Beltons bild av Ryssland:Putin leder en maffiastat
<
/p>
I Putins värld är Ryssland omgivet av fiender i väst som försöker förhindra en återgång till imperiets forna storhet av vilket Ukraina är en självklar del. Putin verkar systematiskt ha använt sig av envåldshärskarnas gamla trick; tillåta att medhjälparna skor sig olagligt på statens bekostnad men är därefter beroende av Putins beskydd.
Belton har verkat som Rysslandskorrespondent för Reuters och Financial Times med fokus på makteliten i Moskva och har därigenom kunnat följa hur Putin tillsammans med forna KGB-agenter steg för steg tillskansat sig makten för att slutligen koncentrera den kring sig själv. Boken är tillgänglig på svenska under rubriken: Putins krets, Maktkampen om det moderna Ryssland.
I Dresden under kalla kriget
I början av boken ger författaren en kort redogörelse om Putins förflutna, om hur han från första början vill ansluta sig till KGB och hur han efter studierna blir antagen till den eftertraktade organisationen och placerad i dåvarande Östtyskland, närmare bestämt i Dresden på ett kontor som hade till uppgift att organisera teknologiimporten till Ryssland av utrustning som belagts med exportförbud av västmakterna. Under denna tid lärde han sig tala perfekt tyska. En aning spekulativt låter författaren läsaren förstå att Putin i själva verket hade en annan funktion i Dresden, nämligen att verka som kontaktperson för de revolutionsromantiska terrororganisationer som härjade i väst, Rote Brigaden och Bader-Meinhof-ligan. Klara bevis framför författaren dock icke.
Perestroikan delade KGB i fraktioner
Efter denna korta introduktion övergår författaren till att beskriva hur den egentliga maktkampen inleds med att Putin blir förflyttad till Leningrad där han formellt blir utnämnd till vice borgmästare men bevarar hela tiden en parallell funktion inom KGB. Förflyttningen sammanfaller med perestroika- perioden då Michail Gorbatšov försöker modernisera Sovjetunionen. Inom KGB uppstår rivaliserande fraktioner som å ena sidan vill bevara de rådande förhållandena och å andra sidan räknade med att förändringar var förestående. Det blir ett myller av svåruttalade namn på otaliga personer man aldrig har hört talas om.
Det som slår mig här är hur lite vi vet om maktstrukturerna i Ryssland. Om man jämför med USA så är skillnaden uppenbar genom att enbart de tätt återkommande amerikanska presidentvalen ger en klar uppfattning om maktförhållandena i Amerika. De ryska politiska kändisarna inskränker sig vid sidan av Putin till Boris Jeltsin och Dmitri Medvedev samt några oliktänkande så som Aleksei Navalnyi och Garri Kasparov. Maktdelningen mellan den ryska presidenten, regeringen och de så kallade oligarkerna är ofta svårgreppad för att inte tala om presidentens förhållande till den lagstiftande församlingen, duman eller till den dömande makten. Orsaken till våra bristande kunskaper om de ryska maktstrukturerna måste delvis vara att landet självt inte aktivt bjuder på en öppen information än mindre på en öppen politisk debatt.
Utlandsnätverket
Ett synnerligen intressant avsnitt utgör beskrivningen av hur KGB:s finansieringskanal för utlandsoperationer ”försvann” 1991 efter kommunismens fall. Organisationen som leddes av Valentin Falin hade ett omfattande system av vänligt sinnade företag i väst som var kopplade till teknologiimporten av förbjuden utrustning till Sovjetunionen. Importen organiserades just via Dresden där Putin var stationerad. Företagen gjorde astronomiska vinster på denna trafik, vinster som sedan användes till att finansiera ”specialoperationer” i väst. Av någon anledning försvann alla handlingar om denna organisation, och ett flertal av organisationens ledare ”förolyckades” genom att falla från sina balkonger. Många upplevde detta som tragiskt.
Ohämmad svartabörshandel
Parallellt på hemmaplan i Ryssland liberaliserades ekonomin stegvis. Redan under Juri Andropovs tid insåg man att det kommunistiska systemet inte hade någon framtid utan måste backas upp av en privat sektor. Vad som stod till buds var svarta börsen som gavs fria tyglar, men under KGB:s överinsyn. Enligt författaren är det från denna tid som kopplingen till den organiserade brottsligheten härrör, svarta börsen som enligt definition är olaglig men trots det fick ett stöd av merparten av politbyråns medlemmar som själva skodde sig å det kraftigaste på denna handel.
Det är i detta skede som Mihail Hodorkovski kommer in i bilden som en av huvudorganisatörerna av denna svarta börshandel som i sin tur var kopplad till den utländska KGB-verksamheten som gick ut på att smuggla in högteknologi från väst. Författaren ger här en målande skildring av hur denna handel sedan slet sig ur kommunistiska partiets och Mihail Gorbatšovs kontroll vilket sedan ledde till gammalkommunisternas kuppförsök och slutligen Sovjetunionens och kommunistpartiets fall.
Vad som följde var imperiets sönderfall varvid Ryssland decimerades till sitt kärnområde under Boris Jeltsins ledning. En utdelning av statens egendom följde, där alla medborgare gavs delaktighet i egendomen medelst en äganderättssedel. Emedan hungersnöd och dyrtid rådde kunde fifflare från svartabörstiden, så som Mihail Hodorkovski för en billig slant köpa till sig dessa äganderättssedlar och därigenom kontroll över flera statliga bolag samtidigt som de grundade en uppsjö av privata banker. Det var första skedet i hur oligarkväldet uppstod i Ryssland.
Andra skedet kom i samband med det första fria presidentvalet. Situationen var kaotisk, statskassan var tom, statsanställda hade inte fått ut sin lön på flera månader och stödet för Boris Jeltsin var nere i sex procent. Något måste göras.
Statsbolagen i pant
Finansvalparna med sina banker föreslog då att de kan stötta statskassan genom lån mot att de får de värdefulla statsbolagen i pant sålunda att om staten inte kan betala tillbaka lånen så skulle bolagen säljas på offentlig auktion, och lånesumman därefter betalas tillbaka. Det var frågan om de statliga jättebolagen som exploaterade Rysslands råvaror så som olja, gas, kol, virke, gödsel, nickel och sällsynta jordalkalimetaller. Exporten av dessa råvaror utgjorde stommen i ryska statens inkomster. Arrangemanget räddade Jeltsin men efteråt hade staten naturligtvis inte råd att inlösa panten vilket ledde till att bolagen auktionerades ut.
De enda som hade pengar var återigen de som tidigare hade skott sig på svartabörshandeln. Nu kunde Mihail Hodorkovski köpa upp det jättelika oljebolaget Jukos för bara 150 miljoner dollar, ett bolag som var värt 1,5 miljarder. Allt gick för klubban, staten lyckades bevara äganderätten endast av oljebolaget Lukoil. Nu hade det verkliga oligarkväldet uppstått för nu satt de också på en politisk makt i och med att de kunde påverka statens inkomster. Författaren påpekar här dock; oligarkerna hade glömt två saker; sin tacksamhetsskuld till KGB och att äganderätten i Ryssland ingenting är värd utan uppbackning.
Korrupt vice borgmästare
Samtidigt gick Putin en annan väg. Som viceborgmästare i S:t Petersburg utvecklade han ett organisatoriskt samarbete mellan sin myndighet och den ökända kriminella ligan Tambovi som dominerade stadens hamn och oljeterminal. Företaget hade en nyckelposition när det gällde utskeppningen av alla råvaror, det vill säga just de produkter, vars produktion oligarkerna hade lagt beslag på. Putin strävade att knyta samman denna råvaruexport med finansieringen av det tidigare omfattande utländska KGB-nätverket som i tiderna byggts upp för att säkerställa teknologiimporten till Ryssland. I samband med denna verksamhet bevarade han sin starka koppling till sin forna arbetsgivare KGB och skaffade sig därigenom en kraftfull uppbackning.
Pålitliga eller opålitliga källor
Mycket av rekonstruktionen av maktkampsförhållandena som författaren beskriver i boken baserar sig på intervjuer av personer som varit i nära förhållande till de rivaliserande parterna eller deras anhöriga. Ofta refererar författaren till en icke namngiven medarbetare eller sekreterare eller uttryckligen en person som givit information på villkor att få vara anonym. Ibland refererar författaren till uttalanden som en inblandad påstås ha gjort men som senare förnekat.. På grund av att klara källhänvisningar saknas måste läsaren själv hela tiden själv överväga trovärdigheten i redogörelsen. Problemet är att olika kontrahenter i Kremls maktkamp gjorde allt för att dölja sina spår då de smidde sina ränker mot varandra.
Putin till Moskva
Hur som helst, författaren låter påskina att Boris Jeltsin ville förhindra sin värsta rival i presidentvalet; S:t Petersburgs borgmästare Anatoli Sobtšak att vinna valet. Uppgiften skulle ha påförts Putin trots att han var Sobtšaks kampanjledare. Valet utföll också till Jeltsins fördel och Putin skulle som tack för sin förrädiska insats ha fått förflyttning till Moskva. Jeltsin hade upplöst sovjettidens underrättelsetjänst KGB i fyra delar varav en organisation som betecknades FSB fortsatte med nästan samma verksamhet. Putin blev placerad i FSB:s ledning, något som retade flera av gamla linjens generaler oerhört.
Jeltsin behöver hjälp
Maktkampen fortsatte dock, gammalkommunisterna som ännu var starkt representerade i duman ville bli av med Jeltsin som de beskyllde för att ha upplöst Sovjetunionen. De tänkte använda sig av det material som riksåklagaren Juri Skuratov hade kommit över som visade att familjen Jeltsin förfogade över ett företag benämnt Mabetex som slussade över statliga medel åt familjen. Saken uppmärksammades dock inom Jeltsins inre krets där beslutet fattades att Skuratov måste röjas ur vägen.
Med tillhjälp av en smygfilmad komprometterande video lyckades detta delvis men skandalen läckte ut på andra vägar och familjen Jeltsin kände sig hotad. Därtill började Boris Jeltsins hälsa allvarligt att vackla. Familjen sökte febrilt efter en person som kunde skydda dem för att hamna inför riksrätt. Valet föll på Vladimir Putin som man upplevde som en lojal, grå medarbetare känd för att samvetsgrant och effektivt utföra allt som han beordrades att göra.
Författaren redogör utförligt för händelseförloppet där det igen vimlar av namn på personer som var inblandade i denna palatsrevolution som resulterade i att Putin blev utnämnd till premiärminister, det vill säga i praktiken till rikets andre man. Putin hade gjort ett jätteskutt framåt i sin karriär. Fördelen, trodde man, med att välja den tämligen okände Putin till premiärminister var att han skulle väcka minsta möjliga uppmärksamhet och lätt bli godkänd av dumans majoritet. Därtill upplevde man honom som så obetydlig att man lätt kunde byta ut honom så snart förhållandena lugnat ned sig. Vad man inte insåg var att man tagit fan i båten.
Höghus i Moskva sprängs
Här följer bokens kanske ruskigaste episod, återigen förknippat med ett myller av inblandade personer. Putin blev alltså Jeltsins ställföreträdare och hans uppgift var att rädda ”Jeltsins revolution” från att kommunisterna skulle ta tillbaka makten. Samtidigt skulle han rädda familjen Jeltsin från riksrätt som Jevgeni Primakov drev på. Primakov var Jeltsins starkaste motkandidat i följande presidentval. Jeltsin hade dessutom trasslat in sig i stridigheterna i utbrytarrepubliken Tjetjenien, kriget gick dåligt och resulterande bara i en strid ström av döda ryska soldater.
Vad som nu hände har debatterats ända in till denna dag. Tre höghus i Moskva blev utsatta för nattliga bombdåd som kom husen att rasera resulterande i över 300 döda. Dåden förklarades som tjetjenska terrordåd vilket enligt myndigheterna befullmäktigade den militära ledningen att anfalla Tjetjenien med full kraft. Putin ledde själv insatsen och lät sig maximalt exponeras i massmedia under denna ”specialoperation”. TV- kanalerna gjorde Putin till en nationalhjälte och hans popularitet steg markant samtidigt som Tjetjenien bombades sönder och samman. Alla som ville närmare undersöka bombdåden i Moskva tenderade att avlida eller bli anklagade för något brott med fängelsestraff som följd.
Jeltsin överlät makten
Putins popularitetsuppsving gjorde att grupperingen ”Enade Ryssland”, som Putin understödde, vann valet till statsduman i december 1999. Detta ledde i sin tur till att Primakov drog sig ur presidentspelet och övergick till att understöda Putin istället. I sitt nyårstal överlät Jeltsin officiellt presidentmakten åt Putin fram till följande val som hölls i mars år 2000. I detta val blev Putin vald redan i första omgången. Putin hade nått den högsta makten men mången frågade sig om det var värt priset av 300 oskyldiga Moskvabors liv och ett sönderbombat Tjetjenien. Familjen Jeltsin fick sin juridiska immunitet men tilläts inte lämna landet, och när Boris Jeltsin ringde upp för att gratulera Putin till valsegern lät Putin meddela att han inte hade tid att tala med Jeltsin.
Avpollettering av oligarkerna
Författaren ger i det följande en rätt vidlyftig beskrivning av vilka personer som omgav Putin i Kreml strax efter att han tagit över presidentämbetet. 0ligarkerna levde då ännu i den föreställningen att de var de som satt inne med den politiska makten och tog helt sonika upp frågan vem som skulle utses till presidentkandidat till 2004 års val. Putin uppfattades av oligarkerna som något temporärt som man måste ta till för att reda upp Jeltsinhärvan. Putin och i synnerhet de forna KGB-männen i hans inre krets upplevde däremot oligarkerna som samhällsparasiter som förr eller senare måste fråntas allt politiska inflytande.
Putin förödmjukad
Misstron mot väst återkom redan under Jeltsins tid då Nato flyttade fram sina positioner till de forna östblocksländerna, samtidigt som Ryssland vägrades medlemskap i denna försvarsorganisation vilket tydligt signalerade att organisationen var riktad mot Ryssland. I början av sin mandatperiod försökte Putin vänslas med George W. Bush men detta fick ett abrupt slut år 2002 i och med att Bush ensidigt sade upp ABM-avtalet som var ägnat att begränsa kapprustningen. Enligt författaren var detta något som fick Putin att känna sig förödmjukad och därefter utgå ifrån att förhållandena mellan Ryssland och västmakterna alltid kommer att präglas av ett misstänksamhet, och att tövädret som rådde mellan USA och Ryssland under Jeltsins tio år vid makten hänsynslöst missbrukades av väst för att flytta fram sina positioner så mycket som möjligt.
Först massmedia, sedan makten
För Putin var det klart från första början att oligarkernas politiska inflytande måste elimineras och detta måste ske genom att deras inkomstströmmar måste strypas. Det gällde oljeindustrin som de kommit över under Jeltsinperioden. Det gällde då framförallt industrijättarna Lukoil, Jukos, Rosneft och Surgutneftegaz. En praktisk fråga måste dock lösas innan man satte i gång att förstatliga oljebolagen. Det var elimineringen av oligarkernas egna TV-nyhetskanaler som var mäkta populära. Framförallt gällde detta Boris Berezovskis ORT-kanal och Vladimir Gusinskis NTV-kanal samt Media Most.
Nyckeln till projektet gick ut på att först ta över åklagarämbetet och därefter genom fingerade anklagelser tvinga Berezovski och Gusinski att överlåta sina kanaler åt staten (Putin) och därefter använda åklagarämbetet till att framförallt genom påstådda skattebedrägerier tvinga oligarkerna att en efter en ge upp sin egendom åt staten. De tidigare så mäktiga oligarkerna tvingades nu att inta en undanskymd politisk roll om de inte tvingades i landsflykt eller till och med råkade i fängelse så som Mihail Hodorkovski. Putin gav här prov på total kallsinnighet. Oligarkernas makt knäcktes men till priset av det fria ordet och ett oberoende åklagarämbete, kort och gott, man hade tagit ett rejält steg tillbaka mot det forna sovjetsamhället.
Agerade tafatt
Bara i ett fåtal tillfällen visade Putin villrådighet i sin ledning. Ett exempel var hur han agerade eller egentligen hans uteblivna agerande i samband med den fruktansvärda olyckan där atomubåten Kursk sprängdes itu av sin egen torped varvid besättningen på 118 man omkom. Ett annat exempel var hans tafatta agerande i oktober 2022 i samband med gisslandramat i en teater i Moskva där terrorister först tog över 900 åskådare som gisslan. Vid fritagningen visade sig en gas som användes för att söva terroristerna vara giftig som ledde till att 115 personer i publiken dog. Putin lyckades här dock vända händelsen till sin favör som ledde till att hans popularitet steg till 71 procent och som nästa år i december 2003 ledde till att hans understödsparti ”Enade Ryssland” fick majoritet i duman som därigenom blev ett ”gummistämpelsparlament” och gjorde Putin till i praktiken enväldig. Senare efterforskningar som visade att hela operationen var iscensatt FSB tystades ner.
Vann valet 2004
Presidentvalet i mars 2004 gick nu av bara farten, Putin vann redan i första omgången med ett understöd på 71 procent. Det var nu som Putin började få mersmak för ämbetet, för Rysslands storhet och för sig själv. Han ville ha imperiet tillbaka. Han återinförde sovjethymnen som landets nationalsång och han lyfte fram den ortodoxa kyrkan som en del av Rysslands historiska roll som beskyddare av alla slaviska folk och definierade Ryssland som det tredje Rom, som en treenighet bestående av envälde, fosterlandet och kyrkan. Men treenigheten är nog snarare uppbyggd av envälde, FSB samt 25 miljoner statsanställda.
Terrorattack i skola
I september 2004 kom ännu en tjetjensk terrorattack trots att Tjetjenienkriget officiellt redan avslutats. Här tog terroristerna över tusen skolbarn och föräldrar som gisslan i norra Kaukasien. Återigen följde ett blodigt fritagande varvid 330 barn och vuxna fick sätta livet till och även här tystades alla undersökningar ner som indikerade att FSB åter varit i farten. Denna gång ledde fritagningen inte till något popularitetsuppsving för Putin men han stärkte ytterligare sin makt genom att avskaffa de folkvalde guvernörerna för regionerna i landet. Från och med nu utsågs guvernörerna av centralstyret för att som det sades, bättre binda ihop imperiet.
Valfusk och förgiftning
Presidentvalet på hösten 2004 i Ukraina anknyter till dagens situation. För Putin var det viktigt att en ryssvänlig kandidat, så som Leonid Kušman eller Viktor Janukovtš blev vald för att förhindra att Ukraina orienterar sig mot väst medan Viktor Juštšenko i detta avseende var ett rött skynke för Ryssland. Juštšenkos orientering mot väst gick stick i stäv mot Putins framtidsplaner. Han tänkte sig nämligen en ekonomisk union bestående av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan samt Ukraina som en slags motvikt mot Västeuropa och om Ukraina istället skulle liera sig med Europeiska Unionen skulle det ryska ekonomiska blocket kraftigt försvagas. Man försökte både genom valfusk och till och förgiftning bli av med Juštšenko men efter omfattande demonstrationer och ett nyval lyckades Viktor Juštšenko ändå bli vald. Detta var något som gjorde Putin rasande.
Paranoida drag
Det var i samband med Putins återval och Mihail Hodorkovskis fängslande år 2004 som allt förändrades. Från att tidigare ha talat om hur Rysslands BNP borde ökas börjar han nu allt mera tala om Rysslands fornstora dagar, om att Sovjetunionens fall var den största tragedin och att Ryssland hade en alldeles egen typ av demokrati som inte skulle jämföras med demokratin i väst. Han började också odla en omfattande konspirationsteori att hela västvärlden smidde planer på att bryta sönder resten av som fanns kvar av Ryssland.
Putin koncentrerar makten
Reduktionsverket fortsatte, bolagschefer fängslades på löpande band och hölls i fångenskap tills de gick med på att sälja sitt företag (tillbaka) åt staten ofta till ett pris som råkade vara det samma som summan på ”obetalda” skatter som åklagarämbetet hade kommit fram till att företaget i fråga underlåtit att betala. Författaren ger här en detaljerad beskrivning om hur det statliga oljebolaget Rosnef till slut tar över Hodorkovski bolag för att därefter bli ett av värdens största oljebolag. Resultatet var ett jättelikt förstatligande av otaliga oligarkers egendom, så att om år 2004 70 procent av den ryska bruttonationalprodukten kom via privata bolag så kom 50 procent av BNP från stats(Putin) kontrollerade företag år 2012. Mycket av egendomen skyfflades över i Rossija-banken som blev en huvudfinansiär av Putins verksamhet medan de förut så mäktiga oligarkerna antingen avlägsnades eller blev lydiga ledhundar i Putins galleri.
Svart ekonomi
Motsättningarna mellan Putins Ryssland och Ukraina började torna upp sig under Putins andra presidentperiod. Ryssland hade vant sig vid att Ukraina, Vitryssland och Georgien, som var beroende av den ryska gasen kunde hållas i ledband som buffertstater mellan öst och väst. Dessa stater fick njuta av förmånen att erhålla den ryska gasen till ett starkt reducerat pris som var vida lägre än världsmarknadspriset. Därtill levererades 25 procent av Västeuropas naturgas via gasledningar som gick genom Ukraina. När sedan, efter den orangea revolutionen år 2005 den västvänlige Viktor Juštšenko blev vald till president och började orientera Ukraina västerut fick det Putins Ryssland att se rött.
Man tog till gasvapnet. Först försökte man skrämma Ukraina genom att stänga av gasleveranserna i tre dagar och sedan genom att hota att chockhöja priset från 50 till 230 dollar per 1000 m3. Samtidigt satte man upp bulvanföretag så som ”Gunvor” och ”Rosukrenergon” som kom in mellan gasleverantören Gazprom och kunden, bolag som erbjöd gasen för 95 dollar per 100 m3. Gunvor fick gasen för 50 dollar per 1000 m3, och mellanskillnaden mellan 95 och 50 betalades in på ett Putinkontrollerat konto. Genom detta lockbete lyckades ryssarna så splittring i Ukrainas led. Om de godkände det lägre priset betydde det också att regeringen gjorde sig skyldig till att understöda korruption på statsnivå, något som hela den orangea revolutionen hade kämpat emot. Osämja uppstod mellan president och premiärminister vilket sedan ledde till att parlamentet röstade för misstroende och senare till att den ryskvänlige Viktor Janukovytš valdes till ny president. Putin hade vunnit den första ronden mot Ukraina.
Oljan gör Ryssland rikt
Under Putins andra period steg oljans pris på världsmarknaden i jämn takt. Vid årsskiftet 1999/2000 då Putin inledde sin första period var priset 17,4 dollar per fat, vilket var så lågt att Ryssland då hade svårigheter att klara av sina räntor och amorteringar. Därefter kröp priset stadigt upp på grund av en global högkonjunktur så att priset var 60 dollar per fat år 2006 och uppe i 70 dollar per fat år 2007. Detta gjorde Ryssland rikt och gav upphov till en framväxande rik medelklass då medelinkomsterna fyrdubblades. Detta märktes inte minst som en starkt ökande ström av ryska turister till Helsingfors. Samtidigt, särskilt under den andra perioden hade Putin lyckats få ett rätt starkt grepp om oligarkerna genom kontrollen av åklagarämbetet och skatteverket, en kombination som hela tiden hängde som ett damoklessvärd över oligarkernas huvuden. Följande stora steg för Putin var att få Ryssland att ta steget ut i världsekonomin.
London hjälper ryssarna med tvätten
Londonbörsen blev inkörsporten för det ryska kapitalet trots att många röster höjdes mot att ryska bolag börsnoterades. De ryska bolagen fyllde inga kriterier på klar redovisning och en ägarstruktur som normalt fodras av ett bolag som strävar att komma in på börsen. Man såg mellan fingrarna, ingen frågade efter vem som egentligen ägde dessa företag och varifrån deras pengar hade kommit. Vad som intresserade placerarna var den enorma värdeökning som man kunde se i flera av de ryska jätteföretagen. Så hade till exempel enbart oljebolaget Rosnefs värde stigit till 80 miljarder dollar, placeringsbanken Sberbanks värde ökat till det tiofaldiga och gasjätten Gazproms värde stigit till det sexdubbla.
Stora multinationella företag ville komma åt de ryska företagen för att få vara med om exploateringen av de ryska råvarorna. Man talade om att bygga broar till Kreml. Enbart under år 2007 såldes ryska företagsaktier till ett värde av 71 miljarder dollar. Samtidigt köpte oligarkerna in sig i västvärldens storföretag med pengarna som frigjordes vid utförsäljningen av de ryska företagen. Det var frågan om en enorm penningtvätt. Men enligt författaren så skedde allt under Putins och KGB:s kontroll. All utförsäljning och alla uppköp måste ske under kejsarens välsignelse.
Lehman – Brothers konkursen ökar Putins inflytande
År 2008 gled världen in i en omfattande börskrasch i och med att man lät placeringsbolaget Lehman – Brothers gå i konkurs. Aktiekurserna sjönk världen över så att av de ryska utlandsaktiernas värde på 300 miljarder dollar försvann 230 miljarder dollar över en natt. Oligarkerna fick nu svårigheter att klara av sin ekonomi då en stor del av värdet på deras börsinnehav byggde på förväntad värdestegring. Vad som skedde nu, var det motsatta till vad som hade hänt under Jeltsins tid då oligarkerna lånade pengar åt staten varigenom de kom billigt över de värdefulla statsbolagen. Nu gav Putin oligarkerna stora lån som räddade deras ekonomi men samtidigt gjorde dem än mera beroende av centralmakten. Nu var oligarkernas makt slutgiltigt krossad och de övergick till att vara snälla knähundar i Putins famn samtidigt som Putin hade fått en omfattande spridning på sina inkomstkällor.
Fyra år med Medvedev
Putins andra period tog slut 2008 och Dimitri Medvedev tog vid, men Putin fortsatte som premiärminister. Medvedev gav sig ut för att vara liberal och sträva efter en integrering av Ryssland i den västliga kulturella och ekonomiska sfären. Han blev god vän med Barack Obama som hälsade Ryssland välkommen i gemenskapen. Ryssland uppnådde G8-status. Man förhandlade om att sacka in på utbyggnaden av missilskölden i Baltikum mot att Ryssland dröjde med utplaceringen av sina Iskanderrobotar i Kaliningrad. Man såg med en viss tillförsikt på framtiden. Georgienkriget i augusti 2008 var det enda smolket i bägaren även om ansvaret för kriget officiellt lades på Georgien. I praktiken omöjliggjorde kriget för Georgien att ansluta sig till Nato.
Putin kandiderar 2012
Putin var dock under hela perioden 2008 – 2012 den starkaste politiska kraften i Ryssland trots att han bara hade rollen som premiärminister, Medvedev hade hela tiden varit Putins i ledband. Redan då Putin avgick som president 2008 hade han i ett anförande uttryckt sin frustration över den roll som omvärlden försökte pressa in Ryssland i, där landet inte tilldelades några säkerhetsgarantier samtidigt som väst flyttade fram sina positioner. För att rätta till dessa oförrätter meddelade Putin om sin kandidatur till presidentvalet 2012, men möttes till sin förvåning av både burop och demonstrationer och beskyllningar om valfusk. Enligt författaren var det nu som Putins paranoida tankemönster slog ut i blom: Allt var resultatet av en jättekonspiration av USA/CIA och EU att genom att skenheligt inympa så kallade demokratirörelser försvaga och splittra allt som Ryssland byggt upp under sovjettiden. Det gällde arabvåren 2011 och 2012, det gällde förhållandena i Georgien och Ukraina och inte minst försöken att försvaga centralmakten i Moder Ryssland genom allehanda splittrande demokratirörelser. Han kastade sig in i valrörelsen genom att deklarera ett ”Heligt krig” som skulle ge Rysslands storhet tillbaka. Valmaskineriet var väloljat, ingenting lämnades åt slumpen och Putin kammade hem en klar seger med 64 procent av rösterna. Nu skulle det bli andra bullar av.
Det ”Heliga kriget” börjar
Pengar fanns i statskassan på grund av det stegrade oljepriset som nu snuddade vid 100 dollar per fat, vilket gjorde att Ryssland hade 500 miljarder dollar i valutareserver, så en viss handlingsfrihet förelåg. Underligt nog var en av de första åtgärderna, förutom att första gången ställa den oliktänkande Alexander Navalnyi inför rätta, att göra sig av med sin trognaste vasall Sergei Pugatšov som fråntogs hela sin förmögenhet och drevs i landsflykt. Utomlands började en oro sprida sig om pålitligheten av förhållandena i Ryssland vilket tog sig uttryck i en lägre investeringstakt. Putins popularitet började sjunka men detta var något som han inte mera brydde sig om för han hade nu helt förlorat förtroendet för demokratiska val och tänkte från och med nu göra sig politiskt oberoende genom ”specialarrangemang”. Huvudobjektet var nu Ukraina emedan ett Ryssland utan Ukraina var ingen stormakt enligt Putin.
Ukraina under press
I september 2013 meddelade Ukraina att landet förhandlar med EU om ett handels- och samarbetsavtal. Meningen var att slutgiltigt underteckna avtalet i november samma år. Detta var något som enligt författaren gjorde Putin rasande, Ukraina skulle orientera sig västerut och glida ur den Euroasiatiska gemenskapen. Bud skickades till Ukraina att om de skriver under ett avtal med EU leder detta till allvarliga repressalier; Ryssland kommer att införa strafftullar, kräva tillbaka en 15-miljarders skuld, och än mera, Ryssland kommer inte mera att erkänna de nuvarande gränserna mot Ukraina utan vid ”behov” hjälpa och ”beskydda” rysktalande medborgare på ukrainskt område.
Detta skrämde upp den ryskvänlige Viktor Janukovytš till den grad att han inte vågade skriva på avtalet vilket ledde till ett ramaskri bland den ukrainska befolkningen. Uppemot hundratusen drog ut i en massdemonstration och centraltorget Maidan ockuperades för andra gången. Polisen försökte upprepade gånger tömma torget utan att lyckas. Den 20 februari 2014 utbröt skottlossning. Ingen vet hur det började men enligt författaren var intermezzot iscensatt av den ryska specialstyrkan ”Berkut” för att provocera polisen som besvarade elden. Slutresultatet blev att 70 personer fick sätta livet till.
Janukovytš försöker ännu förhandla, lovar nytt presidentval där den kommande presidenten skulle ha mindre befogenheter, men Ryssland bara ökar pressen och hävdar att de måste försvara de rysktalande på Krimhalvön. Den 22 februari 2014 tar Janukovytš sin Mats ur skolan och flyr till Ryssland. En vecka av stiltje före stormen följer men den 27 dyker odefinierade svartklädda soldater upp i Krim och kräver en folkomröstning om vart Krim skall höra samtidigt som Ryssland flyttar 150 000 soldater mot den ukrainska gränsen. Detta var inledningen till Ukrainakriget som pågår än i dag.
Kriget eskalerar
En folkomröstning ordnas på Krim och inte överraskande önskar 80 procent av Krimborna höra till Ryssland. Valet följer Stalins princip; ”Den som räknar rösterna vinner valet”. Valresultatet gör att ryska duman anser att den kan förklara Krim som en del av Ryssland. Putins popularitet stiger till 80 procent. Kontrollen av massmedia gör att de flesta ryssarna ännu tror på den offentliga propagandan. Men väst började dra öronen åt sig och inför sanktioner mot Ryssland, först genom att blockera en del bankers och centrala privatpersoners tillgångar i väst. Ryssland uteslutes också från G8 gruppen men sanktionerna har föga verkan och i april 2014 inleder ”hjälptrupper” ett ”befrielsekrig” i de östliga regionerna Donetsk och Lugansk under förevändningen att Ukraina utövar ett systematiskt folkmord på den ryska befolkningen i dessa områden. Väst utökar sanktionerna men i praktiken kan man säga att väst finansierar hel den ryska aggressionen genom sina inköp av rysk olja, gas, gödsel och stenkol som ger Ryssland en inkomst på 600 miljoner dollar per dag. ”Befrielsekriget” fortsätter till september 2015 då en bräcklig vapenvila sluts, men skärmytslingar förekommer hela tiden, och då boken skrevs hade 13 000 soldater och civila fått sätta livet till.
En ”smutsig atombomb”
I det följande gör författaren ett försök att ge en bild av hur den ryska ekonomin fungerade efter att Putin inlett sin tredje presidentperiod 2012. Uppgiften är vansklig, och det är här ännu svårare att försöka göra något sammandrag av logiken bakom den ryska ekonomin under denna tidsperiod. Det underliga i Beltons utredning är att bara en liten del av analysen handlar om ekonomin i själva Ryssland, medan största delen av studiet beskriver den enorma kapitalflykten från Ryssland till västländerna och till skatteparadis som hela tiden pågår. Man får uppfattningen att den inhemska ekonomin inte tilldelas någon betydelse medan alla inom ledningen är med i en gigantisk kakdelning där envar vill placera sina pengar i säkerhet utanför landets gränser.
Och det mest underliga enligt författaren är att Putin själv skulle sitta som spindeln i nätet och ha koll på alla större transaktioner, det vill säga att männen i hans inre krets skulle vara bundna till Putin via lojalitetsskulder. Putin verkar systematiskt ha använt sig av envåldshärskarnas gamla trick; tillåta att medhjälparna skor sig olagligt på statens bekostnad men är därefter beroende av Putins beskydd. Hur som helst är det svårt att förstå logiken i deras verksamhet. Enligt den officiella propagandan för Putin ett ”heligt krig mot väst” som han finansierar genom att sälja landets råvaror till väst varefter han placerar pengarna i väst. Och allt förknippat med olagliga överföringar, dolda konton och penningtvätt som författaren ger en omfattande beskrivning av. Massor av dessa pengar används till ren lyxkonsumtion i väst men inofficiellt låter man förstå att dessa pengar placeras i väst för att finansiera en destabiliserande verksamhet av de västliga demokratierna som en ”smutsig atombomb”. Genom att finansiera ytterlighetsgrupperingar i samhället och därigenom så osämja bland väljarkåren förlamar man demokratiernas handlingskraft. Detta utgör pudelns kärna i Putins tankevärld; En demokrati saknar handlingskraft och leder till en stat som inte kan försvara sig och är därför dömd till undergång. Bara stater med en stark ledare och ett lydigt folk har en framtid.
Romantik kring det förflutna
Mycket av Putins tankemönster bygger på en romantisk uppfattning av Rysslands storhet i det förflutna. Att Rysslands historiska ursprung låg längs axeln Kiev – Novgorod och byggde på en vikingabakgrund, temporärt kuvat av tatarerna men sedan räddat av Moskva som då samtidigt räddade den ortodoxa tron och resterna av Romarriket (dubbelörnen). Att det ”Heliga ryska riket” består av Ryssland, Vitryssland och Ukraina samt den ortodoxa kyrkan och är alla slavers beskyddare. Att statsskicket är baserat på en stark ledare med ett lydigt folk, ett land med förmåga, en stormakt som i världspolitiken har säte bland andra handlingskraftiga stormakter.
Donald Trump
Sista delen av boken beskriver hur de ryska agenterna försöker alliera sig med Donald Trump och i vilken utsträckning de lyckades påverka USA:s presidentval. De ryska grupperingarna upplevde enligt författaren en samhörighet i form av gemensamma tankemönster som florerade runt Donald Trump och de ryska ”aktörerna” där den svarta ekonomin tangerades stup i ett. Om detta samarbete var av avgörande betydelse för Trumps seger i valkampanjen är något som undersöks ännu i dag.
Kritiska röster tystas
Catherine Beltons kartläggning av människorna som cirkulerar runt Putin visar att de å ena sidan skor sig på samhällets bekostnad med Putins goda minne och å andra sidan är beroende av Putins beskydd för att kunna fortsätta sin korrupta verksamhet. Grupperingen stöder Putin helhjärtat bara för att de skulle vara helt försvarslösa som ”medbrottslingar” ifall deras allsmäktiga skyddshelgon skulle försvinna. Systemet överlever genom att Putin skaffat sig en närapå total kontroll av massmedia där alla kritiska röster tystats ner. Grupperingen tullar förbehållslöst på inkomsterna som strömmar in från utförsäljningen av ryska råvaror så som olja, gas, kol och konstgödsel. Oppositionella elimineras på det ena eller andra sättet. Denna gigantiska korruptionsprocess är starkt förknippad med tusen och en dunkla penningtransaktioner mellan Ryssland och västvärlden genom ett nätverk som i tiderna skapats av KGB för att finansiera organisationens utlandsverksamhet. Boken ger en mycket bra helhetsbild av toppskiktets sammansättning och metoder samtidigt som man får en välbehövlig repetition av Rysslands närhistoria.
THOMAS GAROFF
9 april 2022
Catherine Beltons Putinbok finns också på svenska under rubriken ”Putins krets, Maktkampen om det moderna Ryssland”. Den svenska versionen av boken är utgiven av Albert Bonniers förlag. Foto: Staffan Garoff/Bokebacken, 3.4.2022