Bokebackens
kultursida

Lästips

Ett äreminne över den anonyma massan

En svårighet när man försöker föreställa sig hur de breda folklagren och särskilt hur de mest utsatta levde förr är att dessa människor nästan aldrig efterlämnade några mer utförliga skriftliga vittnesbörd om sina liv. Kyrkböcker, husförhörslängder, skolbetyg och domstolsprotokoll ger en del knapphändiga upplysningar men det är i regel tunnsått med ögonvittnesskildringar och personliga dokument. Jag behöver bara gå tre generationer tillbaka i min egen släkt för att förstå detta. Mellan familjemedlemmarna skickades brev endast undantagsvis. Man nöjde sig med korta hälsningsfraser på vykort i samband med födelsedagar och dylikt. De skrev inte heller dagbok och var nog i detta fall ganska typiska för sin generation av hantverkare, torpare och småbönder.

Våra farföräldrar, som var politiskt och kulturellt aktiva lämnade däremot som sådana ett rikt material efter sig i arkiven. Trots det förblir deras innersta tankar, känslor och drömmar tyvärr förborgade. Vi pratade sällan som barn med dem om dylika ting och så gick de bort innan vi själva var beredda att på allvar sätta oss in i deras livshistoria.

Folkets anonymitet sporrar alltså min nyfikenhet men det krävs en författare av rang för att gestalta livet för de tusenden och åter tusenden som genom århundradena trampat längst ner på samhällsstegen. Jan Fridegårds trilogi om trälen Holme - I trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök var inte utan anledning obligatorisk läsning i folkskolan. Även hans Mot öster soldat och de andra fyra i soldatsviten - de utspelar sig under krigsåren i slutet av 1700-talet - hör absolut till de mest lyckade i genren.

Samma period avhandlas av Per Anders Fogelström i Vävarnas barn. Vi befinner oss alltså i 1700-talets Stockholm, men inte med Tegnérs ord i ”skimret av konung Gustafs dagar” utan i fabrikerna, salpetersjuderierna och tukthusen. Här lever människor utan minsta kontakt med den fina världen, upplysningen, vetenskapen, kulturen, den fria tanken, allt det som vi vanligen förknippar med den gustavianska tiden. Tvärtom är de marginaliserade och fjättrade vid sitt omänskliga slit, beroende av fabriksägarnas godtycke, tukthusreglementet och sin egen tankemässiga underordning. De har en närmast religiös övertygelse om sin givna plats i samhället.

Jag ska inte gå närmare in på detaljer i detta inferno, bara nämna att Fogelströms beskrivning av hur arbetet i salpetersjuderierna gick till är både äcklig och skakande läsning. Kungen behövde krut till de vansinniga krigsföretagen och något annat sätt att framställa salpeter än ur exkrementer, urin och kadaver fanns inte då. Mänsklig värdighet betydde ingenting. ”Lärkor” (prostituerade), lösdrivare (arbetslösa) och tiggande barn som hade behövt förståelse och hjälp drabbades istället av samhällets hårda repression. Tvångsarbetande fångar behandlades kort och gott som djur. I klädtrasor som inte skyddade mot vinterkylan dog några svältdöden innan gäspande byråkrater till slut bestämt sig och en del av dem frigavs.

Författaren har grundligt studerat sin miljö och flera av figurerna är hämtade ur verkligheten. Det gäller alltså ”historiska personer”, inte de enkla arbetarna, vilka alla är uppdiktade. Romanen handlar om några familjer som är knutna till Barnängens klädesfabrik. Fast de knappast är medvetna om det styrs deras öde av merkantilistiska idéer om att importen av vissa varor, som porslin, sidentyger och exklusiva frukter bör minskas. Kronan subventionerade därför på olika sätt manufakturerna för att industrialisera landet, vilket snart visade sig bli ett fiasko. Mest stötande var att fabriksägarna tilläts utnyttja sina anställda under slavliknande förhållanden. På tukt- och spinnhusen drevs detta till sin spets. Hängde man inte med i den uppdrivna arbetstakten förlängdes strafftiden.

Förvisso är det sorgligt att läsa om hjärtlösa utsugare, sadistiska tuktomästare och en nöjeslysten elit som gärna köper sex av proletariatets flickor, men rynkar på näsan åt de ”fallna” kvinnor som nattetid släpar på latrintunnorna. Mot detta ställer Fogelström ändå den relativa mildheten hos enstaka arbetsgivare, indignationen hos en och annan av kyrkans män och rättskänslan hos en justitiekansler som inte kan förneka vad han själv sett. I berättelsen blandar författaren även in ljusare stråk av vänskap, omtanke och självuppoffring. Renläriga marxister skulle antagligen inte gilla Fogelströms insprängda tema att flit och lojalitet mot fabriksledningen kan belönas. En av huvudpersonerna inleder på så sätt en klassresa som inte oväntat börjar med att han lär sig läsa. Men så kan det mycket väl ha gått till! Ur den grå massan låter Fogelström individer som historien har mörklagt träda fram. De borde ha haft samma rätt till ett normalt liv som andra men föddes in i en föraktad och exploaterad samhällsklass. Vävarnas barn är deras äreminne.

ULF IVARSSON

20 mars 2015

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.