Bokebackens
kultursida

Vi besegrade de blå bergen

Pulversoppan värms på rödspritsköket. (Bilden är tagen 1962)

Sommaren 1961 gjorde jag och min tvillingbror Torkel en vandring i norra delen av Kilsbergen. Denna sydliga utlöpare av de svenska fjällen skiljer den leende Närkesslätten från vår barndoms hembygd, det skog- och sjörika östra Värmland. Kilsbergen är också en vattendelare. Sjöarna på västra sidan avvattnas till Västerhavet och vattendragen på östra sidan har förbindelse med Östersjön. För oss var det framförallt en vildmark som lockade till äventyr. Örebroarna kallar inte utan anledning massivet för ”De blå bergen”. Dessa skulle nu besegras under en fyra dygns strapatsrik förflyttning från Lekhyttan vid dåvarande riksväg nio i söder till Pershyttan nära Nora i norr. Fågelvägen är sträckan 2,5 mil, vandringen blev betydligt längre på grund av felorienteringar. Den fjärde och sista etappen blev till exempel nio kilometer lång genom delvis obanad terräng och i ständigt duggregn.

Stora delar av Kilsbergen var på den tiden orörd naturskog. Bilden är tagen sommaren 1962.

Hittade uppsatser

Jag är den ende som nu kan berätta om vår naturupplevelse i ungdomen eftersom min bror är borta, men den här artikeln hade inte gått att skriva enbart med ledning av osäkra minnesglimtar. Lyckligtvis tog vi några fotografier med vår enkla lådkamera och sparade också kartan med inritad marschväg och lägerplatser. Häromdagen hittade jag turligt nog två bortglömda uppsatser som vi skrev den 7 september. Ämnet hette ”Sommarminnen” och vi valde faktiskt samma tema oberoende av varandra. Några större mästerverk är väl inte texterna. Torkel kammade hem ett AB- och jag fick nöja mig med ett Ba+. Vi gick sista året i realskolan och det skulle dröja några år innan stilen var tillräckligt habil för journalistyrket.

Fria ämnen låg bäst till för oss. Jag skrev ogärna fackämnen efter att ett par gånger blivit näpst av ämneslärarna. Att Torkel vantrivdes i läroverket framgår tydligt av en uppsats i andra ring, som han kallade ”Confessiones”, bekännelser. ”Min uppsatsskrivning präglas på senare tid av ett krampaktigt sökande efter ord, meningar som blir lite krystade och beträffande grammatiken så ägnar jag inte en tanke åt sådant”, erkänner han. Läraren anmärker lite elakt Varför bevisa det omedelbart? Min käre bror hoppas på ämnen som passar just honom. ”Det är tydligen jag som måste ändra inställning.” Hans lärare kunde inte låta bli ännu en sarkastisk kommentar och skriver med rött i marginalen: Vittnar om en glädjande mogenhet. Några år senare inleder Torkel en ovanligt framgångsrik bana som journalist. Medan han lämnade ett pärlband av vackra texter efter sig, slösade jag bort min talang på administration och ledning och lärde mig aldrig att umgås så obesvärat med språket som Torkel.

Kastas in i handlingen

Torkels anslag säger en del om hans potential som professionell skribent. Första meningen lyder: ”Vi sitter vid vårt lilla stormkök och dricker hett te och tänker tillbaka på dagen som varit.” Läsaren kastas här direkt in i handlingen. Torkel var nog omedveten om det då. I yrkeslivet kom han sedan att använda tekniken om och om igen. Min egen inledning är konventionell och fantasilös: ” Under sommaren 1961 gjorde min bror Torkel och jag en vandring i Kilsbergen. Vi valde tiden 23/8 – 27/8.”

Nej, uppsatserna tilltalade inte vår lärare nämnvärt. Vi drillades i satslösning. På den tiden var stilen mindre viktig, först och främst skulle grammatiken sitta bergsäkert. Hon krävde av oss fullständiga meningar med subjekt och predikat. Satsförkortningar var ej tillåtna. Torkel skrev så målande: ”Iskallt i vattnet, men vi sprang oss varma hem till tältet.” Det var iskallt i vattnet . . . ansåg adjunkten att det skulle heta. ”Bröt upp efter att ha ätit gröt”, började jag en mening som mycket riktigt saknar subjekt. Reflexmässigt straffades jag med ett ilsket Mb, meningsbyggnad. Idag är det antagligen tillåtet, man får bortse från smärre brott mot syntaxen och vara glad för den känsla som lyser fram i en spontan berättelse.

Generalstabens grötiga karta gjorde oss förvirrade. Marschvägen och lägerplatserna inritade

Den formella och torra dagboksformen är i alla fall tacksam för mig när det gäller att rekonstruera Kilsbergsvandringen. Genom att studera uppsatserna kan jag idag, 60 år senare, i detalj följa expeditionen där den arbetar sig fram i bitvis svår terräng. Som hjälp hade vi Generalstabens enfärgade, grötiga karta som var tålamodsprövande att orientera efter. Det bör ha varit ständiga överläggningar om vägvalen. ”Efter någon timmes kompassgång kom vi ut på en timmerväg, men fortsatte på kursen.” Hur vågade vi? Trots allt lyckades vi hålla oss till planen och i tid nå fram till en mötespunkt vid Ramsjön där föräldrarna skulle hämta oss med bil.

Gick på månen

Lägret vid Dammsjön uppfyllde alla våra krav.

Det här hände långt innan det fanns lätt och bärvänlig utrustning. Vi hade ändå inte råd med något sådant utan kånkade på ett otympligt tält (se bilden), plåtmuggar, köttkonserver, potatis, rödsprit och annat tungt gepäck som vore otänkbart för dagens friluftsmänniskor. Vi var klädda i jeans och på fötterna snörde vi marschkängor av krigsmaktens modell årgång 1914. Ryggsäckarna hade smala remmar som skar in i axlarna. Vid ett tillfälle då vi tog av oss packningen kändes det plötsligt som att vi gick på månen. Vi skrattade av förvåning och lättnad. ”Det hade varit ganska hårt, men det var ju avsett som ett experiment”, heter det i Torkels uppsats.

Från en tidigare marsch mellan Karlskoga och Lindesberg (sex mil på en dag!) visste vi hur lätt det var att få skavsår och ändå plågades vi av blödande tår och blåsor på hälarna. Vi kände helt enkelt inte till hur man sköter fotvården utan fick bita ihop och stappla vidare. För övrigt ansåg vi att det var omanligt att klaga. Vår store hjälte var överste Knut Haukelid. Formligen uppslukade av den gastkramande berättelsen hade vi läst hans bok ”Sabotörer i frihetskamp”, som handlar om sabotaget mot tungvattenfabriken i Rjukan 1944. Operationen satte stopp för Hitlers planer på att tillverka atombomber. När man löser stora uppgifter finns inget utrymme för gnäll och den personliga bekvämligheten måste offras. Vi tänkte på oss själva som gerillasoldater. I Kilsbergen skulle vi dö för fosterlandet i spetsen för våra plutoner, vilka följde oss i vått och torrt.

Ryggsäckarna hade smala remmar som skar in i axlarna.

Cirklade omkring oss

Dylika militära fantasier fick tydligen särskild näring redan första dagen. Torkel noterar artillerield från Örebrohållet och att granaterna kreverade bara en halvmil bort. Han skriver att ett par spaningsplan cirklade omkring oss ”som om de hade trott att vi var någon fientlig patrull”. På den tiden använde artilleriet lätta plan av typen Piper Cub för eldledning så vi var inte ett dugg förvånade. Möjligen ville dom försäkra sig om att vi inte gick över gränsen till Villingsbergs skjutfält. I min version finns ingenting om någon skjutning. Vi tog bilder på utsikten över Närke med ett par välkända silhuetter vid horisonten – Örebros då nya vattentorn ”Svampen” och slagghögen i Kvarntorp. Den höjer sig som en utslocknad vulkan över landskapet och minner om oljeutvinningen under kriget. Slätten var belyst av den nedåtgående solen, skriver Torkel.

På etapp tre hade vi den här fina utsikten över Närkesslätten

Anmärkning

Dittills hade vi inte haft några svårigheter att hitta vägen. Under andra dagen börjar problemen. Tanken var att besöka Ormtjärn, ”en liten biologisk relikt enligt anvisningar på kartan”, heter det i Torkels uppsats. För denna ”relikt” får han en anmärkning med rött i marginalen, Ordv. Läraren är alltså inte nöjd med ordvalet men föreslår inget annat. Förstod han inte vad relikt betyder? Stigen vi hade tänkt ta fanns naturligtvis ej, skriver Torkel och fortsätter: ”Vi tog en annan som visade sig bokstavligt talat leda åt skogen.” Vi hade alltså gått vilse men kom så småningom fram till ett par gårdar som gick att känna igen på kartan. ”Ormtjärn låg för långt åt väster för att vi skulle haft tid att titta på den”, fortsätter Torkel.

Om Ormtjärn och denna fatala orienteringsmiss nämner jag ingenting utan skriver tvärtom att det fanns bra stigar hela vägen. Hade jag verkligen glömt Ormtjärn? Från vandringen till uppsatsskrivningen hade det ju bara gått elva dagar.

För säkerhets skull valde vi nu att följa ”en oändligt lång” timmerväg fram till etappmålet, Ånnabodastugan. Där letade vi upp en tjärn, tvättade oss i det iskalla vattnet, drack choklad med hårt bröd till och stupade utmattade i sovsäckarna klockan halv åtta. Några liggunderlag medförde vi ej, sådan komfort fanns inte då. I hast bröt vi några granruskor att sova på.

Gärna en lom

Här är det lämpligt med några ord om lägerplatserna. Dessa valdes med omsorg för att vi skulle få vara ifred. Vilket inte var så svårt, för i början av hösten var Kilsbergen tomt på folk. En sjö att tvätta oss i och hämta vatten ifrån krävdes förstås. Annars föredrog vi vatten från brunnar, för Torkel hade läst någonstans att sjöarna kunde innehålla små, små organismer som förkortade livet på folk med flera år. Han lyckades skrämma upp mig ordentligt. En tidig idé om att livnära oss på färsk fisk fick vi överge. ”Torkel försökte lura en och annan abborre, men det misslyckades”, skriver jag.

Så ofta vi kunde tog vi vatten ur brunnar. Vi ansåg det säkrare.

Ryssjön där ett försök att fiska abborre misslyckades.

Platsen skulle vara naturskön, gärna revir för en lom som kunde skapa den rätta kontemplativa stämningen. Lommens ödesmättade läte kände vi väl till. Det inramade söndagskvällarnas blodisande programserie ”Mannen i svart”. Skådespelaren Olof Thunberg läste spökhistorier. Nu ville vi gärna höra fågeln i verkligheten. Men vi fick nöja oss med en dopping ”som troligen aldrig hade sett människor förr” och dessutom gräshoppor. ”Vi satt och pratade medan syrsorna stämde instrumenten för kvällens konsert”, fick jag till det med ett något ansträngt försök till naturlyrik. För att hålla myggorna borta hade vi med oss det högpotenta giftet US 622. Naturligtvis slapp vi inte undan. ”Då satt vi och lyssnade till myggornas sång medan vi strök salva på fötterna”, skriver Torkel.

Ingen dålig middagsplats. Det fanns fog för mitt påstående att naturen i Kilsbergen är vacker.

Sist men inte minst måste lägerplatsen vara torr. En gång gjorde vi ändå misstaget att slå upp tältet på en bädd av inbjudande mjuk mossa. Vid midnatt vaknade vi av att sovsäckarna var genomblöta, men var för trötta för att göra något åt det.

Skavsår och hunger, värk i axlarna och brist på sömn betydde ingenting för oss i jämförelse med den berusande känslan av att höra ihop och prestera någonting tillsammans. Redan året därpå gjorde vi en liknande vandring, nu i den södra delen av Kilsbergen. Färgbilderna till den här artikeln är tagna då.

ULF IVARSSON

15 mars 2022

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.