Bokebackens
kultursida

Lästips

Texterna vibrerar i Lemurs noveller

I dag känner inte många till den franske essayisten och romanförfattaren Henri Lemur. Författare har sin blomstringstid, deras böcker faller småningom sönder, multnar i bibliotek och antikvariat, minnet av dem bleknar, nya generationer gör anspråk på verkligheten. Lemur har dock satt outplånliga spår i den europeiska litteraturhistorien genom sin pregnans och närmast översinnliga iakttagelseförmåga där han utforskar sin samtid. Hans verk känns ännu märkvärdigt levande, hans ämnen är universella, bundna bara till rummet. Till lycka för oss får Lemurs dystopiska läggning texterna att vibrera, inte minst framträdande i essaysamlingen ”Apres nous la deluge”, där han vrålar ut sin uppgivenhet, krampaktigt, utan minsta hopp. Många efterföljare har inspirerats av denna Bon noir-traditionalist även om få når upp till Lemurs parnass. Ett undantag skulle kunna vara engelsmannen Sylvester Renown som i sin täta betraktelse över den danske impressionisten Torkild Rasmussens tragiska liv, hamrar in Weltschmerz i en mängd variationer. Även Renown tragiskt nog i huvudsak bortglömd, liksom Rasmussen i konstvärlden (ett förtjänstfullt undantag när det gäller Rasmussen är en understreckare i SvD den 1/4 1997 av litteraturdocenten Göran Silfverhuvud).

Lemurs miljö lär man bäst känna i hans hemstad Paris, exempelvis i Quartier Latins djupa källarvalv. I de intima lokalerna där bänkar man sig för att lyssna till gamla folksånger och visor och där dricker man sin konjak eller likör utan att anstränga kassan för mycket. Publiken sjunger med, man trängs och trivs. Där, skriver han i sin självbiografiska berättelse ”Nous avons de chien alarme”, där kunde han för ett ögonblick glömma skapandets fasor, drömma sig bort till ett folkligt och enkelt liv och samla kraft för ännu en ångestladdad attack på skrivmaskinen. Jag rekommenderar läsning på originalspråket för en mer fullödig upplevelse, både revolutioner och litteratur förlorar som bekant i översättningen från franska till svenska, möjligen med undantag av verkstadshandboken för Citroen 2 CV, bohemernas favorit i bilvärlden.

Jag dricker min pastis (utspädd med tre i stället för de rekommenderade fem delarna vatten) i Caveau des Oubliettes, där Edith Piaf en gång trollband sin publik, och känner mig därefter redo för en promenad i Henri Lemurs kvarter vid Quai Voltaire och Quai Malaquais. Detta är det genuina Paris med rötterna bakåt ända till den bondby som romarna valde som strategiskt fäste i västra delen av sitt imperium. Jag har andligt sällskap av Lemur som funderar på de historiska sambanden, hur parisaren genom dessa århundraden av repressiv maktutövning, krig, pest och misär, trots allt behöll sin värdighet – men samtidigt sin nattsvarta syn på framtiden, maskerad av ett vanvettigt nöjesliv. Traditionen fullföljs i dag av nakenbaletterna på klassiska Moulin Rouge och Lapin Agile med flera etablissemang, vilka naturligtvis vädjar till människans mest primitiva instinkt - fortplantningen. Det som driver hela den mänskliga karusellen, den och dödsskräcken, båda genomgående linjer i Lemurs författarskap.

Han skrev aldrig utanför sin kammare, avvisade förtrytsamt kaféet som arbetsplats. Där skedde det befruktande tankeutbytet mellan författare, musiker och konstnärer, men var med sitt larmande omöjligt som skrivstuga. Lemur tillbringade förmiddagarna på klassiska Cafe de la Paix och han berättar också om sina möten där med Leonard Comte, Agnes Fragilante, Pablo Picasso, Ernest Hemingway med flera tidens storheter, men författandets hantverk sker i Lemurs ytterligt påvra lägenhet på rue de Saint- Simon. Han hävdade till sin död att processen var oberoende av yttre stimuli, den drivne skriftställaren förflyttar sig in i sina miljöer och karaktärer med hjälp av en kort stunds hamrande på skrivmaskintangenterna. Några pittoreska lokaler eller något grekiskt vågsvall som bakgrund är icke nödvändigt.

Henri Lemur analyserar på ett närmast freudianskt sätt det som allra djupast rör sig inom människan, han blottlägger hänsynslöst det mest privata, utan att någon gång ställa det i relation till tidens ytliga strömningar. I dag skulle han, i den mån hans verk överhuvudtaget berörs på kultursidorna – den bokläsande allmänheten har för länge sedan övergett honom-förmodligen avfärdas som politiskt inkorrekt. Där vi talar om värdegrund väljer Lemur avgrunden, där vi talar om allas lika värde skriver han om allas kamp mot alla. Road av detta tankens hisnande språng, besöker jag slutligen Pere –Lachaisekyrkogården där Lemur vilar i en oansenlig grav avsides från Frankrikes döda presidenter, generaler och mer framträdande kulturpersonligheter. Jag finner den till slut efter benäget bistånd av en vänlig vaktmästare, betraktar den slitna stenen, nu täckt av höstlöv, sopar bort dem och läser den knappt urskiljbara inskriptionen ”Enfin heureux”, omsider lycklig.

TORKEL IVARSSON

1 april 2019

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.