Bokebackens
kultursida

Kulturoasen

Lampis konst dör under Parisvistelsen

Helsingfors stads konstmuseum har sammanställt en minnesutställning om Vilho Lampis produktion från åren 1925 fram till hans förtidiga död 1936. Lampi representerar ett typiskt finskt konstnärsöde såtillvida att han pendlar mellan konstnärskapet och praktisk yrkesverksamhet för att försörja sig, i hans fall som mjölkproducerande bonde i Limingo på gården Matinlauri i finska Österbotten.

Många av hans tavlor tyder på en superhög konstnärlig nivå samtidigt som hans produktion blir liten och flackande. Han hinner aldrig under sin korta levnadsbana komma fram till sin ”stil” utan famlar omkring i olika riktningar av vilka många skulle ha kunnat uppfylla kraven på helt egen karaktär. Eller rättare sagt, han gör misstaget att överge sin egen stil som bara väller ur honom i begynnelsen av hans målarkarriär. Konsthistorikerna brukar kalla denna period för ”Hjälteperioden” och illustreras här nedan av fyra i hast gjorda skisser.

Hjältetavlorna karakteriseras av oerhört väl komponerade och skurna tavlor av självsäkra och trotsiga män, målade med kraftfulla enkla penseldrag. Tavlorna summerar allt som motsvarar ens (fördomsfulla) uppfattning om manskulturen i finska Österbotten under 1920- och 1930-talen, män som ”trivdes i öppna landskap” där ”ja var ja och nej var nej” och kommunikationen karakteriserades av en allmän ordnjugghet. De två första tavlorna; ”Sockenkejsaren” (1930) och ”Skarprättaren” (1930) utgör praktexempel på (själv)porträtt i denna genre. Båda tavlorna visar konstnären i ungefär samma ställning, lite tillbakalutad eller bortvriden från åskådaren samtidigt som han stirrar på betraktaren med ett smalt och misstänksamt grisöga.

Konstanalytiker har gissat att Lampi målat dessa tavlor genom att blänga över axeln mot en spegel som varit ställd vid sidan av staffliet. Båda tavlorna utstrålar frånvändhet mot utomstående, precis det som präglar bilden av finska Österbottens bondekultur.

De två följande tavlorna; ”Pokergänget” (1929) och ”Brännvinsbrännarna” (1930) uppvisar i sin tur ett öppet trots mot myndigheterna och lagstiftningen. Dessa två tavlor utgör mästerverk vis á vis kompositionen. Tavlorna är i fullständig balans där alla delar av tavlornas yta utgör delar av själva bilden, något som är möjligt att uppnå för en konstnär endast då hela tavlan finns i huvudet redan innan man börjar måla.

Stark komposition

I ”Pokertavlan” ingår alla de typiska elementen för folkkulturen, inte minst brännvinsflaskan och en finsk ”puukko” som man slagit in i bordsskivan så den står rätt upp. ”Brännvinstavlan”, där man ser ett gäng killar som bedriver hembränning i en skogsdunge, beskriver igen en i högsta grad olaglig verksamhet år 1930 då en förbudslag förbjöd all framställning, distribution, försäljning och konsumtion av alkohol. Denna tavla visar om möjligt en ännu starkare komposition än den föregående. Man ser här fyra personer involverade i verksamheten, alla koncentrerade på var sin uppgift; En rör om i elden under pannan, mannen i mitten häller på kallt vatten i ”kylaren”, kamraten till höger samlar upp destillatet och slutligen en som övervakar tilltaget samtidigt som han håller i en hund som visar stort intresse för strömmen av droppar från kylarens pipända. Till och med röken som bolmar ur elden och driver in i en bakomliggande snårskog utgör delar av den mästerliga kompositionen. Som en ytterligare indikation på trotset som personerna utstrålar är att de alla bär sladdriga hattar eller kepsar.

Färgskalan som Vilho Lampi använder sig i dessa tavlor är starkt tonad i brunsvarta nyanser. Som tidigare har framhållits ser man ofta hur konstnärer kringgått färgsättningen av sina verk genom att tona dem starkt i riktning av någon enskild färg varigenom hela målningen förskjuts till ett område mellan normal färgskala och en svartvit målning. Men i Lampis fall kan man inte beskylla honom för att fly (färg)fältet för man får en stark känsla av att han genom denna svartbruna toning av tavlorna vill framhäva färglösheten och kärvheten i den vardagliga tillvaron på ett lantbruk.

En tanke, som slår en åskådare, när man ser på dessa mollstämda, i sig realistiska miljö- och personskildringar är frågan; vilken är den tänkta målgruppen för dessa konstverk? Belastad av tätortens alla fördomar får man en känsla av att de personer och den miljö som Lampi skildrar i dessa Hjältetavlor riktar sig till en lokal publik. Men samtidigt tvivlar man på att just denna skulle vara benägen att köpa konst, eller ens komma och se på den, lika lite som man skulle ha väntat sig att tätorternas småborgare under 1920- och 1930-talet skulle ha visat intresse för den här typen av tavlor.

Älskar vårvintern

Vilho Lampis huvudsakliga produktion infaller efter att han återvänder från Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors 1925 för att kulminera år 1930. Till skillnad från Hjältetavlorna har vi här att göra med en lång serie av bygdemotiv som på ett kraftfullt sätt skildrar framförallt hans hemkommun Limingo. Om han i Hjältetavlorna kringskar färgskalan genom en brunmurrig toning så begränsar han i dessa tavlor färgskalan genom att välja årstid. Han tycks älska vårvintern med smältande snöfläckar, vattenpussar och naken åkermark, allt som tillsammans med det öppna vidsträckta österbottniska slättlandskapet skapar en stämning av rymd och ljus.

För att ännu mera precisera färgskalan har han satt tydliga konturer runt alla färgfält. Alla dessa bygdetavlor ger en stark känsla av närvaro. Många kan också betraktas som konstnärliga fullträffar. Det är frågan om miljöskildringar fulla av karaktär. Tavlan ”Evig längtan” (1930) som visas i hastigt gjord skiss här nedan får representera dessa tavlor. Samma effekt uppnås i en av de få porträtten från denna tid, skräddarpojken Antti som hänger intill ”Evig längtan”. Ju längre Lampi närmar sig 1930, desto mera gör han sig av med färgerna för att slutgiltigt nå fram till sin färgaskes i sin stora serie av vårvintertavlor.

En avvikande tavla från början av denna period är akvarellen ”Gård” (1925). Akvarellens villkor innebär mjuka och veka färgfält. Tavlan föreställer ett hemman en mörk vinternatt. Gårdens byggnader sjunker in i djup snö och syns bara som ett blått band mot en strimma av nattsvart himmel, allt bara som oskarpa antydningar. En akvarell då den är som bäst. Att skissera tavlan skulle vara en övermäktig uppgift.

År 1931 reser Vilho Lampi till Paris. Han har fått ett stipendium som möjliggör fortsatta studier. Det närmsta året behöver han inte bekymra sig om sina lantbrukssysslor utan kan helt ägna sig åt sin konst. Detta innebär en vändpunkt i Lampis produktion. I stället för vårvintertavlor börjar han måla sommarmotiv med frodig grönska och höstmotiv i regnbågens alla färger. Men samtidigt får man en stark känsla att någonting underligt har skett under Parisvistelsen. Hans konst dör. Borta är de lite grova men friska tavlorna som nu ersätts av mera finkorniga framställningar av samma motiv som han tidigare målat i sin nakna vinterskrud, nu i yppig sommargrönska. Men konceptet håller inte, tavlorna förlorar sin gestaltningsförmåga samtidigt som den gröna färgmassan gör bilderna grötiga. Exempel på dessa tavlor är ”Vid Limingo å” och ”Ålandskap” båda från år 1934.

En annan lite skrämmande förändring är att de kärnfriska karaktärerna från Hjälteperioden nu ersatts av helt själlösa, halvdöda varelser som stirrar ut ur tavlan med en glåmig blick. Man kommer osökt att tänka på Hugo Simbergs viljelösa människor som dansar med döden. Människor som blivit lurade på livet, blivit lottlösa. Tavlorna; ”Vid mors grav” (1935-1936), ”Flickan med flätor” (1933), ”Läsande pojke” (1933), ”Syskonen” (1934), ”Maija med ros” (1932) och ”Pojke”, ”Eeli Kaitera” (1934) utgör exempel på dessa levande döda varelser. Ett betydande verk från denna period är hans självporträtt från år 1932. Denna detaljrikt målade tavla visar med en färgstark palett en något dandyaktig skepnad med bred rock, halsduk och basker.

Pointillistisk

En tavla från denna senare produktion bör lyftas fram, nämligen ”Limingo å” från år 1934. Denna målning har blivit något av en ikon i den finska konsthistorien. Tavlan visar nästan samma vy som i ”Evig längtan” (1930) men nu under hösten vid tiden då alla höstfärgerna utsmyckar naturen. Hösten har överraskats av tidig snö så marken är snötäckt men ån är ännu isfri. Träden har ännu ett glest bestånd av färgglada löv men en stor del har fallit ner i åns vatten och håller på att flyta iväg i den sakta strömmen vilket ger tavlan både dynamik och skönhet. De färggranna löven ger åt hela tavlan en pointilistisk karaktär. Bilden finns att köpa som postkort i de flesta museishoppar.

Hur Vilho Lammis konst skulle ha utvecklats kommer vi aldrig att få veta på grund av hans förtidiga död 1936, men vad han bidragit med under åren 1925 till 1930 kommer för alltid att utgöra en del av det finländska kulturarvet.

THOMAS GAROFF

14 mars 2020

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.