Bokebackens
kultursida

Lästips

Lenin blev tungan på vågen

I detta nu torde det finnas en avsevärd mängd litteratur om Vladimir Iljiti Lenin, mannen som personifierar den ryska revolutionen. Nästan varje skede i den dramatiska händelseutvecklingen under året 1917 har blivit belysta i en eller flera böcker. Så ock Lenins resa från det neutrala Schweiz via Tyskland och Sverige upp till gränsövergången mellan Haparanda och Torneå och därifrån vidare med tåg ner till Finlandsstationen i Petrograd. Färden beskrevs redan 1924 i detalj av Fritz Platten i boken Die Reise Lenins durch Deutschland, samma år som Lenin avled. Detta har inte hindrat Catherine Merridale att ge ut ytterligare en bok som kretsar kring samma tema, men denna gång baserar sig på ett omfattande engelskspråkigt källmaterial. Notapparaten och källförteckningen är rentav imponerande.

Hur kommer det sig då att det finns så mycket uppgifter i engelskspråkig litteratur om förhållandena i Ryssland år 1917? Jo, där fanns tre orsaker; för det första ingick Ryssland i alliansen med Italien, Frankrike och England i första världskriget där de kämpade mot axelmakterna Tyskland, Österrike-Ungern och Turkiet. Ryssland visade vid årsskiftet 1916/1917 tydliga tecken på krigströtthet och faran var stor att Ryssland skulle dra sig ur. Detta skulle i sin tur ha inneburit en katastrof för de allierade då Tyskland i så fall skulle bli av med sitt tvåfrontskrig och kunde skicka en miljonarmé till västfronten. För att förhindra denna utveckling hade England låtit sin ambassad svämma över med diplomater, halvdiplomater och andra ”lobbyister” som dels hade till uppgift att göra allt för att hålla kvar Ryssland i kriget, dels att hela tiden rapportera hem om den politiska situationen i landet. Detta ledde till en uppsjö av rapporter och lägesöversikter som senare också sammanställts i olika faktaböcker och biografier.

För det andra hade alla större engelska och amerikanska dagstidningar sina korrespondenter på plats för att rapportera om kriget men också om de sociala förhållandena då man räknade med att någon typ av omvälvning eller revolution stod för dörren i Ryssland, däribland några namnstarka som gått till historien så som John Reed och Somerset Maugham. Detta ledde till att ett stort antal reportage om stämningarna i landet står att finna i den engelskspråkiga dags- och veckotidningslitteraturen.

Den tredje orsaken var handelspolitisk. England (Storbritannien) befann sig ännu i sitt mest imperialistiska skede, vilket innebar att landet tänkte i stort, det vill säga att mer eller mindre största delen av världen skulle domineras av imperiet. Frankrikes starka ställning i Ryssland genom det franskorienterade ryska hovet hade länge utgjort en nagel i ögat på engelsmännen som ville få ett starkare fotfäste i det östliga jätteriket. I England hade man en dold agenda som gick ut på att efter kriget åsidosätta Frankrike som mest gynnad nation i Ryssland och själv ta plats som Rysslands centralaste samarbetspartner under engelsk dominans.

För att uppnå detta mål skickade England ett stort antal halvdiplomater med uppgift att framförallt kartlägga det handelspolitiska läget i landet. Detta ledde till en kompletterande kaskad av engelskspråkiga rapporter och översiktsartiklar som författaren har kunnat använda som bakgrundsmaterial för sin bok om Lenins resa. För att ytterligare krydda beskrivningen av färden har hon själv företagit sig att genomföra tågresan från Zürich via Tyskland och Sverige upp till Haparanda och Torneå, och därifrån ner till Finska stationen i dagens S:t Petersburg. Några egna intryck från tågresan redogör hon dock inte för i boken.

Oklar maktfördelning

Det är inte lätt att få en klar bild av revolutionsåret 1917 i Ryssland och hur makten överfördes från den enväldige kejsaren till ”folket”. Kejsaren hade under sig en regering som var ansvarig inför honom men ej inför duman (parlamentet). Duman dominerades av det borgerliga Kadettpartiet som var nationalistiskt. Partiet stödde många moderna reformer men höll envist fast vid att Ryssland skulle fortsätta kriget mot Tyskland. Efter Februarirevolutionen faller kejsaren och kejsarens regering bort och makten glider, efter en viss oreda, över till duman. Denna övergår i den beryktade Petrogradsovjeten som domineras av de så kallade Socialrevolutionärerna. Efterhand bildar sovjeten ett exekutivråd, varefter en provisorisk regering, där Kerenkij ingår, utses, eller utnämner sig själv. Det är lätt att bli förvirrad av det här skedet och riskerna för missförstånd ökar. En genomgående svaghet hos författare som beskriver händelseförloppet i Ryssland under januari till maj 1917 är att de alltför ofta utgår från att läsarna känner till de olika politiska grupperingarna, när de uppstod och hur de förhöll sig till varandra och hur maktbalansen mellan dem varierade. Ibland får man till och med en känsla av att inte heller författaren i fråga har haft riktigt klart för sig hur det begav sig.

En fråga som ytterligare gör en läsare villrådig är vem den provisoriska regeringen var ansvarig inför, var det duman eller Petrogradsovjeten? eller var dessa instanser ett och samma? Författaren låter en förstå att den nya regeringen dominerades av borgerliga representanter från det forna Kadettpartiet och en del mensjeviker men var starkt beroende av sovjeten som fått stora tillskott av representanter från armén och bondebefolkningen och hade därigenom kontrollen över posten, telegrafen och järnvägarna samt starka band till armén. Trots det starka proletära inslaget i sovjeten förde den provisoriska regeringen en politik som i mångt och mycket motsvarade det gamla Kadettpartiets politik. Kan det ha rått ett dubbelstyre mellan Petrogradsovjetens exekutivråd och den provisoriska regeringen? Här skulle det ha varit på sin plats att författaren belyst maktfördelningen lite mera ingående för att undvika missuppfattningar.

Bilden summerar förändringen i maktbalansen

England vill strypa tysklandshandeln

Får man tro Merridale ingick i Englands imperialistiska planer en annan dold agenda. Om Frankrike ända sedan 1600-talet dominerat kulturen som skapat en stark språklig och kulturell brygga till det ryska hovet och till aristokratin, så hade tysk teknik och ekonomisk aktivitet från och med 1800-talet skapat en stark handelspolitisk brygga till det framväxande borgerskapet i Ryssland. Tyskland hade här gått om England som den ledande samarbetspartnern med Ryssland. Målsättningen att kapa denna teknisk-ekonomiska handelsbrygga mellan Tyskland och Ryssland måste därför också ses som en del av Englands imperialistiska strävanden att skapa ett världsherravälde i samband med första världskriget.

Tysk framstöt på tre plan

Under år 1916 blev det uppenbart för alla deltagande parter i världskriget att både östfronten och västfronten hade stagnerat i ömsesidiga dödlägen och parterna började söka efter nya utvägar att kringgå motpartens försvar. I Tysklands fall var detta än mer brådskande för det blev allt mera uppenbart att USA kunde ansluta sig till kriget på de allierades sida. Ett klart alternativ existerade för Tysklands del; få Ryssland ut ur kriget för att bli av med tvåfrontskonstellationen. Här lyckas författaren prestera ett fint sammandrag av hur Tyskland prövade sig fram via tre olika rutter.

Det första alternativet gick ut på att påverka hovet där man tänkte sig att få hjälp av den danska änkekejsarinnan och kejsarinnan Alexandra som ju var tysk prinsessa och genom dem påverka kejsaren att sluta separatfred. Denna linje föll dock då de bägge kvinnorna vägrade att pruta på sin solidaritet gentemot Ryssland men kanske ännu mera för att kejsaren själv alltmera gled in i en hopplöshetskänsla som mynnade ut i en allmän obeslutsamhet. Situationen i det ryska hovet råddade slutgiltigt till sig i samband med mordet på mystikern Rasputin som hade stått kejsarinnan så nära att hovet förlorade sin politiska betydelse.

Den andra möjligheten för tyskarna att tvinga Ryssland ut ur kriget var att försöka starta nationalistiska uppror i Rysslands randstater där man visste att ett utbrett missnöje rådde. Här gjorde man försök i Ukraina och i de delar av Polen som ännu behärskades av Ryssland samt Kazakstan och Afghanistan. I inget av dessa länder lyckades man dock åstadkomma någon underjordisk upprorsaktivitet. De enda länder där man nådde ett klart resultat i detta avseende var Irland och Finland. I Finland lyckades man nå kontakt med finska aktivister och tillsammans med dem börja organisera en militärutbildning i Tyskland i akt och mening att skapa en motståndsarmé mot Ryssland. På detta sätt uppstod den beryktade 27. jägarbataljonen. Operationen var dock tidskrävande och jägarkåren kom att sättas in till att börja med i reguljära strider vid Rigafronten mot Ryssland. Bataljonens insats i Finland kom först efter att Ryssland redan dragit sig ur världskriget. Summa summarum kan man konstatera att tyskarna inte hann organisera och mobilisera randstatsresningar som skulle ha skapat en tillräckligt stor oreda i Moderryssland för att tvinga landet ut ur kriget.

Den tredje vägen att skapa obalans Ryssland i tillräcklig grad för att landet skulle dra sig ur kriget var att aktivera missnöjesgrupperingar i Moderryssland som skulle få landet att falla samman. Kritik mot kejsarregimen fanns det gott om. Bland annat for representanter ur dumans största parti, Kadettpartiet häftigt ut mot kejsarväldet. Problemet var bara att partiet samtidigt ville värna om Rysslands heder och ansåg att landet absolut måste fortsätta kriget. Detta visade sig också vara fallet efter att Aleksandr Kerenskij 8-12 mars 1917 genomförde sin Februarirevolution där makten formellt övertogs av duman som dominerades av Kadettpartiet. Vad tyskarna behövde var ett missnöjesparti som krävde ett omedelbart slut på kriget, kosta vad det kosta ville. Enda alternativet blev det Socialrevolutionära partiet, som trots att de representerade en politik som bekämpades i Tyskland, kunde i Ryssland erbjuda en destabiliserande faktor som skulle försvåra fortsatt krigföring. En stor del av de aktivaste krafterna i denna rörelse utgjordes av exilryssar. Det var här som smugglingen av Lenin in i Ryssland via en tågresa genom Tyskland och Sverige till den finska gränsstationen vid Torne älvs mynning kom in i bilden.

Stickspåret till Haparanda

Flera intressanta fakta kommer fram i Catherine Merridales bok som inte tidigare varit allmänt kända. Bland annat att fast järnvägsnätet i Sverige byggdes ut i början på 1900-talet ända till norra delarna av landet, man inte drog någon bana till gränsstaden Haparanda vid Torne älvs utlopp. Orsaken var militärstrategisk. De rika malmfyndigheterna i områdena kring Malmberget, Gällivare och Kiruna låg bara på 300 kilometers avstånd från gränsövergången och man ville inte riskera att ett tänkt fientligt angrepp från öster skulle underlättas av en färdig utbyggd infrastruktur.

Situationen blev dock en annan i och med att Första världskriget bröt ut 28 juli 1914. Storbritannien och Frankrike blev nu Ryska kejsardömets allierade och var i ett trängande behov av en förbindelse över Sverige till det finska järnvägsnätet. Behovet kom fram redan på de första dagarna av krigsutbrottet då änkekejsarinnan av Ryssland, Maria Fjodorovna måste hals över huvud ta sig hem från Västeuropa och enda utvägen blev en båtkonvoj längs svenska kusten upp till Torneå, för att därifrån ta tåget ner till S:t Petersburg. (Recensentens svärfar Helge Saxén följde med samma båtkonvoj som fripassagerare i sina försök att ta sig till Finland från Gotland genast efter krigsutbrottet).

Först följande år, 1915 fick man till stånd ett stickspår från Karungi till Haparanda och därigenom öppnades en järnvägsförbindelse mellan öst och väst. Förbindelsen var dock så tillvida haltande att man ännu inte hade någon järnvägsbro och att spårvidden var olika i Sverige och Finland så att när man sent omsider i januari 1917 skulle ta hem änkekejsarinnans tåg som blivit fast i Danmark, så byggde man i all hast ett spår på de tjocka isarna, rullade över tåget, axlade om hjulen så de passade den bredare ryska spårvidden och skickade tåget till Petrograd som staden då hette. Genast efter att tåget hade passerat rev man ”isbanan”.

Resan från Zürich till Petrograd

Bokens centrala tema är själva tågresan som Lenin och hans lilla sällskap genomförde mitt under brinnande krig från det neutrala Schweiz till Petrograd (S:t Petersburg) i april 1917. För att inte förta en kommande läsupplevelse skall här inte närmare redogöras för detaljerna. Vad som däremot kan framhållas är att Merridale förtjänstfullt belyser den uppsjö av halvkriminella som på hög nivå organiserade den likaledes halvkriminella handelsrutten mellan Tyskland och Ryssland över Danmark och Sverige. En helt ny observation hon gör är hur rädd den ryska gruppen var för att stämplas som landsförrädare i Ryssland för att de hade beträtt tyskt territorium och därigenom blivit understödda av fienden. Till och med Lenin fruktade denna möjlighet varför han yrkade på att socialisterna i Sverige skulle ge honom ett intyg eller utlåtande på att de inte ansåg att den ryska gruppen gjort något fel trots att de gagnat tyskt territorium för sin återresa till hemlandet.

En träbro över Torne älv förband Haparanda med Torneå 1906. Enligt författaren fanns ingen broförbindelse 1917 då Lenin med sitt sällskap skulle återvända till Ryssland i april 1917, utan hela gruppen tvingades delvis gå, delvis åka släde över isen för att komma till den fiska sidan. Foto av postkort till Fröken Fanny Eriksson 13.12.1906, recensentens familjearkiv. (Recensentens farfar, Niklas Garoff med familj flydde finska inbördeskriget 12 december 1917 i motsatt riktning via samma gränsövergång).

Kroppsvisitation

Lenin överskred gränsen mellan Haparanda och Torneå 15 april 1917. Fantasirika rykten florerade om kroppsvisitationen vid gränsstationen. Bland annat påstods det att resenärer tvingades klä sig nakna och sänktes ned i kemiska bad för att avslöja om de hade med osynligt bläck skrivna hemliga meddelanden på kroppen. Kontrollen visade sig vara mycket noggrann men dock inte innehålla några kemiska bad.

Enligt boken måste Lenin med hela sitt resesällskap först ta sig till den finska sidan gående över isen varefter de leddes in i en vänthall. Män och kvinnor delades upp i var sin grupp, vilket indikerade kroppsvisitation. Sedan togs de in två och två i ett sidorum där de fick klä av sig nakna och deras kläder synades i minsta detalj inför åsynen av en hop ryska soldater. Enligt Lenin betedde sig personalen ganska civiliserat men de var mycket noggranna, särskilt en brittisk officer visade stor nit i sitt värv. Eftervärldens historiker har mycket förundrat sig att de allierade inte stoppade Lenin vid detta tillfälle, för de lär ha varit väl medvetna om Lenin och tyskarnas planer att påverka situationen i Ryssland. Här kunde författaren ha kostat på sig en lite mera ingående analys.

Järnvägsbron över gränsfloden mellan Storfurstendömet Finland och Ryssland. Postkort ”Rajajoki eller Siestarjoki”. Söder om floden har vi orten Beloostrov (Valkeasaari) som representerade Moderryssland. Lenin fruktade där nya polisförhör men istället blev hela tåget översvämmat av hängivna anhängare. Postkortet ur recensentens familjearkiv.

Rysslands öde

I senare delen av boken analyserar författaren konsekvenserna av att ingen förhindrade Lenin att ta sig tillbaka till Ryssland i april 1917. Enligt Merridale hade man lyckats uppnå en viss uppslutning kring Kerenskijs provisoriska regering före Lenins ankomst. Men det var mera frågan om en situation där den provisoriska regeringen var den enda instans som representerade någon form av ordnad samhällsstyrning. Den så kallade Petrogradsovjeten i Tauridpalatset som dominerades av det borgerliga Kadettpartiet samt av mensjeviker och bolsjeviker satt de facto satt på den politiska makten men hade svårt att finna en gemensam linje. Man tänkte sig dock vagt att den kommande samhällsstrukturen skulle basera sig på parlamentarism.

Också bolsjevikerna var ännu i viss mån samarbetsvilliga. Problemet var en total krigströtthet som stod i bjärt kontrast till Kerenskijs envishet att hålla fast vid Rysslands förpliktelser att fortsätta kriget som del av alliansen mot axelmakterna. Kerenskijs tankemönster byggde på en nationalistisk syn på kriget; Ryssland måste hålla ut till en slutgiltig seger för att få vara med om ”kakdelningen” och vad Ryssland var ute efter var de österrikiska delarna av Galizien och än mera de turkiska områdena kring Dardanellerna, Marmarasjön och Bosporen som skulle öppna sjövägen till Medelhavet. Om Ryssland skulle dra sig ur kriget i förtid skulle landet inte få vara med om utdelningen och fem miljoner ryska soldater skulle ha dött till ingen nytta.

Lenins ankomst förändrade situationen. Genom en kombination av total egen politisk övertygelse om det marxistiska samhällssystemets allena rådande giltighet och sin enorma demagogiska genomslagskraft lyckades han först ta över bolsjevikpartiet och tvinga in det på sina egen ”renläriga” linje samt kräva omedelbar fred utan några som helst territoriella krav. Härigenom blev Lenins bolsjevikparti den enda fraktion som erbjöd fred och som gjorde att partiet växte i styrka tills det lyckades helt ta över makten i landet och inleda en 70-årig period av enpartistyre i Ryssland.

Genom att förena en reseskildring med en förtjänstfull politisk analys har Catherine Merridale lyckats skapa en angenäm läsupplevelse samtidigt som boken bidrar till att belysa de kaotiska politiska sakförhållandena i Ryssland under våren 1917 som kom att innebära en total vändpunkt i landets historia.

THOMAS GAROFF

28 april 2019

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.