behandlas lika existerar inte i praktiken”, skriver Sjöswärd. Det är inte de djupt troende fundamentalisterna som är problemet utan fanatiker utan respekt för mänskliga rättigheter. Vem som helst som gör sig skyldig till minsta lilla förseelse kan hamna i trångmål, om man till exempel åker bil eller sitter på en restaurang tillsamman med en man eller kvinna som man inte är gift med kan det leda till fängelse och prygel. Kvinnan måste bära täckande klädsel, annars riskerar hon att straffas, privata fester övervakas av den religiösa polisen, att äta under fastan är en brottslig handling. Det kan räcka med att man råkar visa skosulorna, skor anses nämligen orena.

Lyfter man på en kvinnas slöja för att se ansiktet kan man bli skjuten av den kränkte mannen, sådana grymheter ryms inom den så kallade hederskulturen och bestraffas inte. Månggifte är tillåtet, en man får ha fyra hustrur. Mannen bestämmer allt, kvinnan måste ha mannen med sig om hon vill gå och handla till exempel. Sjöswärd skriver om att kvinnor diskrimineras även i väst men mer subtilt: ”I västerländska stater är det inte tillåtet att dränka obstinata döttrar och hustrur i swimmingpoolen, eller skjuta dem på en parkeringsplats”. I Saudiarabien existerar inte vänskap mellan könen, kvinnan ses som sexobjekt och barnproducent, i övrigt är hon värdelös, sammanfattar Per Sjöswärd kvinnoförtrycket.

De stränga reglerna gäller i huvudsak också den inhyrda, kvalificerade arbetskraften utan vilken landet inte skulle klara viktiga funktioner som till exempel sjukvården. Pers Sjösvärds hustru Kerstin fick höra av en kollega att hon förvisso var välbetald men ändå betraktades som en slav. Genom vittnesmål från tidigare fängslade och misshandlade utländska sjuksköterskor fick paret Sjöswärd klart för sig hur illa det kunde gå vid minsta förseelse mot de stränga reglerna. Värst har den lågkvalificerade arbetskraften, som hembiträden från andra delar av tredje världen, de är de moderna efterföljarna till slaveriet som officiellt avskaffades så sent som 1962. Kriminella straffas skoningslöst med stening, stympning, korsfästning, prygel, beroende på brottets karaktär. En tjuv kan bli av med högerhanden eller en fot. Avrättningar sker offentligt, de är ett folknöje. Bödeln hugger medvetet slarvigt, en stening kan ta ett par timmar, lidandet outsägligt.

Grova brott tolereras

Detta är medeltiden, skrämmande för oss västerlänningar som lever i demokratiska, jämställda välfärds- och rättsstater. Dessa grova brott mot de mänskliga rättigheterna tolereras av omvärlden eftersom Saudiarabien sitter på stora oljereserver som vi är beroende av. Handelsförbindelserna övertrumfar grymheterna. Men Per Sjöswärd försöker så gott det går att anlägga en objektiv syn på landet. Den gamla kulturen är intressant. Saudierna är artiga och vänliga. Det är inte religionen i sig som är problemet, anser han alltså, utan Koranens fanatiska uttolkare som getts spelrum av den härskande kungaklanen.

På senare år har ju denna islamistiska fanatism demonstrerats ännu tydligare genom IS och besläktade organisationer i den muslimska världen och genom ständigt återkommande terrorattentat i Europa, riktade mot yttrandefriheten. Frankrike är hårt drabbat och president Macron talar klarspråk: Muslimerna måste omedelbart anpassa sig till de lagar och villkor som gäller i det nya landet. Med invandringen växer islams inflytande även hos oss. I skrivande stund presenterar moderaterna ett åtgärdspaket mot politisk och våldsbejakande islamism i Sverige. Här finns inget utrymme för otydlighet, det öppna samhället måste försvaras, vi tolererar inte intolerans, säger Ulf Kristersson.

Widar Andersson, chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet kommenterar: ”Frankrike och president Macron skärper nu helt rättmätigt tonen mot de muslimska och islamska ledarskikten. Tänk er in i en situation där kristna terrorister i Sverige skulle mörda lärare och andra människor i försvar för en förvriden och stenålders gudstro där uppfattade hädelser berättigar till mord. Statsminister Stefan Löfven skulle vara helt rökt om han inte i ett sådant läge skarpt och bestämt begärde ett glasklart avståndstagande från den svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.”

Promenad i Norrby räcker

Vad innebär denna intolerans nu och i framtiden? Vilka samband finns mellan islam och islamism? Jag behöver inte gå långt i min hemstad Borås för att få en del av svaret på dessa frågor, det räcker med tjugo minuters promenad till Norrby, ett av våra så kallade utanförskapsområden med många invandrade muslimer, framför allt från Somalia. För ett år sedan kom stadens säkerhetsavdelning med en mycket genomarbetad rapport, Lägesbild Norrby, som visar att religiösa föreställningar och klanstrukturer håller stadsdelen i ett hårt grepp, förutom den omfattande och våldsamma gängkriminalitet som utgår därifrån och förskräcker hela Borås. Denna våldskultur är måhända ett sidospår till diskussionen om islamismen men jag kan inte låta bli att tänka på att unga pojkar här fostras in i destruktiva och samhällsfarliga miljöer på samma vis som den italienska maffians proselyter, skrämmande beskrivet i Roberto Savianos senaste roman Blodsleken.

Samma septembereftermiddag som Borås Tidnings politiske redaktör arbetar med en text som avvisar sambandet mellan invandring och gängkriminalitet, rusar en ung man från Norrby in i en frisersalong bara ett par kvarter från tidningen och öppnar eld med en automatpistol. Han lyckas svårt skada en anställd, men det tilltänkta mordoffret hinner undan. Ett par veckor senare skjuts en annan gängkriminell ner på öppen gata i Borås – mitt på ljusa dagen. De senaste årens nyhetsrapportering i lokaltidningen berättar om ständigt återkommande mord och mordförsök med pistoler, handgranater, sprängningar och knivar, allt kopplat till utanförskapsområdena i Borås. Det handlar om makt och droghandel och unga män utan impulskontroll som känner sig kränkta, alla med invandrarbakgrund.

Koranen står över våra lagar

Arbetslöshet, analfabetism, trångboddhet, fattigdom och en omfattande nedskräpning förstärker den dystra bilden. På Norrby finns enligt rapporten hela provkartan på kvinnoförtryck och machokultur, det handlar om tvångsgifte, könsstympning, klädkod, förbud mot utevistelse och umgänge med andra människor, hedersrelaterat våld, moralpolis och så vidare, allt igenkännbart från Per Sjöswärds berättelse om Saudiarabien. I koranskolan präglas barnen tidigt in i sina könsroller, mannen som familjens överhuvud, kvinnan som underordnad. Kunskapen om de mänskliga rättigheterna är mycket begränsad, för många står Koranen över världsliga lagar och normer, Norrby lever sitt eget liv, främmande inför vår majoritetskultur och främmande för oss. Än värre, här sker en religiös radikalisering i riktning mot våldsbejakande extremism. Islamister har föreläst i stadsdelens moskéer, unga män lämnade sina familjer för att strida med terrorsekten IS. Norrby är en krutdurk. Staden och civilsamhället står inför en gigantisk uppgift att vända på denna utveckling. Är det överhuvudtaget möjligt?

Det kan vara av intresse att läsa en debattartikel som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skrev redan 2009, alltså strax innan partiet kom in i riksdagen. Han såg islam som det största utländska hot vi stått inför sedan det andra världskriget: ”Dagens mångkulturella maktelit är totalt blind för farorna med islam och islamisering. Man utgår från att muslimer inte vill något hellre än att anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på Gud. Därmed antar man att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären. Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.”

Åkesson kallades fascist

Åkesson exemplifierade islams framflyttade positioner med dödshotet mot konstnären Lars Vilks, muslimska terrororganisationer som börjat få fäste i Sverige, krav på sharialagar, separata badtider, ritualslaktat kött, nya skollov för att fira muslimska högtider med mera. ”Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har muslimsk majoritet.”

För detta och liknande uttalanden drogs Jimmie Åkesson i smutsen, blev kallad rasist och fascist. Ett decennium senare är det uppenbart att det mångkulturella experimentet på olika punkter är på väg att misslyckas. Vad gäller denna essäs huvudspår, distinktionen mellan islam och islamism, skriver Mohamed Omar, tidigare muslim och skribent på nättidningen Det goda samhället att motsättningen mellan måttfull islam och extremism ska ses som en motsättning mellan två sorters extremism: ”Det behövs en helt ny och öppen mentalitet som tillåter att man talar fritt och förnuftigt om sin religion. Så länge sharia är högsta norm och det är tabu att yttra en icke konventionell åsikt om Koranen och berättelserna om Muhammed kommer blodet att fortsätta att flyta och islamvärlden kommer fortsatt att ligga efter väst inom vetenskap, teknik, litteratur, konst, ja det mesta egentligen.”

Den brittiske författaren och nobelpristagaren V. S. Naipaul skriver i sin bok Bland de rättrogna. En islamisk resa (på svenska 1981) om tomheten i de religiösa gesterna, sharialagstiftningen, kvinnodiskrimineringen och åsiktsförtrycket. Under sin vistelse i Iran läser Naipaul en artikel i Teheran Times på temat ”Islam är en total livsform”. Prästerskapet drömde om ett samhälle som helt styrdes av religionen och efter shahens fall fick de som de ville. Ayatollan Khomeini sade i ett tal i augusti 1979: ”Världens regeringar ska veta att islam inte kan besegras. Islam kommer att gå segrande i alla jordens länder, och islam och Koranens lära kommer att styra världen”. Khomeinis arv är högst levande än i dag. Prästerskapet har all makt. ”Det fanns många varningar på vägen”, sa en av de unga som flydde till Sverige, Siavash Deghan i en intervju i SvT, den 10 februari 2019, ”men vi var för naiva, vi var unga som inte lyssnade”. Feministen och aktivisten Haideh Daragahi sade i SvT:s program Världens händelser från 2011 att ”känslorna i revolutionens sluttamp var som en förälskelse där man inte tänker efter eller ser konsekvenserna utan bara ger sig hän”.

Bidrag till homofober

Carolin Dahlman, ledarskribent i Kristianstadsbladet (liberal) är en av de publicister som inte darrar på manschetten i frågan om islamismen. Den 4 november i år skriver hon om bidragsregnet över företag och organisationer som styrs av extrema islamister, bara de senaste fem åren 1,2 miljarder, främst genom skolorna. Nätsajten muslim.se som anser att homosexualitet ska bestraffas med döden, fick 2009 en halv miljon kronor, Sveriges förenade muslimer fick 2016 lika mycket, organisationen förbjuder kvinnor att lämna sina hem utan mannens tillåtelse, kvinnor får inte använda parfym eller visa hud. Staten har via CSN finansierat islamisters studier i en intolerant tolkning av islam i Saudiarabien. Radikala islamister har anställts inom bland annat kriminalvården, Försäkringskassan, flera universitet och Arbetsförmedlingen. Nättidningen Sirens granskning fann 550 personer som var kopplade till extrem islamism. ”Vissa av dem är våldsbejakande återvändare som stridit för IS och al-Shabaab. Andra är bokstavstroende salafister som vill införa sharialagar och är emot såväl demokrati som kvinnligt självbestämmande.” (27/8).

Imamen Salahuddin Barakat som håvat in statliga bidrag från Malmö stad och Allmänna arvsfonden skrev efter den franske presidenten Macrons utspel att denne är ”en skurkaktig fjant” och att Frankrike är en ”islamofob skurkstat”. Dahlman påminner om att samme imam förra året fick Malmö stads pris för mänskliga rättigheter.

I november varnade Säkerhetspolisen för att skattepengar går till ”ett relativt stort antal organisationer med kopplingar till våldsbejakande extremistmiljöer”. Den operative chefen Johan Olsson menade att detta kan bidra till en radikalisering och ett långsiktigt hot mot Sverige. Dahlmans slutsats är densamma, vi måste ta hoten på allvar genom att stoppa dem som radikaliserats och att lära ut svenska värderingar, ”så kan antidemokratiska och hatiska tankar motas undan”. Men det Carolin Dahlman finner hos de ansvariga politikerna är naivitet eller missriktad välvilja och en saktfärdighet när det gäller att villkora de generösa bidragen. Dörrarna borde i stället ha smällts igen ”med ett BAM”, anser hon.

Gömmer sig bakom religionen

Författaren Johan Westerholm som nyligen utkommit med sin bok Islamismen i Sverige: Muslimska brödraskapet slår fast att de allra flesta muslimer i Sverige inte sympatiserar med de radikala, islamistiska idéerna men att den ledande islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet gör anspråk på att föra alla muslimers talan. Brödraskapet förespråkar inte våld och man agerar lagligt i skydd av yttrande- och tryckfriheten, men delar mycket av sin ideologi med organisationer som IS, Hamas och al-Qaida. Målet är en världsomspännande islamsk stat, ett kalifat där religionen är överordnad allt. I väntan på detta skall muslimerna etablera parallella samhällen med egna regler. Religionsutövningen är något man gömmer sig bakom för att undgå granskning och för att kunna kalla berättigad kritik för islamofobi. Westerholm visar mycket detaljerat hur Det muslimska brödraskapet med sidoorganisationer som Islamiska förbundet, studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges unga muslimer har infiltrerat regeringskansliet, de politiska partierna, domstolarna, bidragsutbetalande myndigheter, media, forsknings- och utbildningsväsende. ”Brödraskapet är en indoktrinerings-, rekryterings- och finansieringsbas som förenas i en religiös, fascistisk ideologi, finansierad främst med svenska skattemedel”, skriver Johan Westerholm. Ett svidande underbetyg åt välmenande men okunniga svenska politiker och myndigheter.

TORKEL IVARSSON

2 december 2020

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.