Bokebackens
kultursida

Lästips

Registrerar utan engagemang

Claes Andersson har i romanform tagit upp ämnet hur det känns att bli äldre i sin senaste bok Stilla dagar i Mejlans. Huvudpersonen Otto verkar vara född och uppvuxen samt ha levt hela sitt liv i Helsingfors och därigenom vara djupt förankrad i den finlandssvenska eliten som alltid haft en rätt framträdande roll i huvudstadens kulturliv.

Otto verkar vara mycket mångsidigt begåvad. Till sitt yrke är han chefsläkare vid en stor psykiatrisk klinik, men därutöver mycket bevandrad i klassisk musik, litteratur, filosofi och lyrik samt själv utövande jazzmusiker och poet. Tidigare aktiv idrottare och mycket sport intresserad gör att han fritt kan umgås med hög som låg. Otto verkar vara bra på allt. Han söker till och med vid ett tillfälle plats som kulturchef på en av Sveriges största dagstidningar, dock utan att bli antagen.

I boken ges korta förklarande tillbakablickar i Ottos liv, barndomens sommarnöjen (sommarstuga i skärgården), puberteten (förenad med dominant fader), uppvaknande könsdrift och några ungdomsäventyr med hisnande följder och begynnande studier.  Det hela mynnar sent omsider ut i en känsla av att Andersson vill beskriva en lite desillusionerad person.

Efter att ha verkat som psykiater under långa perioder av sitt liv har han lätt för att genomskåda vad människor säger och det gör att han har svårt för att engagera sig djupare i någon som helst aktuell fråga. Han vet helt enkelt för mycket för att kunna helhjärtat engagera sig i någon rörelse eller inriktning.  Man får en känsla av att det mesta är likgiltigt för Otto. Han verkar heller inte ha några som helst maktlystnad. Sin position och sina uppdrag verkar han få blott och bart på basis av sin duglighet. Till sin natur är Otto snaras stödjande och hjälpande men på ett lite passivt plan. Otto verkar aldrig ta strid.

I boken beskrivs i förbigående hur den finska psykvården nedmonterades 1990-1994. Psykvården hade efter självständigheten systematiskt byggts upp på 1920-talet i Finland genom att man hade skapat stora ”sinnessjukhuskomplex” i länen. Kommunerna inom länet stod gemensamt för omkostnaderna och alla vårdbehövande från området slussades till centralanstalten. Dessa anstalter bildade små samhällen som var närmast självförsörjande med stort jordbruk och omfattande egen boskapsskötsel. Detta föll sig naturligt eftersom Finland ännu på 1920-talet var ett utpräglat jordbruksland. Klienterna fick hjälpa till i den utsträckning de kunde.

År 1990 gick man in för öppenvård, dels för att klienterna inte mera visste något om jordbruk, och dels för att öppenvård nu ansågs som mera human (samt billigare). Klienterna kastades helt enkelt ut med en pillerburk i fickan med den fromma förhoppningen att de anhöriga från och med nu gratis skulle stå för marktjänstgöringen. Men nedmonteringen sammanföll olyckligtvis med den värsta ekonomiska kris som Finland genomlidit under modern tid vilket ledde till att de inbesparade medlen från psykvården inte dyker upp i den öppna vården utan försvinner till andra (viktigare) ändamål. Otto, som åsett hela proceduren på första parkett verkar inte ens här själv ta någon aktiv ställning till det skedda. Han verkar bara analytiskt ha registrerat det hela och dess följder lite som en naturvetenskapsman klarlägger en naturlag utan att ta ställning till om den är bra eller dålig (man kan ju ändå inte göra något åt saken).

Andersson använder sig av ett vardagligt språk utan att någonsin försöka briljera (lite som Otto) vilket gör boken mycket lättläst. Samtidigt får man inte klart för sig vart författaren vill komma med boken. Otto verkar inte riktigt visa några starkare känslor eller större entusiasm utom i ett enda fall, när han själv måste uppsöka den offentliga vården för sina prostatabesvär. Den långa (och resultatlösa) väntetiden i en kal och steril källarmiljö får hans irritation att koka över. Först efter en underlivsoperation uppnår Otto någon typ av harmoni varefter författaren tafatt försöker skapa en känsla av harmonisk närmiljö i hemmets sfär för att ge sken av happy end. Boken saknar nästan helt humor. Enda undantaget är en dråplig beskrivning när Otto skall hålla föredrag på ett ålderdomshem om ämnet hur det är att bli gammal och föredraget oplanerat glider över i en debatt för och emot eutanasi.

THOMAS GAROFF

17 november 2016

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.