Bokebackens
kultursida

Krönika av Ulf Ivarsson:

Svårt avgöra kvalitén i litteraturen

Historikern Ann M. Blair skriver i sin bok Too much to know att bildade européer klagade på överflödet av böcker redan på 1500- och 1600-talen. Läget är ungefär som för 100 år sen – den stora massan slukar billiga pocketdeckare – det kallades då kolportageromaner - blott ett smalt skikt av befolkningen väljer verk av större lödighet. De LO-anslutna männen läser minst av alla, många inte alls och går sällan på bibliotek, vilket leder bibliotekarie Nina Frid till den retoriska frågan: ”Vem är biblioteken till för. Och varför? Ska vi nöja oss och låta folkbiblioteken förbli den svenska utbildade medelklassens vardagsrum?”

Av marknaden kan man inte vänta sig något svar. Kvalitetens viskning dränks i stormarknadens bästsäljare. Kulturpolitiken bollar med fraser om kvalitet, men har misslyckats. Målet att motverka marknadens avarter har övergetts. Tanken med distributionsstödet var att ge den seriösa litteraturen draghjälp. Följden har blivit att det är staten som bekostar förlagens talangjakt, skriver författaren Thomas Larsson. ”Antalet debutanter växer. De blir allt yngre, allt ofärdigare och allt sämre. Pretentiösa, litterära försök och utvecklingsarbeten översvämmar bokmarknaden.”

Biblioteken, som därför borde ha ett extra stort ansvar som en fyrbåk för kvaliteten och det litterära arvet slits mellan folkbildarambitioner och konkurrensen från nya media och distributionsformer. De stackars bibliotekarierna känner sig trängda. Deras auktoritet som vägledare undermineras. I utbildningen ges inte längre obligatoriska kurser i skönlitteratur. Inte sällan möter de därför låntagare som är mer belästa än de själva. Passivt tillhandahåller de alltså sådant som efterfrågas utan att lägga någon värdering i det.

Tyvärr är det nog en alltför idealistisk idé att ungdomen plötsligt ska upptäcka att det också finns kvalitetslitteratur på biblioteket, dit de går för att umgås och spela dataspel. Driften att läsa och hungern efter konstnärlig gestaltning måste komma inifrån. Jag ser framför mig den unge Vilhelm Moberg, som med ett belåtet ansiktsuttryck skjutsar hem sitt vandringsbibliotek fastspänt på sparken, strax ska han med stark spänning bläddra i böckerna. En ”ljus och trivsam härlighet” flyttade in i hans skumma vindsvrå med den brunmålade lådan, minns han i antologin Ansikten. Samma rörande längtan efter litteratur berättar författaren Edith Unnerstad om. Som tioåring får hon av skomakaren i byn låna den snustorra Resebeskrifning övfer Det Heliga Landet, ”travade lycksalig hem med boken hårt tryckt mot bröstet och sen låg jag hela dagen i skuggan av krusbärsbuskarna och vrålläste”.

På barrikaderna för kvalitet

Många av våra stora författare, särskilt de så kallade autodidakterna, vittnar om ett passionerat förhållande till litteratur som blir mera sofistikerat med tiden. Artur Lundkvist, son till en småbrukare i Småland, började med Dumas, Dickens och Mark Twain och fortsatte med nykterhetslogens samling. ”Jag avsvor mig utan att blinka både öl och brännvin för livstiden, bara för att jag skulle få låna böcker [… ] Jag cyklade miltals för att få hämta dem, en stapel böcker insvepta i en tidning på pakethållaren. Kunde inte alltid vänta tills jag kom hem, utan lade mig sommartid i någon skogsbacke och lät dagen flyga bort över Tjänstekvinnans son eller Samhällets olycksbarn.”

En som inte brydde sig om att vara till lags var författaren och bibliotekarien Anna-Lisa Forssberger. I essäsamlingen Enid och Eros, (1959) ställer hon sig på barrikaderna för kvalitetslitteraturen. Hon tar ursinnigt avstånd från deckare. ”Det kommer en dag i en biblioteksanställds liv när hon inte längre orkar prestera ett giltigt försvar för begäret efter mordboken. Det slår upp som en stank från en pesthärd; en hyckleriets och självrättfärdighetens avgasventil. Den som ständigt befinner sig intill den är en dag så förgiftad av ångorna att hon kräks över disken.” Den enkla detektivhistorien har alltid varit blåsväder. Men var ska man dra gränsen? En del av August Blanches berättelser är förvisso skäligen enkla med hjältar som räddar vackra societetsflickor från skumma bovar. Ändå får man räkna dem till de odödliga klassikerna.

Artur Conan Doyle gör sig skyldig till en hel del berättartekniska missar och motsägelser, men hans texter tål onekligen att läsas om därför att de är så skickligt konstruerade, resonemangen så bestickande logiska. Sherlock Holmes förklarar sin metod: ”Uteslut det omöjliga så återstår det verkliga, hur osannolikt det än synas”. Många gillar miljöskildringen, den fantasifulla intrigen och den ofta överraskande upplösningen.

Som detektivhistoriens mästare behåller dock Edgar Allan Poe sin ledande position. Här är det frågan om välbyggda, litterärt högtstående och psykologiskt inträngande noveller som blev inspirationskällor till allt som därefter har skrivits i genren.

Barna Hedenhös sprider fördomar

Så snart det gäller barnböcker är biblioteken mera aktiva och då spelar inköparens personliga, moraliska och professionella åsikter in, framgår det av en magisteruppsats av Cecilia Björk & Sofia Örnberg vid Växjö universitet. Fast ingen kan egentligen definiera vad som är bra barnlitteratur, förutom att den speglar maktförhållanden mellan barn och vuxna, hävdar Maria Nikolajeva, Sveriges mest meriterade forskare i barn- och ungdomslitteratur. Min egen bild av barnböcker är att de handlar om djur som lär sig att ta hand om småsyskon och gå på pottan. Det mest centrala ämnet är emellertid ett helt annat enligt Maria Nikolajeva: döden. ”Med barnets århundrade kom ett nytt förtroende för vad barnet klarar, det kompetenta barnet. Litteraturen färgades av detta.”

Med tiden ändras värderingarna och barnböcker som min egen generation älskade och fängslades av är inte längre oomtvistade. En nyutgivning av Barna Hedenhös upptäcker Amerika är det inte tal om därför att berättelsen sprider fördomar. Själva tyckte vi att det var lustigt att indianerna hade rött skinn med vita ränder, men såg inte ner på folkgruppen för det utan förstod att det bara var en liten komisk frihet som Bertil Almqvist tog sig. Värre är det i så fall med Barna Hedenhös och Urlympiaden, där de nationella karikatyrerna verkligen blommar ut. Den egyptiska truppen är till och med tvådimensionell som på bilder i pyramiderna, för att inte tala om de ovårdade ryska busarna.

Ett rött skynke för dem som slog vakt om den goda barn- och ungdomsboken var W. E. Johns Biggles. I mitt skolbibliotek fanns den under 1950-talet trots att serien dömdes ut av experterna. ”Dessa äventyrsböcker utan minsta spår av konstnärlighet och miljöskildring är ju, som vi alla är överens om, inget för biblioteken, skrev Brita Beckman i en anmälan. Trötta klichéer märker inte en bokslukande tioåring. Men är de farliga? En skola hävdar att den unga människans förhållande till litteraturen mognar ändå, en annan att serie- och äventyrsläsaren bara orkar konsumera massproducerade deckare i vuxen ålder. Kan man överse med läsning av vad strunt som helst i förhoppningen att det ändå bara är första steget mot verklig litteratur? ”Den idealiska barnboken är”, skriver Edith Unnerstad, ”lik Cheshirekatten i Alice i Underlandet. Den har en egendomlig förmåga att glida undan sin skapare och försvinna, så att det bara blir ett retfullt litet småleende kvar efter den.”

Råa glosor

Särskilt erotiska skildringar, hur konstnärliga de än är, har alltid haft svårt att finna nåd hos samtida kritiker. Här behöver bara nämnas uppståndelsen kring Frödings dikt En morgondröm, den hätska stämningen mot Agnes von Krusenstierna för Fröknarna von Pahlen samt striden om Bengt Anderbergs Kain. Den unge Bo Widerberg ville läsa hela von Pahlen-serien och fick då veta att vissa delar fanns i magasinet. ”En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet”, skrev bibliotekskonsulenten Hans Kunzel. Recensenten Göte Carlid tyckte att ett genomgående stildrag i Kain var ”språkets råaste glosor” och att boken endast bör köpas till bibliotek ”där man med säkerhet kan påräkna annan publik än gifthyllornas snuskhumrar”. Ett sedlighetsåtal hängde i luften. Med nutida ögon känns tvärtom Anderbergs genombrottsroman som en frisk vidräkning med militarism och religiöst hyckleri och stilen kan beskrivas som ett särpräglat, närmast surrealistiskt flöde av tankar och drömlika associationer.

På gifthyllan hamnade dock inte Mykles Sången om den röda rubinen, ”även om det bestående värdet av romanen må diskuteras och den utmanar den goda smaken”, skrev bibliotekstjänsts K G Wirde. En genomläsning av de nämnda verken visar direkt att reaktionerna inte hade ett dugg med litterär kvalitet att göra. Deras problem var att de utmanade den bigotta religiösa fördömelsen och den patriarkaliska kvinnosynen, något som uppmärksammades redan av Karin Boye i hennes anmälan av Porten vid Johannes och Älskande par. Hon framhöll hur modigt Krusenstierna ifrågasatte familjeinstitutionen som ”är stadd i upplösning och med den hela det moralsystem som kristalliserats ut kring detta”.

I en enkät av Malin Almqvist vid Bibliotekshögskolan om den erotiska litteraturen visar det sig att folkbiblioteken numera stöder sig på kulturrådets bedömning. Har boken fått stöd har den tillräcklig kvalitet – men den måste vara högre än för övrig skönlitteratur för att accepteras. Även barnböcker får ta upp sex och andra svåra ämnen som våld och droger men på vissa villkor - de får inte vara spekulativa, glorifierande eller stereotypa.

På 1960-talet försvinner skräcken för ”fräcka” böcker och redaktör Bengt Holmström, kan nu med lättnad konstatera att urvalet bara har en riktpunkt: kvalitet. Den enda modifikationen gäller litteratur som stimulerar mänskliga aktiviteter som våld, brott, rastänkande och krigshets. Ett återsken av moralpaniken kan möjligen vara att Malmö stadsbibliotek i slutet av 1970-talet inte ville köpa in några av Kerstin Thorvalls mest självutlämnande böcker med den motiveringen att de var ”dagsländor” och ”pekoral”. En genomskinlig ursäkt, det egentliga skälet var säkert författarens kända besatthet av yngre män.

Mötesplats modeordet

I debatten om vad biblioteken bör erbjuda hamnar Köpenhamns huvudbibliotek på en provokativ ståndpunkt. Pernille Schaltz deklarerade när hon tillträdde befattningen som chef 2007 att bibliotek framförallt är mötesplatser mycket mer än ställen där man lånar böcker. Just ”mötesplats” är modeordet för dagen. Oroade fackmän menar att biblioteken är för ivriga att anpassa sig till den nya tekniken för kommunikation. ”En befolkning som hela tiden ägnar sig åt småpratande är lätt att styra åt vilket håll man vill”, skriver Joacim Hansson, Växjö universitet. Det demokratíska uppdraget, betonar Hansson, ”kräver långsamhet och tid för reflexion”. Antiintellektualismen breder ut sig och viljan att vara till lags genom till exempel chattar och bloggar bidrar till en av-bildning istället för bildning av medborgarna, anser han.

”Det 'självklara' är ofta det som har fått stor kommersiell uppbackning, och finns tillgängligt överallt, medan det intressanta på lång sikt kanske är mer svårtillgängligt och snart skulle försvinna helt om det inte bevarades på biblioteken”, påpekar bibliotekarien Jonas Aghed. Ett tråkigt exempel är min egen litterära källa i ungdomen, Karlskoga stadsbibliotek som benämner låntagarna ”kunder” och släpper in ungdomar enkom för att titta på film och fördriva tiden med TV-spel. ” Är detta en riktig strategi? En undersökning gjord av Svensk biblioteksförening talar faktiskt för det omvända. Idealbilden för ett bibliotek är enligt Rasmus Fleischer, författare till Boken; Biblioteket, riktiga rum, levande människor och ett självständigt urval litteratur som utgör motvikten till en förhärskande övertro på det virtuella biblioteket. Den före detta kulturnämndsordföranden i Karlskrona, Lisbeth Thorsén vill plocka sönder det ”ängsligt opinions- och statistikanpassade” folkbiblioteket och se efter vad som finns inuti. Där, längst in, hittar hon ”boksamlingen, kulturarvets texter, det gemensamma minnet i viskande volymer som kräver tid, tysta läsplatser och vackra rum; Och samtiden speglad i den strida strömmen av nyutgivna kvalitetsböcker.” Rena poesin för en sann bokvän.

Ingen konsensus

Vi bibliofiler vill inte bli störda av ogenerade telefonsamtal och allmänt pladder. Vad är det för fel med ett gammalt hederligt folkbibliotek där man kan ägna sig åt seriösa studier eller kontemplativ fördjupning i ett författarskap utan att behöva utsättas för omvärldens allt enfaldigare ylande? Men åter till grundfrågan, den om litterär kvalitet. Förr fanns enligt Ulla Forsén, som varit ordförande i Kulturrådets arbetsgrupp för stöd till barn- och ungdomslitteratur, ett normerande finkulturellt tak. ”Det var mot detta tak vi skulle fostra läsarna, det var då vi arbetade fram alternativlistor till de mest efterfrågade populärförfattarna. Idag är taket borta och någon konsensus om vad litterär kvalitet är finns inte.” Hon är inte ensam om denna uppgivna åsikt.

Det är inte svårt att finna litteraturvetare som hävdar att gränsen mellan finkultur och populärkultur är svår att dra, att stildragen inte är entydiga och att tendenser i den ena kategorin även finns i den andra, till exempel former, motiv, stereotyper och innovationer. Uppdelningen skulle istället bero på kulturelitens behov av att definiera sig själva som just elit i förhållande till den stora massan som ständigt fördummas genom att välja fel böcker.

Litterär exercis

För 1960-talets läroverksungdom var kvalitet i litteraturen en självklar sak. Vi fick en lista på skönlitteratur som skulle läsas enligt följande: Siewertz: Mälarpirater. Nordström: Tomas Lack. Wägner: Åsa-Hanna. Hellström: Snörmakare Lekholm. Bergman: Hans nåds testamente, Markurells i Wadköping, Jag, Ljung och Medardus. Johnson: Romanen om Olof. Koch: Mauritz. Stjernstedt: Fröken Liwin, Lagerkvist: Gäst hos verkligheten, Bödeln, Sjöberg: Kvartetten som sprängdes. Bengtsson: Röde Orm. Martinsson: Nässlorna blomma. Fridegård: Trägudars land. Moberg: Raskens, Rid i Natt. Hellberg: Karsten Kirsewetter. En viss gemensam utgångspunkt krävdes förstås för undervisningen men jag upplevde det som något av en litterär exercis. Idag känns urvalet lite pinsamt. De internationella namnen lyser ju helt med sin frånvaro, minst ett par kvinnliga författare saknas, några titlar känns inte lika angelägna längre och listan måste förstås ständigt revideras. Litteraturprofessorn Harold Bloom vid Yaleuniversitetetet i New York har uppskattat antalet titlar i en modern världskanon till hela 3000. Han bantar ner sitt förslag till 26, men projektet synes vara hopplöst – det skulle bara bli en evig träta om urvalet. Blooms ”litterära minneskonst” är ändå intressant: Shakespeare, Dante, Chaucer, Cervantes, Montaigne, Moliére, Milton, Samuel Johnson, Goethe, Wordsworth, Austen, Whitman, Dickinson, Dickens, George Eliot, Tolstoj, Ibsen, Freud, Proust, Joyce, Woolf, Kafka, Borges, Neruda, Pessoa och Beckett.

Högstämda argument

Ellen Key hittade på uttrycket ”litteraturkultur” som betydde att man med koncentration och sakta läste det bästa av världens litteratur och med det menade hon kvalitet, inte massor av böcker utan ett mindre antal och noga utvalda istället för en mängd obetydliga. En tänkvärd strategi. För Ellen Key blev nöjes- och populärkulturen för mycket, hon drog sig tillbaka till en gård på landet, vid foten av Omberg och ägnade sig där åt högläsning som i en svunnen herrgårdsidyll, berättar Magdalena Gram i sin studie av författarinnan. Gunnel Furuland tycker i en recension att boken borde användas för diskussioner om litteraturens betydelse även om Ellen Keys argument för självbildning genom böcker är ”högstämda”.

Varför ska man läsa klassiker? Harold Bloom menar att de behåller sin ställning därför att ”de har förmått fånga tillvarons mångtydighet på ett sätt som inte låter sig uttryckas annat än i konstnärlig form”. ” I motsats till televisionens kravlösa underhållning framhåller den amerikanske mediekritikern Neil Postman att litteratur är en oöverträffad utvecklare av det abstrakta tänkandet. För mångåriga kritikern i DN, Ruth Halldén är skönlitteraturen som en medicin. Men läsandet kräver tid, lugn och ro. Hon är entusiastisk för klassikerläsning. ”Hos de verkligt stora författarna finns en klarhet, en eld och en kraft som gör att de inte får glömmas bort”, skriver hon i antologin Den sköna skönlitteraturen. Lars Rydquist, bibliotekarie i Svenska Akademin, konstaterar att de verkligt värdefulla böckerna är mer ansträngande att läsa. De kräver större anspänning och uppmärksamhet, medverkan från alla ens förmögenheter, intellekt, fantasi och känsla. ”Men för den rätte läsaren upphävs ansträngningen av den ojämförligt mycket större stimulans de ger.” Jag tycker att hans uttalande fungerar bra som en startpunkt för en diskussion om vad som faktiskt är litterär kvalitet. Kvalitet har i högsta grad med språk och stil att göra, men ett språk som är klart och enkelt behöver inte vara sämre än experimentell prosa. Författaren Clas Engström berättar att han skriver ”på ett fullkomligt osynligt språk”. Med det menar han ett språk som läsaren inte märker, ”ett stillöst, egenskapslöst språk, ett språk som aldrig för ett ögonblick skall dra uppmärksamheten bort från den verklighet som jag försöker beskriva”. Engström får stöd från vetenskapligt håll. Ett av språkets mest centrala – och paradoxala – egenskaper är att det är obemärkt, skriver lektorn i Nordiska språk vid Göteborgs universitet Inga-Lill Grahn. ”När kommunikationen flyter är språket som ett par väl ingångna skor, sköna och liksom skyddande ...” Ruth Halldén vänder sig mot att ”obegripligheten har fått en speciell nimbus, Platon, Montaigne och Nietzsche är mycket mer lättlästa än många av dagens modeförfattare”. Tröstens ord för oss som verkligen uppskattar stor litteratur men tycker att stilen inte får bli ett hinder för kontakt kontakten med författarens innersta tankar.

ULF IVARSSON

15 november 2020

Detta är en något omarbetad och förkortad version av en essä som publicerades på Bokebacken 2013.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.