Bokebackens
kultursida

Anders går genom
porten till vildmarken

1:a dagen – Vandring från Kvikkjokks Fjällstation till Pårtestugan.

Dagen före hade det kommit upp en gäng karlar till Fjällhotellet i Kvikkjokk. De hade med sig stora kameror. De pratade om att göra ett reportage om vandring i Sarek. Det tyckte jag lät jättespännande. Men jag visste nästan inte alls var Sarek låg. Men jag förstod att man från Kvikkjokk kunde komma till Sarek.

På kvällen dagen före, så satt Tore och jag uppe i Myggverandan, efter middagen. Namnet Myggveranda låter ju inte alls trevligt! Men det var trevligt där. Det var en veranda under tak, med myggfönster, så att myggen nästan inte skulle komma in. Fast, en del lyckades ju ändå. Det var relativt myggfritt, kan man säga. Men bruset från Kamajokk hördes väl.

Ett myggfönster är en träram som man kan sätta in, när ett fönster är öppet. I ramen sitter det ett myggnät. De kan vara lite trixiga att sätta in, men sedan fungerar de bra. Ja de fungerar bra som skydd mot myggen, så länge som myggnätet är helt. När det blåser så måste man som regel ta ur myggfönstret och sedan stänga det vanliga fönstret.

Från myggverandan hade man hade en fin vy mot norr och väster mot fjällen. Efter middagen på Fjällhotellets restaurang, så kunde man gå upp hit och få kaffe. Ibland kanske också en kaka eller en bulle.

Vi tittade på solen som gick ned över bergen och vita fjälltoppar. Ja, egentligen så skulle vi tänka igenom allt som vi skulle ha med oss. Vi fick ju inte glömma något väsentligt, som choklad eller kamera eller något annat. Men kanske vi tittade för mycket på bergen och den vita snön.

Nästa morgon blev det ändå stressigt. Tore var tvungen att gå till den lilla handelsboden och köpa knäckebröd. Men kameran då? Ja den låg i bilen och denna stod en bra bit bort. Så Tore hade inte tid att gå och hämta den. Vi har tillräckligt mycket att bära ändå, sade han senare på dagen.

När man startar från Kvikkjokks Fjällstation, för att vandra Kungsleden, så går man genom ”Porten till vildmarken”.

Ja, den heter ju inte så, officiellt. Den kallas bara för Porten. Men när man går igenom den, så inser man att nu börjar verkligen min vandring.

Ja, äntligen är vi på väg! Så här stark brukar man känna sig just när man startar. Men senare, när man är svettig och har blivit upptäckt av myggen, då kan livet kännas besvärligt.

Efter att ha vandrat en knapp halvtimme så satte jag mig ned under en stor gran och sade ”Nu orkar jag inte mer. Vi får gå tillbaka”. Men med lite lock och pock, så fick Tore mig att fortsätta. Denna gran stod så nära Kvikkjokk att den några år senare blev avverkad. Jag tror att jag fick lite vatten och en chokladbit.

Efter en eller två timmar så blev vi omsprungna av några vandrare. De gick mycket fort, kanske alltför fort i längden. De pratade högt om att inte missa avtagsvägen till Sarek.

Efter ett tag kommer man fram till en liten bro. Det kändes trevligt att gå över den lilla bäcken på denna bro. Men, egentligen behövdes den inte. Inte då i alla fall. Det hade varit varmt ett bra tag. Det rann friskt vatten i bäcken, med det var inte alls svårt att gå över den. Men Tore sade att på våren, efter snösmältningen, och på hösten, när det har regnat mycket, då behövs det verkligen en bro här.

Jag tyckte att det var en trevlig bro. Jag ville sätta mig mitt på bron och fika. Men nej. Det tyckte inte Tore var någon bra idé. Tänk om det kommer fler vandrare springande, sade han. Man skall inte sätta sig så att man är i vägen.

Strax efter bron så delade sig stigen. En enkel skylt talade om att Kungsleden fortsätter till höger.

En gammal fin träskylt, som har varit med i många år. Den, sade Tore, den satte man nog upp för många, många år sedan, när man gjorde i ordning för vandrarna på Kungsleden, upp mot Pårtestugan. Den var helt ny då.

Nuförtiden, på baksidan av skylten, så finns det en nyare blå skylt där det står Pårek. Den pekar rakt åt norr, in i Sarek. Se krysset på kartan!

Tänk, sade Tore. Tänk om de gick fel och kom in i Sarek i stället. Sent på eftermiddagen skulle de då leta efter en stuga att övernatta i. Men, den fanns ju inte där, utan flera timmars väg åt ett annat håll.

Men, vi skulle inte till Pårek. Vi skulle följa Kungsleden till Pårtestugan. Vi vandrade längs Kungsleden. Det gick ju riktigt bra! Jag kände mig som en stor och erfaren fjällvandrare. Men även en erfaren vandrare blir trött och hungrig. Så vi tog lunchpaus vid en liten trevlig bäck. Nere vid bron hade vi haft mycket fjällbjörk att titta på. Nu när vi tog paus så var det en blandning av fjällbjörk och granskog. Men maten smakade mycket bra ändå.

Nedanför i skogen så såg vi en liten vacker sjö. Den heter Unna Tata, sade Tore. Unna betyder liten på lapska. Längre åt öster finns det ytterligare en sjö, som är större. Den heter därför Stuor Tata, ty Stuor betyder stor, förklarade han stolt.

Egentligen hängde de bägge sjöarna ihop, genom ett smalt sund. Det såg vi dock inte. Men en vandrare talade om för oss att förr i världen, så bodde det en fiskelapp nere vid sjön i en kåta. Om man hade tur så kunde man hyra båtskjuts av honom. Detta gjorde att vandringen då blev några kilometer kortare.

Men vi såg inte till någon fiskelapp att fråga om båtskjuts. Han var nog nere vid sjön, och det var en bit dit. Så vi fortsatte vandringen framåt, mot Pårtestugan. Nu var det mycket granskog och tallar. Fin skog, ibland hade vi fin utsikt över Stuor Tata.

När jag blev äldre och kunde mer om fjällen, så lärde jag mig att man inte pratar om lappar – utan om samer. Språket med orden Unna och Stuor kallas inte lapska, utan samiska. Dessutom finns det flera varianter eller dialekter. De här orden tillhör lulesamiskan.

Sedan följde ett avsnitt genom fin, men mörk skog. Vi kom fram till nästa bro och fikade där. Vatten och en liten chokladbit. Gott var det!

Nu vandrade vi med en sjö strax till höger, nedanför oss. Den såg trevlig ut. Det verkade myggen också tycka. De var livliga, men jag orkade inte schasa bort dem, för nu var jag rejält trött. Till slut kom vi fram till en brunmålad stuga som stod omgiven av höga björkar, vid en liten sjö. Tore hittade sängplatser åt oss och lagade mat. Sedan sov jag gott och länge.

Nästa morgon såg jag att Pårtestugan låg fint ute på en udde i sjön, omgiven av många björkar. Den sista biten fram till stugan dagen innan, hade vi vandrat i en trevlig gammal skog. Den kallas för barrurskog, sade Tore. Det är en blandning av gammalgran och gamla grova tallar.

ANDERS SKÖLLERMO

28 maj 2022

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.