Bokebackens
kultursida

Kulturoasen

Noldes konst direkt ur färgtuben

Åbo stads konstmuseum visar en retrospektiv utställning av Emil Noldes (1867-1956) omfångsrika produktion med ett hundratal verk från konstnärens alla perioder. Nolde räknas numera till en av Tysklands främsta och färgstarkaste modernister, man kan till och med säga ”klassiska modernister”. Men vägen dit var kantad av problem. Nazisterna förbjöd hans tavlor och han målade därför ett tag bara harmlösa blomstermotiv.

Vägen till acceptansen av hans konst blev både lång och tung. Rätt tidigt gick han in för en hurtfrisk användning av starka färger i ett närapå abstrakt måleri och bröt sig ut ur den klassiska målarskolan. En kort tid hörde han till och med till modernistgruppen ”Die Brücke” som bildades 1905 men han uteslöts eller avgick mycket fort på grund av starka meningsskiljaktigheter.

Nolde höll fast vid sin stil men fick nu också kraftigt mothugg av den övriga konstvärlden. Ännu värre blev det för honom när nazistpartiet kom till makten. Trots att Nolde själv hörde till partiet och delade deras världssyn blev hans konst stämplad som ”degenererad” och förbjöds. I det tysta fortsatte han dock att måla under hela krigstiden. För att bättre möta marknadens behov övergick han till att välja politiskt harmlösa blomstermotiv från sin egen trädgård.

Ada och Emil Nolde i sin trädgård, Seebüll nära danska gränsen 1940. I bakgrunden Noldes kombinerade ateljé och bostad. Nolde verkade också i Berlin men där förstördes hela hans produktion i samband med bombardemangen under andra världskriget.

Man kan fråga sig hur Emil Nolde kom fram till sin mycket burleska målarstil. Den gick stick i stäv mot alla normer vid sekelskiftet 1900 och kan för en ovan museibesökare mången gång te sig svår att smälta. De flesta av hans tavlor karakteriseras av en brutal disharmoni i färgskalan ungefär som i trafikmärken för att påkalla bilisternas uppmärksamhet. Akvarellen ”Hösthav” (1920) är ett gott exempel. Ett ofta återkommande inslag är den skrikande gula färgen som ibland grötas ihop med brunt, vilket i finska förhållanden för tankarna till Rafael Wardis färgskala.

”Hösthav” (1920), akvarell

Man brukar säga att impressionismen föddes som en reaktion på att kameran konkurrerade ut den avbildande konsten. Expressionismen tog steget vidare genom att tillföra konstnärens egen föreställningsvärld. Om man använder denna definition av expressionismen så kan man förklara Noldes arbeten som ett resultat av hans överbetoning av färgskalan. Om man inom impressionismen strävade efter att maximalt harmoniera färgskalan i en tavla och därigenom skapa en inre frid verkar Emil Nolde göra precis tvärtom, maximalt disharmoniera färgerna som får tavlorna att verka grälla. Ett bra exempel på detta är oljemålningen ” Umgänge i trädgården” (1908) där man ser paret Nolde avnjuta en kaffepaus i sin trädgård inbäddade i en frodig vegetation. Tavlan innehåller nästan alla grundfärgerna helt onyanserade, så som när de kommer ut ur färgtuben.

”Umgänge i trädgården” (1908), olja på duk.

En underlig partiell disharmoni erbjuder två oljemålningar föreställande havet; ”Hösthav” från år 1910 och ”Hösthav XIX” målat ett år senare. I synnerhet i den första tavlan framställer han inte vattnet i normala blåa nyanser utan hela tavlan ser ut som en gulbrun smet eller deg med blå inslag, medan den senare tavlan verkar ha en mörk himmel ovanför en likadan gulbrun smet. Trots sin förunderliga sammanställning får tavlorna en att stanna upp för ett ögonblick.

Paret Nolde hade sin villa i Seebüll, som låg nära Nordsjökusten varför många motiv i Noldes produktion hänför sig till hav och strand. I en sådan strandtavla, ”Dynlandskap” använder Nolde sig maximalt av sin älskade gula färg. Tavlan föreställer sanddyner - på kammarna växer spretiga torrmarksarter, eventuellt strandråg. Här kan man säga att konstnären träffat hundra procent rätt med sin gula färg, sanden nästan väller ut ur tavlan. Till och med en oerfaren åskådare måste ge upp.

Några juveler finns bland den grälla sörjan. Tavlan ”Dansare” (1914) uppvisar en fin komposition av två personer som verkar nästan intrasslade i varandra. Den rytmiska sammanställningen av gubbarna skänker tavlan liv och rörelse. Hela målningen är därtill mörktonad så att man undgår grällheten i färgskalan. Akvarellen ”Mansporträtt” (1922) håller också måttet. Ett kraftfullt mansansikte med bred beslutsam haka, hög panna och ett svart krulligt hår.

Emil Nolde målade många trädgårdsmotiv under den period han hamnade i onåd. Sådana blomstermotiv finns också på utställningen. De påminner om barnteckningar med buketter av granna blommor. Ett undantag förtjänar dock att lyftas fram här: ”Blomsterträdgård” (1922 ) som bland annat visar ett svallande hav av trädgårdsväxter. Växternas vågiga stjälkar och långa blad får bilden skapar en rytmisk rörelse. Denna storslagna akvarell (se nedan) är en av utställningens höjdpunkter.

”Blomsterträdgård” (1922), olja på duk.

Vad som skall anses som bra konst är naturligtvis en fråga som var och en avgör själv, men man har trots allt lust att påstå att de få av tavlorna på den här utställningen som är målade i en nyanserad färgskala är i en klass för sig. Det gäller tre medelstora akvareller. Två av dem har samma motiv, en liten gård eller by, antagligen i närheten av konstnärens bostad; ”Hülltofthof under violett himmel” och ” Hülltofthof under vintern”. Den förra är mörktonad där det expressionistiska inslaget består av en violettskimrande, stilla natthimmel. Systertavlan visar samma gård under vintern, en tavla som för tankarna till några av Helen Scherfbecks motsvarande vinterbilder av en gård som är inbäddad i ett tjockt lager av snö. Lite gul färg har Nolde fått in i sin vintertavla; gårdens låga väggar skymtar som ett kort gult streck mellan snömassorna. Ingen tavla utan gult.

Utställningens absoluta mästerverk är dock ”Kvällslandskap” från norra Friesland, en ganska liten akvarell som egentligen har bara tre färger; svart, rött och vitt. Tavlan visar en kvällssen där en sjunkande sol kastar sina sista röda strålar över en svart nyplöjd åker, så att bara kammarna på fårorna blir rödfärgade. Likaså blir de vita molnen på den mörka kvällshimmelen rödfärgade. Det bästa arbetet har konstnären åstadkommit då han inte har grötat ihop färgerna utan med enklaste möjliga medel givit det klaraste möjliga budskapet. Ett expressionistiskt mästerverk.

Avslutningsvis kan man fråga sig att vad är det hos en konstnär som gör att han eller hon vill offra hela sin arbetsinsats på ett visst manér. Konstnären tar ju här en enorm risk, hela försörjningen kommer ju att vara beroende av om valet är rätt. Emil Nolde lyckades, blev mycket produktiv och skapade därigenom en mycket stor mängd konstverk i en mycket enhetlig stil och av jämn kvalitet. Då det konstnärliga etablissemanget senare har tagit till sig hans konst och erkänt den som representant för den ”klassiska” modernismen i Centraleuropa har en så kallad ”valutakonstenhet” uppstått. Den kan jämföras med aktier i ett säkert bolag. En typisk söndagsbesökare på museet kan dock behöva en del tid att lära sig förstå aktieportföljens fulla värde.

THOMAS GAROFF

25 november 2019

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.