Bokebackens
kultursida

Lästips

Kriminellt skrivande med beröringspunkter

Wilkie Collins: Månstenen

Edgar Allan Poe: Morden vid Rue Morgue

Arthur Conan Doyle: Berättelserna om Sherlock Holmes

Åke Holmberg: Ture Sventonböckerna

Är Wilkie Collins mera ”litterär” än Arthur Conan Doyle och existerade dessa båda portalgestalter inom det seriösa deckarfacket ändå bara i skuggan av den banbrytande Edgar Allan Poe? Och vad i all världen försöker Åke Holmberg säga med sin våldsamt karikerade Ture Sventon?

En långsam problemlösning där spänningen byggs upp efterhand kännetecknar Wilkie Collins. I Månstenen får man faktiskt läsa ett par hundra sidor innan detektiven äntligen lägger fram en hypotes om brottet. Vem tjuven är och hur den värdefulla diamanten vandrat ur hand i hand är höljt i dunkel. Inte ens den metodiske överkonstapel Cuff kan riktigt reda ut vad som hänt. Istället låter Collins läsaren själv fundera över gåtan genom att i del två presentera vittnesmål som kontrasterar mot varandra. De inblandade framträder i all sin mänskliga skröplighet. Hyckleri, mörka drifter och egoistiska motiv blottläggs. Porträttet av en religiös hysteriker är till exempel rasande skickligt gestaltat.

Arthur Conan Doyle arbetar däremot med snabba skisser. Den fiolspelande morfinisten Sherlock Holmes kan med hjälp av några få ledtrådar och sin extrema slutledningsförmåga nysta upp mysterier utan att ens resa sig ur favoritfåtöljen. Enstaka gånger blir han lottlös men det beror då på att klumpiga poliser trampat runt och förstört alla spår eller att brottslingen precis hunnit undan. Ofta är det ganska roligt men det litterära priset för dylika förenklingar blir en viss stereotyp upprepning. Inom ramen för en novell fungerar det ändå.

De litterära deckarna sysslar med vad man skulle kunna kalla intellektuellt trolleri. Det som först ter sig trivialt eller som ointressanta detaljer leder till svaret. Så enkelt! I Morden vid Rue Morgue överraskas följeslagaren av att Dupin tycks kunna läsa tankar men förklaringen är hans ovanliga förmåga att inse vad som utspelar sig i vännens inre när de samtidigt nås av olika intryck från omgivningen.

Dr Watson blir alltid lika häpen och lite sårad när Sherlock Holmes triumferar: ”Det här är ett absolut olösligt mysterium för mig, sade jag. Det blir bara konstigare och konstigare.” ”-Tvärtom, svarade Holmes, det ljusnar för varje minut. Jag behöver bara några få felande länkar så är fallet fullständigt klart” (De fyras tecken). Detta gör Watson till en komisk figur. Han behövs som en kontrast till Holmes skarpsinne och någon som läsaren kan identifiera sig med.

Inte heller tjänaren och berättaren Betteridge i Månstenen är till mycket hjälp. Han är full av självgodhet och förutfattade meningar och flyr till sitt tummade exemplar av Robinson Crusoe när intrigerna blir för invecklade. Dessutom lider han av klasshat som han döljer med en fasad av den perfekte butlern.

Hos Åke Holmberg spelar den arabiske mattförsäljaren herr Omar enbart rollen av en orientalisk lustifikation för vilken det ”ska bli ett personligt nöje att efter ringa förmåga söka ramla på” (Ture Sventon i Stockholm). En vetenskapligt arbetande detektiv slösar inte känslor på sina medarbetare. Det är den kyliga, rationellt tänkande ordningsmänniskan vi har att göra med. I Edgar Allan Poes fall raka motsatsen till hans eget kaotiska liv med missbruk av olika slag.

De professionella brottsutredarna missar alltså avgörande spår som den vakne detektiven genast lägger märke till. Det är på denna konstruktion - som förmodligen aldrig haft någon motsvarighet i verkliga livet - kriminalromanen lever och frodas. Om Vidocq vid Parispolisen säger Dupin att han ”fördunklade sin synförmåga genom att hålla föremålet för nära ögat” och därmed ”förlorade han oundvikligt överblicken över det hela”.

Parispolisen står således frågande men Dupin upptäcker att trots att det kräver stor vighet ändå är möjligt att ta sig in i det till synes slutna rummet via ett fönster. Just det slutna rummets problematik är själva kärnan i kriminallitteraturens mest omtalade verk, Morden vid Rue Morgue. Här finns också en icke mänsklig mördare, nämligen en orangutang. Idén snappas upp av Arthur Conan Doyle som låter en giftorm stå för dödandet i Det spräckliga bandet.

En färgfläck ansågs vara en struntsak av den inkompetente inspektör Seegrave som först utredde stölden av den stora indiska diamanten i Månstenen. Men inte för överkonstapel Cuff: ” Under hela min erfarenhet […] har jag aldrig stött på något sådant som en bagatell”.

Även kommissarie Lestrade vid Scotland Yard famlar i mörkret då Sherlock Holmes kommer till undsättning. ”Vi måste falla tillbaka på det gamla axiomet att när alla andra förklaringar misslyckas är den enda återstående den riktiga, även om den verkar aldrig så otrolig” (Bruce-Partingtons undervattensbåt).

Om poliserna skildras som lite smådumma kan förbrytarna vara så mycket smartare. Sherlock Holmes farligaste motståndare är professor Moriarty, som alltid undkommer och till och med är nära att bli hans baneman (Det sista problemet). Mellan de två råder dock en slags ordning och respekt och de är också varandras förutsättning. Likheten är slående med Åke Holmbergs oupplösligt sammanlänkade par, Ture Sventon och Ville Vessla. Den senare är en liten dammallergiker med lika skarp och ondskefull hjärna som välputsade, spetsiga skor. Åke Holmbergs detektiv är helt enkelt en pastisch på Dupin, Cuff, Holmes och hela genren. Men det är en idyll. Hallonsaft istället för visky. Cuff odlar rosor, den läspande Sventon äter temlor. Sventon klär ut sig till tomte, hotellstäderska och engelsk lord, Holmes förvandlar sig till oigenkännlighet i sitt spaningsarbete på myllrande Londongator. Sventon överlämnar brottslingarna till polisen med en van gest, Holmes låter Lestrade tro att det är han som löst fallet, Dupin lyssnar förstrött på den förargade polisprefekten: ”Låt honom prata, det lättar hans humör.”

Figurerna i Åke Holmbergs Sventon-böcker är kraftigt stiliserade. De talar och tänker ungefär som i serieteckningar. Som vuxen läsare frapperas man av det oerhört väl finslipade språket.

Intressant nog var både Conan Doyle och Wilkie Collins missnöjda med sina brottsbekämpande hjältar. Båda hoppades istället bli ihågkomna för sina andra historiska och politiska arbeten – i Conan Doyles fall också ett om spiritualism.

ULF IVARSSON

15 september 2014

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.