Många likheter i Helsingforsoch S:t Petersburgs historia
Isakskatedralen med monumentet över Kejsar Nikolaj I. Monumentet var skapat av bildhuggaren Pjote Klodt von Jürgensburg. Garoff familjearkiv/Bokebacken.
Vad som gör boken intressant ur ett finskt perspektiv är jämförelsen mellan S:t Petersburg och Helsingfors, emedan Helsingfors i mångt och mycket uppfördes för att efterlikna den ryska huvudstaden. Stilmässigt ser man det tydligt. I S:t Petersburg dominerar från början den tunga barockstilen för att sedan övergå i nyklassisismen för att till slut helt domineras av empirestilen. Helsingfors hinner aldrig få några enhetliga kvarter i barockstil men får nog sin beskärda del av nyklassisism och en stadskärna som helt domineras av empirestilen. Båda städerna har också stadsdelar som domineras av jugendstilen som är vanlig mellan åren 1900 och 1910. Flera stadsdelar i centrala Helsingfors så som Skatudden och Eira går helt i denna nya stil medan S:t Petersburg inte riktigt hinner anamma jugend i själva stadskärnan men desto mer i de nya stadsområdena norr om Nevafloden. Strax därefter råkar dock S:t Petersburg i fötterna på den kommunistiska revolutionen vilket gör att staden utvecklas under socialistiska paroller.
Kyrkorna
Peter den store vill omdana Ryssland och göra landet mera europeiskt. Det tog sig uttryck i bland annat en ny kyrkoarkitektur, basilika med ett enda torn. Man frångick dock denna princip från och med att kejsarinnan Anna besteg tronen år 1730 då man återgick till Rysslands urgamla tradition att bygga kyrkor med fem torn. Boken har dock inga bilder på kyrkor i dessa olika stilriktningar. I Helsingfors har vi däremot ett utmärkt exempel på en kyrka med fem torn i Uspenskikatedralen på Skatudden samt tidigare förläggningskyrkan på Sveaborg. Denna revs emellertid i samband med att Finland tog över fästningen 1918. Sveaborg var en rysk garnison under storfurstendömets tid. Den kanske tydligaste parallellen inom kyrkoarkitekturen mellan S:t Petersburg och Helsingfors är dock parhästarna Isakkyrkan och Helsingfors domkyrka där den senare är en lite förminskad kopia av den förra där till och med kejsarstatyerna framför respektive kyrka följer med.
Från kejsarstyrning till borgardominans
Man kan dela in S:t Petersburgs historia i två perioder; den kejsarstyrda och den borgarstyrda. I begynnelsen dominerade kejsarstyrningen då staden på sätt och vis i början var ”konstgjord” och framtvingad och saknade en naturlig orsak. Här kan man nog se en parallell till Helsingfors, som visserligen existerade redan som en liten kuststad som främst betjänade Sveaborgs befästning men fick en helt ny roll som storfurstendömets huvudstad 1812. Den omfattande byggnadsverksamheten var helt kejsarstyrd. För båda städerna fortsatte detta till slutet av Nikolaj I:s regeringsperiod. Vad som nu händer är att ett borgerskap växer fram tillsammans med en tilltagande industrialisering som får båda städerna att växa, men nu på ekonomiska villkor. Man kan nu tala om en ohämmad ekonomisk tillväxt som skapar industriområden och förstäder som avskärmar de gamla stadskärnorna från den omgivande landsbygden.
Peter I blir Peter den store
Man får intrycket av boken att det stora nordiska kriget 1700 – 1721, som Peter I framgångsrikt genomdrev, blev nyckeln till hans strävan att öppna Ryssland mot Europa. Så kom också hans status att ändras i samband med fredsslutet i Nystad 1721. I samband med de påföljande festligheterna erhöll han hederstiteln Peter den store och blev ”Alla Rysslands kejsare”. För östra rikshalvans del innebar fredsslutet att gränsen flyttades västerut (till sin nuvarande sträckning) varigenom Karelen med hela Näset blev ryskt område.
Kanal skyddade sjöfarten
Geologiskt lutar Ladoga mot norr, det vill säga sjön är djup i norr men grund i söder. Detta leder till att vid storm blir sjögången mycket krabb i södra delen av sjön med korta höga vågor vilket är mycket ofördelaktigt för sjöfarten. Emedan varutillförseln till den nya staden S:t Petersburg främst skulle skötas med flodfarkoster riskerade man kostsamma förlisningar. För att parera detta naturliga hot lät Peter gräva en kanal längs hela södra stranden för att skydda fartygstrafiken. Enligt boken visade detta hur framsynt kejsaren var när det gällde att skapa förutsättningar för S:t Petersburg att utvecklas som handelsstad.
Den Heliga synoden
Peter den store omorganiserade hela Rysslands förvaltning i mångt och mycket efter västerländskt mönster. En mera komplicerad fråga blev kyrkans ställning och framför allt kyrkans förhållande till kejsaren. För att skapa en klarare struktur lät han år 1721 ersätta det tidigare patriarkämbetet med den statskontrollerade Heliga synoden. Denna organisation blev med tiden mycket inflytelserik och kom att utöva dold politisk makt under hela kejsartiden.
Vad som inte har varit allmänt känt är att S:t Petersburg var nära att försvinna under Peter II:s tid 1727 – 1730. Han var inte alls intresserad av staden vid Nevan utan flyttade huvudstaden tillbaka till Moskva. Enligt boken började staden genast avfolkas och all byggnadsverksamhet upphörde. Orsaken var uppenbar. Peter den store hade valt platsen uteslutande av militära och politiska skäl utan att ta hänsyn till markens urusla beskaffenhet. Den vattensjuka sumpmarken översvämmades regelbundet under vår och höst och lämpade sig illa för husbyggnad. Vad som räddade staden var Peter II:s förtidiga död och att hans efterträdare kejsarinnan Anna flyttade huvudstaden tillbaka till S:t Petersburg
Konstgjord andning
På sätt och vis kan man också här se en parallell till Helsingfors. Staden grundades 1550 av Gustav Vasa för att Sverige skulle kunna konkurrera med Hansaorganisationen i Reval på estniska sidan om den lukrativa handeln med Ryssland. Stadsborna tvångsförflyttades från Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulfsby till den nya staden som hankar sig framåt i tio år. Men nu förändras situationen i och med att Reval önskar komma under svenskt beskydd sedan Tyska orden kollapsat och fara förelåg att ryssarna under Ivan den förskräcklige skulle ta över Estland.
Nu fick svenskarna kontroll över den eftertraktade rysslandshandeln vilket innebar att Helsingfors inte längre behövdes. Helsingfors tynade bort och folk började flytta tillbaka till sina tidigare hemorter. Vad som räddade staden var att drottning Kristina lät flytta den från den trånga viken vid Vanda ås mynning ut till Estnäset, stället där staden nu har sitt centrum. Denna konstgjorda andning räddade Helsingfors från undergång, men en ökad betydelse fick staden först i och med uppförandet av fästningen Sveaborg som byggdes på öarna i inloppet.
Kraftig manlig dominans
Under Katarina II:s tid utvecklades och utvidgades S:t Petersburg kraftigt. Staden drog till sig hantverkare av alla slag. Mera var det inte frågan om en tvångsbetonad invandring. Då de flesta yrkena var mansbetonade ledde detta till en snedvridning av könsfördelningen bland stadens befolkning. Militärens närvaro ökade ytterligare på denna obalans så att år 1770, när S:t Petersburgs befolkning uppgick till 220 000 så fanns det dubbelt så många män som kvinnor i staden. Här kan man åter dra en parallell till Helsingfors, men cirka femtio år senare, då vi hade en byggnadsboom i staden på grund av att huvudstaden hade flyttats hit. Den militära närvaron bidrog på samma sätt till snedvridningen som ledde till att könsfördelningen var ungefär lika som i S:t Petersburg.
Nevskij Prospekt blev den dominerande huvudgatan i S:t Petersburg. Garoff familjearkiv/Bokebacken.
Kejsarmakten beskrevs som svag efter Peter den store ända fram till Katarina II. Då hon besteg tronen fick man en kraftfull ledning i landet. Trots att hon var av tysk börd lyckades hon smälta så totalt in i det ryska samhället att hon påstods vara mera rysk än ryssarna själva. Hon tog sig också an att omorganisera hela riket och fortsätta att modernisera samhället i Peter den stores anda. Särskilt städerna fick en klarare lagstiftning, men hon vinnlade sig också om att förnya det kulturella livet. Om man åter vill söka en parallell i de finska förhållandena finner man den ryska generalguvernören i storfurstendömet Finland, greve Friedrich Wilhelm Berg. Efter Krimkriget var han ivrigt sysselsatt med att utveckla och nyorganisera Finland samtidigt som han gjorde allt för att lyfta fram den finska kulturen. Baktanken var dock här att mota det svenska kulturella inflytandet i den gamla östra rikshalvan.
Paul I nollställer allt
Paul I, Katarinas son besteg tronen efter moderns död. Av olika orsaker hade han redan under Katarinas tid brutit alla förbindelser med modern och stod i stark opposition till allt vad hon tagit sig före med. Så fort han kom till makten upphävde han alla arrangemang och bestämmelser som hon hade infört och koncentrerade sig endast på att bygga sitt personliga palats som samtidigt skulle vara en försvarsborg för han var livrädd för en palatsrevolution. Han hade nog fog för sin ångest för knappt hade han fått sin borg färdig så blev han mördad. Lyckligtvis fick vi ingen parallell till detta i Finland.
Amiralitetet
S:t Petersburgs paradsida domineras av tre byggnader; Vinterpalatset som var kejsarens vinterresidens, Eremitaget där den kejserliga konstsamlingen förvarades och sedan Amiralitetet. Denna sista byggnad som helt byggdes om på 1800-talet efter ritningar av Andrej Zachrov, är den som berättar mest om stadens historia. Det hela går tillbaka till Peter den stores ambition att nå ut till Östersjön. Problemet för honom var den svenska högsjöflottan som blockerade utfarten från Finska viken. Lösningen blev att ta i bruk de ålderdomliga galärskeppen som framfördes av ett stort antal roddare. Mallen till dylika farkoster hade han fått under sitt besök i Venedig där man ännu upprätthöll en Amiralitet, ett skeppsvarv intill stadskärnan där galärskepp byggdes.
Dessa handelsfartyg var anpassade för kusttrafik och korta sträckor men lämpade sig inte för högsjöfärder. Fartygstypen höll redan på att försvinna ur aktivt bruk. Men Peter insåg genast att denna typ av farkoster var just vad han behövde för att med tillhjälp av den finska skärgården åla sig fram längs kusten utom räckhåll för den svenska högsjöflottan. Därför var ett skeppsvarv som motsvarade Amiralitetet i Venedig något av det första som han grundade i sin nya huvudstad. Institutionen har sedan, i ombyggd form fortbestått som en av de centralaste elementen i S:t Petersburgs stadsbild.
Även när det gäller Amiralitetet i S:t Petersburgs, har vi i Helsingfors en historisk motsvarighet i skeppsdockan på Sveaborg där den av Fredrik Henrik af Chapman planerade skärgårdsflottan byggdes, flottan som tillkom just för att mota Peter den stores galärflotta. Dockan har dock inte lämnat efter sig någon lika prominent byggnad i Helsingfors stadsbild som den i S:t Petersburg.
Det tätt förgrenade kanalnätverket i S.t Petersburg både försvårade byggandet och förskönade staden. Garoff familjearkiv/Bokebacken.
På vintern lyfte man upp is genom att såga ut iskuber ur Nevans istäcke. Kuberna fraktades till stora iskällare varifrån is togs under hela sommarhalvåret. Garoff familjearkiv/Bokebacken.
Lagarna kodifieras
Nikolaj I hade blivit djupt chockad av det så kallade ”Dekabristupproret” 1825 där soldaterna hade krävt enväldets avskaffande samt införandet av en parlamentarisk regeringsform. Dessa yrkanden fick Nikolaj I att slå in på en ärkekonservativ linje där inga reformer kunde väntas. För att ytterligare cementera förhållandena i landet grundade han en egen domstol; ”Hans Majestäts Egen Domstol”. Domstolen hade fyra avdelningar varav andra avdelningen hade till uppgift att kodifiera Rysslands lagsamling, det vill säga insamla alla lagar och passa in dem i en helhetslagsamling där alla lagarna skulle vara samstämda med varann.
Arbetet var stort och drog ut på tiden men ledde slutligen till att man kunde ge ut ”Ryska Imperiets Lagsamling” år 1883. Detta var något som kom att få ödesdigra konsekvenser för Finlands del. Storfurstendömet Finland hade som känt genom Borgå lantdag 1809 fått rätten att styra furstendömet efter sina hävdvunna svenska lagar, men nu törnade denna lagstiftning ihop med de ryska kodifieringssträvandena. Detta var något som kom att förorsaka återkommande ”förryskningshot” under hela den återstående kejsartiden.
Bort från Europa
Enligt boken skedde Rysslands ödesdigra vägval rum under Nikolaj I:s tid på 1830-talet. Ryssland hade två alternativ; antingen att slå in på en västsinnad europeisk linje eller vända sig inåt och bejaka folkets hävdvunna traditioner. Nikolaj I valde de hävdvunna traditionerna. I och med detta slog man fast den ryska identiteten där det ingick element av en begynnande panslavism, där man talade om det ryska folkets andliga väsen och uråldriga kulturarv. En av huvudideologerna bakom denna identitetsdefinition var undervisningsministern Sergej Uvarov som slog fast att den ryska folkidentiteten kunde sammanfattas i treenigheten: ”ortodoxi, autokrati och nationalism”. Responsen hos största delen av landets intelligentia var överraskande positiv och lade grunden till en framväxande panslavism. Identitetsdefinitionen som gjordes på 1830-talet i Ryssland har slående likheter med det identitetsval som ryska folket håller på att göra idag.
Saklig grundton
Till sin grundton är Kirikovs bok neutral och saklig och ger många nya fakta som hjälper att fylla i pusslet som beskriver S:t Petersburgs uppkomst och tillväxt samt hur staden växlar mellan att vara blott en huvudstad för att sedan alltmera bli en handels- och hamnstad och till slut utvecklas till en gigantisk industristad. Intressanta är också alla paralleller man kan dra mellan utvecklingen av Helsingfors och S:t Petersburg. De kejserliga karaktärerna som beskrivs i boken motsvarar tidigare uppfattningar där Alexander I och Alexander II utmålas som framstegsvilliga men motarbetade av en trög byråkrati medan Nikolaj I och Alexander III beskrivs som passivt reaktionära och Nikolai II slutligen som en svag viljelös regent i gränslinjen mellan nationalister och revolutionära rörelser.
THOMAS GAROFF
7 juni 2022