Finlands historiagenom kungaögon
I samband med Helsingfors 450 års jubileum år 2000 ordnade stadens museum en publikvänlig historisk utställning om kungliga besök i staden under den svenska tiden. Genom att ställa ut allehanda föremål som man vet eller antar att kungligheterna har varit i beröring med under sina visiter ville man ge besökarna en känsla av de historiska vingslag som fläktat över Finlands nuvarande huvudstad mellan åren 1550 – 1809. Föremålen var utställda i det lilla gemytliga Sederholmska huset intill Senatstorget, ett av de få hus i Helsingfors som härstammar från den svenska tiden.
I samband med utställningen gav staden ut boken ”Kungen reser” där elva historiker lyfter fram episoder under de olika kungabesöken samt några tillbakablickar till tiderna före tillkomsten av Helsingfors. Kungarna som besökt Helsingfors är Gustav Vasa, Karl IX, Gustav II Adolf, Adolf Fredrik, Gustav III och Gustav IV Adolf. Två svenska monarker som inte besökt Helsingfors men ändå har en betydelse för staden är Fredrik I och drottning Kristina. Fredrik I påverkade indirekt stadens utveckling genom beslutet att uppföra sjöfästningen Sveaborg, så även drottning Kristina som flyttade staden från åmynningen till dess nuvarande plats.
En väg för kungar
Boken inleds med C.J. Gardbergs ”En väg för kungar och andra resande” där han beskriver hur stora kustvägen uppstår på grund av kommunikationsbehovet mellan Åbo och Viborg. Åbo som grundats 1280 och Viborg som grundats 1293 utgjorde de två administrativa centra varifrån hela den Östra rikshalvan styrdes vilket fordrade ett kontinuerligt informationsutbyte mellan dessa enheter och Stockholm. Sommartid utgjorde sjöleden den kanske viktigaste förbindelsen men en oavbruten landväg uppstod spontant hela vägen längs kusten från Åbo till Viborg. Sträckningen gick ofta en bra bit in mot land då vägen måste runda flera djupa vikar som skjuter in i kusten.
Tidigare har man haft den uppfattningen att vägen helt enkelt hade dragits från kyrka till kyrka men här kommer Gardberg fram med en intressant motsatt teori; nämligen att vägen troligen huvudsakligen uppstod på 1300-talet medan kyrkorna alla byggdes på 1400-talet, främst under perioden 1450 – 1490. Gardberg kan mycket väl ha rätt i sitt antagande, men vad som man osökt frågar sig är vad är det som händer i Finland under perioden 1450 – 1490? Mitt under djupaste Kalmarunionens tid med alla dess tronstrider som utspelar sig mellan maktcentrumen Köpenhamn, Stockholm och Gotland. Vem var det som under denna tid hade tid att systematiskt bygga ut alla medeltida stenkyrkor i Finland, kyrkor som är nästan identiska och går i romersk stil utan inslag av gotik. Här skulle en tilläggs artikel vara på sin plats.
Sträckningen av ”Stora kustvägen” mellan Åbo och Borgå där man ser hur vägen skjuts in från kusten av de djupa vikarna i Salo, Pojo, Esbo och Borgå. Ursprungsbilden ur boken Gardberg – Dahl, ”Kungsvägen”. Foto: Gunilla Garoff/Bokebacken
Nagu medeltida stenkyrka som är ett typiskt exempel på de stenkyrkor som byggdes ut under 1400-talet i Finland. Denna kyrka uppfördes mellan 1430 – 1450 medan kyrkorna mellan Åbo och Viborg uppfördes till största delen mellan åren 1450 – 1490. Postkort från Forsby såg till Lovisa 1.11.1915, Garoff familjearkiv.
Tommi Virtanen tar i sitt artikelbidrag ”Den babyloniska fångenskapen” upp frågan om tvångsförflyttningen av stadsbefolkningen från Raumo till det nygrundade Helsingfors. Gustav Vasa ville etablera en handelsstad på den nyländska kusten för att skapa en motpol till Reval på den estniska sidan. Tillsammans med Hansan dominerade Reval helt den lukrativa handeln i österled. Gustav Vasa valde Vanda ås mynning i en bred vik, skyddad mot söder av flera större och mindre holmar. Idén var att den nygrundade staden skulle befolkas genom att köpmännen i de små kustnära handelsstäderna Raumo, Borgå och Ekenäs skulle flytta till den nya handelsstaden och därifrån fortsätta sitt näringsfång. Han ville förena de små livsodugliga handelsstäderna till en stor och konkurrenskraftig som skulle kunna mäta sig med Reval. Helsingfors fick tillstånd att idka utrikeshandel med Lübeck, Stralsund, Danzig och Reval.
Kungsgårdarna tynade bort
Den nya staden stöttades ytterligare av en kungsgård som uppfördes på en liten holme mitt i forsen intill flodmynningen. Markku Heikkinen framhåller i sitt artikelbidrag ”Helsingfors kungsgård” att dessa kungsgårdar var något av Gustav Vasas skötebarn. Det var gårdar som skulle fungera som mönsterjordbruk samtidigt som de skulle ha en viss administrativ funktion och hjälpa till i förvaltningen och skatteindrivningen. Mönsterjordbruken skulle sprida nya odlingsmetoder och införa avelsboskap och skulle också erbjuda kost och logi i samband med truppförflyttningar. Kungsgården hade både vattenkvarn och vattensåg samt ett salpetersjuderi.
Med denna typ av gårdar tänkte sig Gustav Vasa skapa ett självförsörjande administrativt nätverk som skulle både stärka hans politiska maktutövning samtidigt som verksamheten skulle gynna det allmänna välståndet. Kanske ville Gustav Vasas med sina kungsgårdar rentav kopiera och ersätta den högt utvecklade klosterkulturen som han själv varit med om att förbjuda? Hur som helst, efter Gustav Vasas död fanns det ingen eldsjäl som förde tanken vidare utan kungsgårdarna tynade bort och förvandlades till normala herresäten.
Flyttade under knot
Under mycken knot flyttade handelsmän från alla tre städer till Helsingfors som Gustav Vasa grundat år 1550. Ekenäs- och Borgåborna fogade sig under knot men Raumoborna försökte förhala in i det sista. Gustav Vasa besökte Helsingfors 1555 i samband med kriget mot Ryssland 1554 – 1557. Vad han såg och fick veta blev en besvikelse för honom. Kungen kunde själv konstatera att platsen för staden var fel vald, viken var alldeles för grund så att större handelsfartyg inte kunde angöra stadens blygsamma hamn, vilket fick konungen att halvt om halvt tillåta stadsborna att flytta tillbaka till sina hemstäder. Slutgiltiga tillståndet för innevånarna att flytta tillbaka beviljades av hertig Johan som 1556 hade tilldelats Österlandet som hertigdöme. Efter det att Gustav Vasa avlidit 1560, förföll också kungsgården och hela staden förde en tynande tillvaro tills staden flyttades ut till djupare vatten vid Estnäset.
Irma Savolainen ger i sin artikel en ruskig skildring av Karl IX:s besök i Helsingfors den 3 september 1599. I samband med uppgörelsen mellan hertig Karl och Sveriges lagliga konung Sigismund kulminerade krigshandlingarna i slutskedet i Finland där Sigismund hade haft ett starkt stöd bland det lokala frälseståndet. Från hertigens sida var det frågan om en hämndaktion. En stor del av Sigismundanhängarna hade tagit sin tillflykt till Helsingfors för att därifrån ta sig över till Reval och komma utom räckhåll för hertigen. En del av hertigens flotta skickades från Karuna till Helsingfors i ett försök att genskjuta de flyendes flotteskader som samlats utanför staden. Flotteskadern hade dock redan hunnit avresa varigenom största delen av ”hertigens byte” hade hunnit sätta sig i säkerhet. Då hertigen sent om sider anlände måste han nöja sig med vad som ”stod till buds”. Enligt ett vittnesmål lät han halshugga Simon Ambrosius Räntemästare i Finland, Bertil Greck Tullaren i Helsingfors, Hans Oldenberg Landz Profoss i Finland, Jöns Stadzskriffware, Per Tråssmästare och en Tienere Benckt samt tre andra gemene Ryttare, inalles nio personer.
Enligt artikelförfattaren våldförde hertigen sig å det grövsta i sitt besinningslösa raseri då de avrättade var vanliga kronans ämbetsmän och inget annat hade gjort än lojalt tjänat sin arbetsgivare. Avrättningarna ledde till ett kraftigt avbräck i administrationen i den ”Östra rikshalvan”. Man får anta att det var just orsaken till att förhållandena länge betraktades som bedrövliga, så bedrövliga att man till slut skickade Ber Brahe dy till Finland för att rycka upp landsändan från sitt administrativa träsk.
Stapelrättigheterna bekräftades
Anna Finnilä redogör för några korta strandhugg som Gustav II Adolf gjorde i Helsingfors under sin krigsfyllda konungakarriär. Första känningen av det så kallade Ingermanländska kriget 1610 -1617 fick de södra finska kuststäderna då sextusen legosoldater skulle sändas över till den ryska krigsskådeplatsen. Själv kom konungen första gången till Helsingfors 8 maj 1614 på sin väg från Åbo till Narva. Han stannade då tio dagar varunder han hade möten med stadens innevånare som passade på att inlämna ett stort antal klagomål. Mötena resulterade i att stadens stapelrättigheter bekräftades och vidare att staden 1 september fick ordna marknad i Tukhauta i Tavastland.
Gustav II Adolfs andra besök i Helsingfors var förknippat med Herredagarna som ordnades 13 januari 1616. Till mötet kallades Finlands ständer, den finländska adeln, biskopen i Åbo, och prästerskapet samt representanter för militären, borgerskapet och bönderna. Under Herredagarna, (eller ständerdagarna eller Lantdagen) behandlades ett stort antal frågor som var aktuella på grund av kriget mot Ryssland, ett krig som betungade den Östra rikshalvan extra mycket genom utskrivningar, särskilda skatter, utspisningsskyldigheter och färdtjänster. Herredagarna utgjorde en tung börda för Helsingfors då upp emot 500 deltagare tog sig till staden för att deltaga i mötet. I samband med mötet tilldelades Helsingfors fullständig stapelrätt. Efter mötet grundade Gustav II Adolf handelsstäderna Nystad Karleby, Nykarleby och Torneå.
Adolf Fredrik inleder en serie av tre kungars besök i Helsingfors. Han efterföljs av sin son Gustav III som i sin tur efterföljs av sin son Gustav IV Adolf. Besöken sker nu i samband med Eriksgator som dessa Gustavianer genomför. Adolf Fredrik förlade sin Eriksgata till den Östra rikshalvan för han ville speciellt bekanta sig med det kostsamma Sveaborgsbygget och se hur det hade framskridit.
”Staden är en håla”
Detta var förövrigt den första Eriksgata som utsträckts till Finland. Konungen anlände med båt till Sveaborg, eller snarare till Sveaborgsbygget för fästningen var långt ifrån färdig vilket irriterade konungen. Han klagade på de höga kostnaderna. Stämningen blev ej lättare av att Ehrensvärd som ansvarade för bygget representerade en av de ledande gestalterna inom hattpartiet medan konungen måste förlita sig på stödet från mösspartiet. Kungen var missnöjd. Dagen därpå skeppades han över till Helsingfors som då hade 1500 invånare. Dessa gjorde sitt bästa för att ta väl emot kungen och han inkvarterades i det finaste huset men trots detta blev Adolf Fredriks slutomdöme om Helsingfors: ”Staden är en håla”. Man får anta att resultatet av besöket blev en förtätad fördom om den Östra rikshalvans efterblivenhet inom det svenska kungahuset.
De tre följande artiklarna i boken handlar alla om Gustav III. Henrika Tandefelt ger i sin artikel ”Den gode Konungen” en inblick i vilken typ av uppbygglig litteratur en blivande konung fick läsa för att fostras till en ideal monark. I skillingtrycket ”Sagan om den gode konungen” får man veta att en god konung ger nåd, uppmuntran och välgärningar till sitt folk som i gengäld ger honom kärlek, vördnad, förundran och välsignelse. I mångt och mycket var dessa skrifter propaganda för att förhärliga Gustav III.
Hängiven beundrare
I Elisabet Dahlbäcks kapitel skildras Gustav III:s Eriksgata i Finland och besök i Helsingfors år 1775. Gustav III förenade nytta med nöje, sin första Eriksgata förde honom västerut där samtidigt fred skulle ingås med Danmark och 1775 tog han sig österut på en Eriksgata till den Östra rikshalvan samtidigt som han planerade in ett möte med Rysslands kejsarinna Katarina II. Dahlbäck noterar att Gustav III hade en hängiven och inflytelserik beundrare i Helsingfors i handelsmannen Johan Sederholm. Man får anta att Sederholm blev presenterad för konungen i Helsingfors. I vart fall inkvarterades Gustav på Sederholms gods i Håkansböle under den fortsatta resan österut. Sederholm fick därtill den äran att utses till en av tronarvingens faddrar. En annan detalj som kommer fram i artikeln är att då Gustav III färdades genom Sysmä anhöll kapten Tandefelt att Hartolaområdet skulle avskiljas till en egen socken och denna socken skulle få tronföljarens namn. Kungen tyckte att detta var en bra idé, så därför heter Sysmäs grannkommun idag Gustav Adolfs på svenska. Man får dock anta att få kommuninnevånare känner till detta för i den helt finskspråkiga miljön talar man bara om Hartola kommun.
Sederholmska huset i Helsingfors. Nuvarande adress; Alexandersgatan 16 i hörnet av Senatstorget. Huset är byggt 1757 och hör tillsammans med tull- och packhuset på nuvarande Mariegatan 3 till de enda bevarade byggnaderna i Helsingfors från svenska tiden. Foto: Gunilla Garoff/Bokebacken,
Ryttare i kosackutstyrsel
En liten tennsoldat utgör det centrala elementet i Marketta Tamminens artikel ”En kunglig kosack”. Man hade funnit en gjutform i mässing för tennsoldater som tillhört tenngjutaren Erik Lodin i Lovisa. Under sin vistelse i Finland krigsåren 1789 – 1790 lät Gustav III uppställa ett litet specialförband av ryttare som skulle ha kosackutstyrsel. Uppgifterna om detta lilla truppförband är mycket knapphändiga. Till kommendant utsågs Carl Mauritz Zelow, varför ryttarna kallades zelowkosacker. De hade en förunderlig uniformering som bestod av pälsmössa, en lång rock med bälte samt värja med gehäng och taska. Dessutom hörde till uniformen en röd kollett (ett slags väst med ärm) med dekorativa vågräta snörmakerier frampå, så kallade revben. Kosackerna skulle dessutom hålla sig med hakskägg och slokande mustascher. Det kan hända att denna tennsoldat är den enda existerande avbildningen av en dylik zelowkosack. Truppförbandet fick aldrig någon militär betydelse och tynade bort i all tysthet.
Tennsoldaten som eventuellt föreställer eventuellt en så kallad zelowkosack. Dessa teatraliskt utstyrda svenska soldater hörde till en liten truppstyrka som Gustav III lät uppställa under kriget mot Ryssland 1789 – 1790. Foto: Gunilla Garoff/Bokebacken
Den sista artikeln i boken, ”Underdånig entusiasm”, som är skriven av Marja.Liisa Lehto handlar om Gustav IV Adolfs friarfärd till S:t Petersburg. I samband med färden gjorde följet ett två dagars uppehåll i Helsingfors i augusti 1796. Den unge konungen hade fyllt -18 år och stod i beråd att fria till storfurstinnan Alexandra Pavlova. Av frieriet blev det dock intet emedan Anna vägrade avsäga sig sin ortodoxa tro vilket konungen krävde. På återresan i oktober tillbringade den besvikna konungen med sitt följe några dagar i Helsingfors. En formidabel hyllnings- och festyra grep stadsborna som fjäskade kring det kungliga följet men man kan fråga sig hur pass road konungen var att vara festföremål genast efter det misslyckade frieriet. Under uppehållet i Helsingfors hade konungen dock tillfälle att träffa sin gudfader handlanden Johan Sederholm.
Nyckel till Finlands historia
Det kanske intressantaste inslaget i Dahlbäcks långa artikel är en faktaruta där hon redogör för innehållet i ett brev från änkedrottningen Lovisa Ulrika till sin son Gustav III inför hans Eriksgata till Finland. Brevet avslöjar grovt inrotade fördomar om de finska förhållandena, fördomar som antagligen var delvis berättigade men djupt orättvisa. I brevet varnar änkedrottningen kungen för de undermåliga förhållandena i Finland och varnar för faran att insjukna där då ingen sjukvård står att finna därstädes, ”…ty att vara sjuk i Finland är tusen gånger värre än i Sverige”. I ett annat brev framhåller hon bland annat ”…jag önskar av hela mitt hjärta att Ni bevarar en perfekt hälsa. Det är enda sättet att med glatt humör tillbringa den dystra tiden i Finland. Se där vilka plikter Er ställning utsätter Er för, ty utan dessa plikter skulle ingen vid sina sinnen göra en liknande resa”.
Dessa uttalanden ger egentligen hela nyckeln till Finlands historia. Under svenska tiden betraktas de finska områdena som en avkrok bortom ära och redighet där samhällsförhållandena är outvecklade och befolkningen efterbliven, föga läskunnig och totalt okultiverad. En kuvad underklass. Skulle man göra karriär skulle det ske i Sverige, Finland upplevdes som en förvisningsort, något att skämmas för.
När sedan Ryssland erövrar Finland och i samband med Borgå lantdag upphöjer storfurstendömet Finland till nationernas skara förbytts referensramarna för Finlands del över en natt. Från att från tidigare ha betraktats som en efterbliven avkrok är Finland nu ett föregångsland vis-á-vis samhällsutveckling, ekonomi och kultur jämfört med moderryssland. Något att vara stolt över, som de andra åtrår och avundas och något som man absolut vill värna om och vidareutveckla. Det är lätt att förstå att finsk historieundervisning begränsar sig till tiden efter 1808 – 1809.
THOMAS GAROFF
8 oktober 2022