Bokebackens
kultursida

Media sviker sin granskande roll
Klimatlarmen är politiskt styrda

Klimatdebatten har spårat ur. Den som ifrågasätter FN:s klimatorgan får finna sig i aggressiva påhopp. Fakta ersätts med känslostyrda argument. Här samlar forskare data i den arktiska oceanen. Foto: Wikimedia/Donald K. Perovich - U.S. Army Cold Regions Research and Engineering Laboratory

Den 7 februari 2020 skrev jag en krönika i Göteborgs-Posten med rubriken ”Mer realism i klimatfrågan” (länk nedan). Det blev mer reaktioner än på någon annan av de sex krönikor jag skrivit tidigare. Det var både positiva och negativa kommentarer, vilket är bra och förhoppningsvis stimulerar en debatt. Dock blev jag något överraskad av hur känslig denna fråga är att debattera för många. Den aggressiva tonen i många inlägg var anmärkningsvärd. Många inlägg på twitter, men även i GP:s kommentarsfält, krävde att tidningen censurerar denna typ av ”inlägg som behandlar mycket komplexa frågor”. Vilka fler frågor är inte komplexa kan man då undra?

Flera personer krävde en förhandsgranskning (av vem kan man undra) av fakta. Jag anklagades för att sprida desinformation, lögner, falska och lösa rykten, konspiration, osaklig gammal skåpmat med mera. Mitt inlägg ansågs ligga på samma nivå som ”att jorden är platt”, att ”månlandningen ej ägt rum”, och ”att rökning ej orsakar cancer” enligt flera tweets. Jag uppmanades att svara på flera inlägg och kommentarer. När jag kollade på nätet en vecka efteråt såg jag att det var 256 kommentarer, vilket är något av rekord för en krönika i GP. En av dem löd: ”Annars en bra diskussion - har GP någonsin fått en sådan respons på en ledarartikel?”

Det jag skrev var en krönika på GP:s ledarsida - inte någon ledare, som många tycks tro. GP har inget egentligt ansvar för en krönika. Jag som krönikör väljer själv vad jag vill skriva om enligt ett avtal vi gjort. GP kollar redigeringstekniska detaljer, och självklart finns ett generellt publiceringsansvar som gäller alla artiklar de publicerar.

I det följande svarar jag på den kritik jag fick på sociala medier inklusive GP:s kommentarsfält. Det kändes viktigt för att visa att jag tar klimatfrågan och kritiken mot min krönika på allvar. På omvägar hörde jag bland annat från gamla ”miljövänner” på Chalmers: ”Vad har hänt med Göran?”

I huvudsak samma text har tidigare publicerats på Westsidan. I vissa delar har jag nu bearbetat och utökat texten. Jag tror att inlägget kan vara intressant för Bokebackens läsekrets då det är flera fakta och argument som man aldrig får ta del av i traditionella media.

Nyheter enbart om klimatet

Det är nästan så att jag får lite dåligt samvete av den massiva kritiken. Skulle jag – som jobbat med för miljöskydd i hela mitt liv – motarbeta åtgärder för att förbättra miljön? Svaret är att jag definitivt inte motarbetar eller någonsin motarbetat åtgärder för skydd av miljön och en mer ”hållbar utveckling”. Snarare anser jag att vi måste öka insatserna mot de egentliga miljöproblemen, det vill säga utsläpp till luft, mark, vatten och avfall. Klimatfrågan är däremot ingen direkt miljöfråga, vilket jag återkommer till i slutet av denna artikel.

Se till exempel min krönika i GP den 20 augusti 2019 om läkemedelsindustrins enorma utsläpp i Indiens vattendrag – http://www.gp.se/1.17300174 – ett glasklart bevis på hur Västvärldens ”outsourcing” av miljöfarlig produktion till fattiga utvecklingsländer negligeras av media. Nyhetsförmedlingen handlar nästan enbart om klimatet och har en helt orimlig slagsida när vi jämför med vad vi försummar inom andra områden. Politiker och företag struntar i den pågående miljöförstöringen av hälsa, flora, fauna, mark, vatten och luft om vi jämför med den enorma fokuseringen på klimatfrågan. Se bara på EU:s budget med flera 1000 miljarder kronors ”satsning på klimatfrågan” de närmaste åren. Vilket sker på bekostnad av reella miljöåtgärder.

Kort kan man sammanfatta det jag skrev i krönikan om klimatet så här:

Vi har en uppvärmning och mänsklig påverkan – frågan är hur mycket?
Det finns anledning till kritik mot FN:s klimatorgan IPCC
Media granskar inte t ex klimatmodellernas felaktiga ”prognoser”
Det behövs en öppen debatt, mer realism, mer fakta
Sverige har redan gjort mycket
Vi bör arbeta mer realistiskt, inte minst i utvecklingsländer

Min kritik mot IPCC väckte mest ilska. Speciellt förargades man av att jag nämnde tre skandaler: Hockeyklubban, Himalaya och Climategate. Jag ska strax förklara vad det handlar om. Många menade att om man har åsikter om skandalerna är det ”gammal skåpmat” eller ”oberättigade” synpunkter. Min kritik mot IPCC ansågs överhuvudtaget vara ”utan substans”. Även mina invändningar mot klimatmodellerna sågades. I övrigt såg jag inte många ifrågasättanden i sak. Därför var det märkligt att så många blev så oerhört upprörda. Många krävde mitt och GP:s ledarredaktions huvuden på ett fat. Jag fick en känsla av att kravet för att överhuvudtaget få yttra sig i klimatfrågan är att man ska instämma i ”alarmisternas” uppfattning.

Då min krönika inte preciserade detaljer om IPCC-kritiken när det gäller de tre olika fall jag nämner – Hockeyklubban, Himalaya och Climategate – kan jag hålla med om en viss oklarhet för den som inte är insatt. Det beror dock på det synnerligen minimala utrymmet i en krönika med endast 3000 tecken.

Eftersom kritiken mot just IPCC verkar vara en så känslig fråga börjar jag med en mer allmän genomgång av deras upplägg och organisation.

Välmeriterade forskare har lämnat IPCC

Någon påstod att jag hävdade att ”allt fler lämnar” IPCC. Så här skrev jag: ”Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC.” Viss skillnad eller hur? I och för sig är det rätt många som lämnar eller kritiserar IPCC, jag kan räkna upp 39 tunga professorer och klimatforskare som arbetat med IPCC och som är mycket tveksamma till arbetsmetoder och slutsatser. Jag vet dock inte om de lämnat IPCC i förtid, eller slutat på ett normalt sätt, då uppdraget varit utfört.

Bland dem som lämnat IPPC märks John Christy som vittnat i amerikanska senaten flera gånger. Han har varit statsklimatolog i Alabama och givit ut mer än 100 ”peer-reviewed” publikationer. (Peer-review betyder att ett visst antal andra forskare inom det aktuella kunskapsområdet granskar rapporten och dess slutsatser.) Christy har också varit huvudförfattare för ett kapitel i IPCC:s tredje rapport 2001.

En annan känd forskare är Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid Institutionen för atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och tidigare ”expert reviewer” för IPCC.

Förutom dessa 39 forskare finns det ytterligare 60-70 forskare, varav de flesta är klimatforskare eller har koppling till klimatforskning, som är mycket kritiska till IPCC:s arbete. En av dem var Dr Freeman J. Dyson, som nyligen avled 96 år gammal, kollega till Einstein och Emeritus Professor of Physics, Institute for Advanced Studies, Princeton, N.J. Dessutom tre nobelpristagare (som dock inte är klimatforskare): Dr. Ivar Giaever, Physics, Stanford University Physicist Dr. Robert B. Laughlin, Dr. Gary S. Becker, University Professor of Economics and Sociology, The University of Chicago.

Hur många nobelpristagare eller framstående klimatforskare finns det egentligen som anser att människan till allra största delen orsakar pågående uppvärmning och att det innebär en kommande katastrof?

Enbart mänsklig aktivitet studeras

Att IPCC är en politiskt styrd organisation förnekas av flera, vilket är en märklig inställning. Det är bara att se efter på deras hemsida. IPCC betyder Intergovernmental Panel on Climate Change och styrs av de 195 regeringar och deras representanter som är medlemmar i FN. Och att det inte är någon opartisk vetenskaplig institution borde alla vara rätt överens om. Den etablerades av World Meteorological Organization (WMO) och United Nations Environment Programme (UNEP) 1988.

Så långt jag kunnat utröna var IPCC:s uppgift redan från start att enbart studera och rapportera sambandet mellan klimatförändringar och mänsklig aktivitet. Det vill säga aktiv forskning av naturlig påverkan från solen, kosmisk strålning, planeters inverkan med mera ingår inte i uppdraget vad jag kan förstå. Har någon sökt medel för sådan forskning och fått dem beviljade? Vågar någon söka sådana medel idag då risken för att stigmatiseras som ”klimatförnekare” är uppenbar? Ge mig ett enda exempel här i Sverige, där någon bedrivit sådan forskning på något av våra universitet.

Två världskända forskare, Susan Crockford från Kanada respektive Peter Ridd från Australien, har båda fått sparken från sina respektive universitet då de kommit fram till slutsatser som går emot att klimatförändringarna ligger bakom vissa befarade allvarliga effekter. Det märkliga är att detta inte har rapporterats i traditionella media.

Politiskt upplägg

Högsta beslutande organ, där utformningen av den sammanfattande rapporteringen avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från 195 olika länder, som har ett sekretariat till sin hjälp. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenarygruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig spridning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare.

Ovanstående har jag hämtat från IPCC:s hemsida och är en mycket översiktlig beskrivning. Detta politiska upplägg, där man egentligen röstar om vad som ska sägas till beslutsfattare och media, har flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC och hela miljöfrågan, där klimathotet är en del. Det kan handla om både att lyfta respektive tona ner vissa resultat och slutsatser.

Det kanske allra märkligaste är att IPCC inte granskats kritiskt av en enda journalist i Sverige. I alla fall inte vad jag känner till, och definitivt inte av någon journalist från något av våra stora etablerade media. Ett sådant behov av granskning borde alla hålla med om med tanke på den betydelse IPCC:s arbete har, såväl miljömässigt som ekonomiskt.

Aktivister har inflytande

Följande har jag hämtat ur den enda kritiska granskning som jag känner till: Journalisten Donna Laframboises bok ”The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”.

Många deltagare i klimatpanelen (Plenary med flera grupper) är tillsatta för att skapa regional och global representativitet, inte för att toppa laget med de bästa experterna. Intressant att notera är att många aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå.

Hur ser det ut med vetenskapligt granskade och publicerade artiklar? Av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte ”peer-reviewed”. I 21 av 44 kapitel (48 procent) var färre än 60 procent av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av artiklarna som inte granskats är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som WWF World Wildlife Fund och Greenpeace.

Enligt den australiske klimatdata-analytikern Dr John McLean är det få forskare som är aktivt inblandade i processen med avgörande bedömningar. Ta till exempel IPCC:s och klimatpanelens centrala slutsats, det vill säga att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950. IPCC vilseleder oss till att tro att denna slutsats stöds av en majoritet av granskare och experter. Sanningen är att av 23 oberoende granskare och experter var det bara 4 som stödde denna inställning i samband med en rapportering (vilken har jag inte lyckats få fram).

Jag ska inte trötta ut er läsare med mer detaljer om IPCC:s arbete. Läs gärna istället boken av Donna Laframboise.

Hockeyklubban

Hockeyklubban är ett diagram över temperaturen på jorden de senaste 2000 åren framtaget 1998-1999 av en av de ledande forskarna för IPCC, Michael Mann.

Kurvan, diagrammet eller grafen fick sitt namn genom att den liknar en liggande hockeyklubba. Bladet representerar den kraftiga temperaturhöjningen i slutet av perioden. Den fick ett oerhört genomslag i media och bland beslutsfattare, chockade många och gav verkligen intryck av att det enbart är människans påverkan som driver temperaturhöjningen. Den fick dock omfattande kritik på grund av att tidigare värmeperioder, till exempel medeltidens, suddades bort.

Flera av mina kritiker menar dock att den numera är vedertagen kunskap igen, att den fått en återupprättelse och att det nu finns ett 30-tal hockeyklubbor som visar att nuvarande uppvärmning är exceptionell.

Kort svar: Hockeyklubban publicerades första gången 1998, togs med i IPCC:s tredje rapport 2001. Därefter togs den bort i den fjärde rapporten 2007 på grund av den massiva kritiken. När jag studerar en av IPCC:s delrapporter som är på 1552 sidor (!) finner jag ett diagram/graf som representerar temperaturutvecklingen de senaste 2000 åren. Där ser man inget av någon liggande hockeyklubba. Se diagrammet nedan.

Ett mycket stort problem för oss som inte är forskare är den enorma mängden data, till exempel om temperaturens utveckling över längre tidsperioder. Ta bara ovan nämnda delrapport på 1552 sidor. Det är en omänsklig uppgift att sätta sig in i alla dessa data. Vad ska man tro på? Hur ska man tolka ? Att vi enbart ska acceptera IPCC:s redovisningar är väl ingen särskilt sund vetenskaplig inställning med tanke på hur komplex frågan är. Och med tanke på all den kritik som kommit fram.

Ta bara alla dessa justeringar av gamla eller nya temperaturvärden. Ser några exempel på en hemsida, www.klimathotet.com. Gå in själva och titta. I de flesta grafer är det omöjligt att skönja några trender. Varför görs alla dessa justeringar? Självfallet finns det någon anledning. Har någon kritiskt granskat alla dessa justeringar?

En kurva från NASA som sällan visas är den över USA:s medeltemperatur sedan 1895, där man kompenserat för stora städers uppvärmning. Här syns ingen speciell temperaturhöjning. Och USA representerar ett område som ungefär motsvarar hela Europa. Det är nästan så att jag blir lite skeptisk till denna NASA-kurva med tanke på att det trots allt är bevisat att jordens medeltemperatur har ökat med cirka en grad sedan lilla istidens slut i mitten av 1800-talet.

Himalayaskandalen

Här erkänner många att ett fel begicks när IPCC rapporterade om en kraftig kommande nedsmältning av bergkedjans glaciärer. Men menar att det var en liten sak, möjligen ”pinsam”.

Det är i själva verket inte alls någon liten sak. Via media förstorades denna nyhet upp och blev förstasidesstoff i de flesta media, såväl i Sverige som i andra länder. Och här har vi ett stort problem; medias enligt min mening mycket ensidiga rapportering som i stort sett enbart för fram alarmistiska nyheter. Det räcker med att någon rapporterar en temperatur på +18 grader på Antarktis (för en tid sedan) så blir det en stor nyhet via Guardian, TT, Expressen med flera stora media. Utan att berätta var, när, hur.

Att temperaturen mättes på ön Seymour Island som i och för sig är en del av Antarktis, och ligger 150 mil från själva fastlandet nämns inte. Motsvarar Umeå under sommartid eftersom det är sommar nere vid Sydpolen och Antarktis. Inte ens i SVT/Rapport nämns några detaljer. Ingenting nämns heller om att temperaturen är cirka minus 30 grader över större delen av kontinenten. Vid Sydpolen var det minus 41 grader.

Detta är ett mycket tydligt exempel på varför jag börjat bli skeptisk till de larm som kommer hela tiden i media, många gånger via IPCC inför en klimatkonferens. Här borde många som är seriöst engagerade i klimatfrågan fundera. När man på så kallade alternativa media läser om köldrekord eller låga temperaturer i olika länder eller regioner rapporteras i stort sett ingenting. Är det då konstigt om folk börjar undra vad som egentligen händer?

Climategate

Flera menar att Climategate handlar om stulna mejl och att flera kommittéer utrett det hela och inte hittat något forskningsfusk. Visst, det stämmer nog att det inte var något direkt forskningsfusk. Det allvarliga var inte heller stölden av mejl, utan snarare innehållet i de läckta mejlen. Märkligt att en del börjar tala om stöld. Undrar om samma personer anser att även Snowdens och Wikileaks avslöjande av mängder av mejl bland Västvärldens beslutsfattare också var stöld? Handlar det inte istället om avslöjanden?

Läs: The Climategate Emails, edited and annotated by John Costella, The Lavoisier Group March 2010 (https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf)

Några kommentarer: Det första som hände i Climategate var att cirka 1000 mejl hackades och läcktes ut till allmän beskådan strax före klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Nästa läcka var 2011 då 5000 mejl visades upp i anslutning till klimatmötet i Durban i Sydafrika.

Huvudpersonerna var Michael Mann, mannen bakom Hockeyklubban, direktör och chef för the Earth Science Research Unit at Pennsylvania State University i USA, och direktören Phil Jones, chef för Climatic Research Unit (CRU) vid The University of East Anglia.

Ett utdrag ur en sammanfattning från Graham Pinn får avsluta denna diskussion, så får ni själva skapa er en uppfattning:

“Reviewing the emails, which date back to 1999, reveals an increasing ideological approach which appears to overtake scientific objectivity. There are abundant examples discussed in emails of data being used selectively to fit the authors’ theories, whilst ignoring contradictory information. The peer review process was undermined to block publication of scientists who had different views, even suggesting removal of journal editors who did not toe the line. Attempts were made to present a unified consensus when none in fact existed. Involvement of the media meant embellishment of risk and certainty of outcome were increasingly used. Scientists became increasingly involved in political and financial decision making, as far back as 2001 suggesting cessation of unsustainable energy generation. Refusal to release data for independent assessment created suspicion about its manipulation, as did deletion of emails when many thousand were retained.” (http://www.lavoisier.com.au/articles/climate-policy/science-and-policy/Graham-Pinn-Climategate-Ten-Years-On-November-2019.pdf)

Klimatfrågan är ingen miljöfråga

Jag nämnde i inledningen att jag skulle återkomma till denna fråga. Kort kan man säga att utsläppen av några av livets och naturens absolut viktigaste byggstenar: koldioxid, metan och dikväveoxid, som ju anses stå för uppvärmningen av jorden, inte är några skadliga föroreningar. Vi själva har till exempel en halt av koldioxid i utandningsluften på cirka 40 000 ppm (parts per million, miljondelar). Jämför med atmosfärens halt, som man nu är rädd för, cirka 400 ppm.

Varje människa släpper ut mängder med metan när man fiser och rapar, precis som våra ”förhatliga” mjölkkor, som ofta utpekas som klimatbovar. Dikväveoxid är ett ämne som bildas naturligt av bakterier i samband med nedbrytningsprocesser i naturen. Skillnaden mot riktiga miljöfarliga föroreningar är enorm. Se bara på alla de helt naturfrämmande kemiska substanser som människan tillverkar typ PFAS (perfluorerade alkylsubstanser), PCB, hexaklorbensen, flamskyddsmedel, läkemedel, klorparaffiner, klorerade lösningsmedel med mera. Som jag menar är det i särklass största hotet mot människa och natur. Denna typ av ämnen har aldrig funnits i naturen före vår industrialisering och är ytterst svåra för naturen att bryta ner till ofarliga molekyler eller atomer. De och deras nedbrytningsprodukter har dessutom oftast mycket svårartade effekter på de flesta levande varelser och organismer såsom skador på arvsanlag, cellfunktioner, mutations- och cancerframkallande verkan med mera.

Klimatfrågan – under förutsättning att koldioxiden har den avgörande uppvärmningseffekt som påstås – skulle snarare kunna sägas vara en energi- och resursfråga. Eller också enbart – just som det låter – en klimatfråga.

Klimatet har under alla årmiljoner som det funnits liv på jorden förändrats, av olika naturliga orsaker. Temperatur, halter av olika gaser, frekvensen av extremt väder och så vidare har gått upp och ner. Det finns inget normalläge. Om människan bidrar väsentligt till ytterligare uppvärmning så kan det lika gärna vara väldigt positivt, eftersom det att döma av tidigare klimatcykler snart – inom några 100 år – är dags för en ny istid, som kommer att vara cirka 100 000 år enligt tidigare periodicitet. Ett kallare och för människan ytterst skadligt klimat kan i så fall skjutas upp eller i bästa fall förhindras.

Sammanfattning

Jag summerar i tre punkter som de flesta borde ställa upp på:
- Bra om vi istället för pajkastning kan ha en saklig och lugn debatt
- Det finns många miljöproblem som vi måste åtgärda – som det är stor risk att klimatfrågan tar bort uppmärksamheten ifrån
- Vi bidrar med ett onaturligt tillskott av koldioxid till atmosfären och gör stora uttag av ändliga resurser – alltså måste vi minska utsläppen av koldioxid (på ett effektivt sätt)

Ja, jag är mycket oroad över framtiden på denna fantastiska unika planet, men inte av klimatet i första hand, utan av andra miljöproblem som kemisk kontaminering, utrotning av arter, fel mat, fel livsstil, överbefolkning, risk för kärnvapenkrig, en alltmer av den rikaste och mest inflytelserika eliten styrd värld med mera. Dessutom: det finns ingen anledning att det skulle bli katastrofer, mer sjukdomar och extremväder om det blir lite varmare. Jämför med medeltiden och romartiden då samhällen blommade och gynnades.

Och: det har blivit grönare på jorden, öknarna har minskat under senare decennier.

GÖRAN VÄRMBY

18 februari 2021

Ovanstående artikel har i annan form publicerats på bloggen www.westsidan.se den 20 februari 2020

Här min artikel i Göteborgs-Posten som väckte så mycket ont blod:

https://www.gp.se/ledare/dags-f%C3%B6r-mer-realism-i-klimatfr%C3%A5gan-1.23553979

PS
Det sägs att 97 procent av alla forskare är eniga om klimathotet. Detta påstående stämmer inte. NASA gjorde en undersökning om forskarnas inställning 2013.
En av studierna som ligger till grund för denna ”sanning” bygger på en analys av 11 944 artiklar. Javisst, men det visade sig att hela 66,73 procent av artiklarna utmynnade i ”ingen åsikt” (”no position”) och räknas inte med i slutresultatet. I själva verket visade denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54 procent, som uttryckligen höll med om att människans bidrag är helt avgörande för den pågående uppvärmningen.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.