Bokebackens
kultursida

Quedlinburg, Östtyskland, 4.7.1990, Foto: Heikki Salo

Hoyer ger östtyskarna en röst
i kör av förutfattade attityder

Gunnevi och Heikki Salo var ute på bilsemester i norra och mellersta delarna av Västtyskland under juli månad 1990. De var hemma från Finland och hade tagit bilfärjan från Helsingfors till Travemünde varifrån de körde ut för att besöka olika historiska platser och sevärdheter. Under resan fick de höra ett rykte att all gränskontroll mellan Öst- och Västtyskland hade monterats ner tre dagar sedan och det var nu fritt fram att åka över på den östtyska sidan. Varför inte tänkte Gunnevi och Heikki, vi kan passa på när vi ändå är så nära gränsen.

Som Heikki motiverade det: ”Vi körde över gränsen i Harz-området, från Goslar i Västtyskland till de små städerna Wernigeröde, Halbertstadt och Quedlinburg i Östtyskland. Den sistnämnda är en pärla, en världsarvstad, 1100 år gammal, och det syns. Båda städerna hör till de vackraste i området. Därför åkte vi just dit. Ville också fotografera nätta gatubilder”.

Steg in i ett museum

Enligt Heikki var det som att stiga in i ett museum så fort man kommit över gränsen, välbevarade korsvirkeshus med tegeltak i traditionell tysk stil. Endast i ett skyltfönster såg de reklam, som liknade den i Finland på 1950-talet. På återresan valde de en annan väg för att få uppleva mer av det nyöppnade landet. De hade sett på kartan att de borde komma fram till en liknande gränsövergång som på morgonen men det visade sig att här inte hade öppnats någon passage. Längs den gamla gränsen löpte dock en bevakningsväg som de kunde följa tills de hittade en öppning i järnridån. Vad var det då för ett land som Gunnevi och Heikki kom till? Svaret på den frågan får man i Katja Hoyers bok Muurin takana (Bakom muren) som på ett förtjänstfullt sätt beskriver Östtysklands 40-åriga historia. Nedan ett försök till ett kort sammandrag av detta omfattande historiska verk.

Quedlinburg, Östtyskland, 4.7.1990, Foto: Heikki Salo

Wernigerode, Östtyskland, 4.7.1990, Foto: Heikki Salo

Wernigerode, Östtyskland, 4.7.1990, Foto: Heikki Salo

Quedlinburg, Östtyskland, 4.7.1990, Foto: Heikki Salo

Katja Hoyer har givit sig i kast med att skildra Östtysklands drygt 40-åriga historia ur ett östtyskt perspektiv. Hon har irriterat sig över att man efter återföreningen hastigt sopat den östra rikshalvans förflutna under mattan och blott och bart betraktat den östtyska befolkningen som en stor grupp ”räddade” medborgare som bara längtat att komma ut ur ett fängelse. I väst stämplades DDR som kalla krigets största förlorare på grund av den förljugenhet som medborgarna tvingades leva med. Man väntade snarast att Östtyskland skulle göra upp med sitt förflutna såsom Västtyskland gjort upp med sitt. Hoyer vill med sin bok ge Östtyskland en röst i denna kör av förutfattade attityder.

Arbetarrörelsens splittring 1917- 1918 ödesdiger

Industrialiseringen hade tagit stora kliv framåt i Tyskland i början av 1900-talet men i samband med denna utveckling hade arbetarnas intressen helt lämnats obeaktade vilket fick arbetarklassen att sluta sig samman kring en bred vänsterfront. Häftiga inre motsättningar fick dock denna vänsterrörelse att splittras i en socialdemokratisk och en kommunistisk fraktion som bekämpade varandra. Detta var enligt Hoyer en ödesdiger försvagning av hela vänsterrörelsen. Som ett enat block skulle socialdemokraterna och kommunisterna ha kunnat utgöra en stark demokratisk kraft som skulle ha kunnat förhindra ett nationalsocialistiskt maktövertagande 1933, och därigenom räddat Tyskland från de kommande katastroferna.

Arkitekturen i kläm

Efter nazisternas maktövertagande 1933 flydde 55 000 tyska kommunistsympatisörer till Sovjetunionen där de trodde sig finna en politisk fristad. Största delen av dem kom dock att arkebuseras i samband med de stora utrensningarna åren 1936 – 1938, bara 14 000 lyckades ”rädda” sig till en rysk straffkoloni i Sibirien eller undgått arkebusering genom flitigt angiveri. Vad som är mindre känt, och vad som bara flyktigt nämns i boken är att i denna grupp av politiska flyktingar ingick kärntruppen av tyska arkitekter som råkat på kollisionskurs med Hitlers smakuppfattning. Detta gällde i synnerhet de östtyska områdena där det uppstått en lovande ny arkitektskola i Weimar, Bauhausskolan under ledning av Walter Gropius som lade grunden till funktionalismen.

Huvudregeln i denna inriktning gick ut på att byggnadens utformning skulle återspegla dess funktion. Stilinriktningen var mycket samhällstillvänd och demokratisk och många arkitektoniska pärlor frambringades under den korta tid som Bauhaus tilläts blomstra. Problemet var bara att den inte alls motsvarade Hitlers romantiskt inriktade vurm för 1600-talets barockarkitektur.

Resultatet blev att Bauhausarkitekterna i stor utsträckning måste ta sin tillflykt till Sovjetunionen som i princip borde ha utgjort den rätta miljön för dem. Där dukade dock denna förfinade stil under för den allt överskuggande ryska ”betongbrutaliteten”. I den hektiska återuppbyggnaden efter andra världskriget lyckades Bauhausarkitekturen inte mera hävda sig och tynade bort. Härigenom förlorades ett betydande östtyskt arkitektoniskt kulturarv som kunde ha fått våra städer att utvecklas i en mera human och harmonisk riktning.

Överlevande från Ryssland i östtysk ledning

Bland de exiltyskar som före kriget tagit sin tillflykt till Ryssland och klarat sig igenom Stalins utrensningar valdes en kärntrupp som skickades till de av röda armén befriade området redan innan Berlin hade blivit intagen. Deras uppgift var att organisera både en lokalförvaltning och skapa ett skendemokratiskt styre. I ledningen för gruppen fanns Walter Ulbricht, Otto Grotewohl och Wilhelm Pieck. Pieck som representerade kommunisterna blev president, Grotewohl som representerade socialdemokraterna blev premiärminister varigenom man fick ett stänk av demokrati över den nya administrationen. Ulbricht, som nöjde sig med en vice premiärministerpost satt dock i praktiken på all makt.

Denna arrangemang var typisk för Östtyskland; makten innehades av en person som gömde sig bakom en frontperson. Systemet praktiserades på alla nivåer. Officiellt hade man förutom en president, statsminister och regering samt parlament och senat som representerade folket respektive regionerna. Inga lagförslag eller andra ågärder kunde dock bli godkända av parlamentet om de ej först hade granskats och godkänts av Ulbrichts SED, Socialistische Einheitspartei Deutschland, där han satt som generalsekreterare med en politbyrå under sig och under denna sorterade centralkommittén. På lägsta nivån befann sig partimötet som bestod av representanter för stor- och småindustrin. Partimötet sammankallades var femte år. Den officiella regeringen och riksdagen degraderades till ett verkställande organ utan politisk beslutanderätt. Systemet kom härigenom att i mångt och mycket påminna om det sovjetiska statsskicket.

Östtyskland plundras på allt

Situationen kom att gestalta sig mycket olika i det delade Tyskland då man på västsidan ville undvika en upprepning av olägenheterna efter Versaillesfreden där de överdimensionerade krigsskadestånden fick den tyska ekonomin att kollapsa. Östsidan däremot plundrades på allt samtidigt som de för sovjetstyret så typiska utrensningarna tilltog tills de började likna vad som under åren 1936-1938 hade utspelat sig i Ryssland. Koncentrationslägren togs åter i bruk, det var knappt att man hunnit kasta ut alla avlidna förrän man började fylla på med nytt folk.

Det enda som Östtyskland fick var en ström av tvångsförflyttade etniska tyskar som fördrevs från områden i Östeuropa. Östtysklands befolkning kom därför att öka till 16 miljoner. Landsortens junkeradel gick samma öde till mötes som kulakerna i Ryssland. En skendemokrati upprättades där det sammanslagda socialdemokratiska och kommunistiska partiet fick stort utrymme. Vetenskapsmän och alla personer i nyckelställning inom tekniken, särskilt de som varit verksamma inom försvarsindustrin tvångsförflyttades till Ryssland. De talrika exemplen som författaren för fram i boken stöder vad som tidigare varit känt.

Tyskland delas

Spänningarna mellan öst och väst åren 1948-1949 blev allt mera uppenbara och tenderade att kulminera i det besegrade Tyskland. Ryssland beskyllde väst för att ha infört D-marken och Marshallhjälpen på sitt område trots att man i Potsdamöverenskommelsen enats om att dylika frågor skulle avgöras gemensamt. Västmakterna igen, beskyllde Ryssland för socialiseringen av de östliga områdena. När D-marken började flöda in i öststaten via Berlin var måttet rågat för Stalin och han införde ”Berlinblockaden” sommaren 1948 där västmakterna blev tvungna att underhålla Västberlin via en gigantisk luftbro. Det blev allt tydligare för båda parterna att en klar gränsdragning var nödvändig för att undvika en öppen konflikt.

Den 23 maj 1949 grundades således Förbundsrepubliken Tyskland och den 7 oktober 1949 Tyska demokratiska republiken. Allt skedde på stormakternas villkor och efter deras behov, tyskarna blev aldrig tillfrågade. Författaren gör härvidlag en intressant iakttagelse; Hitler hade tänkt sig att hans huvudstad skulle bli Europas centrum kring vilken allting skulle kretsa. Hans profetia kom att gå i uppfyllelse men inte på det sätt som han tänkt sig då västmakterna och östmakterna kom att få sin konfrontationspunkt i Berlin under hela kalla krigets förlopp.

Erich Honecker grundar FDJ

Många unga var helt desillusionerade efter andra världskriget. En av orsakerna var att en stor del av dem hade hunnit bli involverade i Hitler Jugend och där blivit häftigt indoktrinerade av tredje rikets fosterländska visioner som nu var helt bannlysta. Man visste dock på östtyskt håll att barnen och ungdomen var den bästa myllan för en ny ideologi. Därför hade man inget emot Erich Honeckers projekt att återuppväcka Freie Deutsche Jugend (FDJ). Detta var ett socialistiskt ungdomsförbund i Tyskland som grundades 1936 för att motsätta sig Adolf Hitlers välde.

Den nya organisationen motsvarade ett stort behov av organiserad ungdomsverksamhet efter kriget och fick snabbt ett stort medlemsantal. FDJ blev genast en spelbricka i kalla kriget. Första konfrontationen kom i samband med att Honecker lyckades få värdskapet för 1951 års ”Ungdomsfestival” som skulle hållas i Berlin. I detta sammanhang tänkte Honecker marknadsföra sin organisation på den västtyska sidan genom att låta en parad bestående av 10 000 FDJ-ungdomar marschera in i Västberlin. Slagsmål uppstod dock vid gränsen mellan Öst- och Västberlin varför evenemanget måste avbrytas. FDJ fortsatte med viss framgång verka på de västtyska områdena. Men den förorsakande oroligheter varvid förbundskansler Konrad Adenauer lät förbjuda organisationen i Västtyskland.

Erich Mielke byggde upp den hemliga polisen, Stasi, efter sovjetiskt mönster där man bröt ner förhörsoffren genom överlånga förhör. Organisationen ledde de omfattande utrensningarna av verkliga och inbillade oliktänkande under hela den tid som Östtyskland existerade. Organisationen har beskrivits i en uppsjö av tidigare litteratur.

Stalin önskade enat Tyskland

Författaren lyfter fram Stalins ursprungliga strävan att neutralisera frontlinjen mellan öst och väst genom att skapa ett neutralt förenat Tyskland och skickade en not om detta i mars 1952 till västmakterna. Vad Stalin fruktade, enligt författaren, var att Västtyskland skulle börja rusta upp sin krigsmakt på nytt och för detta var han villig att avstå från hegemonin över Östtyskland, ett Östtyskland som Walter Ulbricht var i full färd med att bygga upp. Konrad Adenauer skulle dock ha nobbat Stalins förslag på rak arm och i stället gått in för att bygga upp Västtysklands försvar och integrera landet i den västliga försvarsalliansen Nato. Därefter återstod inget annat för Stalin än att fortsätta på Ulbrichs linje.

Massdemonstration 1953

Stalin dog i mars 1953 och det uppstod ett kort stillestånd i maktutövandet i Sovjetunionen. Samtidigt hade arbetarna i Östtyskland fått nog av de låga lönerna, de ökade kraven på arbetsinsatser och de tomma butikshyllorna vilket ledde till öppna demonstrationer i början av sommaren 1953. Man vände sig särskilt emot att 60 procent av landets produktion hela tiden gick som krigsskadestånd till Ryssland. Manifestationerna spred sig spontant till de större städerna i Östtyskland tills upp emot en miljon människor drog ut på gatorna. Som alltid urartade protesterna till skadegörelse och plundring som kulminerade 17 juni. De östtyska myndigheterna med Ulbricht i spetsen stod handfallna inför denna massdemonstration. De hade inga polisiära eller militära styrkor som skulle kunna slå ner ett uppror av denna storleksordning. Ryska pansarvagnar måste sättas in för att återställa ordningen.

Walter Ulbricht blev skarpt kritiserad i Kreml för att upproret utbrutit samtidigt som man hånade Östtyskland för att vara en stat som endast kan upprätthållas genom stöd av Ryssland. Men Ulbricht, expert på överlevnad, lyckades vända händelsen till sin favör. Han hänvisade till att han inte fått vare sig tillstånd eller pengar att bygga upp en armé och en större poliskår. Nu fick han tillstånd att utöka sin poliskår men just inga budgetmedel därtill. Ulbricht satsade då på att bygga upp en halvmilitär organisation av de tidigare Volkspolizei eller VoPo- grupperna som fanns i alla lokalsamhällen.

Volkspolizei hade bildats för att upprätthålla ordningen i de områden som togs över av de framträngande ryska trupperna. VoPo- grupperna bestod av frivilliga och de var obeväpnade. VoPo växte spontant till sig genom lock och pock, bland annat en mindre tilläggspension. Till slut räknade man in en miljon medlemmar. Denna halvmilitära organisation användes sedan flitigt till övervakning och angiveri vilket möjliggjorde det för Ulbricht att röja undan en del av sina politiska medtävlare.

Fast upproret 17 juni 1953 först hotade Ulbricht position kom det i längden att stärka hans ställning genom den nya VoPo- organisationen. Efter att närapå en miljon människor drar ut på gatorna och demonstrerar mot regimen ansluter sig alltså märkligt nog närmare en miljon till en angiveriorganisation som spionerar på allt och alla. Det skulle vara intressant att få veta vilka dessa människor var och vilka deras motiv var. Stödde angiveriet deras karriärer, eller var det en spontan vilja att bygga upp den östtyska socialistiska staten?

Maktkamp efter Stalin

Utöver VoPo fick Ulbricht dessutom 1955 lov att bygga upp Östtyskland armé, Nationale Volksarmee (NVA) på 150 000 man. Willi Stoph var här den drivande kraften. NVA anslöts genast till östblockets gemensamma försvarsunion Warszavapakten.

Nikita Chrusjtjov som utgått som segrare i maktkampen efter Stalins död gjorde i februari 1956 en helomvändning i den sovjetiska politiken. Han framförde häftig kritik mot Stalins hänsynslösa utrensningar som kostat miljontals människors liv och som förorsakat det ryska jordbruket att kollapsa. Kritiken riktades också mot alla ja-sägare och medlöpare runt Stalin. Utrensningar av Stalin-anhängare följde. 21 000 av Stalins politiska fångar frigavs. Politbyrån följde genast upp Chrusjtjovs liberaliseringsplaner och krävde att man skulle gå in för en ”tredje linje”, en mera folktillvänd politik mellan Stalins extremkommunism och västvärldens kapitalism. Ulbricht var nu i fara. Han hade byggt hela sin karriär under Stalins beskyddande hand och var därigenom nära knuten till diktatorns inre krets.

Ulbricht räddades av den ungerska folkresningen, där Imre Nagy i november1956 krävde inte bara en humanare tredje väg utan också att Ungern skulle få rätt att bryta sig ur Warszavapakten. Detta var naturligtvis helt otänkbart och ledde till att ryska pansarvagnar rullade in i Ungern och slog ner upproret. Nagy tillfångatogs och avrättades. Men upproret gjorde Chrusjtjovs situation obekväm, just hade han talat för en tredje väg och nu hade han slagit ner en sådan. Han blev tvungen att föra en försiktig politik viket gjorde att Ulbricht undkom utrensningen och fick en lite starkare position. Vad som ytterligare destabiliserade det politiska läget var den pågående Suezkrisen som gjorde att alla parter måste vara ytterst varsamma.

Försök till vardag

Författaren beskriver hur unga par försöker inrätta sig i Östtyskland och konstaterar att förutsättningarna för en dräglig tillvaro var starkt begränsad, inte minst på grund av att en stor del av produktionen fortsättningsvis skeppades direkt från fabrikerna till Sovjetunionen. Västtyskland kunde luta sig tillbaka på hela det industrialiserade Ruhr-distriktet samt på Marshall-hjälpen, Östtyskland dominerades av en brunkolbaserad ekonomi som fick hela landet att stinka. Problemen var två, dels Ulbrichts envisa strävan till ett totalkommunistiskt samhälle, dels den öppna gränsen mellan Öst- och Västberlin. Ulbricht blev alltmera paranoid att fullborda sin tvångskollektivisering på alla plan vilket ledde till en allt lägre levnadsstandard för befolkningen samtidigt som staten hela tiden fordrade större arbetsinsatser för att kunna uppfylla sina fantasifulla produktionskvoter. Den öppna gränsen igen möjliggjorde för östtyskarna att jämföra sin levnadsstandard med förhållandena i väst. Förljugenheten i Östtyskland bara tilltog, med resultatet att allt flera östtyskar, särskilt högutbildade flyttade över till Västtyskland.

Berlinmuren uppförs 15 augusti 1961

Den 13-15 augusti 1961 lades i all hast ut stängselhinder längs gränsen mellan Öst- och Västberlin. Ulbricht hade kommit till slutsatsen att östtyskarna måste förhindras att ”rösta med fötterna”. Över tre miljoner yrkeskunnigt folk hade lämnat Östtyskland men nu skulle det bli ett slut med det. Tilltaget skruvade upp spänningen mellan öst och väst till maximum. Alla var rädda att ett världskrig skulle bryta ut. I Finland fick vi kännedomen av denna spänning i oktober 1961 i och med att Sovjetunionens utrikesminister Andrej Gromyko sände en not till Finlands regering med krav på att omförhandla och förlänga VSB-avtalet, som i klartext betydde ”gemensamma” militärövningar på finskt territorium, ett damoklessvärd som hängde över Finland ända fram till Sovjetunionens fall.

Att omgärda Väst-Berlin var ett omfattande projekt. Totala längden kom att bli hela 155 kilometer. Samtidigt skulle man bevaka gränsen för stoppa en sista minuternas massflykt. För detta utkommenderades förutom polisen och armén också säkerhetstjänstens frivilliga angivare och ungdomarna från FJD-organisationen i sina blå skjortor. Dessa löst sammanfogade trupper uppgick till närmare 100 000. Alla var inte helt pålitliga och 2100 av dem tog sig över till västsidan under arbetes gång. Under det påföljande året försökte ännu desperata innevånare från Östberlin ta sig över muren, ofta med ödesdigra följder. Inalles miste 140 personer livet vid sådana flyktförsök. Väst gjorde ingenting för att förhindra att muren byggdes för de insåg att den behövdes för att förhindra en konfrontation mellan öst- och västblocket, men alla lyckade och i synnerhet misslyckade flyktförsök fick stor medial uppmärksamhet och hjälpte västmakterna i sin strävan att svartmåla hela östblocket.

Vardagen inträder 1960 – 1965

Berlinmuren hade avsedd verkan, ett år efter att muren byggts började vardagen inrätta sig i Östtyskland. Muren var mera en angelägenhet för Berlin, resten av Östtyskland förhöll sig ganska likgiltigt till frågan. Situationen stabiliserades genom att Ulbricht slutligen måste ge med sig i sin dogmatik som gick ut på att politiken skall styra ekonomin. Han måste även erkänna att ekonomin måste utvecklas mera självständigt och också tillgodose innevånarnas vardagliga behov. Ett storskaligt program för nya bostäder i närheten av industrikombinaten var här till stor hjälp och lagstadgad tre veckors semester åt alla arbetare var en mycket uppskattad förbättring.

Författaren ger här ett antal exempel på hur unga familjer börjar inrätta sig i det socialistiska samhället. Många gånger upplevdes det som välkommet jämfört med de tumultartade förhållandena under kriget och efterkrigstiden. Genom den lagstadgade semestern blev resandet möjligt för normala familjer, då staten erbjöd inkvartering i semesterbyar vid kusten. Ryska rymdprogrammet med Juri Gagarin och Valentina Tereškova blev mäkta populärt och fick mången ung pojke och flicka att drömma om en karriär som kosmonauter. Trabanten, en liten familjebil med 20 hästkrafters motor började massproduceras. Bilen blev mäkta populär och snart en ikon för hela Östtyskland. Folk köade och sparade i åratal för att få köpa en sådan. Med Trabanten kunde familjer göra egna resor till de övriga socialistiska staterna i östblocket. Kvinnornas ställning stärktes radikalt genom att systematiskt lyfta fram dem i arbetslivet som likvärdiga medarbetare. Här måste man ge Östtyskland en eloge, 1981 var 91 procent av kvinnorna förvärvsarbetande och 1986 var 50,3 procent av universitetsstuderandena kvinnor.

Ungdomskulturen leder till kärvare tider

Erich Honecker hade skapat ungdomsorganisationen FDJ och upplevde att alla frågor som berörde ungdomskulturen hörde hemma på hans bord. Han stod dock helt främmande för den nya ungdomskulturen som vällde in från de anglosaxiska länderna och som ungdomen trängtade efter, så som långt hår, Beat-musiken och twist-dansen. Kurt Turban, som redigerade en ungdomstidning tog direkt kontakt med Ulbricht och påpekade denna olägenhet. Då Honecker passligt råkade vara på semester lät Ulbricht kalla upp Turban och gav honom i uppgift att släppa in lämpliga mängder av den västliga ungdomskulturen. Genast uppstod det ett 50-tal rockband med långa hår. Honecker, som tidigare hade varit Ulbricht-trogen blev nu avogt inställd.

Det blev också den ärkekonservative Leonid Brežnev som avskydde den västerländska ungdomskulturen. Honecker och Brežnev fann snart varann och efter att Brežnev lyckats peta Nikita Chrusjtjov i ryska ledningen och själv ta hans plats kunde klockan vridas tillbaka i Östtyskland. Ulbricht, som varit Chrusjtjovs skyddsling, var nu för tredje gången i fara att bli utrensad. Men överlevnadskonstnär som han var, sadlade han hastigt om och började kritisera sina tidigare reformer och också ungdomskulturen fick sig en släng. Det hela ledde till att den västerländska musiken förbjöds, rockbanden upplöstes och Turban sattes åt sidan. Därtill drogs största delen av de reformer som Ulbricht hade infört tillbaka och en ny stagnationsperiod inleddes, men nu med Erich Honecker i en mera central roll.

Stasi, en stat i staten

Erich Mielke byggde upp den hemliga polisen som till slut kontrollerade nästan all verksamhet i landet. Vid slutet av 1980-talet när organisationen var som störst var 43 000 tjänstemän direkt avlönade av Stasi men därutöver hamnade en stor del av befolkningen att med eller mot sin vilja verka som observatör eller angivare. Organisationen var helt toppstyrd med Mielke i pyramidens spets. Talrika oskyldiga fick lida, samtidigt som samhällsutvecklingen bromsades upp. Grovt sett kan man säga att Mielke tillsammans med Honecker var de två personer som bar det största ansvaret för stagnationen, i största samförstånd med Brežnevs önskemål.

Ledningen i Östtyskland insåg att Stasis övervakning nog kunde mekaniskt hålla landet under kontroll men att man därutöver behövde en förenande faktor för att få medborgarna att identifiera sig som östtyskar. Tanken var att de då spontant skulle tukta sig själv till att likna perfekta välutbildade klasslösa medborgare i ett socialistiskt samhälle. Utbildningen var en av nyckelfaktorerna i denna strävan. Grundtanken var att alla skulle ges en lika chans att ta tillvara sitt begåvningskapital. Här måste man ge en andra eloge åt Östtyskland; att ta till vara befolkningens begåvningsresurser är att ta tillvara den dyrbaraste naturtillgång som ett land har. Alla skulle i princip först få ett praktiskt yrke och om de visade prov på större begåvning, erbjudas högre utbildning i universitet och högskolor.

Men man förstod också att utbildningen i sig inte skulle räcka för att skapa en nationell identitet, det behövdes något mera och här kom sporten in i bilden. Skolan fick i uppgift att erbjuda sportaktiviteter åt alla skolbarnen varvid lärarkåren skulle hålla utkik efter elever som visade prov på större fallenhet för någon sportgren. Dessa barn plockades ut och erbjöds med eller mot sin vilja ett mera extensivt träningsprogram och från denna grupp plockades de mest lovande ungdomarna ut för organiserad toppträning. Goda resultat erhölls men till vilket pris, det får vi aldrig veta.

Sporten erbjöd också möjligheter för Östtyskland att bli erkänt som stat av andra länder. Problemet i början var att Västtyskland ansåg sig representera hela Tyskland och hotade med att avbryta sina diplomatiska förbindelser med ett annat land om detta erkänner Östtysklands suveränitet. De flesta europeiska länderna var för beroende av handeln med Västtyskland att de avhöll sig från att acceptera Östtyskland men bland östblocksländerna gick det lättare och småningom började man erhålla erkännanden från andra delar av världen.

Ulbricht avpolletteras, Honecker tar vid

Vid ingången av 1970-talet kände Walter Ulbricht att han hade skapat en fast, oberoende grund att stå på och han började agera för att frigöra Östtyskland från de starka kopplingarna till Ryssland under hänvisning till att billigare råvaror kunde skaffas från väst. Han började också bygga upp kontakter till Västtyskland via den socialdemokratiska kanslern Willy Brandt. Då han därtill gjorde flera oförsiktiga uttalanden och betedde sig odiplomatiskt var måttet rågat. Erich Honecker sammanställde en lång förteckning på överträdelser och oegentligheter som Ulbricht påstods ha gjort sig skyldig. Han skickade den till Brežnev som i sin tur skrev till Ulbricht att nu var det dags att sluta. Ulbricht tvingades begära avsked vid följande partimöte och Erich Honecker tog vid. Ulbricht tog avpolletteringen så hårt att han genast efter mötet insjuknade och delvis förlamades.

Nu inträdde en ny era. I motsats till Ulbricht var Honecker helt fantasilös och gick in för att införa en renodlad socialism i Östtyskland. Tidigare hade Ulbricht tillåtit 11 000 små och medelstora privatföretag att fortsätta verka i en blandekonomi där de hade svarat för 40 procent av totalproduktionen. Nu skulle allt detta bort och all verksamhet ske i socialistisk regi. Det enda västerländska som tilläts var importen av amerikanska jeans som var mäkta populära bland ungdomen. Popstjärnorna måste vara inhemska, sångerna likaså. Men summa summarum, skolutbildningen som erbjöds alla gjorde att det uppstod en gemenskapskänsla mellan familjer och skola. En ny generation började växa fram som inte hade upplevt någonting annat. Lika möjligheter som erbjöds alla inom arbetslivet gjorde att en viss välfärd jämnt fördelades över hela befolkningen. Alla hade det lite bättre, men jämfört med väst hade alla det lite sämre.

Människohandel

Under hela perioden som Östtyskland existerade idkade regeringen i all tysthet människohandel där Västtyskland fick köpa ut östtyska medborgare i utbyte mot antingen västvaluta eller åtråvärda varor. I början var priset 40 000 D-mark per person men steg gradvis upp till närapå 100 000 D-mark per person. Sammanlagt köptes 33 755 personer av väst ut ur det slutna östtyska samhället. Moralen i denna handel kan starkt ifrågasättas.

Det östtyska samhället militariserades gradvis för att uppnå en total kontroll. Och allt motiverades med en allt överskuggande förkunnelse att socialismen med Östtyskland i spetsen måste inte bara hålla stånd mot den västerländska aggressionen utan rentav förbereda sig på ett kommande krig för att kunna trygga det socialistiska samhällsskickets fortbestånd. Ett halmstrå till ideologisk kärna för att dölja den verkliga orsaken; för att bevara och garantera makten hos SED-partiet och genom partiet det sovjetiska inflytandet i landet.

Nedräkningen inleds

Författaren konstaterar att 1970-talet var Östtysklands lyckligaste tid. Genomsnittsmedborgaren hade i stort sett bostad med rinnande vatten, badrum och toalett, kylskåp, diskmaskin, tvättmaskin, TV och, viktigast av allt, en Trabant. Man hade jobb med rätt till semester och pension. Alla hade rätt till skolgång och yrkesutbildning vilket gav en jämn fördelning av välståndet. Den tysta majoriteten var i stort sett nöjd också om man sneglade mot den högre levnadsstandarden i väst. Men skenet bedrog. Östtyskland hade byggts upp som en socialistisk mönsterstat men det hade skett på rysk olja. Östtyskland importerade all sin olja till ett starkt reducerat pris och landets industri var helt beroende av denna energikälla.

Östtyskland framställde en uppsjö av oljeprodukter baserade på den billiga råvaran. Dessa utgjorde nära 30 procent av landets totala export och var den viktigaste källan till utländsk valuta. Det blev en ekonomisk chock när Ryssland 1981 meddelade att landet inte längre kunde sälja olja åt Östtyskland till subventionerat pris och inte heller kunde bidra med förmånliga lån. Det här drog undan mattan för hela Östtysklands existens. Den enda energikälla landet hade var energifattig brunkol som skulle ha gjort all industriell verksamhet olönsam om den tagits i bruk. Honecker tänkte sig först ett närmare samarbete med Västtyskland men detta gick inte Brežnev med på. I praktiken kan man säga att Östtysklands nedräkning började från denna tidpunkt.

Gigantlån från Västtyskland räddar Östtyskland

I början på maj 1983 börjar ett märkligt rävspel i och med att Franz Josef Strauß plötsligt bjuder in Alexander Schalck-Golodkowski att besöka honom i hans jaktstuga i Bayern. Schalck är Honeckers förtrogne som tidigare fixat stora summor av västvaluta åt Östtyskland genom människohandeln som berördes ovan. Strauß igen var Bayerns premiärminister och en stark motståndare till hela socialistblocket och vid flera tillfällen hävdat att Östtyskland aldrig borde få understöd från Västtyskland. Nu tog Strauß hjärtligt emot Schlack och erbjöd Östtyskland miljardlån mot skenbara motprestationer i lindrigare gränskontroller för besökande släktingar på väg in i Östtyskland. Lånen kom som en himmelsk gåva åt Honecker, staten var räddad.

Jag får en känsla av att det var Helmuth Kohl som låg bakom alltsammans. Ungefär samtidigt som Kohl tillträdde avled Leonid Brežnev och Kohl måste ha insett att en period av instabilitet skulle följa och nu var det hög tid att handla. Troligen räknade han med att det var bättre att bevara Östtyskland som en intakt enhet än att låta landet glida in i ett större beroende av sovjetblocket och därför nu ville förmedla miljardlånen åt Östtyskland.

Och mycket riktigt, lånen ledde till att spänningen mellan de tyska staterna lindrades och Helmuth Kohl lyckades knyta direkt förbindelse till Erich Honecker. Samarbetet och samförståndet började växa fram samtidigt som det hela tiden motarbetades av de allt skröpligare ryska ledarna Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko och slutligen också av den reformvillige Michail Gorbatjov. På hösten 1987 gick ryssarna till slut med på att Erich Honecker fick resa till Bonn på inbjudan av Helmuth Kohl. Besöket uppfyllde alla former för ett statsbesök och Honecker utgick också från att besöket innebar ett erkännande av den östtyska staten medan Kohl talade mera svävande om ett ”arbetsbesök”. Som läsare får man här igen en känsla av att alltsammans ingick i en noga uttänkt återföreningsplan som Helmuth Kohl hade orkestrerat.

Östtyskland lösgör sig

Under hela 1980-talet fortsatte de stora flertalet av östtyskarna att fortleva i sin relativa komfort som de hade uppnått under 1970-talet, också om det nu skedde med tillhjälp av lån från Västtyskland. I samband med de smidigare diplomatiska förhållandena som hade inletts 1983 hade en politisk samarbetsgrupp ställts upp som hade till uppgift att utarbeta ett gemensamt program som skulle ligga till grund för den framtida samlevnaden mellan Öst- och Västtyskland. Programmet stöttes och blöttes i många år och blev slutligen färdigt 1987, men stötte på omfattande motstånd. Från sovjetiskt håll hävdades att programmet gjore det möjligt för det västtyska socialdemokratiska partiet att infiltrera och sprida sitt imperialistiska gift i det rena socialistiska blocket. Det här gjorde Honecker. Han var utled på att gå i Sovjets ledband och deklarerade sturskt att från och med nu skulle Östtyskland utveckla sitt samhällssystem efter eget omdöme (och med stöd från Västtyskland, men det sade han inte högt). Gorbatjov hade sju stugor fulla med problem i Sovjetunionen vilket gjorde att han inte kunde vidta några militära åtgärder för att bringa rättning i leden. Man undrar om detta var en del av Västtysklands plan, att först låta Östtyskland lossa på banden till socialistblocket för att sedan skrida till nästa steg. Eller fanns där alls någon plan?

Östtyskland faller samman

Hur som helst, nu följde en period där allting skedde mycket fort. Det började med att DDR skulle fira sitt 40 års jubileum den 7 oktober 1989 med storslagna parader. Gorbatjov hade inbjudits för att ytterligare förläna dignitet åt tillställningen. Men samtidigt hade det uppstått oroligheter i samband med utflyttningen ur landet. Över 100 000 ansökningar hade lämnats in men bara en bråkdel godkändes vilket ledde till att östtyskar började ta sig ur landet via Ungern som öppnat sina gränser mot väst. Under 1989 rymde cirka 50 000 denna väg. Största delen av befolkningen ville dock inte rymma, de ville ha förändringar.

Oroligheterna spred sig till alla större städer där folk började samlas i stora skaror och visa sitt missnöjemed bristen på demokrati i DDR. Demonstrationerna blev så omfattande att ordningsmakten inte hade några möjligheter att kontrollera dem, än mindre förhindra dem. En petition om detta ställdes upp som på kort tid samlade 200 000 underskrifter. Bakom petitionen stod en spontant bildad medborgargrupp som kallade sig ”Nya forum”. Gorbatjovs lakoniska kommentar blev; ”Livet bestraffar den som kommer försent”.

Den 16 oktober 1989 överskreds tröskeln då det regerande SED-partiet insåg att man inte kunde fortsätta som förut. Ekonomiska och demokratiska reformer behövdes omedelbart. Problemet var Erich Honecker som envist höll fast vid det förflutna. Detta visade sig vara det minsta problemet för man lyckades avsätta honom och ersätta honom den 17 oktober med Egon Krenz som inte var lika nedgången och fastlåst vid de socialistiska doktrinerna. I ett TV-tal lovade han förändringar och använde uttrycket Wende som sedan kom att bli termen som betecknade hela återföreningen. Krenz levde ännu i föreställningen att både DDR och SED skulle fortbestå, reformer borde räcka. Han var dock som Gorbatjov konstaterade, försent ute för redan den 4 november samlades över en halv miljon östtyskar på Alexanderplatz och krävde demokrati och den 9 november 1989 tvingades Krenz att tillåta fri passage till väst för alla östtyska medborgare. Muren hade fallit.

Östtyskland slukas av Västtyskland

Först började man nysta upp situationen i Östtyskland med både små och stora steg. Stasis ledning avsattes och namnet ändrades till ”Byrån för nationell säkerhet”. Största delen av SED:s tidigare ledning avsattes 3. december 1989. Beslutanderätten flyttades över till folkrepresentationens ministerråd med Hans Modrow som talman. Medlemmar började skriva ut sig från SED. Fram till januari 1990 hade redan närapå hälften av SED`s medlemmar (900 000) skrivit ut sig ur partiet. Partiet fortsatte dock att existera ända fram till 2007 då det fusionerades med det västtyska vänsterpartiet Die Linke. För att kartlägga de framtida regeringsalternativen bildades 7 december 1989 en ”rundabordskommittè” där alla partier också de nya grupperna ”Nya Forum” och ”Demokrati Nu” fick delta. Ett häftigt meningsutbyte följde men trots det lyckades de ordna DDR´s första fria val som hölls 18. mars 1990. DDR´s vara eller icke vara var nu den stora frågan, d.v.s. antingen reformera och bevara DDR eller låta det slukas av Västtyskland. Majoriteten föredrog en samgång.

Helmuth Kohl insåg att han måste handla snabbt för att frågan inte skulle trassla in sig politiska förvecklingar så han tog sin Bundestag på sängen genom att redan 28. november 1989 en plan på att de tyska staterna skulle förenas under en tioårs period. Den förbluffade riksdagen kunde inte annat än godkänna planen. Med den godkända sammanslagningsplanen i portföljen tog Kohl tåget till Dresden19. december 1989. Emot honom var en väldig demonstration som skallade: ”Deutschland, einige Vaterland”. Kohl insåg då att återföreningen inte kunde vänta i tio år, den måste ske nu. Östtyskarna var av samma åsikt, och i sitt första fria val 18. mars 1990 gav de sitt samtycke till att den östra rikshalvan återförenades med moderlandet så att Västtysklands grundlag kom att gälla i alla de östliga områdena.

Ett viktigt steg i denna återförening skedde 1. juli 1990 då de båda tyska staterna förenades i en bankunion. Det uppstod långa köer till bankdiskarna när östtyskarna fick växla sina östtyska mark mot västtyska DM enligt kursen 1:1. Det var just i detta skede som Heikki och Gunnevi Salo kom att besöka de små städerna Wernigerode och Quedlinburg. De såg dock inga långa köer till någon bank under sitt korta besök i Östtyskland. Den 3. oktober 1990 upphörde DDR att existera nästan precis ett år efter att DDR hade firat sitt 40-års jubileum.

THOMAS GAROFF

13 februari 2024

Katja Hoyer: Muurin takana, Itä-Saksan historia 1949 – 1990 (Atena, Jyväskylä, 2023). På svenska DDR bakom muren , Östtyskland 1949 - 1990

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.