Bokebackens
kultursida

Fjällen lockade familjen Eklöf
Följ med på en nostalgisk biltur

Första fjällvandringen med övernattning i tält, sommaren 1960. Här står jag, min äldre bror Roland och pappa Gösta en bit upp på Jakobshöjden och blickar ner mot Grövelsjön med Sjöstugan vid sjöändan. Foto: Gösta Eklöf (självutlösare)

Platsen är Grövelsjön, den sista utposten i Dalarnas norra ände, i gränslandet mot Norge som Linné besökte redan 1734 under sin Dalaresa. Här var jag, två år gammal, första gången 1958, och det skulle bli många resor dit, redan innan sextiotalets slut hade familjen varit där tiotalet gånger. De första åren slutade den asfalterade vägen i Idre, de sista fyra milen var det grusväg till Grövelsjön. Känslan var att här tog civilisationen liksom slut och övergick i vildmark, åtminstone var det uppfattningen i bilen. Idag är det i princip en självklarhet att asfalten breder ut sitt täcke vart vi än åker i Sverige. Men så långt hade samhällsutvecklingen inte kommit då, de mindre trafikerade vägarna saknade beläggning. Talande var kanske att de sista milen hade bara ett par avtagsvägar, den ena ledde till Vassbo gruva och den andra till Drevsjö i Norge, och den var ända uppe i Storsätern.

Vägen är mödan värd

Resorna till Grövelsjön utgick från Flen i Södermanland, gick via Strängnäs till Enköping där vi vek in på Riksväg 12, eller Rikstolvan som den kallades till 1962. Den hade sin utgångspunkt i Stockholm och skulle föra oss genom Dalarna ända till Mora. Efter 1962 kom den att kallas riksväg 70, vilket den gör än idag, och sträcker sig från Idre mot Norge och Flötningen. Precis som då är vägen idag en pulsåder som syresätter hela landskapet med turister. De sista fyra milen till Grövelsjön utgörs av en mindre, namnlös väg. Hur som helst så räknades på något sätt Enköping som startpunkten för vår resa till Grövelsjön, en resa på cirka 50 mil från vår utgångspunkt i Flen. Med tanke på 1960-talets standard på vägar och fordon var det en tvådagars tripp att ta sig dit, oftast med ett nattstopp i området Insjön – Häradsbygden – Leksand. Varför vi hamnade just där återkommer jag till.

Leksands vandrarhem 1963

Att vi överhuvudtaget hittade till fjällen och Grövelsjön får jag tacka min framlidne far för, han började redan i slutet av 1930-talet att fjällvandra tillsammans med sina morbröder, ett intresse som han sedan förde in i familjen. Det var ett lättillgängligt fjällområde, ett av våra sydligaste och för en barnfamilj från Mälardalen, var nog valet lätt mellan detta och Sälenfjällen. Dels var det bekant för pappa sedan tidigare besök, dels passade oss prisläget oss bättre. Hur som helst var det häftigt att komma dit där landskapet öppnade sig och fjällen bredde ut sig i all sin nakenhet, inte minst för en liten parvel som mig. Vägen var mödan värd som Karin Boye skrev i en dikt.

Mycket av det som fanns då längs vägen har förpassats in i förflutenhetens vrår, men minnena finns kvar, och några skall jag lyfta fram här.

Mormors fläskpannkakor

Hela syskonskaran framför handelshuset/landsvägskiosken i Gåsvarv. Idag är kiosken helt borta och ersatt av ett bostadshus. Det lilla man ser av bakändan på bilen är vår Opel Caravan, 1959 års modell. Foto: Gösta Eklöf

Det var med en välfylld bil vi lämnade Flen, redan 1959 bestod familjen av två vuxna och tre barn. Men vi kom inte längre än till Enköping, en sträcka på cirka åtta mil, innan det var dags för första stoppet, vi var hungriga. Lika traditionsbundet som amen i kyrkan var det att köra in på parkeringen vid Folkets Park, och där hivade mamma och pappa fram fläskpannkakor ur packningen som mormor skickat med oss. Trots att de nu var kalla så var det med god aptit vi slukade dem tills vi var mätta. På det här viset sparade vi ett antal kronor, vilket var välkommet, och vi var laddade inför det fortsatta äventyret.

Frisörsalongen är nedlagd, men den fina skylten sitter kvar på fasaden.

På väg ut ur Enköping ser vi Hettemarks konfektionsindustri på höger sida och en frisörsalong på den vänstra, i en källarlokal. Båda är borta idag, men man har i alla fall låtit spara skylten för frisörsalongen, även om neonslingorna är borttagna. Kanske för att vi idag tänker efter innan vi utplånar det förflutna, det kan vi annars aldrig få tillbaka. Sedan länge är både frisörsalongen och Hettemarks borta, i det förstnämnda är det ett antikvariat och på Hettemarkshuset har det byggts ett par bostadsvåningar.

Färden fortsätter och vid Simtuna kyrka passerar vi en vägkrog och en Shell-mack. Macken öppnade 1946 och drevs ända fram till 2008, idag är både Shellmacken och vägkrogen nedlagda, även om den 2016 ersattes med en obemannad station. Under bilismens guldålder, 1950- och 60-tal, fanns även på platsen en Gulf-mack och som om inte det skulle vara nog, nära nog vägg-i-vägg med Shell fanns dessutom en Esso-mack. Vi går in för landning på Salarakan som löpte spikrakt genom landskapet i över tre kilometer, och därmed en plats för hastighetsrekord, något som vi inte var ute efter. Men här var bilhandlaren Gert Kaiser, 1955, först i Sverige med att avverka den flygande kilometern i över 200 km/tim, i en Porsche Spyder 550, en likadan bil som James Dean körde ihjäl sig i samma år på hösten.

Lunchrast vid Elgå, Femunden. Motorhuven utgör ett perfekt bord för pappa Gösta och hans pojkar.

Som brukligt förr i tiden gick riksvägarna genom tätorterna, skulle man till en ort följde man vägen till skillnad från idag med kringleder som man måste vika av från för att ta sig in till citykärnan. Vår färd fortsätter norr om Sala där vi som är klämda, som i ett skruvstäd, mellan järnvägen på vår högra sida och sjösystemen åt vänster. Att stanna vid grillkiosken i vägkorsningen som leder in till Silvköparens bad och camping var inte att tänka på för en barnfamilj med knapert i plånboken, och mormors fläskpannkakor ligger fortfarande stadigt i magen.

Porten till Dalarna

Det är livfullt i baksätet, där vi bland ägnar oss åt att räkna våra reskassor om och om igen, precis som om det skulle bli mer ju mer vi räknade. Utanför bilfönstren susar skogslandskapet förbi, ibland förgyllt med något enstaka hus eller rentav bondgård Min syster, som var yngst och därmed minst, fick alltid sitta i mitten, och under de första resorna var hon så kort i rocken att fötterna inte ens nådde ner till kardan. Nästa stopp brukade bli ”Porten till Dalarna”, som vi i alla fall kallade Brovallen. Platsen ligger som på ett näs med två små sjöar på vardera sidan. Här skall vi göra nödvändiga behov och pappa som är den ende i bilen med körkort, skulle sträcka på benen. Här fanns en kiosk. Vi köpte ofta något litet gott, måhända för att vi skulle hålla oss lugna, det var många mil kvar. Kiosken brann ner i början på 1980-talet. Det var också obligatoriskt att fotograferas vid dalahästen, antingen på eller bredvid beroende på ålder, pappa var ju fotograf och att ta bilder fanns i blodomloppet. Jag har ingen skarp minnesbild av någon djurpark här, möjligen några påfåglar, men en liten sådan fanns faktiskt på västra sidan av vägen med en del djur. Man hade till och med ett par björnar där, varav en rymde 1961, en händelse som blev riksbekant och satte Brovallen på kartan. Djurparken lades ned redan 1965 efter allt hårdare krav från veterinärstyrelsen.

Dalahästen vaktade porten till Dalarna i Brovallen

Minns ni radioprofilen CG ”Hejsan, hejsan” Hammarlund och hans bilhjälmskampanj i Sveriges bilradio”? Det skulle omsättas i verkligheten hos oss. Mina laglydiga föräldrar satt med den pepitarutiga hjälmen på sina huvuden, precis som min äldre bror. Däremot hade jag och min syster, som vara mer trotsigt lagda, i en ridhjälm respektive mc-hjälm, hon hästintresserad och jag tyckte nog det var högre ballfaktor helt enkelt. Min hjälm var Ferrariröd och det såg ut som om jag kört in skallen i en tomat. Inte konstigt då att bilrutorna var utrustade med hemmasydda gardiner, fästade med vita, krokförsedda, spirallinor som fästes i en ögla som pappa skruvat in i plåten. De var främst till som solskydd, men samtidigt ett skydd mot insyn där vi satt i våra olika hjälmar.

Artikelförfattaren, här 12 år, gick med på att ha bilhjälm om han slapp den pepitarutiga och istället fick ha en Ferrariröd av mc-typ.

Under tak

Resan gick vidare och genom att riksvägen bokstavligen drogs genom alla samhällen blev resan för oss små än mer intressant, det fanns alltid något att titta på. Vägen slingrade sig som en orm genom landskapet och utanför bilfönstret minns jag landsvägskiosken och OK-macken i Karlbo om jag minns rätt. Vi slickade stationshuset i Krylbo för att strax därefter komma in i Avesta där vi åkte rakt genom centrum, alltid lika förundrade över det moderna Aalto-huset med sin vackert blåemaljerade fasad.

Alvar Aaltos ”blå hus” i Avesta var en stor turistattraktion. Foto: Gösta Eklöf

Vi gjorde vad jag minns inga speciella stopp, vårt mål låg alldeles för långt bort för det, utan fortsatte i lagom fart tvärs genom Hedemora som ligger som en utdragen seg råtta på en rullstensås. Pappa berättar i bilen hur han och mamma flera gånger varit och sett på TT-loppet i Hedemora (som kördes sista gången 1958. En minnessten i södra kurvan erinrar om dessa folkfester).

Innan vi nådde Säter passerade vi det gamla barnsanatoriet i Tjärnan, en koloss som låg på vänstra sidan om riksväg 70 när man färdades norrut, dessutom hade vägen en annan sträckning än idag. Numera är det är ett rätt förfallet ställe, men verksamhet finns det ändå, låt vara att det rör sig om paintboll och strid i bebyggelse. Genom Säter är det mest minnesvärda nog Säters väveri med sin tandiga tegelprofil på fasaden, ett väveri som lades ned i slutet av 1980-talet. Jag minns också den gamla träbyggnaden för Segebaden-pulkorna, ett företag som grundades 1893 och som började tillverka den klassiska träpulkan 1929. Säterfabriken har lagts ned men pulkorna fortsätter att tillverkas på Frösön sedan 2010, och där har man tagit bort plastpulkorna som fanns i sortimentet när man tog över.

Ett annat välkänt företag var yxfabriken som etablerades 1903 och lades definitivt ner 1966. Idag huserar biografmuseet i byggnaden med Sveriges första OB-buss bland attraktionerna.

Efter Säter sitter vi spända i bilen och väntar på ”stupet”, Solvarboravinen, och det är med andan i halsen vi tittar ner i bråddjupet när vi rullar över bron - i lite lägre hastighet för att vi skall hinna se ordentligt. Via Gustafs når vi så småningom ut på Tunaslätten där vi på långt håll ser spiran på Stora Tuna kyrka välkomna oss till Borlänge. Kyrkan byggdes med föresatsen att bli domkyrka, därför så stor, men så blev det aldrig. Vi var aldrig på kyrkogården även om en rad kända personer är gravsatta där, kanske de främsta är flera ur familjen Björling med Jussi i spetsen, samt en minnessten över Johan Olov Wallin som ju var bördig från Stora Tuna fast gravsatt på Norra begravningsplatsen i Solna.

Den klassiska Segebaden-Bergpulkan från Säter tillverkades en tid i plast.

Det hände någon gång att övernattning skedde redan i Borlänge, en gång som jag kommer ihåg var när vi hade fel på bilen och pappa skulle stanna kvar över dagen, alltmedan resten av familjen tog bussen på slingriga vägar genom byarna till vårt resmål. Blev det övernattning var det Gylle Motell som gällde, där pappa körde in bilen under tak utanför rummet enligt klassisk motelldesign, och vi kunde packa ur och bära in regnskyddat. Vad jag minns så bokades det två rum, ett för föräldrar och lillasyster, och ett för mig och storebror.

Motell Gylle i Borlänge där det hände att Flenborna övernattade.

Inte ens halvvägs

När hjulen fortsätter att rulla norrut så förändras landskapet utanför med de blånande bergen, som är så typiska för Dalarna, och allt fler timrade hus. Det är en rejäl nedförsbacke till Dalälven norr om Borlänge innan vi når fram till Gimsbärke där vi brukade stanna vid Rastastugan för att fika eller köpa glass. Krogen öppnade 1955 och har haft ett antal ägare under åren. Den blev verkligen känd 1982 då Peter Carlsson, ni vet han med ”Blå Grodorna”, gav ut reggaelåten ”Rastastugan” på singel, fast då med bandet ”No Krusing Boys”, inspelad på Sveriges Radio/Dalarna.

Peter Carlsson i Gimsbärke blev rikskänd 1982 med låten No krusing boys.

På den fortsatta vägen passerar vi de små pittoreska samhällena Djurmo, Djurås och Gagnef i typisk dalastil med husen hopträngda som i klump. Snart är vi framme vid skylten som visar till byn Gräv, och den har vi väntat på. Med Göteborgshumor i baksätet skall det kommenteras med typ ”visst kan vi göra det, ge oss en spade bara”. Det gäller, på alla upptänkliga sätt, hålla humöret uppe i bilen, det är långt kvar.

I Insjön fanns på 1970-talet Masens väveri

Men så mycket längre kommer vi inte, när vi når Siljansbygden söder om Leksand i höjd med Insjön – Häradsbygden drog pappa alltid hårt i handbromsen. Det fick räcka som dagsetapp, nu fanns det viktigare saker att göra än att köra bil, ett besök på ”Clas-Olle” var det som gällde, oavsett om det fanns anledning eller inte. Kanske en sväng in på Bröderna Tysklind också, alltmedan mamma tog tillfället i akt att besöka Insjöns- eller Masens väveri.

Insjön 1980 med krockad Volvo Amazon och OK-mack.

Clas Ohlsson startade 1918, men han hade erfarenhet av företagande genom att äga cykelverkstaden Spax kammare i byn Sätra. År 1972 fick Clas Ohlsson sitt nya huvudkontor. Insjöns väveri startade 1947 och grundades av Ivar Hollstein, och båda är som bekant välmående företag än idag.

Vid infarten till Insjön låg också en ganska stor OK-mack (Oljekonsumenterna), som börjat som en kooperativ förening 1949 under namnet IC (Inköpscentralen), men som bytte namn till OK 1963. Anläggningen lades ner 2005, trots att den varit obemannad de sista åren var den inte lönsam. Idag är det loppis på den platsen. Precis innan vi åker över Dalälven kommer jag ihåg företaget Insjöstegen, kanske för att de hade en stege på byggnaden. Företaget startade 1963 och drivs än idag vad jag förstår fast på annan plats.

Övernattade gjorde vi flera gånger på STF:s vandrarhem i Källberget mellan Häradsbygden och Leksand eller på Insjöns camping, vi köpte en liten campingvagn 1965. Den levererades som en byggsats, där all inredning medföljde och monterades av pappa, allt för att hålla nere kostnaden. Hur vi fick plats alla fem i den är en gåta, i alla fall om man jämför med dagens lyxvagnar. Vi löste det med att pappa och mamma, med lillasyster emellan, låg i änden med matbordet, som kunde fällas upp, sedan arrangerades sofforna om till en dubbelsäng. Min storebror låg i vagnens främre soffa och jag själv i en överslaf ovanför brorsan, som pappa fixat till, med takets rundning precis ovanför skallen. Det gick alldeles utmärkt, kraven var inte så stora på den tiden.

Lång dags färd

Nästan mittemot STF:s vandrarhem fanns Rutebo keramik, som drevs av ett sörmländskt par som vi kände. De hade etablerat sig i Skebokvarn utanför Flen, men redan 1956 startat om i Häradsbygden. Här blev det ofta en kort påhälsning både på upp- och nerväg. Idag har verksamheten sedan ett par decennier helt upphört, först dog maken 1971, men hustrun drev det vidare till 1985, därefter sonen till 2003, sedan har stället successivt förfallit. Det såldes på exekutiv auktion och i juni 2023 kunde man läsa att den nye ägaren fått rivningsbeslut på butik och verkstad, men att det lilla boningshuset bakom butiken skall renoveras.

Rutebo keramik drevs av bekanta från Sörmland.

Färden gick vidare in mot Leksand och vi passerar Moskogen, som på den här tiden var ett populärt ställe för fordonsburen ungdom, det vi senare kom att kalla raggare, och de kunde komma så långväga ifrån som Stockholm. Vi hade inget ärende dit utan fortsätter in i Leksand. Vid det södra brofästet över Dalälven minns jag att det låg det en Shellmack, idag är den borta sedan ett antal år. Efter mackepoken blev det loppis i en närliggande byggnad, men idag är allt rivet, det brukar bli så med förflutenhetens hus som inte uppfyller dagens standard eller är för dyra att anpassa till dagens norm.

Nystartade som vi var för dagen hade vi ingen anledning till stopp i Leksand, dessutom var vi oftast självförsörjande i bilen när det gällde fika, samtidigt som vi sparade en slant genom att inte stanna. Strax utanför Rättvik har vi på vår vänstra sida ytterligare ett gammalt sanatorium i Utby. I Gärdebyn semestrade varje sommar ägaren av leksaksaffären Basaren i Flen, så stället var bekant innan Evert Sandin (1932 – 2015) gjorde orten känd genom Gärdebylåten 1968. I Rättvik kunde det ibland hända att vi smet in på det klassiska Fricks konditori om vi låg bra till i tid och tyckte att ekonomin tillät det. Fricks konditori startade redan 1950 i Nedre Gärdsjö av de Kristianstadsbördiga bröderna Kjell, Per-Åke och Lawe Frick, flyttade efter en brand i bageriet till Vikarbyn och sedan till Hjertnes Café på Storgatan i Rättvik innan man 1958 öppnade i de lokaler som man har än idag vid Torget. Kanske blev det också en avstickare till Nittsjö keramik med sina utsökta produkter, men smakar det så kostar det.

Väl framme i Mora var det dags att tanka, nu blev det glesare mellan bensinstationerna förklarade pappa bestämt. Vi passade också på att titta in några gånger på Mora-Nisses Sport, inte nödvändigtvis för att vi behövde något, men det var en kittlande känsla i magen att bara se denne legend, och höra hans sjungande dalmål. Han grundade sin sportfirma tillsammans med en kompanjon redan under skidkarriären 1946 och blev sin egen 1956. Mora-Nisse drev sin affär till 1979 då den såldes, men han jobbade kvar på deltid ytterligare tre år innan det var dags för pension fullt ut.

Strax innan Åsen har man denna fina utsikt över Österdalälven. Här tog vi en fikapaus både på upp- och nervägen. Utsikten över älven hade försvunnit om lokalbefolkningen inte kämpat för sin älv. Kampen vanns 1998 efter 20 års strider, och då var till och med Anna Lindh här i sin roll som miljöminister. Bilen är vår Opel Caravan, 1964 års modell. Bilden tagen februari 1965. Foto: Gösta Eklöf

Uppförsbackar

I Gåsvarv handlade vi ibland i landsvägskiosken, som sedan länge är nedlagd. Efter kioskepoken var det här ett tag en pizzeria, men inte heller den var lönsam så numera är det ett bostadshus på platsen. Älvdalen passeras med dess sista utpost i form av Sven Larssons herrmode, en butik som finns kvar än idag, även om du nu får ringa ett mobilnummer för att få betjäning. Vid Åsen stannade vi både på upp- och nervägen för att njuta av den vackra utsikten över Österdalälven, en utsikt som kunde ha försvunnit om man inte fört en envis kamp i Älvdalen. 1998 kom dåvarande miljöminister Anna Lindh upp och kunde meddela att regeringen beslutat att inte tillåta mer vattenkraftverk i Älvdalen, tjugo års kamp var över.

En sista utpost i Älvdalen, Sven Larssons herrkläder, en butik som öppnade redan 1904, och som funnits i detta hus sedan 1920, med ombyggnad 1955. Sedan 1975 är det barnbarnet Leif som driver butiken, visserligen obemannad, du måste ringa hans mobil. Bilden tagen 2002. Foto: PG Eklöf

Trängslets kraftverk byggdes för Stora Kopparbergs Bergslags AB under åren 1955 – 1960 för att klara det ökade elbehovet i bolagets sågverk, massaindustrier och smältverk. Österdalälven hade här en besvärlig passage genom landskapet varför det redan innan fanns en flottningstrumma. Här står mamma med barnaskaran och blickar ut över trumma och dammen i juli 1963. Foto: Gösta Eklöf

Strax efter avtagsvägen till Trängslet kommer man till Rytterbygget. Där låg förr en GULF-mack, nedlagd sedan länge även om byggnaden finns kvar, men pumpen är borta (oktober 2022). Den här bilden togs 2001. Namnet GULF kommer sig av att ursprungskällan, som hittades 1901, låg i Spindletop mellan Houston och Mexikanska Golfen, och vips var namnet givet. Foto: PG Eklöf

När vi passerar vägen till Trängsletdammen, byggd 1955-1960, börjar det verkligen gå uppåt. Vi glider förbi Gulf-macken vid Rytterbygget, vars lilla byggnad står kvar, men Gulf-skylten är borta. Strax innan Särna ser vi i fjärran Städjan torna upp sig i nordost, innan vi med uppspärrade ögon stirrar ut bakom gardinerna för att få en skymt av stridsvagnshindret vid den norra utfarten. Egentligen är det en skans med namnet Skans 211 som byggdes under kriget när Norge var ockuperat, omfattande cirka 170 värn vilket gör den till en av Dalarnas största, ty stridsvagnshindret är ju mer eller mindre värdelöst om det inte försvaras. I början på september 2022 utsåg Länsstyrelsen Dalarna platsen som fornminne, vilket ger den ett lagstadgat skydd.

Strax norr om Särna finns detta stridsvagnshinder, som utgörs av 1650 granitblock från Bohuslän, där varje block väger över tre ton. Efter ockupationen av Norge var man beredd på anfall in i Sverige, så vintern 1941 påbörjades bygget av detta, och stod klart hösten 1942. För att försvara hindret byggdes det skansar och löpgravar runt. Själva vägen omgavs av två kraftiga ”grindstolpar” i betong där man körde in tre rejäla stålbalkar för att spärra. Stolparna borttagna, hindrade snöröjning. Bilden tagen 2020. Foto: PG Eklöf

Varje ort med självaktning skulle ha sin biograf, och det gällde även Särna. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett den ”aktiv”. Byggnaden finns kvar 2022, bilden dock tagen september 1998. Foto: PG Eklöf

Några mil efter Särna når vi civilisationens sista utpost Idre, och det är dags att fylla upp tanken igen. Visserligen fanns det då en Gulf-mack vid Gunneborg, bara dryga halvmilen från Grövelsjön, men pappa anser att det är nu det gäller, och då får det bli så. Grusvägen började efter bron över Storån i Idre, stänkskydden släpar i gruset med fulltankad bil och fem personer med packning. Vi spanade efter renar, vi var ju i Sveriges sydligaste sameby.

Bilen fick bekänna färg i den långa uppförsbacken efter Idre, pirret i magen steg, nu var det inte långt kvar, på vägskyltarna kan vi läsa Höstsätern, Vassbo, Floåsen, Gunneborg och Sågliden innan vi når Storsätern där vi välkomnas av det tjusiga vattenfallet. Här fanns Hjördis Livs, idag Fjällbua, samt Bruno Westerdahls (1923 – 1999) kiosk, idag Renbiten, och ett postkontor i huset bakom kiosken. Här kunde vi proviantera, köpa glass och vykort för att skicka hem till farmor, morfar och mormor.

ICA-butiken i Storsätern som vi handlade vår mat i under vistelsen i Grövelsjön, kallades också Hjördis Livs efter innehavaren. Framför butiken står till vänster en VW Typ 1, troligtvis modell 1960, till höger en Typ 1 1955-58. Bilden tagen 1964. Foto: Gösta Eklöf

Bruno Westerdahls kiosk i Storsätern, här kunde man köpa de vanliga kioskvarorna och sameslöjd samt renfällar och renhorn. Bakom kiosken var det ett postkontor och bostad. Kiosken drevs till 1992, idag har Renbiten verksamhet där med samiska produkter, mestadels från Idre sameby. Bilden är tagen 1966. Foto: Gösta Eklöf

Öppna landskap

Vi tar 90-graders kurvan vid Storsäterns Fjällhotell och stånkar upp längs Grövlan. Nu var det nära och spralligheten i baksätet visste inga gränser. Så, som genom en rörelse med ett trollspö öppnar sig landskapet, sagolikt och storslaget. Även om vi inte lärt oss namnen på fjällen till att börja med, så blir de småningom våra bästa vänner för utflykter, upplevelser och välbefinnande, Jakobshöjden till höger och snett till vänster Sjöhöjda och Salsfjället. Som ett blått emaljöga i dalens botten ligger sjön och vid dess hitre ände, sydspetsen, ligger Sjöstugan, som oftast var målet för vår resa. Sjöstugan etablerades 1948 med makarna Jacob (1907 – 1973) och Anna (1919 – 2001) Jacobsson vid rodret, där man serverade kaffe, våffla med hemkokt hjortronsylt och vispgrädde. De hade även boende till uthyrning, både i lägenheter eller stugor. Efter makens död 1973 drevs verksamheten vidare av hustru Anna med biträde av äldsta dottern Elisabeth som i sin tur tog över huvudansvaret 1984 tillsammans med sin make Sven-Erik. Serveringen fortsatte fram till 2008, efter det blev det ett tioårigt uppehåll innan barnbarnet Erik återupptog det, möjlighet till boende har funnits hela tiden. En fika här är ett måste vid varje Grövelsjöbesök, och ett sätt att profilera sig är att alla som gått Vita eller Gröna Bandet får fika gratis. Vitt eller grönt beror på om man gått Treriksröset – Grövelsjön på skidor eller vandrat, en sträcka på cirka 145 mil. Alla som gjort det får även sitt namn vid Grövelsjöns Fjällstation.

I Sjöstugans boenden var vi för det mesta, och så är det fortfarande för mig när jag återvänder, jag vill jag helst bo i det rum vi oftast hyrde. Det bidrar säkert till min lycka när jag är i Grövelsjön, även om åldern har tagit ut sin rätt, jag har betydligt svårare att ta mig upp i överslafen, men det kan jag stå ut med.

Under årens lopp blev det en del andra boenden, dock aldrig STF:s Turiststation, den låg utom räckhåll för oss ekonomiskt. Vi bodde istället några gånger i Storsäterns gamla skola hos makarna Anna (1916 – 1972) och Bertil Persson (1914 – 1992), men även i något som kallades farfarsstugan som hade bebotts av Jacobs pappa, mera känd under namnet Grövel-Jakob. Han var den förste i släkten Jacobsson som etablerade sig i Grövelsjön i mitten på 20-talet.

I den gamla skolan i Storsätern bodde makarna Anna och Bertil Persson, samtidigt som de hyrde ut skolsalen till gäster. Där bodde vi flera gånger. Här stoltserar vi med mamma till höger i februari 1963 med ett stort älghorn från en fällning Bertil gjort. Under flera år innehade han rekordet på slaktvikt. Foto: Gösta Eklöf

Här står jag vintern 1990, med samme man och samma älghorn på förstukvisten till skolan där Bertil bodde kvar ensam efter hustruns bortgång 1973. Borta var uthyrningen, men han nyttjade ändå inte salen, drygt att hålla värmen i den. Foto: Aina Eklöf

Olika bilar blev det

Det var framför allt under 60-talet som familjen åkte till Grövelsjön, både sommar som vinter, det var lättare att få med sig mindre barn än studsiga tonåringar.

Några olika fordon hann med andra ord passera revy under tiden som familjen hängde ihop. Den första bilen 1958 var en Volvo PV 445 – GP, i folkmun kallad Volvo Duett, av 1956 års modell med chassinumret 816. Två dörrar förutom de bakre gaveldörrarna, färgen var grå och vit och vår årsmodell hade en motoreffekt på 51hk. Den var en så kallad ”firmabil”, eftersom pappa förestod en fotoaffär i Flen, Södermanland, och bilen var rymlig nog för att ”hämta varor” i Eskilstuna där huvudbutiken och ägaren fanns. Namnet Duett kommer från Volvos tanke om att använda den både som yrkes- och fritidsbil. Modellen lanserades 1953, med delad framruta, och produktionen pågick till 1969, men från 1960 med hel framruta. Totalt producerades drygt 97 000 Duetter.

Det stod alltid en visit i Norge på programmet för vår vistelse i Grövelsjön, och här är vi på väg mot Elgå vid sjön Femunden. Mindre vägar bara belagda med grus, och rätt ofta med vandrande getter också. Bilen är en Vauxhall Victor, 1971 års modell som tog över som firmabil våren 1972, med 94 hästkrafter under huven. Innan de nya registreringsskyltarna kom hade den D 91159. Bilden tagen 1974. Foto: Gösta Eklöf

Camping vid Femunden 1958.

Duetten hade för mig tjänat ut redan 1959 och tidigt 1960 bytte firman till en ny, marinblå Opel Caravan, 1959 års modell och med en hästkraft mer än duetten, alltså 52 hk under huven. Den saknade bakdörrar, allt i syfte att smidigare fälla ryggstödet och få ändå större lastutrymme, bra för hämtning av varor i Eskilstuna. Det bekom oss inte så mycket, vi var små och kattsmidiga alla tre.

Den här bilden är mest med för att visa en av bilarna som tog oss till Grövelsjön, en Opel Caravan av 1964 års modell, med 60 hästkrafter och påkopplad Hebyvagn, köpt som byggsats i mars 1965 (vi har kvittot kvar). Här är vi i Grövelsjön med Salsfjället bakom oss. Bilden tagen 1968. Foto: Gösta Eklöf

På hösten 1964 var det dags för bilbyte igen, det blev en helt ny Opel Caravan av 1964 års modell, ljusblå den här gången och även den med bara två dörrar, men med hela 60 hk i motorn. Den sista firmabilen som vi använde var en Vauxhall Victor Stationsvagn som införskaffades våren 1972. Den var också helt ny, 1971 års modell, men nu utrustad med fyra dörrar, och det taktade bra med att vi också vuxit. Motorn styrka studsade nu upp till hela 94 hk.

En något mer vuxen syskonskara nedanför Sjöstugan i Grövelsjön 1978 med en liten Opel Kadett 1972 som fick dra Hebyvagnen från 1965. Jag i den idag ikoniska ”Stenmarksmössan”. Foto: Gösta Eklöf

Den sista bilen som tog mig och pappa dit, vi hade vuxit och hela familjen hade svårt att samlas, var en Opel Kadett B från 1972 som införskaffades privat efter ett dödsbo 1977. Vi tunnades ut i familjen, men bland annat förde tiden med sig för mig som ”hurtbulle” att jag kom till Grövelsjön, åtminstone med pappa. Under några år under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal deltog jag i skidloppet ”Raid-Norwegia - Swecia”, ett långlopp på 110 kilometer över två dagar med start i Drevsjö i Norge och målgång i Särna med etappmål och övernattning i Idre. Efter målgång första dagen besökte vi alltid Sjöstugan i Grövelsjön, dels för att hälsa på gamla bekanta som fortfarande drev serveringen, dels för att äta frasiga våfflor med hjortron och vispgrädde.

Hela familjen framför Sjöstugan i Grövelsjön där det serverades kaffe eller saft tillsammans med våffla toppad med hjortronsylt och grädde. De erbjöd från 1948 även boende. En verksamhet som idag drivs av ett barnbarn. Vinkeldelen till vänster tillkom 1960. Bilden tagen påsken 1966. Foto: Gösta Eklöf

Jag längtar stenarna där barn jag lekt

Jag tror att vad vi än gör som barn kommer det att etsa sig fast i vårt dna. Mina besök har fortsatt under åren i olika familjekonstellationer, med kärlekar eller helt själv, och idag har det blivit närmare 60 - talet visiter. Förmodligen gjorde min mor sitt sista besök hösten 2019, drygt 91 år gammal, därefter kom en pandemi emellan med självisolering och förlust av muskler som gjort det svårt med rörligheten, och till det kommer en ständigt tickande stigande ålder.

Vår knuttimrade lekstuga med karusell i Flen stod klar våren 1966, som förlaga använde pappa bilder som han tagit sommaren 1960 då man i Grövelsjön byggde till Sjöstugan. Foto: Gösta Eklöf

För alla i familjen har en resa till Grövelsjön varit det bästa vi kan ge varandra, det har blivit vår oas eller paradis om ni så vill, där vi kopplar av, njuter, minns tillbaka eller bara är.

Det lär till och med ha varit så under första hälften på 1960-talet att vi varit en vecka på Öland för att pappa tyckte vi borde byta miljö. När vi kommer hem till Flen frågar jag: ” När skall vi åka på semester?” Vi har ju precis kommit hem från semestern svarar någon av mina föräldrar, varvid jag svarar: ” Vi skall åka till Grövelsjön”.

Det är nog som Verner von Heidenstam skrev i dikten Jag längtar hem; ”jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”.

Grövelsjön med alla sina intryck och vägen dit kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, och jag hoppas att mina upplevelser har väckt minnen till liv hos dig som orkat läsa ända hit.

PG EKLÖF

1 oktober 2023

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.