Bokebackens
kultursida

Lästips

Löntagarfonderna var inte sista striden

Löntagarfonderna ja, hur var det nu…jo Meidner. Rudolf Meidner, LO-ekonom. 1970-80-tal, rekordåren går mot sitt slut. Socialdemokratins ledning fick ett obehagligt förslag i knäet - det tredje steget i processen mot socialismen- den ekonomiska demokratin. Våldsamt motstånd i borgerligheten, direktörerna marscherar på gatorna. Partiet tunnar ut Meidners förslag till vattvälling. Kjell-Olof Feldt sitter i riksdagens och klottrar något om att ”löntagarfonder är ett j-a skit, nu har vi baxat dem ända hit”. Den avgörande maktförskjutning som Meidners ursprungliga förslag skulle inneburit blev för magstarkt för socialdemokratin som ju grundat sin politik i i klassamarbete och reformism.

Ridå.

Minnet bleknar. Vad var det som egentligen hände? Och framför allt- vem var Rudolf Meidner? Dessa frågor svarar författaren Göran Greider utförligt och med sedvanlig stilistisk säkerhet på i ”Rudolf Meidner – skärvor ur ett nittonhundratalsliv”. Det är en fascinerande läsning för en socialist- så nära och så långt borta…

Greider koncentrerar sin berättelse på två avgörande perioder i Rudolf Meidners liv. Dels när denne som ung man fick uppleva nazismens frambrytning i Tyskland, dels de år han arbetade fram sitt förslag till löntagarfonder. Meidner växte upp i Breslau, nuvarande Wroclaw i Schlesien i en judisk familj med akademiska traditioner. Fadern var advokat men dog ung, de kvinnor som omgav sonen Rudolf kom därför för alltid att prägla hans hållning till jämställdhetsfrågorna.

Men den judiska identiteten var svag, familjen kände sig som tyskar och under dessa Weimarrepublikens år fanns ändå en gnutta framtidstro trots gatustrider, uniformer, hjältedyrkan, depression och arbetslöshet. Socialdemokraten Friedrich Ebert formulerade sig på följande vis: ”Låt oss fylla den nya Weimarrepubliken med all den idealism som finns hos våra tänkare och poeter.” Författningen var progressiv: allmän och lika rösträtt, de som ägde produktionsmedlen skulle åläggas ett socialt ansvar, socialisering av landets tillgångar gjordes laglig.

Men denna demokratiska ansats blev kortlivad. Socialdemokratin hade svikit i det avgörande ögonblicket inför det första världskriget och den vek sig nu inför det konservativa trycket från den gamla kejserliga armén och storkapitalet. Den splittrade vänstern förmådde inte erbjuda nazismen tillräckligt motstånd.

Tyskland gick mot undergången.

I denna häxkittel befann sig den unge Rudolf Meidner som i Greiders intervjuer långsamt och som det verkar först motvilligt släpper in läsarna i sin tankevärld. Redan som 13-åring läste han socialistisk litteratur och bara ett par år senare deltog han i avancerade studiecirklar kring marxismen, framför allt var det manifestet med sin klara, tidlösa analys av det kapitalistiska systemet som fångade honom.

Men Rudolf är också en typisk tysk tonåring som ägnar sig åt stärkande friluftsliv som ”wandervögel” och först i allra sista stund inser att kombinationen jude/marxist bokstavligen är livsfarlig. Han bevittnar som student riksdagshusbranden i Berlin, inser plötsligt vartåt det barkar hän och flyr i april 1933 till Sverige.

När kriget är slut återfinner vi Meidner på LO:s utredningsavdelning, ”tjänsteman med en inre idépolitisk hetta”, som Göran Greider beskriver honom. Meidner skulle visa sig vara något av en trojansk häst i den socialdemokrati som tidigt övergav sin idépolitiska tradition. Som en slumrande socialistisk agent som plötsligt av ett misstag väcks till liv och för en kort stund ställer till ett fasligt rabalder och blottar skarpa motsättningar mellan gräsrötter och ledning, LO och partiet. Om inte ämnet vore så allvarligt skulle man kunna skratta åt hela historien.

Meidner ansåg att funktionssocialismen- det vill säga en kapitalistisk marknad omgärdad av regler- bara fungerar i goda tider. När välfärdsbygget krackelerar i sämre konjunkturer räcker det inte med inflytande och kontroll, då är det makten över produktionsmedlen det gäller. Men hur ska det gå till? Meidner och hans kollega Anna Hedborg diskuterar två alternativ- dels det ”lilla” där fonderna var knutet till enskilt sparande, dels det ”stora” som innebar fonder med en kollektiv inriktning. Det senare skulle på sikt innebära en tydlig maktförskjutning och vara hårdsmält för kapitalägarna och deras politiska representanter.

Det avgörande ögonblicket sker under en resa i Tyskland. Tåget hade just stannat till på stationen i Heidelberg och genom fönstret lade Meidner och Hedborg märke till en reklamannons som visade en glädjestrålande arbetsklädd fackföreningsmedlem som tog emot ett aktiebrev av en förtroendeingivande bankkamrer.

Det avgjorde saken. Den kollektiva lösningen var den enda möjliga. LO-kongressen i juni 1976 förvandlades till ett väckelsemöte. Monica Nielsen sjöng revolutionära sånger, delegaterna ställde sig upp i bänkarna och klämde i med Internationalen. Meidner blev överrumplad, det var trots allt en reaktion han knappast hade räknat med.

Det socialdemokratiska partiet närmast skräckslaget, Olof Palme vågade inte röra den heliga privata äganderätten, Meidners löntagarfonder smulades sönder till oigenkännlighet och förpassades ut i kulisserna, den slutliga sågningen skedde i en riksdag med borgerlig majoritet.

Likvideringen av löntagarfonderna var ett av arbetarrörelsens största misstag, menar Göran Greider. Men den galopperande kapitalismen ska inte ses som en naturkatastrof, omöjlig att göra något åt. Det ideologiska töcken som nyliberalismen sprider omkring sig går att avmystifiera, historien tog inte slut när direktörerna för ett ögonblick iklädde sig rollen som gatans parlament. Striden om Meidners löntagarfonder var inte den sista.

TORKEL IVARSSON

6 juli 2016

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.