En bortglömd motorhistoria
Det är lika bra att erkänna direkt: Detta är ett vemodigt minne av min pappa, ingenjör Lennart Ivarsson. Men det vore väl också synd om hans prestation som tidtagningschef på Gelleråsbanan i Karlskoga på 1950- och 1960-talen skulle glömmas bort. Han metod för att organisera arbetet i tornet förtjänar en plats i motorhistorien.
Vi begrep oss inte på de olika klasserna. Det fick heta Saabklassen och Volvoklassen. När bilarna trängdes i ”Tröskurvan” satt vi som begeistrade vid bankanten. En och annan DKW, Auto Union, Fiat och till och med Austin A35 syntes i startfälten. Foto: Ulf Ivarsson
Vi befinner oss på Laxå herrgård sensommaren 1958. Det är konferens för Sveriges motorfederations västra distrikt. I talarstolen står ingenjör Lennart Ivarsson. Han är min pappa och tidtagningschef på Gelleråsen och har lovat berätta om vad som händer i tornet, dit ingen besökare släpps in under tävlingarna. Han börjar med ett påhittat exempel – sammanträde med organisationskommittén i Rattlösa motorklubb:
”Lämpligast är att startern sorterar under mig. Han släpper iväg fältet med sin svart-vitrutiga flagga och, minst lika viktigt, flaggar av i målet. Han kommer också att visa den gula flaggan med svarta diagonalkorset för sista varv och den svart-vitrutiga för mål. Han är lugn och uppmärksam i starten. Det gäller bara att få honom att inte bli alltför intresserad av själva tävlingen, för då glömmer han kanske avflaggningen. Jag kommer att skicka fram en lapp till honom när ledande går in på sista varvet. På den står: ”Sista varv för (och så två à tre startnummer). Sen får han själv hålla reda på dessa, för att nästa gång någon av dem kommer flagga mål.”
I det följande markerar kursiv text citat ur boken ”Kanonloppet – en värmländsk skröna (2003) av Torkel Ivarsson.
Erik bläddrade vidare i programmet. Det var självklart att det blev en Austin, en vagn att lita på, framgick det av sidan fyra. På sidan fem var det två porträtt, på godsägare Elias Frisk och Karlskoga Motorklubbs ordförande Gunnar Olsson. Eriks bild fanns längst ner till vänster på den högra sidan. Han tittade läge på det. Han hade en rutig kavaj och slips och det blonda håret var ordentligt bakåtkammat och han tittade ut ur bilden precis som prins Bertil hade gjort.
Före tävlingen belamrades ingenjör Ivarssons hem av hjälmar och tidtagningsur som skulle kontrolleras. En trött men samlad tidtagningschef tävlingsdagens morgon i arbetsrummet på Bergsmansgatan 2, Karlskoga. Foto: Ulf Ivarsson
”Tidtagningen bör ske cirka 100 meter efter en kurva, så att tidtagningspersonalen hinner se numren. Jag kan inte nog mycket betona nödvändigheten av att bilarna förses med tydliga nummer. Depåchefer och tävlingsledare nonchalerar gärna föreskrifterna och släpper fram bilar med svårlästa – ja till och med obefintliga – nummer. Det får inte ske. Även om jag och en del av tidtagarpersonalen känner igen ekipagen så hinner vi inte skriva namn i protokollen utan måste ha nummer. Och tänk på publiken. De måste ha startnummer att leta efter i programmet!
Innan man kan börja organisera tidtagningen måste man veta vilka klasser som startar, hur många det är i varje heat och hur många varv de ska köra. Utan dessa uppgifter kan inga protokoll upprättas”.
Hjärtat klappade lite extra för stilrena sportvagnar. Erik ”Ockelbo” Lundgren byggde och tävlade med sina egna bilar. Den här är en kopia av Ferrari Mondial. Foto: Bilsportarvet.
- Hallå, vem talar jag med, undrade en kvinnlig röst i den andra änden av telefonledningen. - Erik Andersson, sa Erik. - Så bra. Det här är Ingrid Bergman. Jag vill bara berätta att min man blivit försenad. Han har just meddelat att han missade färjan till Danmark och nu måste vänta ett par timmar på nästa. - Åh, så tråkigt fru Bergman. Erik hade en världsstjärna på tråden Han hade träffat både Ingrid Bergman och hennes man, den italienske filmregissören Roberto Rossellini i Paris, bara några månader tidigare, så samtalet var ingen total överraskning för honom. Men i alla fall. Den firade skådespelerskan Ingrid Bergman hade ringt till familjen Andersson på Bergsmansgatan 2 i Karlskoga! - Ja och sedan är det en sak till ingenjörn. - Javisst fru Bergman, sa Erik. - Jo, jag funderar på om tävlingen i Karlskoga är farlig. Om förarna kommer upp i höga hastigheter, sa Ingrid Bergman. Erik svalde ett par gånger. Roberto Rossellini var morgondagens absolut största celebritet och dragplåster. Enbart hans namn skulle locka tusentals åskådare, människor som normalt kanske inte var så intresserade av motorsport, men desto mer av kända personer. Paret Bergman-Rossellinis romans hade länge varit förstasidesnyheter. Erik undrade hur stort inflytande Ingrid Bergman hade på sin make. Nu gällde det att låta stadig på rösten. - Fru Bergman kan vara alldeles lugn. Banan är fullkomligt säker, svarade Erik.
Celeber gäst. Filmregissören Roberto Rossellini i sin Ferrari på Gelleråsen 1954. Foto: Wikimedia Commons.
”Jag vet att det speciellt vid isbanetävlingar kan bli nödvändigt att avkorta vissa heat. Till exempel om isen inte stoppar. Men alla avsteg från programmet spolierar en del av förarbetet, tvingar till improvisationer och försinkar tävlingen. I värsta fall leder omkastningar till oreparerbara missar. Tidtagnings- och varvräkningsjobbet är tillräckligt nervöst ändå.
Som framgått av vad jag sagt har jag utgått från att jag även ska basa för varvräkningen. Det tänker jag klara med tre man: en ropare och två skrivare. Den ene skriver ordningsföljd och den andre varvräkningsprotokoll. Som sedan förses med tider, placeringar, namn, klubb och vagnmärke och därmed blir huvudprotokoll”.
Allt gick nu i en rasande fart. I samma ögonblick som startflaggan föll för specialsportvagnarna körde polismotorcykeln in på banan i Depåkurvan och efter kom den röda Ferrarin med skrikande däck. - Rosssselliiiiniii! Publiken var i extas. Alla skrek och pekade. Rossellini genomgick nu en sekundsnabb förvandling, från världsberömd filmregissör till världsberömd racerförare. Han accelererade så hårt genom böjen att han nästan höll på att tappa kontrollen över bilen. Den förnämliga fjädringen av de Dions konstruktion höll den som genom ett mirakel kvar på banan.
”Roparen skriker nummer i örat på sin kompis, som skriver ordningsföljd oavsett varv. Det protokollet förs på paginerade blad som går vidare till varvprotokollet. Den som skriver det får därigenom tid att i lugn och ro pricka in förarnas placering på respektive varv. Den här trion kan jag dubblera, om jag får tag i tillräckligt många medhjälpare. Det är ju en säkerhetsfaktor, men jag tror inte den är nödvändig på isbana Det hinner inte bli så mycket varvningar och svårigheter.”
Sven Lundberg, Triumph Bonneville vann på Gelleråsen 1959. Från MC-minnen.se/Göran Håkansson
Detta var stadens stora stund. Motorklubben gick nu i spetsen för en ny epok inte bara för Karlskoga utan för hela motorsverige. Tankarna på tävlingens praktiska detaljer blandade Erik med upphetsningen över telefonsamtalet med den världsberömda filmstjärnan. - Är du uppe än? Elisabeth tittade in i sin mans sovrum. Hon kunde inte heller sova. - Ja, har du sett så mycket folk det är på gatorna, svarade Erik. Jag står här och funderar på tävlingen. Allt måste klaffa. Du vet ju att vi har stora lån som måste betalas tillbaka.
”När det gäller isbana är det ingen efterfrågan på vare sig varvtider och banrekord blir det ju aldrig tal om. Både bana och is är olika år från år, till och med från heat till heat. Publiken är inte heller så intresserad av varvtider, när man kan se förarprestationerna runt hela banan. Så vi får väl nöja oss med sluttiderna.
Enligt reglementet ska det finnas ett stoppur för varje tävlande. Det har vi svårt att uppbringa. Och även om varje man knäpper två ur, så blir det alldeles för mycket folk vid tidtagningen med det systemet. Detta kan lösas genom att använda sådana ur som har två visare, av vika den ena kan stoppas för avläsning (utan att uret stannar) och som efter en ny tryckning ställer in sig efter huvudvisaren igen, så kan samma ur användas för flera förare.”
- Erik, dina pojkar är här. Klockan var redan halv ett och det var dags för lunchlådan som Elisabeth skickat med tvillingarna. Dödsföraktande hade de ännu en gång tagit sig igenom spärren och förklarat varför de inte skulle betala entréavgiften. Tore och Lars hälsade blygt på sin pappa och lämnade över paketet. De såg sig omkring med stora ögon i tidtagartornet. - Nu måste ni gå, vi kan inte ha folk som springer omkring här och stör arbetet, sa Erik, men vänligt.
”En man med 5-6 ur räcker för alla tävlande. En man läser av och ställer ifatt klockorna igen för ny knäppning. En tredje man skriver ner tiderna. Eftersom dylika klockor är indelade hundradels minuter måste han också med räknesticka räkna om tiden till sekunder och tiondelar. Vilka tider som sedan ska användas i huvudprotokollet framgår av en läsning mellan ordningsföljds- och varvprotokollet.
Sammanlagt sex man behövs alltså för tidtagning organiserad på detta vis för bl a motocrosstävlingar.”
Kanonloppet 1959. Torkel Ivarsson (t v) med bästa vännen Carl-Gustaf Bodinson studerar denna hembyggda 250 cc racer med NSU Max-motor. Foto: Ulf Ivarsson
När Erik Andersson kom till Gelleråsen denna söndagsmorgon, något försenad på grund av den tätnade trafiken, var verksamheten redan i full gång. Korvgubbarna pysslade med sina mobila kök, funktionärer sprang fram och tillbaka, publiken började så smått strömma till och i tidtagartornet gjorde sig Eriks stab beredd. Men den mest intressanta verksamheten utspelade sig i depåerna. Många av förarna, deras mekaniker och anhöriga hade tillbringat både en och två nätter i skåpbilar och tält. De flesta hade nu vaknat, vaskat sömnen ur ögonen med kallt vatten, lagat till frukost och öppnat verktygslådorna. Allt måste vara i bästa trim. Sönderkörda kopplingar och växellådor måste i hast renoveras, däck krängas av, däck krängas på, ventilspel ställas, drev bytas, förgasare bestyckas om, läckande bensinkranar tätas, olja fyllas på, gaswirar smörjas, stötdämpare ersättas, racingolja blandas i bensinen, tändstift kontrolleras, brytarspetsar justeras, kännarmin anläggas, goda råd delas ut, hjälmar provas ut, glasögon putsas, skinnställ torkas, dråpliga minnen berättas, motorer varmköras, tarmar och blåsor tömmas, vädret diskuteras, varvtider jämföras, taktik pratas igenom, svordomar utstötas, kaffe drickas, blåsor tömmas ännu en gång.
AJS 7R var vanlig i startfälten. Idag finns modellen bara på muséer. Kanonloppet 1959. Foto: Ulf Ivarsson
”Jag kommer att skicka en lapp till speakern med uppgift om förarnas inbördes placering för vart femte – möjligen vart tredje varv. Några intressanta varvtider på ledande och ”upphämtare” ska han också få. Det hinner vi knäppa innan det drar ihop sig till mål. Speakern får också del av huvudprotokollet innan det går vidare till sekretariatet. Får jag be presschefen att på ett fint vis tala om för sina gäster att de inte ska försöka prata med mig under tävlingen. De får vända sig till sekretariatet för att få resultaten.”
En minut kvar! En halv minut kvar! Speakern Gösta Holmström visste hur man trissar upp stämningen. Förarna klev av sina maskiner och drog dem något bakåt med tvåans växel ilagd tills de hittade rätta läget för kolven. De stora encylindriga fyrtaktarna var kinkiga att få igång om inte allt stämde från början. När förarna kände det rätta motståndet drog de in kopplingshandtagen och intog startposition lätt framåtlutade. Startern Nils Hägg höjde den blågula flaggan och det började rycka lite i benen även på de mest rutinerade i gänget. Adrenalitet pumpade nu runt i blodomloppet på alla och de som eventuellt tänkt att inte köra skjortan av sig utan bara hänga med och ta det säkra för det osäkra kastade genast alla sådana planer överbord. Nu var det bara en sak som gällde och det var att komma först. Där! Hägg slog ner flaggan i en snabb, elegant rörelse och fältet var igång.
Motorcyklarna startades genom att man sprang igång dem. Gelleråsen mitten av 1960-talet. SVEMO-kontrollanten i båtmössa är ingen mindre än legendaren Erik Westerberg. I bakgrunden det gamla tidtagartornet. Man skymtar ett gäng boforsingenjörer i vit skjorta och slips. Foto: Lars Hallenberg. Från MC-minnen.se/Göran Håkansson
Lennart Ivarsson övergår nu till att förklara hur tidtagarna arbetar under Kanonloppet:
”Jag ska berätta om tidtagningen vid hastighetstävlingar, alltså vad som försiggår i de där tillslutna glasburarna. Arbetets art gör att vi måste få vara absolut ostörda, både före, under och efter en tävling. Men på grund av detta råder det i allmänhet också mycket dimmiga begrepp om hur vi bedriver vårt arbete. Den där bristande insikten gör att vi ibland ställs inför frågor, som den initierade tycker är närmast skrattretande.
Man kan som bekant aldrig komma ut med tider från träning och tävling så snabbt att speaker, sekretariat och framförallt pressen blir nöjd. Särskilt vid träning då det händer att tävlande kör dubbelt så många varv som under den kommande tävlingen, tar det sin tid att räkna fram och redovisa snabbaste varvtiderna. Det har då upprepade gånger hänt att jag fått uppmaning att lämna ut enbart den bästa tiden.”
I tidtagartornet fick anhöriga vistas endast i undantagsfall och då under total tystnad. Foto: Ulf Ivarsson
”Tidtagarna är helt beroende av att ekipagens tävlingsnummer är lättlästa och anmärker därför ofta på en sådan detalj. Om jag har anledning att önska en förbättring av siffrorna på vagn nr 41 – antag att det är Per Nyström – så kan det hända att jag får svaret: ”Nog känner du väl igen Pelle Nyström utan nummer. Han har förresten en röd PV”.
Anledningen till att vi ler åt sådana där frågor skall jag försöka förklara med en summarisk redogörelse för hur Karlskoga Motorklubbs tidtagargäng arbetar. Och då inskränker jag mig till den organisation som ansluter sig till Longines-apparaturen. Vi fick låna den till årets Kanonlopp.”
Denna symbol användes genom åren för Kanonloppet och pryder även omslaget på Torkel Ivarssons roman ”Kanonloppet, en värmländsk skröna”.
Tvillingarna iakttog spänt starten. Det var alltid intressant att följa klungan ner mot Tröskurvan för det var trångt och inte sällan blev någon kvar där bakom skogsbrynet. Furtan kom bäst iväg följd av Varg-Olle. Kuno Johansson låg femma i fältet. Men redan efter första varvet låg de tre stjärnorna samlade i täten. - Heja Furtan, skrek Lars och Tore.
”I gänget har vi först en ropare: han ropar numren på ekipagen i den ordning de passerar mållinjen, loppet igenom. Vad han ropar antecknas av två skrivare. Den ene av dessa antecknar ordningsföljden på paginerade blad. Den andre skriver samma sak på vanliga pappersark. Ingen av dessa två skänker en tanke åt varvräkning, de hinner knappt lyfta ögonen från papperen ändå. Roparen talar också in ordningsföljden på band, varigenom vi så att säga kan spela upp tävlingen som en säkerhetsåtgärd. Den andre skrivaren samarbetar direkt med varvprotokollföraren. Han har en nyckelpost, som jag ska återkomma till.”
Esso Gunnarsson, Norton Manx, segrade på Gelleråsen 1962 . Från MC-minnen.se/Göran Håkansson
”Därnäst i kedjan kommer uret, som sköts av en man. Det är givetvis värt ett eget kapitel, och jag ska återkomma till det. Nu nöjer jag mig med att konstatera att uret nollställes vid början av ett lopp och registrerar sedan på en remsa den löpande tiden. Varje gång en förare passerar, slås hans passagetid in på remsan. En tredje skrivare rycker nu in och förser tidsremsans markeringar med startnummer i ordningsföljd. Här använder han sig av de paginerade bladen, som kommer från förste skrivaren.
För varje tävlande läggs upp ett tidkort. Dessa delas ut före loppet till ett antal räknare, tre till fem kort per man. Tidremsan - nu med startnummer – passerar mellan räknarna, som för in passagetiderna på respektive kort. Den första tiden nederst, det blir startvarvstiden. Nästa tid skrivs däröver och den första tiden subtraheras från den andra. Då får man tiden för varv två o.s.v”
Le Mans-start var en kortvarig modefluga. Foto: Bilsportarkivet
Invigningen förrättades av motorprinsen. Det var väldigt svårt att uppfatta vad Bertil sa i högtalarna. Han ord studsade fram och tillbaka. ”Det är ett et är är är stort stort stort det det det är är nöje nöje nöje få få få att att att in in in viga viga viga denna denna denna viga viga viga motor motor motor ...” Alla applåderade entusiastiskt. Heja Bertil! skrek en muntergök i publiken och motorprinsen vinkade glatt tillbaka. Det var härligt att vara folklig och chosefri, tyckte han och mötte ännu mera jubel när han provkörde banan i god stil i Tommy Mayers Aston Martin.
”De kompletta tidkorten går vidare till utskrift av huvudprotokoll. Vi brukar göra det på skrivmaskin och har då också en man som kollationerar och dikterar för den som skriver. Huvudprotokollet förses med kolumner, angivande genomsnittshastigheter, totalt och för bästa varv. Vi har ingenstans kunnat finna att vi är ålagda att göra ett så omfattande protokoll, men det är givetvis en service-sak, främst mot förarna, som var och en får en kopia. Men eftersom kopior också sänds in till SVEMA och FIA, hoppas vi att det skall stärka vår ställning som arrangör.
Vidare bör nämnas att organisationen kräver en man, som ser till att papperen skickas på rätt sätt mellan de olika posterna och slutligen en övervakare, beredd att rycka in där det behövs, och som dessutom har till uppgift att förse speaker och starter med erforderliga uppgifter.
Summerar vi nu, så finner vi att organisationen kräver 15 à 20 man, där antalet räknare är variabel, beroende på antalet startande.”
Ett koppel ettriga Saabar. Året är 1961. I första ledet från vänster Kjell Persson, Påvel Ringborg och Gösta Karlsson. Foto: I. Thuresson för ANA:s bildarkiv i Nyköping. Återges med tillstånd av Jan Tromark/Bilsportarvet
Och inte minst kände en stor del av publiken vittringen av blod. Om detta pratade ingen högt men många kom mest för att se förare som krockade, körde av banan i full fart och virvlade runt i luften med sina ekipage. Gelleråsen var ett modernt Colosseum och förarna var gladiatorer som kämpade mot varandra inte med svärd utan med vrålande motorer.
”Tidtagning vid träning går till på samma sätt, bortsett från att varvräkningen inte behövs. Jag hoppas nu att jag lyckats göra någotsånär klart, att varje varvtid för varje förare måste räknas ut, innan man kan säga vilken som är bäst. Jag hoppas också herrarna förstår, att det för tidtagarna bara är nummer som rör sig på tävlingsbanan, att vi inte hinner skriva ”Pelle Nyström”, inte ens ”Per” eller ”PV röd”.
Den man som skriver varvräkningsprotokollet har en nyckelpost. Ledande förares startnummer skrivs överst på varje varv och de andra i följd därunder. Vi brukar komplettera varvprotokollet med sluttider och sedan går det direkt till utskrift, varför pressen brukar ha duplicerade resultatlistor ungefär 5 minuter efter ett lopps slut. Ibland blir det extra krångligt om det gäller en gemensam start för två klasser, som skulle prisbedömas var för sig.”
Publikens ögon flackade mellan tätstriderna och Rossellini. Men han tycktes tappa fart. De medtävlare som han lyckades ta sig förbi i starten körde snart om honom. Första varvet var hemskt, tyckte Roberto. Han hade ju inte en aning om åt vilket håll kurvorna gick. Han tvingades slå ner på tempot. Övermod övergick i missmod. Ett fiasko, jag klarar inte ett fiasko, tänkte han och ryckte till när två bilar plötsligt körde om Ferrarin - på ömse sidor. Log inte förarna försmädligt åt honom?
Styrelsen för Karlskoga motorklubb i början av 1960-talet. I främre raden 2:a från vänster Ingvar Kanvik och i mitten Lars Engberg. Bakre raden till höger Lennart Ivarsson. Foto: Privat
Det är först när jag idag studerar pappas föredrag från Laxå som jag till fullo inser vilken prestation det var att organisera tidtagningen 1958. Som hjälpmedel hade man papper och penna, kronometer, räknesticka, bandspelare, skrivmaskin och spritduplikator. Idag räcker det med så kallade RFID-taggar på förarna, fotoceller över mållinjen, en surfplatta och en app för 500 kronor. Pappa ledde alltså ett team på ett 20-tal tidtagare och hade ett finger med i spelet överallt – till exempel att se till att förarna var licensierade. En sann historia är att pappa stoppade en ung och ivrig Ronnie Pettersson från att köra ut på banan då den blivande formel 1-stjärnan ännu inte hade alla papper i ordning. Tidtagningschefen måste styra även starterns arbete och driva sin vilja igenom i förhållande till tävlingschef, banchef, depåchef, sekretariat, speaker och pressen. Konflikter kunde inte alltid undvikas och det blev tydligt vid hans bortgång 1969, då klubben inte hörde av sig till familjen. Men den 19 augusti 1959 skriver Ingvar Kanvik ändå till sin klubbkamrat Lennart Ivarsson:
Broder!
Du har ödslat beröm och lovord på andra människor, men du hör säkert aldrig såna tongångar komma till Dig själv ... Har jag inte blivit så förstörd av allt nattvak och ideliga telefonpåringningar har jag varit en harmonisk människa tack vare Dig. Jag såg att t.o.m. Du är sårbar – jag upptäckte att Du var slut efter allt det jobb Du lade ner för min och klubbens skull. Om jag haft förmånen att ha Dig bakom ryggen i mitt KMK-arbete skulle jag aldrig klaga ... Trots att dessa rader icke innehåller ett tack på var och varannan rad hoppas jag att Du känner att det är genomsyrat av beundran och tacksamhet för vad Du gjort mig i första hand.
Vännen Ingvar
Märke för Karlskoga Motorklubb som suttit på Lennart Ivarssons club-blazer.
ULF IVARSSON
21 mars 2023
Denna text bygger, förutom personliga minnen, på två dokument. Det ena är ett föredrag som Lennart Ivarsson höll på en Svemo-konferens i Laxå 1958. Det andra (kursiva texten) är boken ”Kanonloppet – en värmländska skröna ” som 2003 gavs ut av min bror Torkel Ivarsson (1946-2021). Boken är slut på förlaget men kan finnas i antikvariatsbokhandeln.
Vårt mc-intresse grundlades på Gelleråsen. Torkel Ivarsson med sin Velocette Thruxton, 1968. Foto: Ulf Ivarsson
