Bokebackens
kultursida

Kulturoasen

Här kan man inte exploatera sina kändisar

Av Hitlers storstilade projekt för Linz realiserades inte mycket. Synligast är konstakademin.
Foto: Gunilla Åkerlund

Som kulturoas betraktad är österrikiska Linz inte så märkvärdig trots att staden fick utmärkelsen Europas kulturhuvudstad år 2009. Stadens ledning försöker på alla sätt skapa en image av kulturell förfining med ett nybyggt museum för modern konst, Lentos, och en konserthall där Linz näst mest kända namn, tonsättaren Anton Bruckner, förstås ofta spelas. Universitetet har för övrigt lånat sitt namn av Johannes Kepler, den berömde astronomen som i Linz 1619 skrev Harmonice mundi (världsharmonin).

Ludvig van Beethoven avslutade just i Linz arbetet på sin åttonde symfoni medan han bodde några månader i palatset Zum Schwarzen Adler. Hos brodern Johann, som var apotekare i staden, var han inte välkommen. Ludvig försökte nämligen med alla medel förhindra att Johann gifte sig med sin hushållerska. Av detta bråk och den allt dövare tonsättarens samtidiga, plågade och självömkande brev till sin mystiska ”odödliga kärlek” märks ingenting i symfonin som beskrivs som både glättig och djup på samma gång.

Två intressanta personer i Linz historia talas det tyst om i turistinformationen. Den ena är Adolf Hitler, som invånarna helst inte vill bli påminda om, den andra är Marianne Willemer (Jung), i litteraturhistorien mer känd som ”Goethes Suleika”. Hon skrev lysande, men alltför sparsamt och det räckte inte för att ge henne en plats i parnassen.

Der Führer tog Österrike med list, fräckhet och överrumpling. Men han var välkommen hos gemene man. Linz hälsade hur som helst sin son med jubel då han den 12 mars 1938 rullade in i staden. Hit ville han dra sig tillbaka efter fullbordat värv, fungera som en slags mentor åt sina efterträdare och låta dem förvalta det tusenåriga riket. Staden skulle omgestaltas med pampiga byggnader. Av dessa verklighetsfrämmande drömmar återstår idag en bro över Donau, konstakademin i klassisk stil och funktionella arbetarbostäder för personalen i ”Hermann Göring-Werke”, ett stålverk som under ny flagg fortfarande är i drift.

Några mil längre ner efter floden stöter vi i Melk på ett diskret minnesmärke över offren i koncentrationslägret Mauthausen som låg strax intill. Där dog fler än 110.000 personer och för att hjälpligt förstå den absurda verklighet som offren i liknande läger upplevde är det en god idé att läsa böcker som Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv eller Herta Müllers Atemschaukel, Andningsgunga.

Det verkar som att invånarna i Oberösterreich försonat sig med de obehagliga minnena. Men vi noterar här och var en - kanske omedveten – ironisk blinkning mot den blinda lydnaden och de tysknationella överdrifterna under de mörka åren. Kulturkvarteren marknadsförs på ett närmast skrattretande sätt ordagrant som ”Stylische stadt und coole locations”, ett på 1930-talet absolut otillåtet inlån av amerikansk ungdomsslang. I Lentos, bara ett stenkast från Hitlers akademibyggnader, hänger några verk som nazisterna stämplade som entartete Kunst, alltså urartad konst. På konstakademins fasader visas idag för övrigt bilder på ryska kvinnliga kosmonauter, alltså representanter för sådana ”undermänniskor”, som det var en sann ariers plikt att förslava och utrota.

Den andra personligheten som man rent teoretiskt skulle kunna utnyttja i reklamen, alltså Marianne Jung, finns ingen som helst anledning att förtiga, tvärtom. Hon inspirerade Goethe till dikterna i Väst-östlig divan, en omtolkning av persisk lyrik som Goethe läste som en slags själslig terapi under oroligheterna i Napoleonkrigens slutskede. Marianne är förvisso det dyrkade föremålet i denna kärlekspoesi, men inte nog med det, hon skrev också själv ett fåtal av de mest finstämda verserna, vilka alltså gavs ut i Goethes namn. Dessa tillhör världslitteraturens highlights, men problemet är att produktionen inte var stor nog att tillfredsställa en bokmarknad som fungerar som en maskin och ständigt kräver nya bidrag. Som poet var Jung länge anonym i skuggan av mästaren. Själv var hon nöjd med att älskas och besjungas av Goethe, skriver Claudio Magris i sin bok Donau.

Från frukostmatsalen i vårt hotell betraktar vi Donaus virvlar och frapperas av hur brunaktigt vattnet är. ”An der schönen blauen Donau” tycks vara en myt. Under mina 40 år här har floden aldrig varit blå, bekräftar en inflyttad Linzbo.

Vi följer med Eeva Pötsch-Silván i en traktorkortege från borgen i Linz till centrum. Vi liftar med hennes vackert gröna Steyr och avslutar dagen på Café Traxlmayer, grundat 1925. Därinne hörs endast det lätta prasslet när stamgästerna vänder blad i dagens tidning.

ULF IVARSSON

28 juni 2014

Nazityskland behövde massor av
stål till sin krigsindustri och därför
byggdes Hermann Göring-Werke i
Linz. Personalen inhystes i
bostadshus som det på bilden.

Också en slags kultur.
Medlemmarna i föreningen för
Steyr-traktorer inte bara vårdar
sina klenoder utan kör dem också
regelbundet till Linz-bornas
förtjusning. Eeva Pötsch-Silván på
sitt nyrenoverade exemplar.

Demoraliserande konst. Ett
hatobjekt för Hitler var all
modern konst efter
impressionismen. Här ett
”urartat” porträtt av
konsthandlaren Wolfgang
Gurlitt målat av Lovis Corinth.
Målningen hänger på Lentos,
konsthallen i Linz.

Marianne von Willemer (Jung)
skrev några av världslitteraturens
mest känsliga kärleksdikter.

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.