Bokebackens
kultursida

Ryskt anfall chockartad
inledning på vinterkriget

Finska trupper marscherar till Raatevägen och passerar resterna av ryska 163:e divisionen. /Wikimedia

Om detta och de följande striderna har Hjalmar Siilasvuo skrivit en ytterst informativ och väldokumenterad bok, Striderna i Suomussalmi, som utgavs genast efter vinterkriget. Stor hjälp har man av fem utvikbara kartblad som man kan ha uppslagna medan man följer beskrivningen av de olika drabbningarna.

Då anfallet inleddes var Hjalmar Siilasvuo kommendant för Norra Finland och uppgiften att mota Olle i grind ankom på honom. Uppgiften var övermäktig. Kartskissen nedan åskådliggör situationen. Ryssarna anföll med en hel division (163:e) som avancerade längs vägen ned mot Juntusranta. Vägen följer här den långsträckta sjön Kiantojärvi som mynnar ut i en likaledes långsträckt sjö Niskanselkä. Sjöarna står vinkelrätt i förhållande till varandra. Vid sundet mellan de båda sjöarna ligger Juntusranta varifrån leder en väg till Raate vid ryska gränsen. För att understödja anfallet från norr satte ryssarna in delar av division 44 att anfalla Juntusranta från Raate med syfte att där förena sina krafter och överskrida Niskanselkä varifrån vägen mot Uleåborg skulle vara öppen.

Finländarna var rejält underlägsna numerärt. Deras beväpning bestod i inledningsskedet av endast gevär och granatkastare medan ryssarna därutöver förfogade över pansarvagnar och artilleri och understöddes av flyg som finnarna helt saknade. Vid inledningsskedet saknade finnarna även alla slag av pansarvärnsvapen. Ryssarna använde sig också av en finurlig ny teknik. Före varje anfall lät ryssarna beridna enheter göra ett skenanfall. Så fort finnarna började skjuta drog de sig tillbaka. Syftet med detta var att kartlägga de finska ställningarna.

Artilleri mot finska ställningar

Uppgifterna förmedlades till det ryska artilleriet som därefter öppnade eld mot de finska ställningarna. Efter detta gjorde ryssarna ett nytt skenanfall, nu med sina infanteritrupper bara för att på nytt kartlägga de finska grupperingarna varefter ryssarna belade de finska ställningarna med granatkastareld. Först efter detta inleddes det verkliga anfallet. Genom att gång på gång använda sig av denna taktik lyckades ryssarna tugga sig fram till Juntusranta både via den nordliga rutten och från öster via Raatevägen. I och med att ryssarna lyckades förena sina krafter i kyrkbyn blev situationen ytterst farlig för finländarna. Följande steg för de anfallande ryssarna skulle bli att överskrida Niskanselkä och påbörja marschen mot Uleåborg. Tills nu hade allt gått enligt planerna för ryssarna. Finnarna lyckades bara med yttersta nöd avvärja ryssarnas första försök att gå över vattendraget. Den stränga kylan gjorde också att isarna blev allt starkare vilket gjorde att den snart kunde bära vikten av pansarfordon.

Mottitaktiken

Det var nu som Siilasvuo kom fram till att finländarna måste ändra taktik och det var nu som han lanserade den berömda ”mottitaktiken”. Han hade nämligen lagt märke till att ryssarna nästan slaviskt höll sig till vägnätet och ogärna avlägsnade sig från vägarna. Då de därtill saknade skidor undvek de att plumsa i den djupa snön. Det ledde till att ryssarnas ställningar hade blivit utdragna på långa sträckor. Siilasvuo lät nu de finska trupperna bli mera rörliga så att de med skidpatruller skar av segment efter segment i den långa ryska anfallskedjan varigenom anfallskraften i täten gradvis förlorade sin intensitet tills den helt slocknade. Därefter följde en skoningslös slakt som till slut ledde till att de överlevande ryssarna kastade sina vapen och började fly över isen längs Kiantojärvi mot norr varifrån de kommit.

Enormt krigsbyte

Stora delar av manskapet i divisionerna 163 och 44 lyckades på detta sätt undkomma men 24 000 blev kvar på valplatsen som döda, sårade eller krigsfångar plus ett enormt krigsbyte i form av materiel. Den lyckade avvärjningssegern vid Juntusranta var av yttersta vikt med tanke på det fortsatta försvaret och Hjalmar Siilasvuo erkändes allmänt som hjärnan bakom denna framgång, något som gjorde att han blev utnämnd till Mannerheimriddare, det vill säga erhöll det högsta utmärkelsetecknet som man kan belönas med i Finland under krigstid.

Något som ytterligare höjer bokens värde är att Siilasvuo skildrar alla krigshändelserna med ett neutralt analytiskt grepp utan att en enda gång göra sig lustig över sin motståndare eller göra sig skyldig till nationalistiska överord. Tvärtom ger han ett erkännande åt ryssarna för deras skicklighet att snabbt uppföra välgenomtänkta försvarsställningar samt också ett erkännande för en väl genomtänkt anfallsplan. Händelserna i Suomussalmi visar hur stor betydelse ett överraskningsmoment kan ha i ett anfallskrig samt hur viktigt det är att kunna snabbt reagera på en förändrad situation och introducera en ny taktik för att parera fiendens momentana övertag. För övrigt var anfallet vid Suomussalmi bara det inledningen av vinterkriget, ryssarna hade ännu mycket mera att bjuda på.

THOMAS GAROFF

18 mars 2021

Överste Siilasvuo tar emot underrättelser under slaget vid Suomussalmi. SA-Photo/Wikimedia

Finska soldater, några i snödräkter, inspekterar en övergiven rysk stridsvagn av typen T-26 efter striden om Raatevägen. Foto: Okänd finsk krigsmaktsfotograf /Wikimedia

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.