Bokebackens
kultursida

Karl X Gustafs offensiv pressade
danskarna till hårda fredsvillkor

Svenska arméns tåg över de danska Bälten. Utsnitt av Johan Philip Lemkes bataljmålningar på Drottningholm, gjorda på 1680-talet efter Erik Dahlbergs gravyrer. Här betraktar kungen och hans stab trupperna som just satt sig i rörelse över isen mot Lolland.

Det var ett av krigshistoriens mest våghalsiga företag men det lyckades och framgången fastställde i stort sett Sveriges gränser som de ser ut i dag. Tåget över Bälten vintern 1658 blev en triumf för Karl den X Gustaf. Men inte förrän femtio år senare tystnade vapnen de båda ärkefienderna emellan.

Tåget över Bälten är ett högst levande begrepp för min generation, detta spektakulära krigsföretag känner nästan alla till, säkert även de som sov under historielektionerna. Tack vare att vintern 1658 var osedvanligt sträng frös de danska vattnen till och gjorde det möjligt för den svenska armén att marschera över Lilla och Stora Bält, hota Köpenhamn och tvinga fram en fred med förmånliga villkor. De sydliga landskapen Skåne, Halland, Blekinge(och Bornholm) liksom Bohuslän och Trondheims län övergick i svensk ägo och vi fick i huvudsak dagens gränser.

Krigarkungen Karl den X Gustaf var inte den som vilade på hanen. När han fick kännedom om den danske kungen Fredrik den III:s planer och förbund med den starka sjönationen Nederländerna, lämnade han med sina stridsvana trupper det krigshärjade Polen och begav sig i ilmarscher till Danmark. I oktober 1657 stod den svenska armén utanför den starkt befästa Frederiksodde på Jylland, just där Lilla Bält är som smalast. Anfallet inleddes i gryningen den 24 oktober och en och en halv timme senare kapitulerade den danska garnisonen. De svenska förlusterna var små och krigsbytet stort. Men Själland och Köpenhamn var målet. Ett par månader förflöt, isarna lade sig, det var inte längre möjligt för flottan att transportera trupperna. Det var osedvanligt kallt, en snabb marsch över de tillfrusna vattnen skulle behålla det svenska initiativet och var också den enda möjligheten.

Isen brast

Rekognoseringar visade att isen höll och på morgonen den 30 januari ställdes armén upp i slagordning och påbörjade marschen mot Fyn. Där väntade en dansk styrka, vilken kastades undan av det svenska kavalleriet. I nästa skede besegrades en än större dansk trupp, huvudsakligen kavalleri. Det var under denna strid som isen brast och två svenska skvadroner försvann i djupet. Det danska bondeuppbådets 1.500 man gjordes ner. Karl den X inrättade sitt högkvarter i Odense och hans soldater spreds ut på Fyn för att undanröja det sista motståndet. Flertalet danska förband gav upp och enrollerades enligt tidens sed i de svenska, en i våra ögon egendomlig tradition som emellertid hängde samman med att de flesta regementen var värvade. För legoknektarna var det inte så noga för vem man slogs, bara solden, förplägnaden och andra villkor var goda. Härförarna ville ha härdade yrkessoldater.

En majoritet av Karl den X:s soldater hade mycket stor stridserfarenhet. En bondearmé stod sig slätt mot dessa, vilket fälttåget 1658 bekräftade. Indelningsverket, skapat av Karl den XI skulle snart stampa fram slagkraftiga helsvenska regementen, men utländska inslag förekom även senare.

Åter till Fyn där den svåraste etappen återstod. Generalkvartermästaren Erik Dahlberg fick uppgiften att med en kavalleriavdelning rekognosera marschvägen via Langeland till Lolland. Den fjärde februari återvände han till kungens högkvarter i Odense och anmälde att isarna höll. Det var då, enligt Dahlberg, Karl den X utbrast: ” Nu bror Fredrik skola vi talas vid på god svenska!” Men den längre marschvägen över Stora Bält var inte självklar, generalen Carl Gustaf Wrangel med flera avrådde kungen, vilken emellertid slutligen bestämde sig för att lita på sin generalkvartermästare.

Vinet frös

Redan påföljande natt satte sig trupperna, 24 skvadroner kavalleri, 400 man ur Kalmar regemente och visst artilleri, sammanlagt 4. 400 man, i rörelse och stod på morgonen den sjätte februari på Langeland. Det var mycket kallt, den franske diplomaten de Terlon som medföljde kungen och var van vid ett mildare klimat, klagade över att vinet frös så att det tappade smaken.

Langeland är bara nio kilometer tvärs över och passerades snabbt. Marschen fortsatte utan uppehåll och de tolv kilometrarna till Lolland gick utan förluster men infanteristerna hade det jobbigt i den issörja som de framförvarande hästarna rev upp. Den sjunde februari avmarscherade Wrangel med den återstående delen av armén, 3.000 man, lejonparten infanteri men även en del kavalleri och artilleri, från Nyborg på Fyn via Langeland till Lolland, i stort sett samma väg som den första styrkan. Allt gick väl. Kungen hade tvingat garnisonen i Nakskov att kapitulera. Han fick god hjälp av borgarna vilka hade tagit varning av slaget vid Fredriksodde och inte ville vara med om någon blodsutgjutelse. De 1.500 mobiliserade bönderna fick återvända till sina gårdar och jordbruk, knektarna stoppades in i de svenska förbanden.

Kungarna skålade artigt

Karl den X satte extra press på danskarna med en fortsatt framryckning mot Köpenhamn och tvingade därigenom fram fredsförhandlingarna som avslutades i Roskilde den 26 februari med de kända, mycket hårda villkoren för Danmark. Freden firades på Frederiksbergs slott med en fest där de båda kungarna artigt skålade med varandra. Men den ojämlika överenskommelsen bar på fröet till nya krig. Danskarna rustade i väntan på en fortsättning. Och den kom snabbt. Redan efter ett halvår var det dags för nya svenska krigsäventyr i Danmark. Bättre att förekomma än förekommas, den svenske kungen var fixerad vid anfallet som strategi. Hans försök att erövra Köpenhamn misslyckades dock, försvararna var nu bättre förberedda och lyckades avvisa svenskarna. Tåget över Bälten och den efterföljande freden var en lysande militär och diplomatiskt framgång för Sverige. Men även det svenska folket fick betala ett högt pris, det fortsatta fiendeskapet, eldat av dansk revanschism och svenska kungars ärelystnad, kostade Sverige under de följande femtio åren tiotusentals döda soldater och en bondebefolkning som aldrig tycktes se något slut på sina prövningar.

TORKEL IVARSSON

14 januari 2021

Omkring år 1658 målade den danske hovmålaren Abraham Wuchters detta realistiska porträtt av Karl den X Gustaf. Han var en utomordentlig ledare, någon gång kolerisk, men samarbetsvillig. Porträttet finns på Gripsholm.

Marschvägen som den uppfattades av en dansk tecknare. Detalj av samtida kopparstick med italiensk text. Förvaras av Kungliga Biblioteket.

Källor:
Clas Göran Isacson. Karl X Gustavs krig.
Carl Grimberg. Svenska folkets underbara öden. Del III

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.